Maksim visste inte vad han hade väntat sig när han och Lev bestämt möte på Numoorislätten för flera veckor sedan. Det enda han visste med säkerhet var att det absolut inte var det här. Faktum var att det här kanske var den sista bilden han hade haft framför sig. Det kryllade med valpar, stora som små. Okej. Kryllade kanske var att överdriva, men det var många. Någon satt och grät i vad som kunde tolkas som utkanten, två andra brottades och en annan grävde frenetiskt i marken efter… ja, vad? Och det var bara några av de valpar Maksim kunde se bland de fula hyddorna och utbrunna lägerelderna.
   Det ogillande uttrycket som spridit sig över hans anlete minskade inte när han fick syn på Lev tillsammans med en valp. Det blev snarare större av åsynen. Utifrån vad han kunde se hjälpte eller försökte lära valpen att jaga en hare som befann sig bara några meter ifrån dem - ovetandes om dess öde.
    Vad i hela friden var det här för plats? Ett kollo? Hade han gått och blivit någon himla lägerledare? Och varför var vissa av valparna så fruktansvärt lika honom?
    Maksim kunde känna hur irritationen växte inom honom, och det blev inte bättre när hans syn landade på den där zimaern som rörde sig i bakgrunden. Hon den där… Blästrid, Fulstrid, Fetstrid. Han hade inte ens lagt hennes riktiga namn på minnet, så lite var hon värd i hans ögon.
    Han hade omedvetet spänt ihop sina käkar och även hans muskler var på helspänn - redo att attackera om han var tvungen. Den iskalla blicken var fäst på Lev, men den gled långsamt - nästan obehagligt mot den lilla haren. Utan att bry sig klev han rätt fram i dess väg så att det skrämde iväg den. Ett fejkat, ursäktande leende spred sig på hans läppar.
    “Oj förlåt, skulle ni ha den?” Trots att han bad om ursäkt fanns där inga skuldkänslor eller tecken på att han brydde sig. Han såg på Lev, till valpen och sen åter till Lev. “Hej, broder.”

     I bakgrunden hade han hört hur andra i lägret tillkännagav det främmande paret som närmat sig. Denna gång var de inte helt oväntade, men istället verkade det som mottagandet hade en annan inställning. Någon slags avvaktande nyfikenhet - det var nog Malvas förtjänst.
     Lev hade inte avbrutit sin lektion med Mackie. Det var viktigt att ge valparna sin enskilda uppmärksamhet, åtminstone var det en bra ursäkt till att dra ut på det oundvikliga. Lev hade lagt fullt fokus på sitt lärande, och märkte inte att Maksim kom tågandes förrän han plötsligt klev in framför dem.
Ett besviket muttrande lämnade ungvalpen när haren flydde. Lev rätade på sig ur sin hukade ställning. Ett snett, halvt medlidsamt leende tog form när han såg på valpen.
     “Sånt får man räkna med. Utomstående faktorer som är okontrollerbara.” Mackie verkade inte nöjd över hans försök att vara pedagogisk. “Lektion slut,” förkunnade han och hon avlägsnade sig.
Lev följde henne med blicken. Rädd för att möta Maksims.
     “Trodde nästan du glömt mig,” rösten var varken glad eller sorgsen. Han tog modet till fånga, och vände ansiktet mot honom. Ett tungt leende tog form. Skulden han kände gjorde att den inte nådde fram riktigt.
     “Glad att se dig, broder.” Det var sanning. Lev tog ett steg närmare och gav honom en vänlig knuff med skuldran. Kanske var det här de sista goda ögonblicken de skulle dela med varandra, och Lev tänkte ta tillvara på dem.

Maksim gav valpen en kall och irriterad blick när hon försvann bort mot resten av umgänget bakom Lev.
    “Mm,” hummade han lågt till den första kommentaren. Det var snarare motsatsen. Lev fanns alltid någonstans i hans huvud, i någon tanke lyckades han alltid smita förbi. Det var ingenting han gillade utan det var ett tecken på hans sårbarhet. Något han dock inte ville erkänna för någon.
    “Glad att se dig med. Helskinnad,” Maksim gav honom ett litet flin. De båda hade haft sina upp- och nedgångar rent fysiskt - men nu var de båda starka och friska. Lev kanske lite väl, vad för magisk träning hade han hållit på med.
    “Vad är allt det här då?” Maksim höjde nosen och svepte med den över området. “Är det här orsaken till att du inte ville möta mig i Civitas? Blir nästan lite kränkt.” Han skämtade, men det vilade en sanning över orden. Maksim tyckte inte om att vara ett andrahandsval, hade aldrig gjort - och nu kändes det precis som om han var det. Men, han tänkte inte ta ut något i förskott. Kanske var det här bara en tillfällighet, något som Lev utnyttjade i stunden. Inte ville han väl bo på det här viset?

     Lev följde inte Maksims blick över lägret, som om han inte riktigt ville kännas vid det. De stora, avslöjande signalerna av skuld lyckades han dölja, men de var inte helt utrotade.
     “Har inget med det att göra,” kontrade han snabbt. Lev misstänkte att han inte behövde påminna honom om vad han gjort i Skuggfall, och att Civitas - Tenebris näste - kanske inte var den bästa platsen att visa sig på därefter.
     “Visste inte hon skulle vara här,” Levs röst blev låg, stadig men långsam. De gröna ögonen sneglade på honom, sökandes efter svar han visste att han inte skulle få.
     “Vet inte om du minns Astrid?” Han valde att inte låta honom svara på frågan, att inte ge honom tillfälle uttrycka sitt missnöje. “Hon håller på att skapa ett hem för bortkomna och föräldralösa valpar.” Precis som du varit en gång, minns du?
     “Men du har spenderat tid med Nunam,” påpekade han, ivrig att byta ämne. Det kändes som han väntade på att en tickande bomb skulle explodera. Vad som helst kunde trigga den, när som helst. Ändå skulle han hålla den dold till sista möjliga tillfälle. Om allt ändå skulle brinna ner till grunden, kunde han inte få ta tillvara på den sista stunden?
     “Och Gast.” Förvåningen var påtagligare nu. Det fanns många frågor som väntade svar, men det var sådana han skulle ställa brodern direkt.

Maksim såg på sin bror med en misstänksam blick. Trodde Lev verkligen att han skulle gå på att han av en slump stött på Astrid mitt ute i ingenstans? Det var uppenbart att Lev kände något för henne, till och med en blind kunde känna det.
    ”Bortkomna, föräldralösa valpar,” upprepade han. ”Hur vet hon att deras föräldrar inte letar efter dem då?” Kanske kidnappade hon dem. Han förväntade sig inget direkt svar på det, utan fortsatte prata. ”Nunam ja,” Maksim försökte dölja avsmaken hennes namn gav på hans läppar. Sedan dräktigheten lyfts till ytan hade hela situationen blivit obekväm – seriös. Ibland hade han svårt att förstå hur han lyckats krypa sig under skinnet på henne. Det var ganska patetiskt hur naiv hon var. Nåväl. Nu skulle hon bli mor till hans valpar. Maksim ville inte ens tänka på det, och valde att ruska av sig tankarna som kommit smygandes.  
    ”Och Gast,” ett litet leende klädde sig på hans läppar. ”Vi har haft en intressant resa tillsammans. Du skulle bara veta hur han utvecklats på den här tiden.” Maksim visste inte exakt hur Lev och Radagast relation var, men de var trots allt bröder. Blodsbröder dessutom. ”Han letade efter dig, vet du. Men jag hittade honom först.” Det låg ett osynligt hot bakom hela samtalet. Hur skulle Lev reagera när han fick veta vad Radagast gjort?  Vad han eggat på?
    ”Förvånad jag blir att varken Nunam eller Malva har kommit för att säga hej än.”  

Instinktivt knöt sig något i hans mage när han talade om Radagast. Lev visste inte vad han skulle tänka, om Maksim bara ville reta honom med oro eller faktiskt dolde något. Något han visste var dock att han skulle bara få reda på vilket att alternativen det var, förrän han pratade med sin bror.
    Rörelser i lägret bakom dem påminde om verkligheten som väntade. Om vad han skulle behöva avslöja. Men han visste att Kokhanok väntade på honom för att kolla till hjordarna.
     “Du borde träffa Malva,” förkunnade han glädjelöst. Hon hade hållit sig nästan isolerad sedan incidentet med Myrda. “Hon råkade ut för raseri.” Lev såg på Maksim igen, gav honom inget tillfälle att anta. “Inte mitt.”
     Lev började leda dem tillbaka, pekade ut hyddan Malva blivit tilldelad för att få vara ifred och återhämta sig. Han själv hade undvikit att hälsa på henne utan någon annan i sällskap.
     “Måste se till hjorden,” förklarade han, utan att utveckla i tron om att Maksim skulle kunna dra slutsatsen. Han stannade upp, såg till att fånga upp den blåa blicken.
     “Men vill prata med dig sen om en sak. Viktigt.” Även om han velat kunde han inte dölja sin bistra uppsyn. Den genomsyrade hans röst lika mycket som den tunga blicken. Om Maksim verkade berörd av den visade han det inte.
     “Blir inte borta länge,” lovade han innan de gick åt varsitt håll. Hjärtat kändes tungt i bröstkorgen, som om skulden fått det att hårdna till en sten. Gång på gång fick han påminna sig själv om varför. Det var inte ett svårt val egentligen, han skulle ha en egen familj med allt han någonsin drömt om - men varför tog det emot så mycket?

“Lova mig, Maksim, att vi aldrig lämnar varandra.”
“Jag lovar, Lev.”


[Avslutat]