Den, i förhållande till fadern, ljusa valpen hade lyckats undkomma sistnämnda övervakande blick, litet av en bedrift faktiskt, och skuttade glatt genom den mörka skogen. Hon hade fått lära sig dess namn, och det passade verkligen, men trots det kände hon sig inte nere, varför skulle hon? Allt skulle bli bra nu! De hade ett nytt hem(onekligen fulare än deras gamla, men vad betydde skönhet) och en flock! Känslan att vara omgiven av mer än bara familjen hade till en början varit främmande, konstig rent utav, men nu kändes det självklart för den unga tikvalpen. Hon behövde inte lång tid till att ändra sig, och hon förblev positiv till det mesta. Bekymmer var helt enkelt inte ett ord som fanns i den lillas ordförråd. Det enda som skavde litet var avsaknaden av Modern, men hon skulle säkert komma sen. Pappa skulle aldrig lämna henne bakom sig, det visste hon faktiskt!
 En svärtad rot stack upp ur marken, bildade en båge med ett utrymme under, och drog genast till sig den nyfikna valpens uppmärksamhet. Hon sjönk ner på sina armbågar, rumpan i vädret vickandes med en vaggande svans bakom, i ett dåligt försök till att smyga. Att det var en katastrof ifrån början till slut bekom inte valpen, det var något hon helt enkelt inte ens tänkte på. I hennes unga hjärna var hon en mäster smygare, det bästa jägaren i världen, som smög på sitt intet ont anande byte.
 Med ett par klumpiga språng kastade hon sig på den del av roten som gick ner i marken igen och tuggade på den med ynkliga valp morranden, avbrutna bara av små fnitter.

[Öppet!!! Kan bli något udda inlägg, försöker fortfarande komma in i karaktären]

Bonbon hade nyligen snubblat över Iwaku's enorma tassar på sin genomresa mellan Numoori's alla olika områden. Hon hade vandrat så länge, utan några som helst mål eller önskningar. Till en början hade hon önskat att finna sitt ursprung hos Devils, vart ifrån hennes fader kommit. Under allt vandrade hade hon där emot funderat. Fadern hade lämnat dem för att leva sitt liv med Vida och den nya flock de skapat. För att Devils inte varit det hem han önskat. Hon hade hört historier om deras ondska och Labonita hade valt att inte följa den mörkaste vägen där och då. Iwaku's flock hade blivit ett självklart val efter en lång promenad med den visa ledaren. De hade en gemenskap, de ställde upp för varandra, men de önskades inte erövra världen med varken godhet eller ondska. De var något oidentifierbart och de var starka. Tillsammans var de starka. 

Hon låg stilla i dimmorna och studerade det lilla skådespel som utspelade framför sig. Tyst var hon och de giftgröna ögonen hon ärvt av sin farmor vilade över den lilla tikvalpen som ouppmärksamt lekte med sig själv. Hon vinklade öronen och drog lugnt in doften av omgivningen i hennes nos. Familjen var inte allt för långt borta, men tillräckligt för att Bonbon skulle reagera. Det kunde enkelt hända ett missöde med de små. Hon log svagt när den lilla försökte smyga sig på något och hon reste sig där med upp från sin liggande position för att stega fram lugnt och stilla mot valpen. 
- Går det bra? 
Hennes stämma var mjuk och len som sin moders. Vacker och inte alls direkt passande till hennes ganska skarpa yttre. Medel kraftig kropp och enkelt mönstrad med den giftgröna färgen. Hon bar en mörk mask över sitt ansikte och med det även en viss kyla. Hennes krafter skvallrade om det ursprung hon inte valt att följa efter och hennes sinnesstämning var likt moderns ganska vänligt.

De vassa, men små, valptänderna gjorde knappas stora märken i roten, käkarna hade helt enkelt inte kraft nog för att orsaka någon nämnvärd skada, men hon brydde sig inte, utan skrattade glatt. Så gott det gick med trä i munnen. De låga, ljusa morrningarna avbröts dock då hon hörde ljudet av rörelse. I ögonvrån kudne hon skymta en mörk gestalt, passande i den mörka, och vanligtvis dimmklädda, skogen. Hon släppte genast roten då denna talade, och valpen kände igen rösten som en av dem som vandrat med dem dit. En tik i ungefärlig storlek som hennes fader.
 Svansen vaggade bakom henne och ett glatt uttryck låg i det knubbiga lilla anletet. Hon kände ingen rädsla emot vargen, som trots att den var med i flocken inte var mycket mer än en främling för henne.
 "Jaaa!" svarade hon utdraget med en stämma som tydligt talade om hennes livsglada sätt, helt utan toner om misstänksamhet eller rädsla. Naiv var ett ord som passade väl in på den unge valpen.
 "Jag fällde denna mäktiga bäst!" Fortsatte hon uppspelt och la en mörk tass på roten, i en triumferande hållning. Men släppte snabbt leken i takt med att nyfikenheten inför denne medlem växte. Trots att de vandrat tillsammans så hade Atheala inte umgåtts mycket med dem utanför hennes familj, fadern hade inte tillåtit det.
 "Du gick med Iwaku" mindes hon och konstaterade det rakt ut och sakligt på ett sätt bara valpar kunde. Hon funderade vidare vad det var som fått den mörke framför henne att gå med dem, hade hon också lämnat sitt hem? Hon kunde knappt stås till medan hon uppspelt väntade på ett svar, trots att det egentligen inte varit en fråga.

Labonita skrattade lite med valpen och nickade med ett stort leende på läpparna, som på något sätt tog udden av hennes skarpa ytter. I alla fall en aning och tillräckligt för att inte skrämma valpen tydligen, som kanske var för naiv för sitt egna bästa. 
- Verkligen mästerligt gjort!
Uttryckte hon sig smått skämtsamt men ändå inte med någon ivilja eller dolt budskap. Hon ville inte någon något illa. Så detta var alltså en släkting till den store ledaren, vad hon förstått det som. Å andra sidan kunde hon genast se likheter mellan valpens måntatuering och ledarens ena. Intressant. 
- Ja precis. Jag är minst lika ny i flocken som ni är. Vad heter du?
Svarade hon sedan. Det kunde inte vara fel att lära känna de små, nu när en av dem faktiskt valt att smita undan sin fader som tycktes vara en aningen överbeskyddande, med allt rätt. Valpar var framtiden och Bonbon gillade hur oskyldiga och lyckliga de kunde vara, ovetandes om världens alla faror och problem.

Den unga tiken hade följt valparna med blicken hela förmiddagen och suckade tungt när någonting fångade hennes uppmärksamhet i ögonvrån. En av dom små hade lyckats smita iväg och såg allt annat än missnöjd ut. Med ett litet flin reste sig Bushi upp från sin plats på ett omkullblåst träd och följde lugnt efter Atheala.
"Jag kommer tillbaka snart så sköt er!" dom gula ögonen såg skarpt emot dom andra valparna innan hon fortsatte efter den bruna lilla tiken. Jobbet som valpvakt var allt annat än tråkigt måste hon få medge. Förutom dom vassa små nålarna till tänder som bet och slet i en överallt så var det aldrig en lugn stund. Inte ens när dom sov för då var det alltid någon som var igång lite lätt sådär i bakgrunden. Och denna gång var det Atheala som trodde att hon kunde smita iväg.

Hon befann sig några tiotal meter bakom valpen och lyssnade lugnt till fnittret och stojet. Det fanns få faror i Döda skogen så Bushi kände ingen brådska till att hinna ikapp valpen. Men när en bekant men obekant doft nådde henne och kom ifrån Athealas håll så tog hon ut stegen ordentligt och travade lätt ikapp den lilla valpen. Och mycket snart kunde hon se den lilla bruna och en tik som hon inte kan minnas sig ha sett förr, kanske hade hon kommit tillbaka med Iwaku.
"Atheala."

När den äldre tiken berömde hennes mästerliga förmåga att fälla odjuret så sträckte hon litet extra på sig, uppenbarligen nöjd med berömmet, som om det faktiskt gällde ett riktigt byte och inte alls en död gammal rot.
 Tiken svarade på hennes påstående och hon viftade mer på svansen, så spännande! Så de betydde att Hon måste lämnat något bakom sig också? Vart hade hon då kommit ifrån? Förutom dem områden de passerat när de vandrat hit, vad fanns mer därute? Kanske kunde honan veta? Nyfikenheten var stor i hennes bröst och frågorna bubblade i hennes inre, men innan hon hann svara på Tikens fråga, eller ställa sina egna, innan hennes barnvakt hann ikapp henne, hon som varit så säker på att hon kommit undan!
 "Bushi" svarade hon kort, kanske litet skamset, med öronen lätt bakåt vinklade. Men känslan försvann snabbt och öronen skjöt fram igen och svansen återtog sitt viftande.
 "Hon kom med Iwaku och mig!" deklarerade hon uppspelt medan hon studsade lätt mot den röda honan hon hunnit bekanta sig med ett par gånger under hennes vakttjänst av dem. Hon satte framtassarna mot den äldres ben, så att hon på så sätt stod lutad mot henne, med svansen vilt flaxande bakom.
 "Kan jag inte få stanna och leka med henne? Hon är jättesnäll!!" den valpiga stämman var uppspelt, men bädjande. Hon visste egentligen inte säkert att tiken var snäll, eller att hon ville henne väl. Men i hennes sinne var det självklart att hon var vänlig, att alla i flocken var vänliga var uppenbart i hennes sinne. För i hennes värld skulle fadern aldrig ta henne till en grupp vargar där hon inte var säker. Hon blickade mot den mörka honan med ett glatt leende.

- Atheala, vackert namn. 
Hon hade snappat upp det fort från den röda tiken som kom gåendes med raska steg emot dem. Antagligen valppassaren för tillfället. Hon nickade emot denne som valpen kallade Bushi och hon log smått när valpen dansade omkring av lycka och ren energi. Det tog aldrig slut helt enkelt! En härlig syn. 
- Jag var precis påväg att leda dig tillbaka till dina syskon. 
Svarade hon mjukt men övertygande till valpen. De var inte en plats att befinna sig på ensam och Bonita behövde träna sin vaktstyrka helt enkelt och se till att reviret vaktas även om hon så skulle göra det själv. Fast hon kunde stanna en stund för ett samtal. Hon hade full koll på flockens medlemmar och hon var ganska säker på att detta var flockens Överste. Hon böjde huvudet ned emot bringan och nickade respekt fullt emot denne. 
- Överste, väl mött. 

Bushi log vänligt emot den gråa tiken och nickade tillbaka innan blicken riktades emot det lilla bruna energiknippet. Rädslan att befinna sig runt dessa små liv hade kvickt försvunnit för varje gång hon behövde vara runt dom.
"Jag förstår att du väldigt gärna vill leka med henne Atheala men hon har ett jobb att sköta." sa hon med en lugn stämma och sänkte huvudet så hon kom i samma höjd som valpen.
"Och vi vill ju inte störa henne när hon har ett sånt viktigt jobb, eller hur?" dom glödande ögonen såg lite frågande emot Atheala och sedan emot den grå.
"Det kommer att finnas tid då du kan leka med henne, det lovar jag."
Bushi rätade på sig och vände sedan blicken emot den gråa tiken och vill sig minnas att Iwaku hade berättat om henne när dom såg senast. Vad hon hade för någon rang minns hon inte men ett namn växte fram på tungan då hon granskade tiken lite närmare.
"Labonita om jag minns rätt? Trevligt att äntligen få träffas."

Atheala gilladeockså sitt namn, även om det hade visat sig kunna vara udda och svårt för vissa att uttala, så när tiken kommenterade på det så sprack ett stort leende upp i anletet.
 Den lilla valpen kunde inte låta bli att känna sig litet sviken då båda av de äldre tikarna gick emot hennes bädjan. Den gråa skulle ju vara på hennes sida! Ranger och plikter var inget den lilla valpen förstod, så de fina fraserna som nämndes flög definitivt över hennes huvud.
 "Meeeen" började hon smått klaga utan att egentligen veta vart hon ville komma, för om den gråa tiken inte ville leka med henne vad var det för idé att stanna? Men samtidigt så hade hon ju lekt själv innan hon hade dykt upp, mindes hon ochkastade en snabb blick på roten, den mäktiga besten, rättade hon sig själv. Hon tyckte dock oftast att det var roligare att leka med andra, men Bushi hade sagt att den mörka kunde leka med henne sen. Hon hade ett viktigt jobb att sköta, vad var det?
 "Varför måste hon jobba?" hon lät osäker på ordet och huvudet vickades på sned samtidigt som hon satte sig ner. Jobba lät inte kul om det gjorde så att man inte fick leka. Speciellt om det gjorde så att man inte fick leka med henne specifikt.
 "Labonita är också ett fint namn" kommenterade hon glatt då Bushi talade till den andra honan, det tyckte hon verkligen!

- Ni kan kalla mig Bonnie och nöjet är helt på min sida. 
Svarade hon lugnt och log mot dem båda. Det var enklare att uttala och det var kortare. Hon studerade den eldfärgade tiken som Iwaku talat om. Han hade talat om alla medlemmar, även om många nu hade valt att lämna dem så hade hon valt att stanna. Hon ville se vad framtiden hade att erbjuda flocken och henne. Och på något sätt kände hon sig redan hemma. 
- Jag ser till så att ni andra kan leka utom fara, dag som natt. Det jobbet måste skötas av någon och just nu är det av mig. 
Svarade hon den lilla på tal. Hon skulle förstå en dag, kanske inte idag men även hon skulle växa upp och alla här runt omkring ville att valparna skulle växa upp tryggt och säkert. Fadern tycktes alltid hålla sig inärheten av dem, men ju mer de växte upp så skulle hon kräva hans närvaro som patrullerande desto mer. Om nu inte Iwaku önskade en annan uppgift för sitt barnbarn. Hon tog sin rang som Major på största allvar och det ville hon visa. För alla.

Hon sa inte så mycket utan lyssnade istället mellan dom två när dom talade till varandra. Ingen kunde förklara sitt jobb bättre än den som utför det och är i led för det.
"När vi är tillbaka hos dom andra så ska du få träffa en ny vän, hur låter det Atheala?" sa hon och såg på valpen.

Bonnie? Helt ärligt tyckte Atheala om den längre versionen av namnet mycket bättre, men det tänkte hon inte säga högt, sånt var oförskämt hade hennes pappa sagt, för man visste inte hur folk skulle reagera.
 Så det var Labonita som gjorde att flocken var säker? Det den mörka antagligen inte visste var att hon, i den unga valpens sinne, bekräftade alla hennes antaganden om sin säkerhet i flocken. Bekräftade att fadern tagit dem till en säker plats, sen hur sanningen egentligen såg ut var inget valpen lade en enda tanke på.
 Blickens fokus skiftades till Bushi då hon talade och svansen svepte häftigt över marken vid hennes ord. Alla tankar på klagomål över att behöva följa med tillbaka hade flugit iväg med den meningen. En ny vän? Genast kände hon sig uppspelt, och hon kunde knappt sitta still, och hon hade redan glömt att det var en fråga i meningen.
 "En kompis? Vill han leka med mig? En valp?" frågorna om den potentiella lekkamraten rann ur munnen, och blev bara allt fler. Hon hade, medan hon talat rest sig, och studsade nästan omkring Bushis ben mellan frågorna. Hon använde ordet han utan en egentlig tanke på det, hon brydde sig inte om det var an kille eller tjej, i hennes värld betydde det ingen sålänge denna nya vän gick att leka med.

Labonita log emot dem båda och nickade mot den lilla valpen. Hon borde springa iväg och leka, leva sin uppväxt till det yttersta och inte se några som helst gränser i vad hon skulle kunna uträtta. Det var så hon hade önskat sin egna uppväxt, utan begränsningar. Utan någon som säger till henne vad hon ska göra och vad hon inte kan eller får göra. Hon ruskade bort de otrevliga minnena och såg i riktning mot revirgränsen. Hon valde att hålla sig kort, de andra två hade annat att göra och Bonnie hade jobba att utföra helt enkelt. 
- Vi ses.

Bushi log emot Bonnie och nickade kort.
"Det hoppas jag." det var längesedan Bushi hade varit runt någon i hennes egen ålder och hon hoppades på att en vänskap skulle kunna växa fram mellan dom båda. Någon i samma ålder att hitta på lite trix och bus med. Dom båda hade lämnat valpstadiet för länge sedan, speciellt Bushi sen tiden i TBB. Där fanns det ingen tid för att vara valp, det är det som är så fint med draugai. Du kunde vara dig själv så länge du skötte ditt jobb vilket Bushi gjorde med stolthet även om det var att titta efter valparna.

Alla tusen frågor som lämnade valpens mun fick Bushi att fnysa till och dra efter ett djupt andetag innan hon satte sig ner. Mötte valpens blick med dom glödande pulserande ögonen, lugn satt hon kvar tills Atheala hade lugnat ner sig för att kunna lyssna på vad hon hade att säga.
"Det är en valp likt du vännen, men!" tonen var lugn och lite lockande samtidigt som den var skarp.
"Han är mycket liten så när ni leker måste du vara lite mer försiktigt än när du leker med dina syskon."

Hon märkte inte ens att Bushi inte hade börjat svara på någon av de strömmande frågorna, hon hann inte i sitt uppspelta sinne. Att Bushi satt ner och väntade undgick henne helt det med, allt som fanns innanför pannbenet var tankar och funderingar om vännen, hon refererade redan den egentligen främmande vargen som en vän i tankarna, för varför skulle de inte bli vänner?
 Efter att, tillslut, insett att Bushi bara satt och väntade så slutade hon hoppa omkring och lugna ner sig tillräckligt för att lyssna på henne. Han var mycket liten. Mindre än henne och syskonen? Atheala hade aldrig mött någon som var mindre än sig själv, alla hon mötte skulle alltid vara så stora, speciellt Iwaku. Till och med Mika var stor, och hon var den enda valpen hon träffat som inte var ett syskon.
"är han jätte liten?" frågande hon nyfiket med huvudet lätt tippat på sned. Exakt hur liten var "liten". Hon ville ju inte råka skada honom, det skulle inte alls vara roligt.

Bushi satt där och hann börja fundera på hur hon hade hamnat där hon just nu befann sig. Med en valp med energi som aldrig verkar ta slut och inte heller verkade lyssna på någonting av det man säger. Var skulle hon annars idag kunna befinna sig om inte här. Tankarna flödade då hon visste att det skulle ta några ögonblick innan Atheala lugnade ner sig och mycket riktigt så hände det förr eller senare.
"Det kan man säga, men han är snabb så oroa dig inte." Bushi reste sig upp och började gå igen.
Nuru hade aldrig träffat någon av dom andra valparna så det skulle bli intressant för dom alla tre och se hur det hela slutade. Springa ikapp honom skulle ingen av dom göra oavsett om dom var större. Aldrig förr har hon sett något så litet röra sig med en sån fart. Så råka trampa eller springa över honom lär ingen av valparna göra, det redan i sin unga ålder var han allt för kvick förr.

Snabb, hon kände fler frågor välla upp i hennes inre, men hon kastade inte ur sig dem lika fort som tidigare.
Bushi hade börjat gå tillbaka och Atheala följde efter henne med frågor upp över öronen. Bushi svarade på de flesta bäst hon kunde på vägen, och kanske fanns det ett litet hopp om att de skulle sluta flyta ut över den unges läppar när de väl mött upp Nuru.

Avslutat