Tassarna trummade mot marken när han rusade upp för den branta klippstigen. Bocken var inte långt före, och magen hetsade honom att öka farten. 
Om den här jakten varat en vecka innan hade han tappat den för länge sedan. Men Shadys träning hade visat resultat. Bakbenen var betydligt musklulösare nu, likaså nacken. Ständigt hade han hoppat upp och ned där vid den grenen. Tydliga bitmärken var bevis nog.

Bocken hade inte längre samma spänst eller styrka när den tryckte ifrån för att ta ett steg. Det hade inte Blair heller, men vinden gav honom knuffar som fick honom att åka snabbare framåt. Bocken tappade mer och mer fart. Blair knappade snabbt in. Hjärtat bultade och tungan hängde utanför munnen, och han visste att han snart skulle få ge upp jakten. Så han satsade allt. 
Fakargen flög genom luften medan vinden knuffade på. Språnget var perfekt. Blair landade rätt på bocken och kraften fick den att trilla ihop. Så fort han kunde slet han i strupen. En av djurets klövar träffade honom i sidan men han fortsatte slita. Han hade lärt sig att man aldrig fick låta smärtan bryta koncentrationen.
Tillslut sinade bockens anfall och han kunde se hur livet långsamt rann ur den.
Förnöjt, med kurrande mage började han slita loss bitar av köttet som han tuggade i sig.
Även om han såg helt koncentrerad ut på maten var han hela tiden beredd på att det skulle komma någon.
Något svagt klafsande ljud fick honom att titta upp från djuret. Ögonen får fram och tillbaka utan att missa minsta detalj. Blair kunde inte se någon, men han lät en morrning rulla ut i luften för att markera han var här och att det här var hans byte.

(Till Kleten <'3 sorry för lite PP x3)

Det hade passerat en liten tid sedan han vågat sig över till andra sidan. Men det var så spännande när han senast var där så, varför inte gå dit igen och se om han kan hitta mer intressanta Bläärs? Han hade fått vänta en liten tid dock för att han kände på sig att vädret inte var snällt när han tänkt gå ut, och att resultatet skulle bli värre om han inte väntade. Men för honom gjorde det inget om en dag passerade eller en vecka. Hans dagar var oftast så korta att det kändes som om de passerade mycket fortare än vad de egentligen gjorde. Oftast låg han och badade i sitt lerbad eller inredde sin lilla grotta med lite trevliga stenar och pinnar han hittat vid grottan.

Men nu, nu var han på väg igen, fylld med energi och kraft sprang han i en mjuk och sakta takt mot vad han trodde var ungefär vart han gått innan. Vad spännande att kanske få träffa mer Bläärs eller Leyrinns. Kanske att han kunde träffa en till Kelitzon, vem vet? Han tittade runt sig med de stela ögonen som knappt rörde sig om inte huvudet rörde sig. Leran stannade kvar på hans kropp trots att hans rörelser var hastigare än de varit första gången han sprungit. Han kunde känna den där dunkande känslan inom sig och kände hur spännande det var.

Han stannade dock när han hörde en morrning, han kunde svagt urskilja andra ljud också men specifikt morrningen fick hans intresse att fatta eld. Han sprang klafsande mot ljudet, och stannade en bra bit ifrån det. Han lät ett glatt och högt vrål undanslippa honom och avslutas i ett lika glatt:
"Bläär" När han såg den andra

[Derp >..< ]

Ett vrål hördes, och Blair böjde sig lite ned, för att beskydda bytet.

Bläär!


Blair kände igen den där rösten. Framför allt uttalet. Han rätade på sig.

"Kelitzon?" Hans röst var glad och nyfiken. Han kunde nu se att det verkligen var denne. Samma lerkropp, med småstenar som åkte runt i leran. Pinnar som guppade runt i den ständigt cirkulerande leran. Hans blick sökte sig ner till tassen som senast de sågs varit skadad. Den såg ut att ha läkt fint. 
Blair studerade lerkroppen. Om Kelitzon ville kunde han enkelt smälta in nästan var som helst. Kanske inte i en öken, men om han lärde sig att ligga stilla och blunda skulle han smälta in perfekt.
Kanske kunde han få beröm om han visade Kelitzon för Shady?
"Hur har du haft det då, Kelitzon?" sa han muntert. Kanske kanske var det värt ett försök att få honom att hänga med. 
"Vet du vad? Jag har en sak jag vill visa dig. Det finns massor med pinnar där!" Hans röst var optimistisk, och han hoppades på att det skulle fungera.


[Jag gillar derpinlägg idag xD]

Han undersökte Bläären medan han gick närmare och svansen svängde så att benet visades en lite vid varje slag. Han var glad att han träffade en Bläär igen, och samma Bläär som han tidigare träffat gjorde det roligare. Han hoppade lätt till på stället när den andre sa vad han var för något och han log stort, större än vad han egentligen borde kunna le men leran tillät hans leende att bli större. Och det visade lite mer ben än det var menat för när hans leende var så stort. Men han var glad, det var han för han kände ju denna Bläären.
Han vred försiktigt på huvudet åt sidan när den andre sade en lång mening med massa nya ord. Och sedan så sa den andre vad han var igen och Kelitzon lät ett snabbt vrålande läte - som säkert skulle vara några ord men som blev till rappakalja när han försökte säga dem - som också blandades lite med det gurglande lätet av bubblande lera. Han böjde ner sin framdel lite och svängde mer med svansen ovanför sig. Han satte sig dock upp igen och vände åter huvudet på sne med öronen högt och riktade mot Bläären. Han förstod då inte alla ord men pinne förstod han verkligen! Han sade snabbt och upphetsat:
"Pinne! Pinne! Pinne!" Hans svans slog åter igen och han hoppade runt lite. Och lät det tyna bort i ett vrål som man nästan kunde höra ordet upprepas på ett ohörligt sätt.

Den andre gurglade glatt åt hans ord.

Pinne! Pinne! Pinne!

Han hade uppenbarligen sagt rätt ord. Kelitzons ord tynade bort i ett vrål, men Blair hörde nästan hur denne mässade ordet om och om igen.

"Det finns massor med stenar också. Stenar och pinnar. Ska vi gå?"

Hans glada röst lockade Kelitzon, precis som Midnight gjort med honom, fast med helt andra saker än vad han själv blivit lockad med.
Blair slet loss ytterligare några köttstycken för att stilla hungern, och sträckte sedan på sig. Redo att gå. Han tog ett steg framåt och tittade mot Kelitzon. Ett glatt leende fanns på läpparna.

"Kom ihåg en sak bara! Lyssna bara på Blair, okej?" Han kunde inte hindra orden från att komma.

Han tittade på Bläären, efter att hans vrål tystnat ner och han längtade efter att få bita på pinnarna som Bläären pratade om. Och leka med dem, för han ville leka också. Han tyckte om att leka. Leka var roligt. Han hoppade åter runt lite och upprepade upphetsat vad Bläären.
"Stenar och pinnar! Stenar och pinnar!" Hans ord dog ut i ett gurglande vrål som egentligen bara var samma ord så upphetsat att de blir nästintill ohörliga. Han tittade på Bläären och gick glatt upp bredvid Bläären och tittade på honom när han åt av vad det där nu var. Bläären kunde inte bara titta på. Han var helt enkel tvungen att också försöka! Han drog ner huvudet mot det och försökte härma Bläären och försökte slita loss en bit till honom själv. Han spottade ut den lilla biten av köttet som han fick loss. Han försökte åter äta biten men spottade ut den igen och kollade äcklande på den innan han varsamt tog upp den och istället lade den i leran runt honom. Han ville spara vad det än var. Han tittade på Bläären igen när den andre gick lite framåt och följde försiktigt efter Bläären men stannade då denne talade igen och lät sitt vackra leende pryda hans leriga ansikte och upprepade några av orden som den andre sade:
"Lössna Bläär. Ökej!"

Han log åt Kelitzon. När denne lovade att lyssna på honom blev leendet bredare. 
"Kom då, så går vi."
Han började gå framåt och Kelitzon hängde på. Kanske skulle Shady bli nöjd över det här. 

[Lite PP av Kleten men