Den mörka vargen låg tyst i skuggan av en buske och såg på två fjärilar som kretsade runt varandra. Ögonlocken hängde lågt och de tysta andetagen flämtade. Huvudet förlorade plötsligt stadgan och föll till marken med en duns innan tiken ryckte upp det igen. Hon gäspade och reste sig upp bland de rasslande löven. Fjärilarna var borta och hon såg lite sorgset mot stället där de flugit omkring. I hopp om att väcka lite liv i sina trötta muskler sträckte hon på kroppen och grävde ner klorna i marken. Skelettet knäppte på sina ställen när hon började röra sig framåt. Det gick lättare att röra sig nu än vad det gjorde när hon först trädde in i denna kvava skog. Dessutom hade pälsen börjat trilla av henne så det var inte riktigt lika kokande varmt som det varit när hon kom hit i sin vinterpäls. Tack och lov hade faktiskt pälsen lossnat väldigt fort, men det kliades fortfarande.
Med tysta steg fortsatte hon framåt. Ljudet av vatten som hon desperat letade efter kunde snart urskiljas bland alla fågelläten. Stegen ökade en aning i längd och hon trängde sig snart fram genom ytterligare ett snår med lianer och fann sig stå vid en lite djupare bäck. Ett nöjt leende spred sig på läpparna och hon gick fram till bäcken för att lapa i sig vatten. När magen var fylld av vatten gick hon ner i bäcken så att kroppen blev genomblöt och gick sedan upp för att sova en stund innan hon försökte sig på ett nytt försök att lämna denna varma skog, trots att hon började trivas i den kvava värmen.

(Hjärn-dump är vad det blev, ursäkta mig ^^'')

De uttråkade, röda ögonen gled överlandskapet medan den vita, unga vrenhanen satt stilla och väntade på att något skulle hända. Hans anlete talade som vanligt om ingenting. Han uttryckte sig inte i känslor. Hade aldrig gjort. Varför visste han inte, hade han helt enkelt inga känslor att visa. Eller kunde han bara inte förstå och visa känslor. Att tänka på det fick honom inte att känna något så vad var meningen med att fortsätta försöka? En lätt suck undslapp honom och han tittade ner mot sina framtassar. Han lyfte lätt på en av de rosa tassarna och lade den på dockan gjord av trä. Han tittade uttryckslöst på den relativt stora träfiguren, trots att den såg obetydlig ut så bar han alltid med sig den lilla figuren och han berättade aldrig för någon varför eller vad den ens föreställde.
Han ställde sig långsamt upp och tog figuren i munnen. Den var stor för hans än lilla mun. Han var inte riktigt färdig vuxen än så figuren såg stor ut jämförelse med honom och fick knappt plats i hans mun. Han började långsamt att gå framåt, han hade inte bråttom, han hade faktiskt inte något större mål. Han tänkte bara inte lämna reviret, eller gå för långt bort från Black. Just nu visste han dock inte var Black var någonstans. Så det kunde bli ett litet problem, men det skulle säkert lösa sig om han vandrade runt lite. Han skulle säkert hitta tillbaka någon gång.
Mitt i hans tänkande dök något upp i hans synfält och drog honom från tankarna. Han stod stilla och stirrade på varelsen med sitt vanliga uttryckslösa anlete. Det var en varg, en mörk varg som steg upp ur vattnet. Han sa inget, rörde sig inte utan bara stod där och såg medan vargen gick iväg och lade sig för att sova. Man skulle inte väcka de som sover hade hans mamma en gång sagt när han väckt henne, så istället för att gå fram och väcka den sovande vargen så gick han långsamt och tyst fram och satte sig ner bredvid. Han lade försiktigt ner sin trävarg på marken och tittade på den mörka vargen med de få metrar som var emellan dem. Det tog inte lång tid innan han själv rullade ihop sig till en liten boll och slumrade till med träfiguren tryggt vid pannan.

[Derp XD .. börjar långsamt komma tillbaka till rollspelen <3 långsamt... Vitnos är lite derpig :'D Han känner inget direkt, så han känner int faran av en främmande varg >: ]

Hon sov aldrig speciellt länge, i alla fall inte i den här värmen. Under vintrarna i Lövskogen kunde hon sova rätt länge, men då var det mer som en dvala eller lite som att gå i ide.
Det ryckte i öronen när den lilla vita slog sig ner, men hjärnan tystade den oro som annars hade inneburit ett uppvaknande och försatte kroppen i lätt sömn.
Hon sov kanske lite längre än vad den väntande önskade, men kroppen hade sina behov.
Långsamt öppnades de klarblå ögonen och fokuserade på vargen framför sig. Det fanns ingen chock i att vakna upp i närheten av en varg som inte varit där när en somnat, men det var som om hon redan visste att vargen skulle vara där när hon vaknade. Kanske var det hennes hörsel och luktsinne som hade arbetat ihop en inre bild av den lilla vargen framför henne.
En gäspning spände ut käkarna på henne och öronen slog mot varandra när hon ruskade på huvudet. Svansen började slött röra sig bakom den mörka när hon såg på den ljusa.
"Hej där." sa hon och lade huvudet på sned när hon såg på vargen. Han hade en trädocka med sig och nyfikenheten inom henne ville genast fråga vad det var för något, varför den lilla hade den och vad den gjorde, vad var det som var så speciellt med den? Genom att mentalt bita sig i tungan undvek hon dock att stjälpa ur sig dessa frågor.
"Och vem är du som så snällt väntar på att jag ska vakna?" frågade hon med ett litet leende på läpparna.

(Hoppas att Vitnos inte sov så djupt att hon väckte honom med sitt oförsiktiga prat >^<)

Hans öron ryckte till när han hörde ljudet från den andra vargen som vaknade till liv. Han sov inte djupt och de röda ögonen kunde direkt öppnas och vändes mot den andre medan denne pratade. Han gäspade lätt till innan han satte sig upp och sträckte på halsen. Som vanligt talade inte hans anlete om något vad som kan kallas känslor. Kanske endast en viss uttråkad min bars av honom. Men då endast för att inget annat ville visas. Han lade direkt sin ena tass på trävargen och drog den till sig. Han brydde sig inte om att klorna gjorde små repor i träet.
"Hej." Hans röst var vad du kunde förvänta dig av en valp. Lite ljusare än vad han troligtvis skulle ha när han blev vuxen. Det fattades bara valpigheten. Den där lilla busiga delen i deras språk som nästan kunde tas för upphetsad. Han talade inte med en speciell glädje, samtidigt inte speciellt ledsen eller arg. "Vitnos. Mamma sa att man inte skulle väcka sådana som sover. Så jag väntade istället." Sade han för att på något sätt peka ut varför han väntade på att den andre skulle vakna. "Bor du här också?"

[Vitnos <3 Han är så söt >^< Nejdå ~ Han sov int djupt ändå :'D ]

Hon såg på den lilla när han vaknade till liv, orolig för att hon nu hade väckt honom.
Det var någonting med honom som var annorlunda mot det som man brukar se hos en valp, men hon kunde inte sätta tassen på vad det var. Det var någonting självklart som man inte märkte var borta fören det var borta och då var det så konstigt att man inte förstått hur man kunde missa det. När han pratade var det också någonting som saknades, men inte heller då kunde hon förstå vad det var. När han var klar tog det ett tag innan varginnan svarade eftersom hon var fullt upptagen med att lyssna efter bokstäver, stavelser eller liknande som han inte använde. Men när hon väl kom på att hon måste svara log hon urskuldande och ruskade på huvudet.
"Du har en väldigt vis mor." sa hon med ett leende och ruskade åter på huvudet "Nej jag bor inte här, men jag bor inte heller någon annan stans. Jag vandrar och har alltid gjort det." Hon kastade en flyktig blick på dockan som hon lagt märke till att han dragit närmare sig. Hon gjorde en liten nick mot dockan.
"Får jag fråga vad det är för något eller vore det oartigt?" frågade hon med viss osäkerhet i rösten. Hon försökte fortfarande lista ut vad det var som var så märkligt med honom och det upptog en del av hennes koncentration.

Han satt och tittade på den andre när denne talade, men ingen svans som svängde bakom honom.
"Man måste bo någonstans. Annars kan man inte sova. Jag sover hos Black. Så då bor jag där." Trots hans tal var av simpel valp logik så fanns det ingen valpighet i hans röst. Han talade med samma känslolösa, neutrala röst. Han lade huvudet lite lätt på sne men hans anlete visade inte några känslor som direkt kunde kopplas fram till en specifik känsla. När den andre åter frågade en fråga så tittade han först på henne utan en reaktion som om han försökte lista ut vad den andre sa innan han svarade.
"Jag tror inte att mamma skulle gilla det. Mamma gillar inte när sådana väcker henne." Svarade han på hennes sista fråga medan han drog figuren ännu närmar sig tills den låg mot hans päls och inte kunde komma närmare honom. De röda ögonen blängde nästan lite anklagande på henne för en sekund innan de återvände till sin normala känsla av extrem tristess.

Den lilla valpen såg verkligen besynnerlig ut, trots att hon inte kunde komma på varför.
"Man måste bo någonstans. Annars kan man inte sova. Jag sover hos Black. Så då bor jag där."
Hon rynkade pannan och var tyst medan hon funderade. Var Vitnos en av Blacks valpar? Han såg inte ut som det och hon kunde inte påminna sig att hon sett Vitnos bland Blacks valpar, fast hon kunde ju ha fel. Men... hade Black en flock? Hade han haft det första gången de träffats? Hon blev mäkta förvirrad av valpens utlåtande, så förvirrad att hon inte ens kom på att säga att hon bodde överallt och sov där det passade.
Så talade den lilla valpen igen, fick henne att åter rynka pannan och bli förvirrad. Undrar om det var hans mening att förvirra henne.
"Du måste ursäkta mig, men jag förstår inte vad du menar." sa hon förvirrat och lade huvudet på sned. Hon blev lite illa till mods när hans blick blev anklagande då han såg på henne.

Detta var tråkigt, eller var det verkligen det? Han hade svårt att avgöra men han hade absolut inget annat att göra än att sitta där och titta medan den andre reagerade på sigt eget vis. Han undrade lite lätt på vad Black gjorde just nu men hans intresserad fångades lite lätt av en fjäril som flög förbi även om hans anlete inte ändrades medan han stirrade efter den och uttryckte en viss glädje genom att lätt vifta på svanstippen. Hans blick vändes dock tillbaka mot den andre som fortfarande inte talat sitt eget namn. Men han brydde sig inte om det. Han hade bara sagt vad sitt namn var då den andre hade frågat. Han brydde sig inte speciellt mycket. Han lät tungan blöta den rosa bleka nosen innan han svarade på hennes fråga.
"Mamma gillar inte Sådana. Det säger hon själv. Och mamma gillar inte att bli väckt för då blir det massa ont säger hon. Och jag gillar inte ont." Svarade han, förväntade sig lite att den andre skulle förstå nu. Han själv som visste vad han talade om förstod precis. Men han var ingen Sådana, som den andre framför honom var. Kanske var det därför moder ogillade dem? För att Sådana inte förstår så lätt? Tänkte han lätt för sig själv medan han väntade på ett svar.

[Vitnos förstår int att han är oförståelig :c stackarn.. ]

Okej, den här valpen var definitivt ute efter att förvirra henne med sitt märkliga tal.
Det lät som att Sådana var en benämning för någonting eller någon, men hon förstod verkligen inte vad denne varg menade. Det bekymrade henne att hon inte förstod valpens tal, han var ju trots allt en valp.
Och mamma gillar inte att bli väckt för då blir det massa ont säger hon. Och jag gillar inte ont.
Vem gillade ont? Och vem straffade sin valp bara för att denne väckte henne? Eller var det kanske en Sådan som väckte henne? Det här valpens tal förvirrade henne så mycket att hon gav upp försöken med att förstå dem och bytte istället samtalsämne.
"Okej," började hon försiktig "men sa du att du bodde hon Black? Hur menar du då?" Hon var faktiskt nyfiken, men förvirringen som hon fortfarande kände över hans senaste meningar dröjde sig kvar i hennes röst.
Fast hon hade sett hans svans rycka till när han följt fjärilen med blicken, så han kan inte vara helt... vad det nu var. Hon kunde fortfarande inte riktigt säga vad det var som var annorlunda med honom.

(Haha, inte undra på om han tycker Tear är dum som ett lamm xD)

"Jag sover hos black." Sade han med ordet sover utdraget för att den andre kanske äntligen skulle förstå, och med en valplogik som var svår att ifrågasätta. Den andre var verkligen en Sådan. En inhemsk art som väckte hans moders ilska. Lika dum och oförståelig som modern talat om för honom sedan han var liten att de var. Kanske skulle han lämna den andre? Hans moder brukade klaga på att Sådana inhemska bestar drar ner på deras intelligens med deras närhet. Fast lilla valpen visste inte vad inhemsk betydde. Han hade bara tagit upp ordet från hans moder som utan att tänka pratat ut och omedvetet lärt honom svåra, hemska ord som han senare skulle associera med andra varelser. Inte för att hon skulle bry sig om det, enligt henne var det bra att han fick lära sig tidigt vilka hemska djur Sådana var. Han tittade ner på den lilla trägrejen som låg mellan hans framben, tätt intill honom själv.
Hans moder ville nog att han skulle lämna, han kunde känna det. Han sträckte ner nosen och greppade tag om träet och lyfte upp den innan han gav den andre en känslolös blick innan han utan ett ord började lämna platsen.
Ja, det var det modern ville.

[Umh, han är lite oartig - sorry att det tog sådan tid att svara >x< ]

Hon förstod, men hjärnan verkade inte riktigt vilja samarbeta. Blicken var lätt oförstående när hon såg den lilla valpen resa sig upp och börja gå iväg.
"Trevligt att träffa dig också." mumlade hon, stött över att han bara gått sin väg utan att ursäkta sig eller utan en avskedsfras.
Aldrig förr hade hon mött en så märklig valp. Undra om hon någonsin skulle träffa honom igen? Troligtvis inte. Det var inte många vargar man träffade flera gånger här i Numoori. Hon hade trots allt bara träffat en handfull vargar mer än en gång.
Tyst såg hon efter valpen när han lämnade deras möte innan hon själv reste sig upp och började vandra åt motsatt håll. Det var lika bra att röra på sig.

[Avslutat]