Solen skiner. Snön har smält bort. Äntligen är våren här och sommaren är annalkande. Vädret blir bara bättre och bättre. Varmare och varmare. Den lilla svarta tiken vandrar tyst genom skogen. Den violetta blicken sveper över området framför henne och öronen vippar fram och tillbaka på huvudet. Hon har full koll på omgivningen.
Hon stannar upp och sträcker på sig. Sjunker ner med framdelen och sträcker ut frambenen. Hon gäspar stort och när hon reser på sig igen så ruskar hon på hela kroppen innan hon går vidare igen. Snart ser hon en gräsplätt som är helt dränkt i solsken. Träden växer lite glesare just där. En glänta. Öronen spetsas på huvudet på vargen och hon ökar på stegen lite. När hon kommer ut i solskenet stannar hon. Sedan lägger hon sig ner och rullar runt på rygg. Solen värmer hennes svarta mage och hon myser riktigt. Hon sluter ögonen och bara är. Solens värme kittlar hennes nos och fåglarna kvittrar glatt i träden. Allt är så fridfullt. Hon trivs verkligen i den här skogen.

[PAX TILL KAIITO]

Visst värmde solen och visst var vädret vackert. Träden hade börjat grönska och fåglarna sjöng i takt med varandra, sjöng ut sin lycka och fick glädjen att spridas i hela skogen. Men trots att den varma, glada känslan var så genomträngande nådde den inte Kaiito. Han kunde se den ljusa tillvaron, kunde höra fåglarna sjunga glatt.Men han kunde inte ta till sig av allt det vackra, han kunde inte släppa in våren inom sig. Han kunde inte känna sig ung, glad och levande. Det fanns endast en sak som fyllde honom, trängde undan alla andra vårkänslor som vanligtvis växte inom honom denna årstid.

Smärta.

Frambenet var sargat, brutet och täckt av rivsår. Revbenen på ena sidan hade gått av, och det syntes då huden drog sig efter honom, fick hans ena sida att se deforrmerad ut då den verkade gå in i sig själv. Och över hela kroppen hade han ytliga sår efter tänder och klor, sår som det hade runnit blod ur. Detta hade slutat, men vätskan hade torkat i pälsen, fick den att se tovig och ovårdad ut.
Det var inte en varelse som man förväntade sig se i den glada skogen. Att Kaiito hade ont var det ingen tvekan om, men det var inte den fysiska smärtan som var den värsta även om den gjorde hans rörelser stela. Det var tvivlet som hade vaknat inom honom, undran om han verkligen gjorde rätt saker, tog rätt beslut. Frågan om det egentligen fanns någon mening med allt detta. Han kunde inte låta bli att undra, trots att han visste att han knappast skulle finna ett svar.
En suck lämnade honom, och han stannade upp. Satte sig ned med stela rörelser och blicken vändes framåt mot den grönskande skogen utan att han riktigt kunde se den.

Våren. Vad var det för mening med den?

Hon riktigt lapade i sig solens sken. Det var så härligt att ligga där och bara vara. Inte bry sig om någonting alls. Som om det inte existerar några problem i världen. Men det finns det. Och det går inte att blunda för dem hur mycket man än vill. Man kan inte stänga in sig i sig själv och hoppas att allt blir bra av sig själv. Det fungerar inte så. Men en liten stund till bara.
Nej, hon kan inte ligga här. Hon rullar runt på mage och sätter sig sedan upp. Hon var inte delaktig i kriget. Det verkar pågå fortfarande. Hon har inte hört annat i alla fall. Och flera flockmedlemmar är fortfarande borta. Tocho bland dem. Hon hoppas att alla är okej. Det gör ont att inte veta.
Sen har hon lite problem själv. Hon har inte mått så bra sedan Gavin föddes. Men oftast är det inga problem och hon kan ignorera det. Men det känns som att något är trasigt inom henne. Men det är säkert som hon inbillar sig. Tocho hjälpte henne med sina helande krafter efteråt. Så det är säkert inga problem. Bara inbillning.
Vinden drar mellan träden. Drar i den svarta pälsen. För med sig doften av skog. Och varg? Hon känner igen den doften. Hon särar på läpparna och låter ett lätt skall ljuda. Sedan reser hon sig och börjar följa doften. Doften doftar inte riktigt som den ska. Hon hoppas han är okej. Han var väl med i kriget med. Kaiito. Hon särar på läpparna igen och ger ifrån sig ett lätt skall. Frågande. Hon ökar till trav och sedan skuttar hon fram mellan skogen på sitt speciella vis.

Han kunde höra det, hur hon ropade på honom. Men han reagerar inte, känner sig alldeles för avtrubbad för att orka röra en muskel. Fortsätter att endast stirra ut i ingenting som om han inget hade hört. Och sedan ropade hon igen, mer frågade. Men fortfarande förmådde han sig inte röra på en muskel. Tankarna passerade hans huvud, han borde svara henne. Men nej, det verkade inte viktigt, inte just nu. Kanske senare, nog kunde hon vänta. Bara några ögonblick så han fick samla kraft. Men ögonblicken gled iväg och mycket snart uppfattade han andra ljud. Alldeles för snart kunde han höra hennes tassar alldeles intill sig själv. Och först då kunde han röra på huvudet, såg åt det hållet som han hörde henne komma från. Och mycket snart fick han syn på hennes svarta kropp och de violetta ögonen.
- Violet.
Ett leende pressades fram på läpparna. Och han rörde på sig, vände sig mot henne och satte sig sedan ned. Det syntes att det gjorde ont då han rörde sig, men även om det inte hade synts hade man kunnat ana det. Hela hans kropp verkade vara söndersliten, endast en dåre hade kunnat tro att han inte hade ont med de skadorna.
- Det var ett tag sedan.
Hur länge sedan var det? Dagar, veckor... Han hade inte sett henne sedan de hade vandrat ut i kriget. Men han mindes inte dagarna. Han kunde lika gärna ha varit avsimmad flera dagar, han visste inte. Tiden hade ingen större betydelse längre. Men det var inte många saker som hade betydelse nu för tiden.

Hon får syn på honom. Och det är ingen vacker syn. Om Kaiito ser ut så där, hur ser då Tocho ut? Och de andra? Hon stannar när hon är nära. Går runt honom och stannar framför honom.
"Kaiito. Hur är det?" Kanske en dum fråga för han ser inte ut att må så bra. Men hon vill väl höra det från honom. Och kanske kan han förklara vad hon hänt och var det gör mest ont eller något. Hon vågar inte röra honom. Kanske skulle det bara förvärra något. Med hennes otur skulle det inte förvåna henne.
"När kom du tillbaka?" Frågar hon sedan. Kanske har fler kommit tillbaka? Men hon har inte märkt det bara. Hon ler snett åt honom när han säger att det var ett tag sedan.
"Det är väl det". Säger hon och ger honom ett lätt leende. Hon har lyckats lära sig att kontrollera sin kraft bättre. Charmen. Så nu har hon skruvat ner den. Den är inte lika stark. Mest som en underton. Mer på sparlåga. Det tar inte lika mycket energi som att ha den avstängd hela tiden.
Fåglarna i träden kvittrar som om det inte fanns några problem i världen. Förmodligen inte för dem.
Hon sätter sig ner. Svansen lägger sig i gräset bakom henne. Öronen ligger oroligt bakåt och den violetta blicken studerar Kaiito. Studerar hans kropp. Hans sår. Hon har inga helande krafter. Hon kan inte hjälpa honom. Tocho har det. Men Tocho verkar inte vara tillbaka. Mitri hade väl helande krafter med? Men var hon är vet inte Violet. Hon är inte ens säker på var Gavin befinner sig. Den valpen är mer vild än tam.

Det var med en smått död blick som han såg på henne, visste inte riktigt vad han skulle svara. Hur han mådde? Ja, vad såg det egentligen ut som? Men han kände ingen impuls att snäsa eller vara otrevlig, ingen smått elak kommentar kom upp på hans tunga. Inte heller ville han säga att han mådde bra, för lögnen skulle vara så genomskinlig att inte ens en dåre skulle gå på den. Det var som ingenting som han direkt hade att säga eller så, det fanns bara ingenting att svara. Det var en av de frågorna som endast ställdes för att ställas. Åtminstone var det så han såg på den för tillfället, så pass avtrubbad som han var från verkligheten.
- För några dagar sen... Tror jag. Det är svårt att säga, jag har inte haft någon vidare tidsuppfattning på senare tiden.
Blicken flackade ned mot marken, men återvände sedan åt henne. Leendet som han tidigare hade pressat fram hade försvunnit och lämnade endast ett förvirrat uttryck i hans ansikte efter sig. Som om han inte riktigt visste vad han talade om, som han försökte minnas när han hade vandrat in i lövskogen.
Huvudet ruskades och han verkade samla sig, fortsatte sedan tala.
- Du undrar säkert hur alla andra mår... Hur Tocho mår. Jag vet inte, sist jag såg de andra flockmedlemarna så mådde de alla bra. Så bra man nu kan må när man är med i ett krig. Men de verkade klara sig fint. Men jag vet inte... Jag kunde inte vara kvar, det hade blivit min död.
Medan han talade hade huvudet börjat hänga mot marken, som om han försökte minnas saker om de andra, hur de hade mått sist han såg dem.Men när han talat klart såg han upp igen. Munnen var lätt öppen och blicken förvirrad. Han såg verkligen vilsen ut.

För några dagar sedan? Men de andra syns inte till. Hon frågar honom inte mer om hur han mår. Det syns ju på honom. Och hon tycker väl bara hon är jobbig som ställer såna frågor. Och hon vill inte vara en börda för någon.
Öronen klipper till på huvudet när han talar om de andra. Hon hoppas alla mår bra. Eller är i livet åtminstone. Det är viktigast. Att de lever. Kaiito lever. Det är hon glad över. Men hon lider med honom för att han inte mår bra.
Hon flyttar sig lite närmare honom. Försiktigt. Ser på honom när han hänger med huvudet. Försiktigt sträcker hon på nacken och nuddar försiktigt med sin nos mot hans kind. Bara en lätt beröring. Kanske det räcker för att få honom tillbaka till verkligheten. Hans medvetande ser ut att segla iväg.
"Jag är glad att du lever". Säger hon. Öronen ligger oroligt bakåt igen. Det är kanske inte vad han vill höra. Men hon är glad för att han är tillbaka. Att han lever. Men hon önskar att han mådde bra. Hon vill inte se honom lida så.

Kaiito kan känna den lätta beröringen och när han sedan hör hennes ord dyker ett litet leende upp på läpparna. Men denna gång är det inte sammanpressat, inte heller verkar det vara särskilt framtvingat eller tillgjort. Det är ett sånt leende som han inte hade kunnat hindra även om han hade velat det. Som att beröringen var det som behövdes för att Violet skulle nå in till hans inre och därmed också väcka honom lite, dra tillbaka honom till verkligheten.
- Tack.
Borde han säga något mer? Kanske att han är glad att hon lever? Nej, det verkade som att ord endast var överflödiga för tillfället. Dessutom så var han glad att hon levde, men risken hade aldrig varit särskilt stor att hon skulle dö. Och han var glad över att träffa henne, men anade hon nog redan. Så Kaiito valde att hålla tyst, inte säga något mer om den saken.

Tankarna vandrade iväg, än en gång. Han hade svårt att stanna i verkligheten. Det var som om hans medvetande ville gömma sig för att kunna glömma allt som hade hänt. Som om det inte längre ville existera.
- Det är svårt.
Sade han sedan utan att det riktigt kunde vara väntat. Som om han tagit orden ur tomma luften och utan att riktigt själv förstå det bara kastat ut dem över Violet.
- Det är svårt att leva såhär. Jag vet inte, men det känns som att jag tvivlar på att detta är min plats. Enda sedan kriget... Jag vet inte ifall jag kan vara en del av Cierzo med tanke på vissa omständigheter.

Hon drar mjukt på munnen när han verkar bli klarare i skallen för en stund. Hon kan inte hjälpa honom. Men hon kan ju vara där i alla fall. Men vill han vara ensam behöver han bara säga det. Men hon vill nog inte lämna honom ensam nu. Inte när han ser ut som han gör.

När han talar igen spetsar hon öronen. Lyssnar på honom och tar in orden. Hon vet inte vad hon ska svara riktigt. Hon blir ledsen att han känner att han kanske inte kan vara en del av Cierzo. Han är hennes vän. Hon älskar honom faktiskt. Kanske inte som hon älskar Tocho. Men nästan. Kaiito betyder mycket. Men han är ung. Han har mycket att utforska. Hitta sig själv. Violet fann sig själv i Cierzo. Med Tocho. Det är där hon vill stanna. Hon ser på Kaiito.
"Jag vet inget om dessa omständigheter du talar om. Men om det är vad du vill så kanske du ska se dig om i världen och förhoppningsvis finna en plats där du trivs". Hon talar med sin behagfulla stämma som egentligen inte passar en liten svart trasselsudd som Violet.
Hon vill att Kaiito ska veta att hon bryr sig om honom.
"Men om du väljer att stanna så är vi din familj". Hon menar på hela flocken. Och sig själv. Men hon kan inte direkt be honom att stanna. Att hon inte vill att han ska gå. Det är hans liv. Och hon vill honom väl. Att han är lycklig. Och nu ser han inte lycklig ut.

Kaiito skakade lätt på huvudet, inte åt Violet men som för att vifta bort sina egna tankar ur huvudet. En del av dem i alla fall, för att få ett bättre grepp om verkligheten och liknande. Det var det han försökte göra, försökte vakna helt ur det avtrubbade stadiet han hade varit i då han och Violet hade stött på varandra.
- Det handlar inte om det, jag vet mycket väl att ni är min familj och att ni ställer upp. Men det finns saker som du inte vet...
Ja, det fanns många saker... Saker som han inte var stolt över. Saker som han inte hade varit delaktig i, men som han fortfarande skämdes för. Det kändes hemskt när han tänkte på det, hur sargad hans familj egentligen hade blivit under den korta tiden innan han kom till Cierzo. Och endast för att han hade en önskan, eller kanske man skulle kalla det dröm. Vissa saker bör man aldrig rota i, vissa saker är bäst att lämna orörda. Det hade han lärt sig nu.
- Det är alliansen med Qu som gör det komplicerat.
Stridsbilder forsade över honom, suddiga minnen av vargar som lika gärna kunde vara döda nu. Han hade lika gärna kunnat vara död. Det fanns ingen mening, ingen mening med krig alls. Det var bara en dålig ursäkt för att få det att verka som att man gjorde något för att slåss för den sidan man stod på. Men det fanns bättre sätt, enda problemet var att alla i denna värld var allt för dåraktiga för att kunan inse det.

Öronen klipper till på huvudet. Hon lyssnar på det han säger. Allt han säger är viktigt i hennes öron. Även de saker som är menat att inte vara det. För han är viktig för henne. Mer viktig än hon kan tillåta sig att inse. För hon älskar Tocho. Men Kaiito betyder minst lika mycket. Men hon får inte låta sina känslor styra. Endast de känslor som vill honom väl.
Hon kan inte förstå det problem som han ser. Själv ser hon alliansen som något gott. Något som kan föra med sig något i framtiden. Men att Cierzo gett sig in i krig för att stå på Qu's sida förstod hon inte riktigt eftersom alliansen var så ny. Nu kan Qu vara säker på att Cierzo alltid ställer upp. Men kommer de ställa upp när Cierzo behöver det? Inte för att Violet tvivlar beslutet ledarna tagit. Hon kan dock inte medge att hon förstår det.
"Jag vet inte vad det är du ser som komplicerat där. Men nog måste du kunna dela med dig av det. Tocho skulle lyssna. Och alliansen menar inte att flockarna kommer ses ofta. Vi kommer fortfarande att hålla oss på våra respektive revir. Det är bara menat att vi ska finnas där när det behövs. Och det gäller för dem oxå. Om du har problem med hela flocken kan jag inte komma med goda råd. Men om det bara är någon enstaka individ så är jag säker på att det går att lösa". Hon försöker komma på något att säga som kanske kan få honom på bättre humör. Men i hennes huvud känns det bara som att allt hon säger inte gör något bättre alls. Förstör kanske? Men till ingen nytta i alla fall.

Han lyssnade noggrannt till hennes ord, nickade sedan. Han förstod vad hon menade, och han förstod vad alliansen gick ut på. De behövde inte umgås med Qu, endast finnas där och ställa upp när det behövdes. Som det hade behövts i kriget. Men det var det som var problemet, han ville inte alls vara i närheten av Qu.
- Det gäller... min far.
Han tystnade, samlade krafter. Han hade inte berättet åt någon vad han tyckte, inte ens åt brodern som han hade mött. Även om denne hade talat ganska illa om Damon. Men Kaiito höll sina tankar för sig själv, ingen skulle få veta. Det hade med familjen att göra, man borde inte tala illa om dem som hade gett en livet. Men han kunde inte tycka annat än illa om fadern som han knappt ens såg som en far något mer. Han var bara en varg i mängden, en varg som han helst undvek. Och det var där problemet var.
- Damon. Han tillhör Qu. Och även om alliansen endast gäller att flockarna behöver mötas i krig och liknande tillfällen så är det för mycket. Jag kan inte möta Damon, aldrig någonsin. Denna gång, kriget, var en gång för mycket.
Detaljerna utelämnade han. Hade ingen större lust att berätta ifall hon inte frågade.

Hon ler lite snett åt honom när han talar. Men avbryter inte utan låter honom tala till punkt.
"Jag vet inte din relation till din far. Vad ni gått igenom och vad som orsakat det hela. Själv kan jag bara tala av egen erfarenhet. Min far var inte den bästa heller. Det var mina bröder som fick chansen till ett vettigt liv redan från valpsben för att de var alla lika honom. Jag var lik mor och sågs som skräp. Gäller det ogillande känslor eller hat mot din far kan jag inte säga att jag förstår till hundra procent. Men jag kan i alla fall tänka mig hur det är". Hon ser på Kaiito. Släpper honom inte med blicken. Som om hon är rädd för att han ska försvinna om hon tittar bort. För en del av henne vill hålla kvar honom.
"Jag kan inte förstå dina känslor. Men om du känner att det bästa vore att försvinna så långt bort ifrån allt som möjligt så är det ingen som hindrar dig". Svanstippen guppar upp och ner i gräset bakom henne. Öronen står spetsade på huvudet och vinden drar genom pälsen och sjunker med träden.

Ja, han ville försvinna. Hon hade helt rätt i det hon sade, nästan som om hon kunde läsa hans tankar. Han ville bort, ville faktiskt inte vara en del av Cierzo när dessa hade en allians med Qu. Han klarade inte av det, när det betydde att han måste vara nära fadern. Det tog alla hans krafter, endast vetskapen om att flockarna kunde få för sig att mötas när som helst. Men han ville inte försvinna utan att berätta.
- Jag är ledsen att höra det, Violet.
Han såg rakt på henne när han talade, men vände sedan ned blicken mot marken samtidigt som han drog ett djupt andetag. Han kände sig skyldig att förklara för henne, och orden var på väg.
- Damon... Eller min far. Han var aldrig närvarande under min uppväxt. Och självklart hade jag fantiserat ihop en bild om honom, att han var bort mot sin vilja och ständigt försökte ta sig hem till mig och mina syskon. Men när jag först mötte Hermes, och sedan Damon, rasade drömmen ihop.
Han tystnade, svalde kort. Det var så mycket som hade hänt, så mycket han önskade att han aldrig hade fått reda på. Men sanningen gick inte att dölja för evigt, sanningen var något som letade sig fram oavsett hur väl man försökte hålla den gömd. Och det var något som skedde både på gott och ont.
- Hermes är min bror. Det visade sig att mor hade fått en annan kull med valpar med Damon, vilket betyder att jag har syskon som jag inte ens vet om. Mor sade aldrig något, och Hermes sade att det berodde på far. Självklart började jag undra. Och när jag väl mötte Damon förstod jag varför Hermes hade sådan kyla och sånt förakt i rösten.
Han tystnade då minnena forsade över honom. Om hur han vandrat in i träsket, om den svart vargen han hade mött. Hur de röda ögonen hade uppenbarat sig, hur sanningen kommit fram, hur avsaknaden av kärlek nästan hade gjort att luften gått att ta på. Hur han fått undvika faderns attack, hur tårarna hade runnit nedför hans kinder. Hur den dagen hade förändrat honom helt, fått honom att inse att ingen gick att lita på, inte ens familjen.
- En far ska hålla ihop familjen. Istället var Damon frånvarande under hela min uppväxt för att han inget visste. Mor hade inte talat om det för honom för att skydda mig och mina syskon. Och jag förstår henne, för Damon mördade en av mina systrar. En av dem äldre, en jag inte ens visste om att jag hade tidigare. Och han visade heller ingen kärlek, endast kyligt förakt. Och hans ögon blev röda, helt obrydd om mina ord kastade han sina iskrafter efter mig.
Kaiitos ögon var glansiga, rösten var frustrerad och tonfallet skar sig nästan då han talade.
- Förstår du varför jag inte kan träffa honom?

Hon makar sig lite närmare honom igen och sitter bara några centimeter ifrån honom. Hon vill visa att hon stöttar honom i allt och att hon finns där. Hon lyssnar tålmodigt på honom. Hon bryr sig verkligen om honom. Mer än hon borde.
"En del borde inte få bli föräldrar. Men man kan inte välja vilken familj man vill födas i. Denne Damon låter inte som någon far alls. Mer som en sur enstöring som inte borde ha något med andra att göra. Och han är en Qu?" Hon kunde inte riktigt förstå det där sista.
Hon ger Kaiito ännu en mjuk puff på kinden med sin lilla svarta nos. Sedan sitter hon där med nosen under hans haka och ser på honom.
"Men utan honom skulle inte du ha funnits. Och jag är väldigt glad över att du finns Kaiito". Säger hon och menar det faktiskt.
"Jag förstår varför du inte vill träffa honom. Jag kommer sakna dig väldigt mycket. Men du måste göra vad som känns bäst för dig. Jag vill att du ska må bra och vara lycklig". Förmodligen är det fel av henne att känna så här. Men Kaiito var faktiskt den förste att acceptera henne för den hon är. Fina Kaiito. Hon kommer verkligen att sakna honom.

Vid hennes fråga ifall Damon var en från Qu så nickade Kaiito. Han hade själv svårt att tro det, hade inte Qu rykte om sig att vara rättfärdiga och goda vargar? Sådana som ville alla väl... Hur kunde de släppa in en varelse som Damon i deras flock?
- Ja, jag tror till och med att han är beta i Qu. Eller har någon hög rang...
Det var som det var. Damon var med i Qu och Cierzo hade en allians med dem. Kaiito kunde inte göra någonting åt saken. Det sorgliga faktumet var att han blev klämd mellan de två flockarna och alla de medlemarna som fanns i dessa som endast försökte ha det bra och känna trygghet. Som försökte stärka banden mellan de som faktiskt kunde ses som goda i kampen mot de som var onda. Och det ledde Kaiito till nästa fundering. Var hörde han hemma, var han ond eller god? Sanningen var den att han knappt visste det längre.

De blåa ögonen såg rakt in i Violets. Och han lyssnade till de ord hon sade. Att det faktiskt var tack vare Damon han var här. Och visst var det väl så, på sätt och vis. Men aldrig att han skulle tacka sin far för att han existerade. Nej, det var mor som hade fött honom, det var mor som hade uppfostrat honom, det var mor som hade skyddat honom. Damon hade inte haft någonting med honom att göra. Så inget tack skulle komma ur hans strupe.
- Jag... Jag kommer sakna dig också.
De redan glansiga ögonen blev ännu mer glansiga och Kaiito märkte hur hans blick började bli suddig. Det kunde inte vara ett gott tecken.
- Så fort jag har talat med Tocho ger jag mig av. Nu vet du i alla fall varför jag försvinner. Men vi kommer säkert att ses igen, förhoppningsvis mycket snart. Och jag kommer aldrig att glömma dig.
Det var tungt, det skar inom honom. Han ville inte säga adjö.

Hon nickar lätt. Hjärtat känns tungt.
"Ta hand om dig. Till vi ses igen". Säger hon och den lilla skära tungan
smiter ut mellan de svarta läpparna och stryks över hans kind.
Sedan reser hon på sig och tar några steg bort från honom. Hon har kommit fram till
att hon inte är vidare bra på avsked. Och hon känner att det bränner i ögonvråna.
"Jag hoppas du finner en plats för dig". Hon ser på honom med sina violetta ögon.
"Hejdå, Kaiito". Sedan skuttar hon mot ett träd och klättrar upp i det.
Därefter hoppar hon från gren till gren, från träd till träd, längre och längre bort.
Och tårarna rullar fritt ner för hennes kinder.

[Jag kom inte på något bättre. Så det får avslutas där. :P]

[Skrev ett aslångt inlägg men det försvann så fuck it ! -.- Han ser efter henne där hon försvinner, sedan reser han sig och går iväg och då kommer tårarna, blablabla... Så! 8D]


AVSLUTAT!