Månblommornas skog blev ett vanligare resmål för Aleks. I takt med att han växte och blev äldre fick han följa med ut på jaktuppdrag. Just idag hade han gett sig ut med Lev med löftet om att fånga en fullvuxen hjort att ta med hem. Efter ett bra tags spårande hade de misslyckats med att spåra hjort. Istället hade de upptäckt en rådjursfamilj ute bland de slocknade månblommorna i en öppen glänta. Planen var att Aleksandr skulle jaga dem söderöver, där Lev skulle vänta och lurpassa på dem. En magnifik plan. Aleks var mycket nöjd med den.

Allt hade gått perfekt om en bufflig hane inte bestämt sig för att bara kliva omkring på en stig inte alltför långt bort. Rådjuren hade skrämt flytt åt fel håll innan Aleksandr ens hunnit påbörja jakten. "Öy," kallade han för att göra sin närvaro känd och såg menande på den främmande killen. "Måste du trampa runt så högljutt? Du kan inte dämpa dig lite, eller?" Buffel.

Tibast stirrade bara irriterat tillbaka.
     "Dämpa? Så jag blir en nobody som du?" Han såg nedlåtande på den andra. Puh! Livet hade verkligen kunnat vara sämre. Han var van vid udda utseenden, så varken hornen eller betarna var konstigt för Tibast - men hanen var så tråkig. Urgh! Var var kryddan? "Spring hem till mamma nu. Är du ens gammal nog att vara själv här ute? Ser ut som att du inte är rumsren än." Tibast var inte så mycket äldre, men han gillade att sätta sig själv i överläge. Han var definitivt större, och såg till att maximera skillnaden genom att brösta upp sig.

Aleks var van vid att retas och tjafsa med sina syskon, så främlingens ord tog inte särskilt hårt egentligen. Kanske främst för att inte ett enda ord var sant. Aleks visste att han var cool, och definitivt rumsren. Men främlingen såg verkligen större ut, särskilt när han bröstade upp sig sådär, och Aleksandr kände sig lite självmedveten. Lite avundsjuk, kanske. Såna muskler hade han verkligen inte - än.
      I vilket fall eggade det honom. Som vanligt ville han försöka ge igen, som när Katya sagt något riktigt knipslugt som fått rummet att tystna.
     "Amen duurå. För att ha tre ögon verkar du inte se särskilt bra."
Nöjd med sitt intelligenta ordval tog Aleks något steg närmare. Han försökte också brösta upp sig lite, utan att riktigt nå höjden den andre bar. Nå, hans horn som spretade ur hans panna kunde kanske hjälpa med saken. "Är det nåt fel på dina öron också, fuling? Du låter som en kossa när du klampar runt sådär. Dags att gå ner lite i vikt kanske?"
Aleksandr log marigt. Han hade kanske snappat upp lite för mycket från Katya.

"Vet du vad, din lille tönt", snäste Tibast tillbaka. "Du borde passa tonen, innan jag lär dig en läxa." Det uttalandet möttes inte alls med den respekt han hade önskat -  istället vällde en mängd otrevligheter ut ur den röda hanen. Tibast hade aldrig backat för en utmaning, och en ettrig liten tölp skulle inte få honom att börja.
     I efterhand mindes han inte vem som huggit först - men kort därpå tumlade de runt i ett virrvarr av käkar och vilda morranden. Båda var stora, men Tibast var betydligt tyngre och den extra styrkan underlättade för honom när han tryckte ner den andra på marken och bet honom. Det var dock inte utan motstånd - och ungefär när Tibast började känna sig mätt på slagsmål rispade Aleksanders horn upp ett litet sår i ansiktet. Ett kränkt ljud undslapp Tibast. Han tryckte till unghanen som för att markera och klev sedan värdigt bort.
     "Låt mig inte se dig i Civitas, hör du det, ditt missfoster?" Han kände sig nöjd med förolämpningen, och sparkade till den andre i sidan en sista gång innan han svassade iväg.

[Avslutat. Tibast och Aleksander bråkar men gör ungefär 0 skada på varandra.]