[Möte mellan Uriko och Midas. Utspelar sig innan Midas gick med i Devils, och innan Uriko gick med i Draugai ^^ Svara ej tack.]

Den varma vårsolen värmde hans rygg när han gick över Numoorislätten. Gräset hade växt sig ganska högt redan och på sina ställen var gräset så högt att Uriko hade svårt att se över det. Han hade aldrig upplevt sig själv som liten, men i slättens höga gräs kände han sig som en liten valp som var tvungen att böja nacken för att se upp på saker och ting. Det verkade bli en bra dag, solen hade precis gått upp och inte ett moln syntes på himlen. En vacker dag minsann, och troligtvis även en varm sådan. Han kände hur hans mage började kurra, och rent instinktivt började han se sig om efter ett byte. Ett klvödjur skulle han aldrig kunna fälla själv, och några kaniner kunde han inte se. Han vädrade i luften men kunde inte känna lukten av något byte och bestämde sig därför för att fortsätta ett litet tag till utan mat.

Uriko hade vandrat för sig själv ett bra tag nu. Sin familj hade han lämnat för att skaffa sig ett eget liv. Inget illa menat mot hans föräldrar och syskon, men Uriko kunde inte längre utvecklas när han levde med dem. Brodern hans hade ständigt försökt att hävda sig, trots att de nog båda två visste att Uriko var bättre på elden än vad brodern var. Och hans syster... Hennes havsblåa tecken tydde på att vatten skulle bli hennes kraft. Och mycket riktigt fick hon vattnets element, något som Uriko inte tyckte om. Hans Gud var Aurinko, inte Kaiito, så med ens hade han knappt något gemensamt med systern längre. Nej, det hade varit bättre att ge sig av, så han kunde träna på egen hand och utvecklas, med Aurinko som ledstjärna.

Uriko hade bara låtit benen föra honom var än de ville. I vilket område han skulle hamna i spelade inte så stor roll, det var inte det som var hans mål. Hans mål var att få full kontroll över sin eld, att Aurinko skulle se honom och bli stolt. Det var det enda han kämpade för nu, det var det enda som betydde något...

"På vandring, främling?"
Uriko ryckte till när han hörde den främmande rösten. Snabbt vände han sig om och stod öga mot öga med en stor Fakarg. Han hade varit så inne i sina tankar att han varken känt doften av främlingen eller hört hur han hade landat bakom honom. Främlingen som nu stod framför honom verkade syna Uriko från topp till tå och Uriko glodde ogillande tillbaka.
"Ville ni något speciellt?" snäste han irriterat. Främlingen rörde inte min, och verkade obrydd över Urikos uppstudsighet.
"Bara intresserad", svarade främlingen, även om det inte fanns något i hans ansiktsuttryck som tydde på intresse eller nyfikenhet. "Jag såg er uppifrån luften", fortsatte främlingen sedan. "och tänkte bara se vem det var."
"Mitt namn är Uriko", svarade Uriko, som om det skulle besvara hanens alla frågor.
"Midas", svarade den andra med en nickning. "Säg mig, Uriko, vad är era angelägenheter här på slätten då?"
Uriko häpnades över hanens vältalighet, speciellt då han inte verkade vara äldre än i tonåren.
"Inget speciellt, slätten är endast ett område jag tänker korsa, inte så mycket mer än så", svarade han stillsamt.
Främlingen, numera känd som Midas, nickade bara med ett lågt hummande.
"Själv då?" frågade Uriko sedan.
"Öknen, det är mitt mål", svarade Midas bara kort. Rösten var tom och Uriko hade svårt att uppfatta några speciella känslor över huvudtaget. Uriko nickade bara stumt åt hanens ord när hans mage åter igen började skrika efter mat.
"Hungrig, Uriko?"
"Ja, det var ett tag sedan jag fick tag i ett byte", svarade han bara kort. Han såg sig omkring i omgivningen, men med blotta ögat kunde han inte se något i matväg. Ibland hade det bara varit enklare om han hade kunnat överleva på gräs, bark och rötter.
"Jag såg en hjord med hjortar lite längre fram på slätten", svarade Midas och nickade åt den riktning som Uriko hade varit på väg mot. "Om ni inte har något emot det så ställer jag gärna upp och jagar med er."
Uriko kunde inte låta bli att känna en förvåning över hanens förfrågan. Men inte kunde Uriko tacka nej till det, det var trots allt inte varje dag man fick chansen att jaga med en komplett främling. Hanen var dock ung, och huruvida han var bra på jakt eller inte hade Uriko ingen aning om. Men...
"Varför inte", svarade Uriko därför och vände blicken mot det håll Midas nickat. Han började sakta gå genom gräset och förväntade sig att Midas skulle följa efter. När han inte hörde några steg bakom sig vände han sig om och såg på den andre.
"Nå?"
"Jag kommer", svarade bara Midas uttryckslöst och började sakta följa efter Uriko.
Inte långt senare kunde de skymta hjorden av byten mellan gräset.
"Ser ni hinden till höger? Hon verkar ha problem med ena bakbenet, min gissning är att hon har svårt att hålla jämn takt med resten av hjorden", viskade Uriko efter att ha studerat hjortarna. Bredvid honom nickade Midas bara.
"På tre?"
Midas nickade igen.
"Ett", han såg i ögonvrån hur Midas gjorde sig redo. "Två", Uriko spände alla muskler i kroppen. "Tre!", de båda hanarna flög ut ur gräset, fullt synliga för hjortarna som blixtsnabbt satte av i full fart ifrån dem. Mycket riktigt hade hinden med den problematiserade benet svårt att komma ikapp resten, och hennes dom hade redan fallit. Både Uriko och Midas satte av efter henne och Uriko blev lite förvånad över att Midas inte hade några större svårigheter att hänga med.
Det tog inte lång stund innan de hade fällt och dödat hinden. En lätt utmaning, som i sin tur skulle mätta Urikos skrikande mage.
"Tack för hjälpen", sade Uriko samtidigt som han tog den första tuggan av bytet. Bredvid honom slet Midas av ett stycke kött som han glupskt satte i sig.
"I'en o'ak", svarade den unga hanen med munnen full av kött.
Uriko skrattade bara och körde ner nosen i hinden igen för att ta sig ännu en tugga. Magen blev nöjd över att få någonting i magen, och om magen var nöjd så var Uriko nöjd. Midas verkade njuta precis lika mycket som Uriko själv där han satt och åt.
"Får jag fråga er, Midas, vad är det i Öknen som ni söker?"
"Devils", svarade Midas. "Jag har hört att den flocken håller till där, och jag hade tänkt ansöka till dem", fortsatte han mellan tuggorna.
Uriko nickade. "På så vis", svarade han och tuggade maniskt på köttet. Han hade stött på det namnet tidigare, men han visste inte mycket om flocken. Det mesta han visste kom från berättelser han hört som ung, men hur mycket sanning det låg i dem visste han inte. Inte heller var han speciellt intresserad av flocken.
Resten av stunden förflöt lugnt och stilla. Midas frågade lite om var Uriko var på väg, Uriko svarade med att berätta om Aurinko som Den Enda Sanna Guden. Uriko fick också veta att även Midas ägde eldens element.
När deras vägar skiljdes åt senare den dagen hade de redan bestämt att om de sprang på varandra igen så skulle de mäta sin eld mot varandra. Uriko såg fram emot det.