Kali var död. Det var fortfarande helt obegripligt, men hon kunde känna det. Även om förståndet inte tog in det så verkade kroppen ha gjort det. Stegen var tunga, luften svår att dra ner i lungorna. Hon hade aldrig känt en sådan sorg förut. Inte ens när syskonen dött, de hade hon vetat var dödliga men Kali. Det hade inte funnits i hennes värld att modern skulle kunna upphöra. Kali hade alltid funnits, hela hennes liv, och hon visste att ingenting skulle vara detsamma efter detta.
Hon borde inte ha lämnat flocken i sen stund av sorg. Borde stannat med de hon hade närmast, sökt stöd där. Men det var svårt, när alla var lika sorgsna. Hon hade nya plikter nu, som ledare över Lykoris, kunde inte bara fly såhär. Men likväl hade hon gjort det. Hon hade sett sin enda levande syster göra det samma, fast åt ett annat håll. Lamia rörde sig söderut. Genom eldskogens rankor. Men hon hade en klar avsikt med sin resa, ett tydligt mål. Hon behövde ta sig till Fungoria. Det mystiska område som hon fortfarande bara hört talas om av resenärer vid tullarna. Det hade skapats av Kaiito, av att han besvarat en bön, det var vad hon hört. Då döda skogen brann hade en källa av evigt strömmande vatten plötsligt öppnat sig. Lamia behövde se det. Hon behövde något som kunde få henne att återfinna sin tilltro till gudarna. Sin benfasta övertygelse om att döden såväl som livet var helig. Inget hade frestat henne, lockat henne till odödligheten så som att se sin moder dö. Så hon behövde se Fungoria, och sedan kunde hon återvända hem, och kanske gå vidare till Arkona. Det var dags att lägga beslag på templet mer officiellt, deras scoutinguppdrag några månvarv tidigare hade gjort det klart att det bara var att kliva in och ta över. Inga hinder som gick att förutse. Det kunde vara en konstruktiv handling, trotts att hon helst av allt bara givit sig av direkt till Yanamore för att bränna ner stället till grunden.

Det var dags för att hitta en rastplats för kvällen. Den muskulösa kroppen värkte svagt av vandringen såväl som av sorgen. Det skadade ögat irrade svagt fram och tillbaka i sin håla medan det friska sökte av terrängen efter en rastplats. Ett svagt mullrande kunde höras i fjärran då ett åskoväder rullade in. Solen var på väg ner bakom molnen till höger om henne, färgade hela landskapet i en rosaröd nyans.
Just hade hon funnit en läglig viloplats längs leden. En av de mindre stoppen avsett för små sällskap eller ensamma vandrare. En glödbädd pyrde innanför en cirkel av stenar och ett halvkasst vindskydd övertaget av kudzurankor erbjöd ett sparsamt skydd mot den kommande stormen. Trött började hon rafsa ihop det hon kunde få tag på av pinnar och rankor till en brasa då något fångade hennes intresse i väster. Precis där solen gick ner, likt en hägring av eldguden själv, rörde sig en vacker varginna. Lamia spetsade öronen och stannade upp i det hon gjorde. Förtrollad av honans böljande lockar i den tilltagande vinden. Hon såg ut som att hon brann och till sin stora förvåning kunde hon känna sina egna kinder hetta. Ärren i ansiktet stramade då hon drog efter andan.


[Fiamma]

Fiamma kunde klart höra himlens hotande muller och hennes enda tanke just nu är att hitta en plats som kan skydda mot ett annalkande regn. Hon avskyr regn. Det är blött och obehagligt och hennes päls blir helt hopplös. Joggande tar hon sig fram mellan de gröna pelarna och Kudsurankorna i Eldskogen. För att vara en eldskog så är det en stor besvikelse. Vart är all eld? Vart är alla brända trädkroppar? Det skulle ju dock vara enkelt fixat. Men med det annalkande ovädret så får tanken på att sätta eld på något vänta. Vinden blåser i tilltagande styrka och doften av ett regnoväder ligger tjock i luften. Tikens långa päls dansar och då och då fräser hon till när strån av lockarna hamnar i hennes mun och irriterar. Fiamma ruskar på sig i ett fruktlöst försök att få pälsen att lägga sig tillrätta. Men hon får snabbt inse sitt nederlag och fortsätter framåt i rask tack. Måste finna skydd snabbt. Frustrationen ökar ju längre hon kommer. Borde det inte finnas någon vandringsled här? Hur har hon hamnat mitt ute i skogen. Eller vad som knappast skulle kunna kallas en skog. Skog har höga träd som vildar ett tak av grenar och lös. Den när platsen är så icke skogig som det bara går. Frustrationen ilar genom hennes kropp. Kanske om hon tar sig över nästa krön så kan hon få sig en bättre överblick över läget. Förhoppningsvis. Fiamma styr stegen mot sitt utsatta mål och det är ingen lång klättring tills hon står uppe på krönet. Med solen i ryggen får hon en bra överblick över området. Och är det inte vandringsleden hon ser där längre fram. Hennes ögon kan knappast ta miste. Vinden dansar med hennes långa lockiga päls och solens sista strålar får tikens egna eldfärger att spraka. Den mörka blicken söker ut bästa vägen mot vandringsleden innan tiken sätter kroppen i rörelse igen. Mellan överväxta trädpelare tar hon sig fram för att nå dit hon tänkt sig. Förhoppningsvis finner hon ett skydd i närheten. Flitigt använda vandringsleder brukar alltid ha gamla övergivna skydd längst vägen. Fiamma har inte lagt märke till främlingen förrän hon rundar sista trädpelaren och sätter sina tassar på vandringsledens upptrampade yta. Doften av en pyrande glöd gör tiken varse om främlingen en bit bort. En främling med ett skydd från ovädret. Helst hade hon hoppats på ett skydd att ensam kura i men mullret bakom henne berättar att det inte finns mycket tid kvar att fortsätta leta. Så Fiamma harklar sig lätt och går lite närmare. ”Hej där”. Hon klistrar på ett sött leende och söker främlingens blick. "Ursäkta. Det finns möjligtvis inte rum för en till i ditt skydd?" Den mullrande himlen får nackhåren att resa sig på henne.