När solen hade gått upp över horisten hade Uriko beslutat sig för att ge sig ut för att jaga lite. Hade han tur kanske han skulle få med sig ett byte hem, inte ett tillräckligt stort byte för att kunna mätta hela flocken förstås, men kanske ett byte som hon kunde dela med ledaren. Kanske som en liten förlåt-om-jag-har-varit-dum-present. Faktum var att Uriko fortfarande inte riktigt visste varför ledaren hade blivit så arg på honom, och sedan undvikit honom så mycket som möjligt. Hon hade sagt att han inte hade gjort något fel, men trots det kände han en dragning till att yttra ett 'förlåt' till henne.
Med sinnena på helspänn korsade han revirets gränser och ut i den delen av Döda Skogen som var till för allmänheten. Han trivdes bra på reviret, men det var bra att även jaga utanför reviret, för att förhindra att maten inom gränserna tog slut. Med spetsade öron spatserade han mellan träden, vädrandes efter någonting att sätta tänderna. Han kunde känna doften av vargar, men inga dofter som gjorde honom bekymrad, inte än.
Synen av en hind, en liten stund senare, fick honom att instinktivt slicka sig kring munnen. Hon var ung, inte riktigt vuxen ännu, och i vissas ögon kanske för ung för att bli mat. Inte för att det spelade någon roll för Uriko. Mat var mat, oavsett ålder.
Han närmade sig långsamt, tog skydd bakom ett omkullfallet träd, samtidigt som hans blick var låst på hinden. Han koncentrerade sig allt vad han kunde, och fick eld att flamma upp framför henne. Med skärrade ögon stod bytet först och bara kollade mot lågorna, innan hon vände helt om och kom rakt mot honom. När hon var tillräckligt nära kastade sig Uriko upp för att ta ett stadigt tag kring hennes hals. Tänderna sjönk in i köttet och de tumlade båda runt på marken. Hinden sprattlade och sparkade för sitt liv, men Uriko vägrade att släppa taget, och en efter en kort kamp gav hinden upp. Det var inte förrän hon slutade andas helt som Uriko släppte taget och såg ner på sitt byte. Det hela hade gått mycket bättre än vad han hade förväntat sig, och nöjt slickade han sig om munnen och kände den alltid så välbekanta metalliska smaken. Han satte sig ner och pustade ut, en liten stunds vila innan han skulle ta med sig bytet hem till flocken.

[Öppet]