Det bevingade vargdjuret. Ja, hon. Den lilla, knappt befintliga varelsen som hänger lealöst med kroppen utför avsatsen. Med frambenen som dinglar livlöst av vindens galopperande genom klyftan.
Det är långt ner. Otroligt långt ner. Så pass att det inte går att urskilja mer än den flod som rinner genom skåran. En tunt, blått sträck. Skulle man falla så skulle man gå sin död till mötes, det vill säga, om man inte har någon cool kraft som får en att magiskt sprattla upp genom det tomma utrymmet i luften och lyckas få sina tassar på fast mark igen.
Gråblodet ser med en vaken blick mot en öppning i bergsväggen. En grotta. Svansen sveper över den röda klippan och för en hop med smuts och sand fram och tillbaka i en spänd och berusad förväntan. Kroppen är fullkomligt avslappnad men sinnet är på full alert. Minsta lilla rörelse i skuggan av grott öppningen tycks hon kunna uppfatta. Vingslag skapad av läderaktig hud. Ljuden av gälla skrin i ett upprörd tonfall. Hon väntar tålmodigt under solens gassande strålar. Samlar på sig kraft. Energi. Än är det inte tid.

[Fenris]

För att vara vinter så var det varm där mellan Mardoufs djupa stup och den nästan lika brant stupande vulkanen. Han kunde se hur det rykte långt där borta och han mindes hur lavan kastat kaskader av dödshot mellan sprickorna i marken. Lavaöknen hade varit tom. Vulkanen saknade all form av doft från varg. Det var tydligt att detta var ett område inte många besökte. Förr var det för att en flock låg där som skrämde allt levande, och nu kanske för att platsen i sig själv också var ganska skrämmande. Landet hade sannerligen förändrats sedan han senast var här, den stora sprickan vilken han funnit i sin väg på vandringen mot döda skogen var en av dessa egenheter som naturen -gudarna?- hittat på sedan senast. Han fnös.
De stora tassarna rörde sig med mjuka men inte särskilt tysta steg över den steniga och dammiga marken. Han var ingen tyst vandrare. De kristallförsedda klorna klapprade i det hårda underlaget, kristallarna klirrade då hans lugna gång fick dem att slå emot varandra. Ständigt utstötte han små hummanden, som om han nynnade på en svårtolkad melodi vilken enbart han kunde höra. Nej tyst och diskret var inte ord som beskrev honom, men han hade heller inget behov av att vara det. Han var lugn och samlad och fullt medveten om att det fanns väldigt lite i den här världen som kunde hota honom. Inte ens under jakt störde de många ljuden avsevärt. Byten kände inte igen klirrande som varg-ljud. Visst var de lite mer uppmärksamma men det var inget han inte klarade av. Och rov var trotts allt inte det han oftast festade på.
Så nådde ljudet av vingar hans öron och de spetsades ovan hans huvud. Det högra ryckte till några gånger då det kom åt den imponerade - något sneda - krona av kristaller som växte ovan hans huvud. Han var vanligtvis ingen överdrivet nyfiken varg, och de flaxande ljuden var så vaga att de troligen kom från en liten fågel, men just idag ville han se vad som lockat han öron att resa sig. Så han följde ljudet mot Mardoufs kant. Vinden steg i styrka och virvlade i hans vita päls, fick den att dansa. Med en viss försiktighet sneglade han ut för stupets kant. Och fann... en varg? Eller en räv? Eller en liten älva? Ett besynnerligt uttryck lade sig över hans ansikte då han skådade främlingen. Det var verkligen något han inte sett förut.
"Goddagens"
Yttrade han ändå med sin hesa stämma. Nog hade han nog med hyfs för att iallafall hälsa om man skulle stå o stirra.

Öronen rycker till, vinklas och får henne att vrida på huvudet när ljudet av tunga tassar, samt ett annat oförklarligt ljud - ett klirrande, rör sig i en sakta mak över marken bakom henne. Rör sig i riktning mot rävkorsningen.
Hennes ögon spärras upp i ett chockerat uttryck. Vargen är enorm, bra mycket större än de hon tidigare stött på, och hon hade stött på ett flertal jättelika vargar genom sina levnadsår. Men påverkan av svampen gör sig snabbt till känna givande, den vaggar henne tillbaka till den avslappnade, sorglösa sinneställningen. Får ett mjukt, frånvarande leende att bredda hennes mörka läppar.
Fladdermössen får vänta trots att det kurrar oroligt av hunger i den lilla magen.
Frenja studerar hanen med en glansig blick när han rör sig än närmre. Tydligen har han funnit något intresse av hennes minimala uppenbarelse. Som de alla fann.
Kom han för att håna henne för hennes storlek?
Fascineras av hennes annorlunda utseende?
Var hon en räv? En korsning? Ett missfoster av naturen? Alla dessa frågor. Hah.
Vargen kom närmre, stannade upp vid ravinens kant och blickade ut över den. Hon mötte jättens blick men fann snabbt att hon drogs till kristallerna som satt likt utväxter på toppen av hans skalle, intill det högra örat. Åh, så annorlunda. Hon kan inte riktigt avgöra varför det sitter där. Fanns det ett syfte? Ett fniss slänger sig plötsligt ur henne och hon tar en stund på sig med att fösa tillbaka blicken till jättens blå.
Goddagens? upprepar hon. Goddagens goddagens.

Den lilla vargen.. (Räven? Fågeln? Flugan? Han flinade självbelåtet åt det sista..) upptäckte honom. Han såg med ett kallt lugn ner på denne. Ett fnitter nådde hans öronen och de spetsade, huvudet vreds lätt på sned då han synade henne.  Hon verkade inte riktigt medveten på något vis. Blicken var glansig och frånvarande på något vis. En lätt bekymmersrynka började bildas mellan hans ögonbryn. Öronen drogs långsamt bakåt då den andre talade, med en röst som passade den lilla kroppen. Det låg något obehagligt över främlingen, han visste inte vad. Hon kändes, oberäknelig.
"Mitt namn är Fenris."
Fortsatte han. För att försöka leda mötet vidare. För att han kanske skulle få se att han bara inbillat sig hennes skeva sinnesställning. Hon var på inget vis udda på det sätta som de tidigare honom han mött var. Visst hade han knappt bytt mer än ett ord med den andre men stor, stark och skräckinjagande kunde han inte säga att han någonsin skulle kalla den andre. Men, udda. Skev. Ja, skev. Något med främlingen skavde.
"Vem är ni?"
Han talade med respekt trotts att han ännu tvivlade på att honan skulle komma att vara värd att respektera. Bättre att ta det säkre före det osäkra dock, vem visste, detta kunde vara en mycket betydande profil. Ett litet heh följt av ett självsäkert leende följde med tanken.

Stenarna, kristallerna - vad det nu var som klädde hans hjässa. Väldigt vackra och blänkande. Hon ville ha - nog borde han ha några över, eller så kanske han kunde ge henne en av dem från sitt huvud. Ja. Hon skulle förmodligen få plats med en liten en i sin ryggsäcken.
Har du fler? Frenja stirrar glatt mot utsmyckningen på hans huvud. Som inte sitter fast. Jag vill ha en liten en. I utbyte kan jag ge dig något... Om tiken hade varit i sitt nyktra tillstånd i denna stund så hade hon fräst av honom och flytt platsen, egentligen hade hon inte ens lämnat säkerheten av skogens alla gömslen och vrår. Men nu, åh. Hon nöjt av livet och allt vad det gav. Det fanns inget som skrämde, inget som stressade, inget som fick hennes sinne att vackla. Hon var hel och allt var tack vare hennes kära svamp. Säg, några ord om vad som kommer hända dig. Vad som kommer att ske inom en kommande framtid. Tungan slank ut och fuktade nosen i en överdrivet långsam rörelse. Ögonen tycktes nästan ha växt i storlek under tiden som hon stirrade stint på honom. Runda, glansiga. Pupillen fyllde i princip ut hela ögonen och gav dem skenet om att vara fullkomligt svarta. 
För alla är vi väl nyfikna på vad som väntar oss? Tiken rörde sig framåt, placerade kroppsvikten mot den rostfärgade berggrunden och satte sig ner på den fasta ytan. Svepte svansen om sig och lät vingarna vila mot sidorna. Hon lutade huvudet först åt sidorna för att sedan böja på nacken och se upp mot hakan på den mycket större individen.
Eller är du ett undantag, min vitnos? Det fanns en allvarlig ton i hennes röst men illusionen av den allvarliga tiken dog ut samtidigt som ett nytt fniss spratt ur henne. Er Fenris.

Han såg med en tvekande blick på honan. Hennes ögon var svarta som natten, med en liten liten rand blått på kanterna. Var det pupillerna som var sådär brett vidgade? Öronen klippte till ovan hans huvud och lutade sig sedan ytterligare lite längre bak. Fenris blev sällan skrämd, aldrig skulle nästan vara ett bättre ord att beskriva det på, men denna hona gjorde honom obekväm. Hela situationen gjorde honom obekväm. Det var något han var ytterst ovan vid. Honan tog till orda igen, hon talade om hans kristaller. De svarta ögonen gnistrade då hon såg på deras prakt. Han log ett svagt, tvekande leende.
Han framtid, leendet på hans läppar växte. Byteshandel var något som han var van vid, och som gjorde honom mycket säkrare i situationen. Att köpslå var ett territorium där han kände sig trygg. Långsamt vreds öronen framåt igen och huvudet lutade lika långsamt lätt på sned.
"Jag kan skapa hur många jag vill."
Svarade han med ett flin som blottade den glänsande vita tandraden.
"Men nog vill jag allt höra din förutsägelse först.."
Tungan fuktade den vita nosen vilken hon påpekat.
"För att se om den är någonting värd."


[Jag har funderat lite o har ju rollat ett roll efter detta med Othello så tänker att hon kan förutse något om det. Typ något i stil med: din framtid visar storhet, du kommer finna vad du söker och inte bli besviken.]

Hon betvivlade inte faktumet på att han hade förmågan att skapa dem men tanken på det hela, hans sätt att formulera det, kändes en aning... löjlig? Skapa så många han ville. Visst. Whatever. Försökte han imponera på henne? Det var något nytt. Spännande! Skojigt!
Hon satt stilla, burrade eftertänksamt ner nacken i den tjocka kragen av mjuk fäll.
Mmhmhmm. Det kan vi nog ordna. Hon tystnade och vred bort blicken för att med en hög och barsk ton sedan yttra: Men! Du måste sitta fullkomligt stilla för att det ska fungera. Frenja höjde frågande på ögonbrynen och bjöd honom på ett brett flin. Kapich?

Han såg på honan med en tveksam blick och smackade några gånger, lite nervöst? Utan att själv märka det så sträckte han lite på hållningen. Helt stilla vara det alltså? Han förstod inte hur det på något vis skulle hjälpa henne. Vad var hon för en konstig lite spådam egentligen?
Efter några ögonblick nickade han kort för att signalera att han förstått. Ok. Kapich.

Bra! Det låg en auktoritär ton i den tunna rösten. Han fattade vinken direkt och utan några protester. Det var ju bra fint.
Gråblodet reste sig på alla fyra och stirrade våldsamt på den, vad hon antog, var en yngre hane. Frenja själv var inte överdrivet gammal, inte gammal alls egentligen men tillräckligt gammal för att hon skulle anses ha nått den vuxna åldern.
Hon stirrade en stund till i tystnad. Eller ja, när hon tänkte efter så var hon ändå inte riktigt säker på om han var yngre eller inte. Nåja.
Svansen sveptes runt i en hastig rörelse samtidigt som honan lämnade marken med hjälp av några kraftiga slag med de rostfärgade vingarna. Hon rörde sig uppåt, i höjd med hanens anlete. Flög över och landade på toppen av hans skalle, vid kronan av kristaller. Hon vinglade till med återfick balansen genom att luta sig mot utväxterna. Nyehehehe, skrattet lämnade henne med ett bubblande läte samtidigt som hon började masserade hannens skalp med trampande, klämmande rörelser genom de kattlika tassarna. En stund senare, när hon suttit sig till rätta och slutit ögonlocken, steg ett hummande läte upp genom den tunna tikens strupe.
Mmmmmmmmm, stönade hon ut. Du kommer finna det du söker. En paus, fortfarande masserandes av hannens skalp. Och finna det att vara till din belåtenhet. En ny paus tog plats. Du söker storhet, makt. Vägen ligger öppen framför dig.

Fenris satt blickstilla medan tiken närmade sig. Ögonen spärrades upp då denne mer eller mindre satte sig på hans panna. Han blev så ställd av hennes besynnerliga beteende att han knappt mindes att lyssna till hennes ord. Tyst och stilla stod han så ett tag medan rysning efter rysning av obehag gick igenom kroppen. Honan hade helt klart punkterat hans personliga svär och han tyckte inte om det. Då hon var klar flyttade hon inte på sig. Fenris försökte möta hennes blick där hon satt ovan hans ansikte.
"Heh" Fick han fram och sänkte både blicken och nosen lite (skulle hon ramla av nu) "Det vet jag redan"
Sade han med ett flin. Såklart skulle han lyckas och såklart var det storhet som låg framför honom. Han var redan säker på sin sak. Men att få det bekräftat var väl någon form utav trygghet. Kanske hade denna invadering av hans personliga space inte varit helt i onödan. Han undrade vad det var för något som han sökte och skulle finna, värdiga? Klanen? Makten? Eller något annat? (Kärleken?) Han harklade på sig och ryckte lite med huvudet. Hoppades hon skulle förstå hinten och lämna sin tron på hans panna.

Då får du se detta som en bekräftelse, sa hon med en irritation i rösten. Tänkte han inte ge henne en kristall nu bara för att han påstod sig veta om hennes förutseende? Pfft.
Nosryggen rynkades ogillande och hon mötte hannens blick genom att dra in hakan mot sig. Hennes ögon, som såg helt svarta ut på grund av de överdrivet vidgade pupillerna, mötte de isblå utan att ge sken av att inom de närmsta minuterna skulle behöva blinka.
Det rytmiska trampandet hade upphört i samma stund som vargens röst nått hennes öron. "Seså, ge mig min belöning nu." Rösten var krävande och otålig. Hon ville ha sin belöning, kristallen, trots vad den store lunsen trott sig veta. Hon förtjänade den!

Hanen log snett, honan hade visat svaghet. Irritation. Känslor som hon inte kunnat kontrollera. Plötsligt kände han sig säker i sig själv igen. Samtidigt kände han att han kunde bli road av situationen. Leendet behölls då han tänkte hur honan spelade sina kort.
"Jaja"
Skrockade han.
Långsamt började jorden vid hans tassar att sorick aupp och ur den reste sig en klittrande liten sten av den finaste bergskristall. Den var genomskinlig och ren, såg ut som en förstorad iskristall, men glittrade vackert o reflekterade ljusets alla färger.
"Så.. nöjd?"

Mmmmmmmmm-mycket nöjd, ja. Hon nickade långsamt och instämmande, höll den klotrunda blicken fäst på kristallen som formats, eller, kläckts ur marken som ett ägg som precis kommit till världen.
Den här kommer skatan vilja sälja sin själ för.
Det kliades frestande i fingrarna och snabbt slängde hon sig ner från sin plats på hannens skalp. Kopparfärgade vingar fälldes ut och fångade vinden under en snäv sidomanöver, hon tog sig i höjd  med kristallens övre spets och snappade upp den med hjälp av de rörliga tårna som framtassarna bar. Till sin överraskning så var kristallen något tyngre än vad hon förväntat sig. 
Frenja fumlade med den i ett försök att få ett bättre grepp. Vid Teiruks säd, frustade hon upprörd och släppa kristallen till marken. Hon var snabb på att följa efter den och såg till att den inte försvann ner över bergskanten. Med kristallen lutad mot sin kropp så hukade hon sig ner och såg till att den lilla ryggsäcken, som hon alltid bar med sig, hade sin öppning mot kristallen. Med lite fifflande så lyckades hon trycka in den i väskan. Nöjt drog hon åt repen som låg inbäddade i öppningen med hjälp av käften.
Det finns alltid ett sätt, sa hon bestämt och vred huvudet mot Fenris. Hej-hej-hejdå-då.

Han kände hur en lättnad spred sig inom honom då den konstiga lilla varelsen lämnade hans huvud. Roat såg han på då hon trixade med den lilla bergskristallen, som inte var så liten för henne. Hon var lika vimsig som tidigare, men nu hade han börjat vänja sig vid det och det väckte inte samma obehag som tidigare.
Honan verkade se honom som förbrukad och började ge sig av. Han fnös.
"Den kan hjälpa dig hitta balans, vilket du verkar behöva"
Sade han tyst medan främlingen avlägsnade sig. Huruvida han trodde på kristallers magiska makt var oklart.




[AVSLUTAT]