"Nyckeln té å lyckas me fiske, de e tålamod, min son," sa Ivo med en pedagogisk röst medan han och Tibast kom allt närmare floden. Det var perfekt väder för att fånga fisk, och Ivo var befriad från diverse ansvar och arbete för resten av dagen. Vad bättre än att ta sin son för lite hederlig kvalitetstid? Ivo log brett mot pojken och rufsade om hans lilla kalufs med en tass. "Vi är framme! Visst ska de bli roligt? Om vi fångar nå' kan vi bjuda de där hemma på midda  ikväll."
Det var ingen annan här vid floden, utöver Ivo och Tibast. Bra. För mycket pladder kunde skrämma bort fisken. Nog så var Ivo kanske mer upprymd än Tibast i nuläget, men han hoppades att Tibbe så småningom skulle väcka sin inre passion för fiske. Det gick i släkten, trots allt. "Kom, kom! Här borta är det bästa stället."

Tålamod? Vem hade sådant? Tibast hade väntat sig en livad upplevelse med sin pappa - som när de brottades. Det var hans favorit, men Ivo var fast inställd på fiskandet nu och Tibast kunde väl vara till lags. Tanken på att fånga fisk och visa upp den - och sig själv - pirrade dessutom till, och han spetsade öronen för att lyssna mer uppmärksamt.
     Han följde lydigt efter sin pappa, och stirrade ner i vattnet. Visst kunde han se småstim, men det var ju ingen riktig fisk. Var var gäddorna? Sjömonstren? Han ville fånga stora saker. Han fick väl ha tålamodet som pappa pratat om.
     "Nu då?" Tibast talade högt, lite för högt för den tysta omgivningen.

"Shh! Inte så högt," hyschade Ivo. Han sänkte rösten till en viskning. "Var beredd. Man måste va snabb och framför allt tålmodig även när man inte lyckas. När du ser bytet, måste du ta chansen. Hugg fort, eller slå upp den på land. Låt den inte sprattla iväg."
Ivo tyckte att det var det mest pedagogiska han kläckt ur sig och log nöjt. "Jag ska visa."
Väntan började. Det gick en stund och han hoppades innerligt att Tibast inte skulle tappa sugen. Men så glimmade nåt till. Skimret av fjäll som reflekterade solens strålar. I en blixtsnabb rörelse hade Ivo slagit mot vattnet med en tass och i ett svep slagit fisken ur vattnet. Den flög rakt upp i en sprattlande rörelse, men det hindrade inte Ivo från att hugga. Han gjorde ett utfall, särade käkarna brett och fångade fisken i ett hugg medan den var i luften. Den sprattlade fortfarande trots att Ivo höll den i munnen, och han gav Tibast en nöjd blick.
"Sweru? Winte swå swårt." 

Tibast pressade ihop läpparna i ett litet o, som för att överkompensera för det tidigare larmet. Pappa pratade mycket, men Tibast nickade bara otåligt. När kom fisken, egentligen?
     Tiden gick, men en av Tibasts få kvaliteter var hans målmedvetenhet. Han behöll ett ivrigt, nyfiket fokus ända till Ivo slog till. Wow! Han följde fisken som flög i luften, gjorde till och med ett eget litet utfall på unga ben, men pappa fångade den stadigt. WOW!
     "Min tur!" utbrast Tibast glatt, och såg i samma ögonblick fjäll under ytan. Innan Ivo hunnit reagera högg Tibast. Han kände tänder bita in i fjäll, men glömde med ens av att han hade ansiktet under ytan. Han andades in kallt vatten, och ryckte upp. Hostandes strömmade vatten ut ur nos och mun, och fisken trillade i igen. Mycket missnöjd rynkade Tibast pannan.
     "Pappa!" klagade han. Det sved i nosgångarna. "Aje!" De hade åtminstone fått en fisk. Han stack ut underläppen och rynkan i pannan, halvt dold under mörka lockar, blev djupare.
     "Pappa..." mumlade han när han slutat hosta. "Får jag... Kan vi säga att jag fångade fisken? Jag vill göra mamma stolt..."

När fisken hängde lealöst i Ivos grepp slängde han den mot strandbanken.
"Ja, självklart, tänk ba på- oj! Hoppsan."
Tibast reagerade blixtsnabbt på nästa fisk och högg. Han höll sig från att exaltera utbrista 'åååÅÅ BRA JOBBAT' för att inte skrämma bort fisken, men insåg snart att Tibast glömt hålla andan under vattnet. Fisken kom undan men Ivo var ändå stolt.
     "Det va en rejäl insasts, pojken min."
Besvikelse fanns ändå kvar i Tibasts blick. Det var klart, de var inte så kul att misslyckas med fisket. Ivo förstod precis den känslan.
"Kan vi säga att jag fångade fisken? Jag vill göra mamma stolt..."
Ivos hjärta värkte till och han nickade utan eftertanke. "Jaaa självklart! Du högg den ju, det var bara lite otursamt att den kom undan. En liten kallsup ska inte få förstöra. Nästa gång vi fiskar får du den ska du se."
Ivo log varmt. "Seså, ta den du, morsan kommer bli så glad att du fångade middagen."

[Avslutat]