Solen gled sakta upp från sin dvala, den väckte skogen i norr och snart skulle även hela Numoori få något som liknade ett nytt liv, en ny dag. Men Lawenya hade redan varit vaken en timme, minst. I söder kunde hon ana en skymt av öarna, inte för att hon hade varit där, hon hade hört om platsen, genom Mikael. Hon kunde inte förmå sig att förstå hur han kunde ha lärt sig så mycket på så lite tid.

“Cerulean? Är inte det där öarna, eller misstar jag mig?” Lawenyas röst lät mer klar än för några veckor sedan. Hon hade fått mat i magen, inte mycket, men det var mat som hade stärkt hennes hälsa och allmänna kondition. Revbenen syntes inte lika mycket som de gjorde förut, och nätterna var inte lika kyliga längre.

“Mikael har nämnt att de finns här omkring, jag antar att du vet mer än mig” Lawenya pratade fortfarande med blicken fäst på det hon antog var öarna, hon antog även att Cerulean hade blivit väckt av solen som sakta steg över landskapet. Hon såg mot stranden, den var fortfarande snö beklädd, men de gick mot varmare tider vilket bara kunde gynna de. Tiden hade bara rullat på sedan det konstiga ljuset hade dansat över himlavalvet. Inte allt för lång tid, men åtminstone några få veckor. Lawenya hade inte hållit räkningen allt för noga, utan bara njutit av Ceruleans sällskap, till största delen i varje fall. Hon hade svårt att få grepp om vad han faktiskt tyckte om henne, antagligen så borde det vara åt det goda hållet, efter som han hade stannat, men hon ville inte hoppas på för mycket, nästan inte hoppas alls.

"Mhhm?" 
  Cerulean hade väckts ur sina djupa tankar, vilket fick honom att stöta ut ett frågande ljud i en grötig blandning av bokstäver. Han lyftade huvudet en aning, spetsade de trekantiga öronen och blickade bort mot sitt sällskap. Utan att lämna sin liggande ställning lokaliserade han henne med blicken, blinkade mot solljuset (han hade varit vaken i timtal utan att ens öppna ögonen). Vad hade hon sagt? Snöarna?
  "Snöarna?" Sade han dumt och gäspade stort. Sedan drog han tillbaka nosen någon centimeter och förenade huden mellan ögonen i ett misstroget V vid insikten vad han precis sagt. Nej, inte kunde hon sagt Snöarna. Så suckade han åt sig själv och rullade över på ryggen med ett stön. Öarna hade hon sagt. Hör fanns väl inga öar.
   Fast jo. Plötsligt var Cerulean klarvaken och såg förvånat på honvargen, och öppnade munnen för att tala. De hade inte gjort det mycket, pratat sinsemellan. De hade väl mest.. Existerat. Levt. Det var lättare än någonsin förr. Vad var det som hände?
  "Sa du öarna? J.. Ja.. Hrrm.." Med ens var han uppe på benen och travade upp till hennes sida. Det knakade lätt i lederna efter att ha legat stilla så länge. Jo. Det doftade saltvatten i luften, och mellan träden glittrade det av vatten. Öarna.. Återigen suckade han svagt. Rörde oroligt på vingarna, satte sig ner, slickade sig om nosen. Var det verkligen öarna?
  "Oj."

"Oj."
Oj? Var det allt han fick fram? Egentligen hade Lawenya inte väntat sig något speciellt svar av Cerulean, men knappats något så knapert som "Oj". Hon blötte sin nos och drog några få tag med svansen igenom luften. Hennes ögon fokuserades åter igen på Cerulean efter att han hade rest sig upp. Hon bevittnade han kort innan blicken flöt ut över havet mot öarna och hon lät en tystnad råda för några få minuter.

"Vet du något om öarna? Jag har själv aldrig varit där" hennes röst hade gått ner i tonläge något, hennes bruna blick stabiliserades åter på Cerulean. "Har du varit där?" nästa fråga ställdes med mer nyfikenhet, själv hade hon näst intill aldrig sett öarna, än mindre satt sin tass på någon av de. För det första hade hon ingen aning om hur hon skulle ta sig ut dit, och för det andra än mindre hur hon skulle ta sig tillbaka hem, så hon hade gett upp innan idén innan den ens slagit henne. Och att bli gammal, om än mindre galen var inte något som lockade henne ute på en av de öarna.

Cerulean svalde och svepte återigen tungan över den redan fuktiga, grå nosen. Han sneglade som hastigast över mot Lawenya som trots hans reaktion (eller halvt uteblivna reaktion) inte tycktes låta sig rubbas. Hon såg snarare ovanligt munter ut, svansen svepte smått och blicken var klar. Hon verkade nyfiken på den nya platsen. Det var inte Cerulean. Det vred sig märkligt i magen vid de gamla minnena.. Med ens ruskade han abrupt på korppen och rätade på nacken, sträckte på sig till sin fulla höjd. Pressade undan tankarna långt bak i huvudet, medveten om att de inte gick att radera helt. Ignorans. Ignorera.
  "Förlåt",sade mumlade han endast, och tvingade sedan fram ett tappert leende. Ögonen var dock fyllda med samma smärta som alltid, vittnade om vad som annars hölls dolt lång inombords. Ögonen var ibland ovanligt förrädiska. Själens spegel, det var en bra beskrivning.
  "Ja. Jag har varit här förr. Det var.. Det var i somras.. Våras? Om jag minns rätt." Bara ett år sedan. Det kändes som mer, som en livstid. Efter att ha varit så isolerad i alla levnadsåren kändes det korta året som någonting bottenlöst, i vars djup han nästan drunkat. 
  "Har jag berättat för dig om.. Hrrm.. Om mitt liv?" Cerulean kunde inte minnas.

"Har jag berättat för dig om.. Hrrm.. Om mitt liv?" 

Lawenyas hjärta hoppade över ett, två, nej minst tre slag. Hon gillade historier, det hade hon alltid gjort. Hon slog sig gärna ner och lyssnade. Men det här.. Det betydde något för henne, Cerulean betydde något för henne. "Jag lyssnar gärna" hon hade genast blivit lugn, något allvarlig. Hon visste att Cerulean hade levt ett.. speciellt liv och hon försökte visa att hon verkligen brydde sig. Hennes öron sänktes en aning, fortfarande uppmärksamma, men de talade inte om samma valpiga nyfikenhet. Hon vek benen under sig och satte sig rakt, svansen låg runt hennes vänstra lår och värmde det. Lawenya nickade knappt märkbart, utsöndrad ett litet "hrrmm.." och lutade lite på huvudet. Hon lyssnade på omgivningen, försökte att fördröja de få sekunderna, som kändes som timmar till Cerulean skulle ta till orda.

"Jag lyssnar gärna."
  Cerulean nickade kort, men såg inte på henne. Ögonen slöts då han började leta igenom sina minnen efter vad han faktiskt berättat för Lawenya. Minuterna tickade förbi då han sållade igenom det senaste i livet. Från deras första möte, till sammanträffandet på slätten av snö, till stranden, till nu. De få sagda ord som fanns att tillgå var inte mer än små fragment av hela historien - som trots att den inte utspelats under särskilt långt tid var så vidsträckt att han nästan fick huvudvärk bara av att fundera över det hela.
  "Ehm.." Hanvargen harklade sig lätt och öppnade ögonen igen. Blickade ut i tomma luften, mot det glittrande vattnet som återspeglades längre fram mellan de tätt växande träden. Det var så otroligt smärtsamt, att tänka tillbaka. Det var skam, över vad han gjort mot Blue, hur han reagerat, och hur fruktansvärt opassande han agerat. Cerulean visste fortfarande inte vad han kände gentemot någonting.
 "Det är en lång historia. Det.. Det började när jag var valp. Jag var så liten.. Jag hade min familj. MIna syskon. Vi levde ett bra liv, men det fortsatte inte så. Något.. Hände." Han drog djupt efter andan i ett hackigt andetag, tryckte vingarna mor ryggen som för att skydda sig mot blickar som inte fanns. Som att någon, eller någonting, var besviken på honom. Det var inte förrän senare Cerulean skulle förstå att det var han som var besviken på sig själv. 
"Jag blev ensam. Och.. Ja.. Jag isolerade mig. Jag var rädd. Ensam. Så fruktansvärt ensam, och så rädd. Så rädd. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag var så liten."

Lawenya rörde sig sakta närmre Cerulean, för siktigt. Hon satte varsamt ner tassarna för att röra sig ljudlöst. Öronen hade vinklats bakåt en aning. Hon invaderade hans personliga område och fäste blicken strax framför hans öra. "Det gör inget.. Vad som än hände.. Det gör inget" hon svalde hårt, pausade, rädd för att välja fel ord och få honom att explodera - att lämna henne som gångerna innan. Hennes ögon slöts, hon tog några få djupa andetag och fokuserade på Cerulean, hon ville inte se han så.. uppgiven. "Jag är här, för dig" hon pausade åter, febrilt letande efter rätt ord att matcha med rätt mening. "Du var bara liten det var inte.." Lawenya bet ihop, nej, hon hade säkert sagt så förut. Hon kände sig så otillräcklig för stunden. Hon ville bara se honom lycklig, se att han förlät allt som hade hänt i det förflutna. Inte för att hon alltid var så mycket bättre.

"Jag vill bara säga att jag lyssnar gärna, berätta, få ut ilskan, sorgen och alla andra känslor" hon sänkte rösten en aning och tog ett djupare andetag. "Läk såren och må bra, snälla" den sist nämnda meningen var en knapp viskning, en önskan.

Ceruleans kropp frös till is när honan närmade sig. Hon talade, med den mjuka sortens röst han kände igen som den Weranna använt när han varit liten. Han saknade det, ville spola tillbaka tiden. Resa i ultrarapid alla de åren tillbaka i tiden, glömma, kura ihop sig intill hennes mjuka päls och låta tårarna rinna medan doften av den välbekanta pälsen fyllde hela hans väsen med trygghet. Han ville inte ha det här livet - hade han någonsin bett om det? Förtjänade han allt det här?
  Tårarna hade utan att han märkt det, börjat rinna. Droppade ner i det frusna gräset under tassarna, smälte bort frosten som täckte var grässtrå likt den sårade hinna av oförsonade känslor som återigen hotade att bräckas. Spricka och släppa lös den floden av ångestladdad panik som grott inom honom.
  "Jag träffade någon, en vän, trodde för mycket, gjorde ett miss-misstag, och.. åh snälla låt det bara sluta!" Det sista kom ut i ett sårat tjut. Smärtan brände i själen då han kröp ihop på marken och draperade vingarna runt sig själv. Kippande efter andan pressade han fram en enda tanke bland de hundratals andra, koncentrerade den till att stå över alla de andra. Han hade väl vetat det länge, men förträngt. Ville inte tro att det varit han som gjort fel. Nu visste han. Trodde han iallafall - han hade ju gjort som hon ville.
 *Blue, snälla förlåt mig. Snälla. Förlåt.*

Lawenya såg på Cerulean, granskade honom. Det skar i hennes hjärta att se honom så. Blint vandrande genom något som liknade ett evigt dräpande mörker. Och skriket.. Det var nästan droppen för Lawenya. Men istället för att själv tappa kontrollen tog hon ett djupt andetag och slöt åter ögonen som hon tidigare hade öppnat. Hon började att nynna på en stillsam melodi. Någonstans långt bak i bland hennes äldsta minnen vaknade något till liv, hon hade hört samma melodi för massor av år sedan. Från vem visste hon inte, den fick henne bara att känna sig trygg. Kanske hennes mor vid födseln, någon av hennes systrar eller en främling. Men likväl då som nu kände hon sig trygg och inte minst säker. Lawenya rörde sig närmare Cerulean, fortfarande med samma ömma steg som förut, hon satte sig varsamt ner och lutade sig prövande mot honom. Huvudet placerades precis över skulderbladen på han, svansen sträcktes ut längs kanten på hans vinge. Hon försökte att omfamna honom och få han att känna trygghet, precis som när en mor diade sin valp för första gången.

Den mjuka rösten, värmen, närheten. Cerulean pressade huvudet mot vännens hals, snyftande, darrande av ohämmade känslor. Han tackade henne, innerst inne, men just då kunde han inte. Cerulean hade trott att han var starkare än han var, eller kanske hoppats. Rädd för sig själv, och rädd för vad han skulle tvingas göra för att överleva, lät han sig själv vara. Det var ingen anledning att kämpa emot.
  Inte den här gången.

[Avslutat]