Tibast hade aldrig varit en skådespelare, och att han såg sig själv som överlägsen hanen framför honom var rätt lätt att läsa sig fram till. Det enda han gillade var hornen, men Maksims horn var såklart inte lika coola som hans egna. Det var dessutom något med hans hållning som var så underlägsen, eller bara inte alls lika pompös och ståtlig som Tibast. Han sträckte minsann på sig, och hans storlek och massa var alltid påtagligt.
     Men Tibast var nyfiken på killen. Han ville egentligen inte erkänna det, men så var det. Han hade tränat hårt i Skuggfall det senaste, men ryktena hade inte undgått honom. Många, motsägelsefulla, och Tibast hade själv egna fördomar. Nu, när han stod öga mot öga med Maksim kunde han bekräfta några. 
      "Så, Maksim, jag ska vara ärlig med dig." Tibast såg honom djupt i ögonen, men inte för djupt. No homo. "Du har kommit till mig för att lära dig att inte vara en sån fjant, eller hur?" Tibast ignorerade helt det faktum att det var han som hade sökt upp Maksim när han hört att hanen befann sig vid Skuggfall.
     "Oroa dig inte pysen, jag kan hjälpa dig. Somliga kanske tror att det är omöjligt, men jag har vad som krävs." Han såg belåten ut. "Inget fall är hopplöst när Tibast har hand om det, inte ens du." Med en kritisk blick granskade Tibast Maksim från topp till tå. Nä, han borde klara det. Maksim hade ändå coola horn. Det kunde gå.
     "Nå?" Bristen på en omedelbar tacksalva fick Tibast att misstänka att det var något fel med Maksim. Hade han hört vad Tibast sagt?

Mitt i allt vimmel och alla folkmassor hade Maksim blivit lämnad för en kort stund. Ivo hade informerat att han behövdes på andra sidan arenan, men lovat att han snart skulle vara tillbaka. Maksim stod och tryckte mot en vägg när någon plötsligt tornade upp sig framför honom. Ur ingenstans hade en rosapälsad ungvarg påbörjad en konversation med honom utan att Maksim egentligen ville. Hans blick vilade osäkert på den betydligt större och något äldre hanen. Till skillnad från Maksim som hade huvudet sänkt och svansen mellan benen stod främlingen rakryggad och med huvudet högt.
   Maksim skakade darrigt på huvudet och gjorde ett försök till att tala, men vargen som han nu visste var Tibast slutade inte prata. Dessutom kallade han honom fjant, vilket sårade honom. Han kunde känna tårarna trycka bakom de blå ögonen och han slog ned blicken från den mer självsäkra hanen.
  “Jag förstår inte,” var det enda han fick fram och han bet sig osäkert i läppen. Maksim skämdes över att han var så rädd. Varya hade blivit besviken om hon såg honom nu. “hjälpa mig med vad?”

"Vadå förstår inte?" Tibast suckade, ett otåligt ljud. "Du ser ju." Han tittade menande på hanen, men gestikulerade ändå med tassen över hela Maksims gest. "Du är ju en liten mes." Inte ens Tistel var i närheten av såhär timid.
     "Kom igen, nu är du ju en av oss. Tenebris, alltså." Han var då ingen Stjärnsten, det var Tibast tvungen att vara tydlig med. Fy! "Sträck på dig lite." Tibast bröstade upp sig ytterligare, för att demonstrera. "Som jag gör- amen, du ska väl inte börja grina?"

Maksim kände sig instängd av Tibast plötsliga konfronterande beteende. Det fick hjärtat att slå snabbare bakom bröstkorgen. Han ville backa undan vid Tibast pekande tass, men den kalla väggen bakom satte stopp för det.
    Du är ju en liten mes. Storögt mötte han Tibast blick och öronen tryckte mot nacken. Orden fick honom att tänka på sina syskon. Det var ett ord som följt med honom sedan han kunde minnas. Mara hade flera gånger dagligen kallat honom mes, och Katya likaså. 
    Maksim kunde känna gråten i halsen och han slog ned blicken i marken trots att Tibast uppmanade honom till att sträcka på sig.
    “Förlåt jag... jag vet... inte hur…”, darrade han. Hela hans kropp skakade och han tryckte sig själv närmare marken. Maksim var tvungen att samla sig, eller försöka åtminstone, för mammas skull men… Tibast ord var för hårda, stränga. Hade han inte kommit längre än så? “du skrämmer mig.”

Ivo hade sett sin son och den nya lilla killen, Maksim, på avstånd och bestämt sig för att närma sig. När han kom närmare uppfattade han situationen lite mindre vänlig än han hoppats. Maksim skakade och darrade. Ivo hann uppfatta lite av konversationen innan han var framme. Med en besvärad min försökte han sära på pojkarna.
"Seså Enormo, du ser ju att han är helt skakis," försökte Ivo med sin mest auktoritära röst. "Såja, Maksen. Va inte ledsen, du behöver inte va skraj."
Ivo försökte le vänligt mot den mörka valpen. Han hade inte förstått så mycket vart han kom ifrån. Han visste bara att det var Varyas valp. "Vad sa du till honom, min son?" frågade Ivo och såg rakt på Tibast. Tibast var äldre så han borde veta bättre än att låta sina hyss gå för långt.

Tibast blängde på sin pappa. Skakis! Ja, det var ju det som var problemet. Suck. Här försökte man hjälpa till... Han satte näsan i vädret.
     "Jag skulle ba' hjälpa honom", klagade Tibast och ägnade Maksim en sista blick. "Men det är nog ett hopplöst fall." Han vände på klacken och gick därifrån. Han ville inte erkänna det, men lite sur var han allt över att Ivo tagit Maksims parti. Det var ju Tibasts pappa, Ivo borde backa honom. Usch. Så otacksamt. Tibast stampade vidare för att förhoppningsvis kunna klå upp en halmsäck eller två.

En lättnad spred sig inom honom när Ivo dök upp. Det verkade inte som om Tibast insåg att hans ord faktiskt sårat honom, men Maksim yttrande inte ett ord om det. Istället följde han honom med blicken när han klagande lämnade platsen.
    “Kan… kan vi gå hem nu?” Viskade han lågt men tillräckligt högt för Ivo att höra. Ivo tvekade inte, utan nickade och tillsammans lämnade dem Skuggfall bakom sig.

[Avslutat]