Det var ingen som rätt ut bett honom att anta rollen som jägare, men det hade varit ett enkelt val för honom. Många av hans andra färdigheter var i stort sett helt onyttiga när det gällde att uppfostra och rå om valpar. Att jaga och hålla reda på var byteshjorden rörde sig var för honom det lättaste och mest effektiva sättet att bidra.
     Den tidiga morgonens dagg fick det böljande landskapet framför honom att glittra. Solens strålar nådde inte riktigt över horisonten än, men himlen hade börjat blekna. Långsamt suddades nattens stjärnbilder ut. Doften av det blöta gräset dämpade spåret efter kronhjortarna, men inte så farligt att han tappade den helt, men emellanåt tvingades han stanna upp och vänta på en ledtråd från vinden. Solen hade precis hunnit visa sig när han fann deras senaste sovplats. Han lade platsen på minnet, redo att vända om för att återvända till barnhemmet, nöjd över att han skulle hinna hem i god tid tills att valparna vaknade, när han såg en silhuett. Vargen rörde sig mot honom, men han kunde inte avgöra om den faktiskt sökte kontakt med honom eller skulle vidare efter hjorden.
     Innan den skulle hinna passera honom skyndade sig Lev närmare. Det var själviskt att försöka förhindra en jakt, men samtidigt var det här en alldeles för stor tillgång för barnhemmet för att han bara skulle kunna låta den gå utan att åtminstone försöka.
     När han kom närmare blev det uppenbart att det var en stäppvargstik med sitt nätta och smidiga drag.
     “Hey,” brummade han för att få hennes uppmärksamhet. “Är du här för att jaga?” Den något barska tonen i orden återspeglade i hans inspekterande blick.

Nitika vandrade mest för att hon inte hade något bättre för sig i livet. Att hitta någon att dela livet med var inte alls hennes mål, hon hade aldrig trott på kärleken och skulle nog aldrig göra det heller. Sedan hade hon inte mött på någon annan varg som delade hennes mening med livet, eller åsikter, eller personliga preferenser. Hon fnös till och fortsatte gå. Doften av daggen, hjorden av mat och solens svaga strålar gjorde att detta kändes som en hyfsat bra dag.
Doften av varghane nådde henne innan hon såg honom, han var gigantisk jämfört med henne själv, men Nitika var säker på att hon skulle klara av honom om det skulle visa sig att han var ilsken.
Han kom närmare och hon uppmärksammade honom, spände de nätta musklerna och gjorde sig redo att fly eller slåss, men han talade till henne och hon rynkade ogillande på nosen. Såg på honom som om han vore en jobbig insekt som irriterade henne. Vad spelade det för roll om hon också var ute efter mat? Nitika stannade upp några sekunder, såg på honom, himlade med ögonen och gick vidare.
"Kanske, kanske inte, vem vet egentligen?" svarade hon, gav hanen en finurlig blick och kunde inte låta bli att fnissa där hon gick.

Lev såg på henne med en smal, frågande rynka mellan ögonbrynen.
     “Antog att du visste,” svarade han sakligt, osäker på hur han skulle tolka hennes uppträdande. Lev matchade hennes takt, följde henne parallellt men med några språng i mellanrum.
     “Vill bara informera om att,” började han långsamt, “det finns ett barnhem i närheten. Är mitt ansvar att se till att dem har mat. Skulle uppskatta om du kanske, valde något annat att jaga.” Kanske skulle det vinna hennes sympati. Inte för att Lev egentligen oroade sig för att inte kunna förse dem med mat utan den här hjorden, men Astrid hade blivit så glad när hon äntligen slapp äta vildsvin. Han gav henne ett medlidsamt leende.

Hennes ljusblå ögon vreds emot vargen, ett ganska tråkigt svar ifrån honom men hon valde att ignorera det. När han talade igen gav hon honom en skeptisk blick. Varför skulle hon tro på det han sa? Det fanns vargar som ljög jämt och ständigt, så varför skulle den här hanen vara ett undantag?
"Hur många valpar rör det sig om?" hon hade egentligen inga planer på att sluta ut jakten, ifall hon bestämde sig för att genomföra den vill säga.
Han var ganska stilig där han gick där bredvid henne och han verkade bry sig om de mindre, om det inte var en lögn vill säga. Hon harklade sig lätt och stannade upp, vred sig så att hon var ansikte mot ansikte med den andre. Hanen var betydligt större än henne själv, men det avskräckte henne inte det minsta. Hon hade nästan lite storhetsvansinne där hon gick runt och trodde hon var bättre än alla andra och kunde klara av vem som helst.

Lev följde hennes exempel och stannade upp i takt med henne. Kanske fanns det en chans för honom att övertyga henne.
     “Öh,” Lev tvekade när han räknade dem i huvudet. “Fem.” Han såg med en forskande blick på henne. Liten och nätt.
     “Det finns gott om byten här i området. Betydligt lättare byten också. Ser inte ut som du skulle få i dig mycket av ens en hjortkalv,” konstaterade han med höjda ögonbryn i ett påpekande om hennes slanka figur.
     “Kan hjälpa dig spåra,” föreslog han. “Vet vad som brukar finnas i området.” Helst av allt ville han nog bara få komma hem i bra tid, men den tiden han potentiellt skulle förlora nu kunde inte jämföras med den tid det skulle ta att spåra upp en skingrad hjord igen.

Fem valpar? Hon höjde blicken och studerade hanen en bit ifrån henne.
"Du har minsann legat i" han flinade till. Själv hade inte Nitika några valpar och hade strövat runt i många år, ensam. Detta med samspel med andra var något hon kämpade med, fast det var ju fel på alla andra och inte henne själv.
Nitika fäste blicken framför sig, visste inte riktigt hur hon skulle svara.
"Vad finns det då?" visst, hon var liten och nätt men hon kunde minsann äta för sju vargar samtidigt. Hon älskade mat och ibland fick hon gå hungrig i flera dagar. Hon började bli smått uttråkad och stannade upp, såg sig omkring medan hjärnan virvlade av tankar. Kanske skulle hon bara ge sig iväg, eller så kunde hon stanna och försöka få någon mat. Att hanen ville hjälpa var ju vänligt, men varför den vänligheten?

     “Inte mina,” rättade han henne bestämt. Varför det var så viktigt att påpeka visste han inte. Tanken på att det var hans valpar gjorde honom bara obekväm.
     “Gott om vildsvin, hare och kanin. Om du föredrar fisk eller fågel finns det också.” Lev studerade henne med avstannat intresse. Något fick det att kännas som hon bara testade honom.
     “Vill du ha hjälp eller inte?”