Hanok och Lev promenerade i en ganska sakta mak genom terrängen. Hon studerade honom i ögonvrån med ett svagt leendet. Så detta var hanen som Astrid lagt sina ögon på. Kokos var osäker på om honan ens visste om det själv men för en utomstående observatör hade det varit tydligt samma sekund som Lev anlänt till lägret. Det fanns något emellan dem, och hon hade genast blivit ivrig att lära sig mer om ceztrohanen. Om han var viktig för Astrid ville hon veta vem han var, det fanns stor potential att han kunde bli viktig för henne också.
Solen var på väg ner och valparna hade precis somnat för kvällen då Kokos tagit fasta på Levs löfte om att gottgöra matförlusten från någon kväll innan. Så tekniskt sett var de på jakt, förslagsvis efter något annat än vildsvin vilket alla i gänget tröttnat på vid det här laget. Men ännu var de nära lägret och inga stora ansträngningar gjordes för att lokalisera byte. Istället småpratade de i låg ton och beundrade skönheten i den stigande dimman. 
Och vad kunde de prata om annat än deras gemensamma nämnare: Astrid.
"Du har rätt, det passar henne verkligen. Hon var född till beskyddare."
Instämde hon på hanens kortfattade meningar.
"Tror gudarna visste vad de gjorde, det var tänkt att hon skulle hitta de små. Oavsett vad är det bättre här än med vem som än gjorde sådär mot dem."
Det gick fortfarande inte att ta in hur någon kunna skada och överge Myrda, Mackie och Moya. Mest troligt deras förälder dessutom. Valparna var så söta, så glada (för det mesta), så fulla med liv och kärlek.
"Jag var på väg hem egentligen men jag tror jag blir kvar här, det känns rätt. Ett syfte."
Hon kunde inte annat än tro att Duraneir och Zelenoch hade lett henne hit. Och Astrid hade inspirerat henne.
"Hur länge stannar du?"
Frågade hon sedan och studerade så diskret hon kunde hanens reaktion.


[Lev <3]

Hanok, som han lärt sig att kalla henne, hade erbjudit sig att följa med honom för att jaga. Ännu hade de inte riktigt börjat, trots att de hunnit en bra bit in på jaktmarkerna. Istället fann han sig högt beundra henne inför Hanok. Lev var tacksam att Hanok flikade in och fortsatte. Lev hummade instämmande till allt hon sade. Han hade kommit till samma åsikt själv. Även om Astrid kanske inte hade en egen erfarenhet av rollen som mamma så visste han att hennes godhet skulle leda dem rätt i livet. Dessutom hade han insett att hon hade ett fantastiskt stöd från omgivningen.
     “Ni alla gör ett fantastiskt jobb,” påpekade han och gav henne ett uppmuntrande leende. Nog för att de båda uppenbarligen beundrade Astrid för den ledstjärna hon dagligen visade sig vara, så var det osjälviska valet av att stanna för att dedikera sig till syftet också anslående.
     “Vet inte,” svarade han med en tydlig osäkerhet. Varje gång den frågan uppenbarade sig kände han sugande skuldkänslor. Han hade sagt att han ville stanna och hjälpa Astrid, men han kände hur sina förpliktelser gentemot hans bror började vägra tyngre för varje dag. Han fann sig sliten mellan två olika viljor. Han ville inte behöva välja, så han sköt undan det, trots att han visste att han bara undvek det oundvikliga.
     “Förmodligen inte så länge som jag önskar. Familjen väntar.” Han gav henne en medlidsam blick. En som han hoppades tolkades så som han menade den. Känslor av lojalitet som drog honom åt flera olika håll samtidigt. Han ville säga att han planerade att komma tillbaka så fort han kunde, men lät bli, medveten om att det kanske var ett tomt löfte, om än han önskade att det kunde vara sant.
     “‘Strid nämnde att du är involverad med Måntemplet,” började han i ett försök att byta ämne. “Hur går det för dem?”

Hon nickade åt hans ord, visste hur det kändes att ha väntande familj. Det var ett kluvet liv. I nästa andetag frågade Lev henne om just detta. Ett något sorgfyllt leende klädde hennes ansikte då hon svarade.
"Det är väl det som är grejen.. jag vet inte riktigt längre. Jag och min syster var på väg tillbaka när jag träffade Astrid och valparna."
Hon suckade.
"Det är svårt. Min familj flydde efter attacken, har levt så mycket av livet långt hemifrån, men hälsat på mycket och hjälpt till. Var på väg hem för att kunna va med när allt blev klart, Sari - eh, min kusin - har pratat om ett firande... Nu vet jag inte ens om jag kan va där."
Hanok tystnade för ett kort ögonblick, den gröna blicken tycktes söka efter något i dimman.
"Om jag ens Vill vara där..."
Det kändes fel att säga samtidigt som det var sant.
"Eller, alltså.. Det är klar jag vill vara där, med min familj när vi färdigställer det som togs ifrån oss. Duraneir och min religion Är Jag. Men jag tror jag behövs, och vill vara, här mer."
Något desperat sökte hon hans blick, hoppades på att finna förståelse och bekräftelse i den. Det var stora svåra känslor och tankar som hon aldrig riktigt satt i ord förr. Bara burit på som en känsla djupt i magen. Den där känslan hon alltid lyssnade på.

Lev hade besökt ruinerna av det Måntempel som Hanok tillhörde många gånger. Om än spåren av det slag som utkämpats fanns kvar, var det svårt att förstå att det faktiskt hänt. Den gröna blicken vilade på terrängen framför dem, grön och frodig.
     “Mm,” instämde Lev tankfullt. Trots att deras bakgrund och liv till synes var så olika, kände han igen sig i orden som om det vore hans egna. Lev såg på henne igen, ett roat och samtidigt uppgivet leende drog i mungiporna. “Känner samma.” Kanske kände han inte lika starkt för syftet som Hanok eller de andra, men de känslorna gjorde han upp för i hur starkt han kände för Astrid.
     “Är svårt att veta vad som är rätt. Om det finns något rätt.” Han tystnade när han sökte efter ord. “Är rädd att min familj inte kommer förstå,” egentligen riktade sig tankarna åt Maksim, vad skulle han säga om han såg honom nu? “eller vet inte. Känna sig sviken.” Skuld blev som en knuten näve i hans mage. Maksim hade inte direkt gett intrycket av att vara positiv till hans vänskap med Astrid, då han i princip stuckit ifrån honom som någon form av hämnd. Åtminstone var det så Lev tolkat det. Han drog ett skarpt andetag i hopp om att lindra den bländande ängslan.
     “Skulle gärna själv vilja besöka det nya Måntemplet när det är klart,” fortsatte han i en muntrare ton. “Är säkert fler här som skulle vilja det. När valparna är äldre.” Det skulle vara en lång resa för dem, men nyttig. Han tänkte på Myrda, som förmodligen aldrig skulle kunna resa ut någon som kunde hjälpa henne.

Hanok nickade med i Levs ord med en fundersam min. 
"Ja, är rädd att både svika min familj och mig själv på ett vis. Jag trodde måntemplet var mitt syfte, hela mitt liv trodde jag det..."
Något lite sorgset fanns i hennes blick.
"Men sen träffade jag Astrid, och valparna.. Och det känns... Viktigare. Större. Och så mindre på samma gång, det är inte att hylla Duraneir där han uppenbarade sig, det är inte ett religiöst tempel men det är att själv förkroppsliga Honom. Religion i praktiken."
Ett svagt leende växte på hennes läppar medan hon talade.
"Dina ansträngningar att göra plats för Zelenoch och Duraneir här har också hjälp mycket."
Erkände hon. Det lilla altaret han byggt för norrskenets gudinna hade inspirerat henne att göra något liknande för Duraneir, och Lev hade frivilligt hjälp henne med det. Han hade ett gott hjärta.
"Och jag vet inte om jag får uttala mig gällande dig, vi känner inte varandra jättebra, men jag tycker att du hört hemma här sedan dagen du dök upp. Du passar in bra, och du gör Astrid lycklig."
Det gick inte att förneka, alla med ögon kunde se hur de två passade ihop. Antagligen skulle man kunna se det även utan öron.
"Och... Jag har funderat mycket på det här... Men kanske är det så att ibland hittar man sitt syfte och sin familj på en annan plats än man trott. Mina föräldrar var inte alltid en familj, men en dag träffades de och bestämde sig för att bilda en. Pappa var inte månvarg, men måntemplet blev ändå hans syfte. Kanske har vi hittat vår familj, och vårt syfte, här."
Hon log.
"Alla som valt väg en gång borde kunna förstå den känslan ändå, eller hur? Din familj borde inte bli arg på dig om du hittat din plats?"
Hon tippade huvudet på sned.

Kokhanoks hoppfulla livssyn kändes som en frisk fläkt i hans egna bittra. Den delen av honom ägde inte lika mycket plats nu längre sedan han funnit sin roll här, men emellanåt gjorde den sig påmind på samma sätt som Norspirets toppar kunde sticka hål i den klarblå himlen. Det var lättare att avvärja känslorna här, förbise dem, men de var aldrig helt borta. Därför uppskattade han Hanoks sällskap, hennes ord. Det fanns hopp.
     Lev mötte hennes nyfikna, frågande min med ett lågt skratt. Blicken gled av henne och ner i marken framför dem. Något förläget nuddade vid hans blick.
     “Hoppas det.” Vad hade han egentligen för förväntningar? Det var just sådana tankar han förbjudit sig från att tänka. Lev ville inte grubbla över det. Sanningen var den att han fasade vad insikten skulle vara. “Handlar nog också om att man måste vilja förstå,” Lev gav henne ett återhållsamt leende. “Min familj är goda personer,” förtydligade han, rädd att hade sagt något som skulle få henne att anta något annat, “de vill mitt bästa. Men ibland kan man ha lite olika åsikter om vad det bästa är.” Lev skrockade till, ett avväpnande läte.
     “Antar att det ingår när man har familj. En öppen inbjudan till att tycka och tänka fritt om någons livsval.” Det låg något lättsammare över honom när han lyfte blicken igen.
     “Har aldrig varit speciellt valpkär,” erkände han roat, “kan du tro det? Inte ens när jag själv var valp tyckte jag om andra valpar. Vem kunde anat? Du däremot, känns som gjord för detta. Så länge du och 'Strid är närvarande, kommer det gå bra.”

Hon hummade åt hans ord. För henne hade det aldrig kommit naturligt att tvinga på andra det hon tyckte var bäst, även om hon hade tydliga och klara åsikter. Ibland kunde hon till och med önska att hon varit bättre på det. Då hade kanske inte Airi gått med i Ljusets Krigare syndastraffarna. Men det hade också gått emot det hon trodde på som det bästa så det var som det var.
Hon gav Lev ett varmt leende. Det var tydligt att han var sarkastisk men hon höll inte helt med om hans bedömning. Han var bra med valparna, om än en aning tafatt.
"Kan absolut se en lill-gammal mini-Lev."
Fnissade hon, men skrattet dolde ett mörkt sug i magen. Hon insåg att hans ord fick henne att oroa sig för att han kanske faktiskt skulle resa vidare.
"Har kanske det mer traditionella barnasinnet kvar.."
Erkände hon med en lätt rodnad. 
"Och Astrid... hon är, som tidigare nämnt, ämnad till detta. Smickrande om du räknar in mig där."

Ett lågt, dovt skrock följde. Lev visste inte om han någonsin haft ett riktigt barnasinne ens som barn. Det var väl det hon syftade på. En del av det var nog bara sådan han var, men den andra anledningen var att det stulits ifrån honom. Lev hade aldrig föreställt sig det men att se valparna få leva ut sin barndom älskade och omhändertagna, glada och busiga, trots det hemska som hänt dem var helande för honom.
     “Mhm,” förtydligade han. Det gjorde han. I den meningen hade det inte så mycket att göra med vem som gjort vad, men hur villiga de var att lägga ner sin själ i detta.
     “Är en ära att få se detta formas,” förkunnade han. “Många vars liv ni kommer rädda.” 
     Det kändes som att han stod utanför och kikade in på det liv som erbjöds honom här. Ett liv med värme, gemenskap, mening. Ett liv med Astrid och vart det skulle ta honom. Det var ett liv som skulle göra honom lycklig - det visste han - så varför kunde han inte ta steget in?

[Avslutat]