Samtalet avbröts tvärt mellan de två svarta tikarna när hennes son trädde in i rummet och de båda vände blickarna mot hanen, och när han fick syn på främlingen i rummet kunde man ana en tydlig men tillfällig tvekan i steget. En måne klädd i moln tunna likt siden utanför gav ett mjukt ljussken som lyste upp Alonsos siluett där han klev in medan Nilo och hennes gäst lystes dramatiskt upp av en ilsken liten brasa framför dem som sprakade högt längre in i rummets mörker. En skarp kontrast. Nilos sällskap hon hade vid sin sida hade inte varit väntat alls för Alonso och modern och sonens blickar möttes i ett frågande utbyte. Men Nilo log bara väldigt nöjt.

"Ni hade kallat på mig, mor?"
"Åh Alonso perfekt, äntligen, jag trodde aldrig att du skulle dyka upp! Man kan ju tro att du har vandrat ända från Skuggfall, låta mor din vänta så länge nu när vi har en så viktig gäst här och allting." Nilo, som inte varit irriterad på riktigt, svepte med blicken över Alonso först som för att försäkra sig om att han såg presentabel ut innan den flöt över till den unga sköna tiken bredvid henne.
"Låt mig presentera för dig min son, Alonso av Civitas. Han är en Heredis och en mycket ärad skådespelare i Skuggfalls teater. Och Alonso, låt mig presentera för dig den här fagra  och ädla skönheten vid min sida, fröken Ani av Diomhair. Dotter till Dorcha och Yrah. Hon har tagit sig hit för att få träffa dig, och hon är din tilltänkta maka. Se så, stå nu inte och glo nu bara pojk, kom och sätt dig vi har mycket att tala om." 

Det knakade till i elden när en vedklabbe föll. Nilo var så nöjd med sin present till Alonso, han hade verkat så nere av sina kärleksbekymmer den senaste tiden att hon hade velat göra honom glad igen på bästa möjliga sätt. Hon hade inte ens berättat för Even än, men tänk så glad han skulle bli när han fick veta! Oj vilken fest det skulle bli av det här, hon kunde redan se det framför sig. Flera dagar av firande i Civitas. Kanske en föreställning i Skuggfall? Hon skulle genast prata med Malva om hon kan anordna det hela. Det kanske kan skippa blodiga gladiatorer den här gången, men Alonsos bröder och syster ställer nog mer än gärna upp på att delta i förberedelserna i tillställningarna med dans och sång och allt de nu håller på med. Och maten - vin är ju en given självklarhet, självfallet - men finaste kött med salt från Zaote hade varit önskvärt. Hon ska skicka efter en beställning om det inte fanns någon salthandlare från Samudr i Civitas. Här ska det inte snålas. Åh, om det här är lyckat så ska hon se efter fler partners till hennes avkommor. Nilo har ju goda kontakter i Diomhair, det borde inte vara några problem. Speciellt Ariel kan nog komma att behöva lite hjälp på traven kunde hon tänka sig. Men det kanske är bra att ta en fest i taget.

"Alonso?? Blev du så glad att du inte får fram ett ord, vad rörd jag blir" Ingen tår kunde ses i Nilos ögon, men hade hon känt känslor på riktigt antog hon att hon hade blivit det. 

[Nilo, Alonso och Ani närvarar, och om nån annan Tenebriare vill hoppa in så är det fritt fram! ]

Hur många år han än spenderat på Skuggfalls teater kunde inte förbereda honom på detta. Men om det var till någon tröst så tog det väl bort udden av chock på hans anlete. Han försökte samla sig, men det var som att vartannat ord från Nilos mun chockade honom på nytt. Diomhair. Dotter till Dorcha. Tilltänkta MAKA. Halsen blev plötsligt torr, och han kvävde impulsen av att hosta med ett ursäktande harkel. Den gröna blicken snuddade snabbt vid Anis starkt lila. Hennes uttryck speglade inte det minsta hans, och det gick upp för honom att det här inte var nyheter på samma sätt för henne som för honom.
      Han försökte dölja osäkerheten i sina steg när han närmade sig dem, men det tog honom några försök innan den försvann helt. Återigen drog han sig till färdigheter skådespelandet gett honom. När han slog sig ned bredvid sin mor och snett mitt emot Ani, gav han Nilo en kort blick. För stunden fick han skjuta undan alla frågor till henne och lade sitt fokus istället på gästen. Nilo hade trots uppfostrat honom väl.
     “Ja, jag måste erkänna att jag blev lite… tagen på bädden. Det här var inte vad jag väntade mig när jag fick höra att du ville mig något.” Ett lätt, avväpnande skratt lämnade honom. “Men det betyder inte att det är en dålig överraskning.” Alonso log mot den främmande svartvargen, fortfarande oförmögen att linda sina tankar runt att det här skulle vara hans partner. Vad betydde det här egentligen? Vad hade Nilo lovat? Han stannade upp sig själv innan han hann förlora sig själv i frågor.
     “Jag visste inte att du fortfarande hade sån bra kontakt med Diomhair, mor.” Alonso vände leendet mot henne, och det blev plötsligt en aning vassare. “Förstår att de är viktiga för dig. Och vad som är viktigt för dig är viktigt för mig, såklart.” Han hoppades att Nilo skulle genomskåda orden, men förväntade sig inte att hon skulle göra det - förblindad av sina egna idéer och framtidsplaner. Men det var allt han tänkte säga om saken, för nu.
     “Åh, förlåt min ohövlighet,” sade han som att han plötsligt kommit på sig själv, trots att Nilo redan presenterat dem för varandra. “Trevligt att träffas. Jag ser att du redan kommer överens med min mor, så det är ju ett stort plus,” skämtade han lågmält. Fortfarande snurrade tanken om att det här nu skulle vara hans partner.
     “Så… Det är redan bestämt? Diomhair är underrättade om detta redan?” Han försökte dölja frågans allvar med en lätt ton och leende blick när hon såg emellan dem i väntan på svar. Vad än svaret var så visste han att hans mor inte gjorde något halvhjärtat. På gott och ont. Han undrade hur mycket Ani egentligen visste om överenskommelsen, om ens något, och hur mycket han egentligen hade att säga om saken, oavsett vad Nilos svar skulle vara.

Ani hade blivit välkomnad direkt av Nilo, och de hade genast hittat en gemenskap. De hade talat om saker som för bara de var viktiga, och druckit lite av det där söta vinet. Ani vägrade erkänna för sig själv att hon var nervös. Nervositet hade alltid ansetts vara en svaghet, och något sånt ville hon inte bli förknippad med - speciellt inte nu när hon snart skulle träffa den som skulle förändra hennes liv för alltid.

När dörrarna öppnades föll Anis blick genast på hanen. Alonso, tänkte hon för sig själv. Han var stilig, rakryggad och hans ögon sken i ljuset från brasan och månen. Det skulle duga för henne.
    Ani förblev tyst mellan Nilo talade med sin son. Hon hade sträckt på sig något och nickade i en hälsning vilket fick lockarna att skakas om när hanen presenterades av den äldre.
    “Alonso Heredis,” hälsade hon. “Ani av Diomhair.” Hennes röst var silkeslen, vacker, giftig. Det låg något ormlikt kring hennes personlighet och blick, men hon gjorde allt för att dölja upp det av ett litet vänligt leende. Hon hade övat, och var en bra skådespelerska. Ani kunde inte låta bli att känna sig mäktigare än honom då hon uppenbarligen låg steget före honom. Utifrån hans uttryck hade han inte haft en aning, medan hon själv hade förberett sig på det här i flera veckor. Hon var tvungen att dölja det belåtna leendet som ville klä hennes läppar. 
    “Diomhair är underättade,” hon sökte efter hans gröna blick, “och de ser fram emot det här samarbetet.” För henne handlade det här inte om kärlek eller om att hitta sin man, utan det handlade om att fullfölja sin plikt - precis som Alonso skulle behöva göra.
    “Vad sa vi?” Frågan var riktad mot Nilo, men hennes blick vilade fortfarande på Alonso. “Inom närmsta veckor kommer det vara du och jag.”

"Åh vad bra, tänkte att det var mycket roligare som en överraskning!" Nilo såg mellan Ani och sin son med ett nöjt uttryck. "Utomordentligt, strålande! Jag tänker att jag ska prata med Malva så att hon kan vara med och förbereda med festligheterna omgående. Vad säger ni, jag tänker fest i.. 3 dagar? Eller är det lite snålt ? Vi kanske ska säga 5, för de som rest långt osv så man känner att man får ordentlig valuta för sin resa? Vill vi använda oss av Skuggfall eller känner nig för lite mer lokalt här i Civitas, lite mysigt? Eller man kan ju dela upp det, skådespel en dag, lugnare fest nästa, sen kanske nåt.. blodigt gladiatorspel för att skruva upp stämningen igen, eller blir det för mycket? Det kanske inte passar ett bröllop riktigt. Alonso vad känner du, blod - inte blod? Vilken stämning är vi ute efter? För mycket blod kanske blir för mycket.. on point hm..." När hon kom att tänka på blod så kom Nilo ihåg att hon behövde låtsas andas ibland. "Åh Ani jag ser så mycket fram emot att träffa dina föräldrar också!" Ljög hon. "Visst kommer de väl förbi när det är dags?" 

Det hade aldrig varit vidare lätt för honom att skärskåda sin mors avsikter, men sedan hennes uppvaknande det varit näst intill omöjligt. Ibland kunde han nästan uppleva det som att något med henne kändes fel, malplacerat, men han visste inte vad.
     Ändå log han mot henne på samma sätt som alltid. Kanske var det hans fel att hon inte såg hur han kände, att hon inte förstod hur han kände, så som han alltid skyddade sig bakom sitt skådespelande. När hade han senast varit uppriktig och ärlig med vad han kände? Alonso kunde inte minnas. Det var lättare att bara låtsas, att bara spela den roll han förväntades ha.
     Alonso bemödade sig inte att försöka svara på det Nilo sa. De var inte frågor hon egentligen förväntade sig svar på, så mycket visste han. Istället vände han blicken mot Ani, hans tilltänkta maka. Vad hon än egentligen kände, var det inget hon visade. Samarbete, hade hon uttryckt det som. Samarbete - på vilket sätt? Om det inte vore för att han hade tillräckligt med etikett hade han påpekat det där och då. Diomhair hade inget att erbjuda dem, det här var ett ensidigt samarbete, ett utnyttjande. Såg inte hon inte det?
     “Allt det där är saker jag tror ni, med Malvas hjälp, får bestämma. Jag får tyvärr erkänna att jag inte ärvt min mors sinne för stil och glamour.” Ett ursäktande skratt lämnade honom och han såg på sin mor igen. En sjunkande känsla växte i bröstet på honom. Det tog honom några ögonblick att identifiera den. Besvikelse.
     “Jag vill absolut inte verka oartig,” började han så fort han fick tillfälle, “men jag hade lovat Miranda att hjälpa henne studera.” Alonso såg emellan dem, väntade på det första anblick av godkännande. Det var sant - han hade lovat Miranda - men det var inte förrän senare. Men han stod inte ut att vara kvar här ett ögonblick längre än han behövde. Men förvånansvärt nog var det inte Anis sällskap han inte stod ut med, det var hans mors.
     “Som det verkar kommer vi ha mycket tid att lära känna varandra ändå,” han log ursäktande åt svartvargen, “men jag tror vi båda vet vikten av att hålla sitt ord till familjen.”