Fyfan vad svårt det är. Fyfan så jävla hemskt ont det gör. Och jag saknar dig, jag saknar dig så jävla mycket. Hur dum var inte jag som sa att vi inte passade ihop, att vi inte var bra för varandra, att vi hade vuxit ifrån varandra? Hur jävla idiotiskt korkad var inte jag som sade allt det åt dig, när jag behöver dig? Jag behöver dig för att fungera, jag behöver dig för att orka. Jag fixar inte det här, jag klarar inte det här nå mera. Jag behöver dig, mer än jag anade. Och jag var så dum, så mesig, så rädd. Rädd för att binda mig vid någon, rädd för att behöva någon, rädd för att inte klara mig själv. Och så var det redan för sent. Fyfan vilken idiot jag är, fyfan vad jag saknar dig. Och allt är mitt fel, mitt och bara mitt. Och det är för helvete alla jävla fitthjärtans dag. Och skräll att jag får sitt här och gråta. Skräll att jag får må dåligt och skräll att jag bara gör dig irriterad på mig. Men fan!

Jag vet bara inte hur fan jag ska orka med det här. Jag behöver ju dig...

Ångest, ja, behövde bara skriva av mig. Inga kommentarer är nödvändiga.