Malva hatade att vara här. De små vinsterna gjorde ingenting för att läka de stora förlusterna. Ingen här tyckte om henne, antingen direkt avskydde de henne eller så var de stela och obekväma i hennes sällskap. Den enda som någonsin frivilligt tycktes vara runt henne var Hedvig och det var inte ett trevligt umgänge. Lev verkade konstant önska sig bort från henne och Nunam var fullt uppdragen med sin syster. Och så var det det eviga tjatet om valpar. Nunams valpar, Astrids valpar, alla föräldralösa valpar. Det var som att hela platsen fanns enbart för att såra henne.
När hon stött på den vingliga unghonan hade hon med andra ord inte varit på sitt bästa humör. Och det verkade inte tjurungen som blängde på henne med en fientlig blick under en krusig lugg vara heller.
"Vad är ditt problem tjurskalle?"
Den spydiga tonen och dömande blicken var kanske inte något som lockade till sig nya vänskaper, men varför skulle Malva vilja vara vän med ett hopplöst rangel? Inga vuxna var i närheten så hon såg helt klart detta som sin chans att få bli av med lite frustration. Nog hade hon noterat att de andra valparna, medvetet eller inte, hackade på Myrda som inte kunde jaga ikapp. Hon borde vara van med rollen som hack-kyckling.
Valpen påminde henne både om Lev och Maksim som valpar. Samma färger, horn och bistra uppsyn. Det kändes som ännu ett hån från gudarna att valparna Astrid hittat såg ut att vara Levs. Som om de ville visa henne deras lyckliga lilla kärnfamilj redan innan den ens fötts. Hon planerade inte att vara kvar här när tjockisen började föda, men inte fick hon slippa undan den synen ändå. Det undgick inte heller hennes uppmärksamhet att Myrda och hennes syskon påminde om Ljusets Krigares yngsta medlemmar. Hon lade det noga på minnet, men tillät sig inte att dra för stora antaganden runt det hela. Det fanns gott om ceztro och wyrg korsningar i landet, mörkt grå-bruna gråblod var inte släktspecifikt.
Oavsett faktiska släktband passa Myrda tydligen in perfekt här, för en sak hon tycktes dela med sin hitte-familj var en avsky för henne. Och en unge hade inte sociala spärrar nog att dölja det. Hennes svar på tal var kvickt och skoningslöst, om än exakt så omoget som man kunde förvänta sig av en ungdom.
"Vad är ditt, gristryne?"
En kränkt fnysning lämnade Malva genom den uppåtvridna nosen.
"Är inte jag som rullar röven i lera, eller är det skit du är täckt med?"
I ett vrångt försök att bevisa sig svarade unghonan med att hasa sig närmre.
"Är iallafall inte mitt ansikte det är fel på, man kan se skillnad på fram och bak till skillnad från dig, ful som ett arsle i båda ändar!"
En mogen vuxen hade nog tagit avstånd vid det här laget, faktum var trotts allt att om Malva vände sig och och gick skulle Myrda knappast kunna hålla takten. Men en mogen vuxen hade aldrig börjat munhuggas med en valp. Malva var kanske inte självklart beskriven som just mogen. Kränkt, det var hon däremot. Attityden den här bratten hade??
"Hur tror du att du ska klara dig här i världen med den attityden?"
Frågade hon nedvärderande.
"Förstår om det är förvirrande när syskonen dina kommer undan med det, men de behöver inte assistans med att skita... Tror du att du kommer kunna hitta någon villig att ta hand om dig nu när Astrid blir upptagen med sina egna valpar?"


[Myrda]

Myrda hade ogillat den rosa honan från stunden hon först lagt ögonen på henne. Malva var bjärt och högljudd och krävde uppmärksamhet på ett sätt Myrda aldrig hade upplevt från någon annan varg förut. Det var även uppenbart för ungdomen att någonting var fel ända sedan Malva dykt upp. Något i luften, en spänning mellan de vuxna som gjorde allt obekvämt och tungt, som fick det att klia i Myrdas tänder och rycka i hennes överläpp mot allt och alla runt henne. Något som pirrade under huden och skavde obekvämt bakom hennes revben och satte sig i halsen. Hon hatade det.
     Det hade varit en okej dag för Myrda, trots omständigheterna. Hon hade orkat upp själv, och hade varit vid den närmsta bäcken på egen hand för att dricka och göra ett halvhjärtat försök att få bort en grön fläck på sitt ena horn från att hon snubblat ner i gräset med huvudet före dagen innan. Att känna vattnet virvla i pälsen fick för den delen henne oftast på lite bättre humör, även om den kalla, fuktiga känslan efteråt gjorde henne obekväm igen. Det var dock inget en stund bland varma, torra fällar inte kunde lösa.
     Myrda hade varit på väg tillbaks mot tälten när den lilla lättnad hon fått från bäcken rycktes ut från under hennes tassar igen. Såklart skulle hon råka på Malva. Myrda hade inte orken att vika av och ta en omväg tillbaks för att slippa henne, men hon ville inte heller behöva umgås med den rosa honan. Istället stannade hon där hon var, och satte sig ofrivilligt ner på höften med en duns när det ena bakbenet inte stannade med resten av henne utan gled iväg under hennes mage. Ett vasst stygn av skam strålade genom hennes inre, men ersattes lika snabbt med frustrerad ilska. Såklart. Hon blängde åt Malva i hopp om att hon skulle förstå hinten och lämna henne i fred, men det var, såklart, för mycket att hoppas på.
     "Vad är ditt problem, tjurskalle?" Malvas nasala gnällande till röst fick Myrda att blotta framtänderna, och hon kläckte ur sig ett likvärdigt svar tillbaka.
     "Vad är ditt, gristryne?" Det lilla ögonblicket av triumf hon kände när Malva gav en ljudligt kränkt fnysning var över lika snabbt som det kommit när den vuxna kväkte ur sig fler ord.
     "Är inte jag som rullar röven i lera, eller är det skit du är täckt med?" Skam, skam, skam. En plötslig rädsla att hon missat något i pälsen när hon ändå varit vid bäcken. Akut medveten om hur mycket som fastnade på hennes blöta kropp när hon snubblat ner till sittande. Hon gjorde ett försök att resa sig igen, och släpade sig trebent närmre Malva med en morrning.
     "Är i alla fall inte mitt ansikte det är fel på", fräste Myrda tillbaka. Orden spottades över hennes tunga utan att passera hjärnan på vägen ut. "Man kan se skillnad på fram och bak till skillnad från dig, ful som ett arsle i båda ändar!" Myrda kände sig själv darra när hon tvingade sig själv upp till stående igen. Varje steg värkte, men det kändes avlägset.
     Malva backade inte när ungdomen ograciöst snubblade närmre, utan såg bara ner på Myrda förbi sitt fula tryne och fortsatte prata. Hur tror du att du ska klara dig…? Resten av världen kunde lika gärna varit rök och dimma. De behöver inte assistans med att skita. Ont, ont, ont, ont. Malvas röst klöste på insidan av Myrdas revben. Fick det att bubbla upp i hennes strupe och slöt sig runt hennes hals som ett järngrepp. Det strålade i hela hennes kropp, något vitt och varmt och vasst, hoptvinnat, väntande på att brista.
     "Tror du att du kommer kunna hitta någon villig att ta hand om dig nu när Astrid blir upptagen med sina egna valpar?"
     Myrdas tänder satt i Malvas hals innan någon av dem hann inse vad som hänt. Ungdomen var kanske inte färdigväxt ännu, men när hon plötsligt stod upp och pressade Malva ner under sig så var det tydligt hur stor hon faktiskt redan var. Den rosa pälsen slank ur hennes grepp när Malva försökte komma undan, och utan att tänka svängde Myrda huvudet åt sidan så hårt hon förmådde och fångade den vuxna med spetsen av sitt horn. Med en morrning från en djurisk avgrund någonstans inom sig var Myrdas tänder tillbaks i Malvas hud. Vatten från hennes drypande päls fångade Malvas tassar och slet dem ut från under henne, och Myrdas vikt tvingade ner den äldre med skoningslös styrka. Rosa, rosa, rött, rött, rött. Varför var Malva ens här? Det var så tydligt att hon inte ville vara här, att ingen annan ville ha henne här. Hon borde aldrig ha kommit hit, borde aldrig kommit och förstört. Myrda högg efter vad hon än fick tag på, oberörd av hur hennes egen kropp skrek av ont ont ont ontontont. Det enda hon såg var rosa rött rött röttrött. Det enda hon hörde gälla, nasala skrik och tänder som slet slet slet, horn som slog, damm och sten och gräs och rosa röttröttrött. Allt var Malvas fel. Allt allt allt, även det som inte var Malvas fel var hennes fel. Hon borde aldrig ha kommit hit. Hon borde inte vara kvar. Hon behövde bort bort bort bort dödödö. Allt skulle vara rätt om hon bara inte var här. Om hon bara aldrig kommit hit. Hur vågade hon? Hur vågade hon?

Malva var mitt i en mening då ungdomen kastade sig över henne. Hon föll bakåt med ett förvånat:
"Hööuf"
Hon hade inte förrän nu reflekterat över hur stor valpen faktiskt var, ung tonåring i mer än attityd fastän hon såg så liten och hjälplös ut då hon kravlade fram.
Luften slogs ur hennes lungor och hon kände tänder rispa längs hennes hals. Tack och lov kom hennes tjocka lockar till hennes undsättning och Myrdas mun fylldes mest med päls. Detta var tills hennes ena horn hakade tag i Malvas bog och lyfte hennes från marken innan hud och kött gav vika. Smärtan var obeskrivlig och Malva skrek.
"UVORT FRÅN MEU!"
Hon skrek så högt hennes tomma lungor tillät.
"DITT MISHFOSHTER!"
I paniken fanns det ingen chans för henne att hindra orden från att sluddras och läspa.
"HJÄÄLF, HJÄLFHJÄLFHJÄLFSH!"
Med desperata rörelser, och en styrka hon inte visste att hon besatt, kravlade hon sig bakåt bort från den rasande unghonan. Men den andres ögon glödde av hat och pupillerna var djupt svarta, det fanns inget som skulle hindra henne från att jaga efter.

Myrda högg, högg, högg mot den rosa vargen som desperat försökte undkomma hennes tänder. Mot päls och hud och blod, blod, blod. Om hennes klor varit skarpa hade hon rivit. Om hennes tänder varit längre hade hon tärt. De skarpt framåtkrökta hornen slog lika delar mot marken runtom som mot den vuxnas kropp. När den försökte backa, rygga undan, fly, så var Myrda på den igen. Ben som annars aldrig löd, som var svaga, klena, kändes som att de brann inifrån när de bar hennes kropp med en styrka de aldrig haft. När hennes egen höft slog i marken var hon snabbt uppe igen, sparkade ifrån igen, högg igen. Igen, och igen, och igen. Den vuxnas skrik var inget annat än ett ringande i hennes öron, nästan dränkt bakom det höga inre dånet av blod som rusade under hennes egen hud. Hon kunde inte… Hon behövde…
     Myrda märkte inte att fler röster blandades med den rosas skri på hjälp. Världen utanför den lilla punkt som var Malva kunde lika gärna ha slutat existera. När rörelsen från någon annan kom nära registrerade hennes hjärna inget annat än ett hot. Något som försökte stoppa. Som försökte hindra henne från att nå den som behövde bort bort bort. Så Myrda högg. Högg och stångade mot allt som som var nära nog att träffa, hennes blick vild och oseende, hela kroppen darrande av lika delar ansträngning som förblindat raseri.

Det hade inte varit svårt att lokalisera de panikartade skriken och ursinniga rytandet. Malvas färggranna gestalt i ett virrvarv och mörka, brokiga. Lev hade kastat sig fram. Det fanns ingen betänketid, ingen tid att reflektera över vad eller varför.
     Lev undvek precis ett av Myrdas horn, som istället slog förbi hans ansikte när han försökte gå emellan. Han greppade tag om det, låste sina käkar runt det och använde övertaget för att styra henne. Unghonan kämpade emot med en kraft Lev aldrig förväntat sig. Han tvingades ta i, slita henne bort från Malva med sitt tag om hornet. Det underlättade kampen, för hur hårt hennes kropp än stretade emot tvingades hon åt ett håll.
     Så fort Malva fått utrymme att fly undan, tryckte han ner Myrda med huvudet först. Det blev en ny kamp att hålla henne mot marken. Lev bytte position och blev tvungen att släppa sitt grepp, han ställde sig gränsle över hennes framkropp med sin vikt vilande över henne, tvingade henne till marken.
     Allting kom som av instinkt, men han visste också varför. Minnet brann i honom, även om hans egna var vaga och suddiga, var minnet av Tenn inte det.
     “Myrda! Myrda, sluta! Det räcker!” röt han, ilska grundad i rädsla. I ögonvrån såg han att Astrid hunnit fram, men han hade ingen möjlighet att se på henne. Hans fulla fokus låg på Myrda som låg tryckt under honom. Lukten av blod spädde på den redan tryckta stämningen.
     “Myrda, andas!” rösten började mjukna, “känner du gräset, Myrda? Känn. Andas.” Vad som än kunde förankra henne till verkligheten igen, ta henne ur töcknet av ursinne och vrede.

Skriket som hördes över lägret skar i hennes hjärta. Inte det från den äldre, rosa varginnan - nej. Det från hennes dotter. Astrids muskler hade spänt sig, och hennes hjärta slog så hårt att det kändes som om det skulle explodera i tusen bitar. Stress var inte bra för valparna hon bar på, men det fanns inget som skulle eller kunde lugna ner henne i den här situationen.
    Astrid visste först inte vad hon skulle fokusera blicken på. Den skadade och blodiga Malva? Lev som stod över Myrda och tryckte ner hennes ansikte i marken? Valparna som stod i bakgrunden med Asker framför dem, undrandes vad som försiggick? Hon visste inte. För första gången på länge visste hon inte. Allt annat hade kommit naturligt för henne men nu… nu kände hon sig paralyserad.
    Självklart var hon framme vid Myrda först. Astrids röst verkade inte ha någon påverkan på dottern, och hon försökte söka Levs blick för stöd. Han var fullt fokuserad på den yngre som fortfarande slet och försökte ta sig loss, men mötte för några sekunder Astrids blick. Kanske borde Astrid bara hållit sig undan, för när deras blickar möttes slet sig Myrda på något overkligt sätt ur Levs grepp för att åter attackera Malva. Den här gången hade Astrid hunnit styra stegen mot Malva. För trots föraktet gentemot henne, var hon skadad. Ett öppet, pulserande sår mitt i bogen. 
    Astrid kände en skarp, plötslig smärta i bröstet, och blickade ner för att se hur Myrdas vassa horn sjunkit in i hennes hud. Kanske var det chocken eller adrenalinet som gjorde att hon stod kvar på alla fyra när Lev fick tillbaka Myrda i sin famn.
    Hennes klara, blåa blick mötte Malvas silvriga. Det här är ditt fel. Önskar att du dog nu. Nästan i samma sekund som tanken slog henne, träffades hon av en grov ångest. Aldrig hade en liknande tanke ens varit i närheten, men nu kändes den så stark , skrämmande och äkta. Astrid kunde inte avgöra om smärtan i bröstet var värre än ängslan för hennes egna tankar.

Drama och åter drama. Deras lugna tillvaro flydde med numoorislättens vindar när Malva anlände till lägret. Dagarna hade passerat en efter en och Hedvig började inse att hon snabbt började vänja sig vid denna nya tillvaro, en osäker och framför allt ostadig tillvaro där det känns som att man går som på nålar. Att det bara är en tidsfråga innan något allvarligt händer. Innan någon kommer till skada på riktigt.
Stunden är nu kommen. Den tjocka metalliska stanken av blod ligger i luften och det ansträngda lugnet skallar av tjut, skrik och brännande aggressivitet. Det var bara en tidsfråga…
 
Hedvig var heller inte sen med att komma på tassar och skjuta iväg åt tumultens källa. Strax efter Lev och vid Astrids sida. Lev tar snabbt kontroll över situationen och tar handfast beslag på Myrda som ser ut som att all frustration hon byggt upp under sitt unga liv tillslut har exploderat i vitglödgad vrede. Det gör ont i Hedvig av att skåda den frånvaro av underbara lilla Myrda som glöder i unghonans blick. Hedvig vänder sig till Malva som blottar ett stort sår som fläckar hennes bjärta fäll mörkt röd av det tjocka pulserande blodet.
”Måste ta hand om det där på en gång så hon inte förblöder,” uttalar Hedvig, kanske framför allt för att ge sig själv fokus is den eggande situationen. Så många blåmärken, stukade tassar, skav- och skärsår som hennes egna pojkar åsamkat sig i sina rultiga och valpigt stojiga äventyr och som Hedvig fått ta hand om, som hon även hjälpt Astrids valpar med när hon varit närmast till hands.
 
Hedvig ska just vända sig om och snabbt springa iväg för att plocka åt sig material för att hjälpa Malva när Myrda sliter sig loss och… Astrid hamnar i vägen för spetsiga hornen. Hedvig fryser till för en sekund innan hon ansluter sig till systerns sida.
”Vega! Hämta förbandsmaterial och salvorna! Asker, ta med valparna och följ med och hjälp henne!” Hedvig vänder sig till sin andra syster med medvetenhet innan hon lägger fokus på Astrid.
”Sätt dig ner,” kommenderar hon och Hedvig försöker få en överblick på skadan. Är den allvarlig? Har något vitalt kommit till skada?
”Andas långsamt in och långsamt ut. 1-2-3-4… 1-2-3-4…” Hedvig är lugnet själv när hon talar med Astrid och samtidigt metodiskt mappar upp allvarlighetsgraden av Astrids skada.

Malva kunde inte tänka för smärtan. Den, och rädslan, hade erövrat hela hennes väsen. Med desperata rörelser kravlade hon sig bort från Myrda så snabbt hon kunde men trotts att honan också släpade sig framåt var hon inte snabb nog. För ett ögonblick trodde hon att hon skulle dö här. Hur patetiskt hade det varit? Malva Stjärnsten av Tenebris, mördad utan vittnen av en ungdom i ett temper tantrum. Hon ville verkligen inte att Numoorislättens leriga kullar skulle bli hennes sista viloplats.
Sen hade Lev kommit in i hennes synfält och blockerat Myrdas väg. Med handfasta rörelser grep han om hennes ena horn och styrde bort henne. Hennes hjälte, hennes riddare, hennes Vior. Hon visste inte om tårarna i hennes ögon var på grund utav rädslan eller för att hon älskade honom så innerligt.
I nästa sekund var Astrid och Hedvig också där, och krossade hennes fantasier.
"Måste ta hand om det där på en gång så hon inte förblöder"
Malva såg oförstående på Hedvig, följde sedan hennes blick till sitt eget bröst. Det var så mycket blod. Hon blev helt kall på insidan och det kändes som att hon skulle kräkas. För upptagen med sig själv såg hon inte ens då Myrda slet sig och anföll Astrid, fattade inte att det hänt förrän efter Lev åter fått ungdomen under kontroll. Men hon hann inte ens bli skadeglad för allas uppmärksamhet skiftades genast till den stackars havande Astrid.
"Ursäkta?"
Kväkte hon ur sig genom en helt hoptorkad strupe.
"Vad sa du nyss?"
Rösten var bara ett gällt väsande och det var oklart om någon ens hörde henne i tumultet. Tårarna som rann längs hennes kinder nu var definitivt av rädsla. Det Hedvig sagt var att hon skulle dö om ingen såg efter hennes sår på en gång. Och sen hade hon skiftat sin uppmärksamhet till någon annan. Det hon sagt och sedan så tydligt demonstrerat var att hon inte brydde sig om Malva levde eller dog. Den här äckliga, vidriga familjen? Med sin höga svansföring och tillgjorde godhet. Hur vågade de gå runt och tro att de var så mycket bättre än henne, när de under ytan var samma känslokalla mordiska skit som alla andra.
Ilskan stillade alla hennes tankar. Hon bara stod kvar och stirrade på Hedvig och Astrid tills dess att Vega och Kokhanok kom springande för att se efter henne. Hon varken protesterade eller hjälpte dem med att stoppa blödningen, bara stirrade apatiskt på den röda fläcken i Astrids päls som markerade Mydas angrepp. Och bad djupt och innerligt att hon skulle få men för livet av det. Att hon skulle dö eller förlora valparna på grund utav det.
Lev fortsatte att tampas med Myrda men hon gav det inget uppmärksamhet, det enda som fanns var Astrid och blodet som spred sig i hennes vita päls. Hon tappade tidsuppfattningen, men fann snart att både hon och Astrid blev ledda tillbaka till lägret. Med en fortfarande något avlägsen blick fann hon ögonkontakt med Zimaeren.
"Vilken trevlig och kärleksfull familj ni har byggt här.. verkligen underbar.."
Hennes egna, sarkastiska stämma hörde sig genom ett töcken, och hon insåg att hon var på väg att svimma.


[Malva out, Vega tar henne till ett tält för mer vård efter akutvården med att stoppa värsta blödningen. Hon är en sur bitch som alltid.]