De hade inte träffats på ett tag nu, hade väl båda två varit upptagna med sina uppgifter och åtaganden, men hela dagen hade han funderat på att söka upp flocksystern. Han visste inte ens om hon för tillfället var i staden eller om hon hade gett sig av på något ärende eller uppdrag, men han behövde försöka. Anledningen till att han tänkt så mycket över det idag var att hemlängtan hade slagit honom som en käftsmäll mitt i sitt jobb. En till synes så trivial sak som att mentorn Fifrildi hade förberett en örtblandning vars doft varit så otroligt lik hans egna moders örtblandning att det genast tagit honom tillbaka till hennes örtförråd, och saknaden hade endast stegrat därefter. Han undrade hur modern hade det och vad hans syskon hittade på för upptåg utan honom, men också hur det gick för flocken. En liten del av honom bävade inför dagen då han fick höra nyheter om att någon skadat sig och han inte varit där för att hjälpa dem, men ju mer han tränade här, desto större var ju chansen att han i framtiden kunde rädda de som skadade sig allvarligt. Det var vad han behövde påminna sig själv om i stunder som dessa.
På en gång efter att han avslutat dagens jobb så hade han lämnat en sten på en specifik plats utanför hennes boning som meddelande om att han ville träffas och sedan sökt sig till deras vanliga mötesplats, lite avskilt från det mesta av stadens vimmel, men ändå inte alltför separat att det i sig väckte uppmärksamhet.

(Verasha)

Dagen hade verkat dra sig fram i snigelfart. Myllret av vargarna som gick gatan fram och bytte till sig saker från de olika försäljarna fick den stora tiken att bli trött och värmen som hade hållit Civiats i sitt grepp de senaste dagarna gjorde det inte lättare för den mestadels mörka tiken. Hon var trött då dagen drog mot sitt slut, värmen hade lättat lite och skuggorna blev allt längre då tiken tog sig fram till sin boning. Hon steg fram mot öppningen och knuffade undan huden med nosen innan hon gick in, fick av sig korgarna med dagens varor hon bytt till sig innan hon snabbt gick ut igen, stenen hade fångat hennes blick direkt då hon kommit nära nog. Nu gick hon fram och tog snabbt upp den för att med långa lätta kliv trava fram mellan de olika boningshusen. Snart vek hon av mellan två boningar och saktade av. Vimlet och myllret på huvudgatan dämpades och snart kunde hon se den bruna vargen.

Hon klev fram och lade ner stenen framför honom och huvudet tippades lite på sned och de mörka ögonen mötte hans blåa. "God eftermiddag Timotej" Sade hon med sin lugna lite mörka röst och satte sig ner. "Hur står det till i dag?" Hon gillade då de träffades. Det lindrade hemlängtan som ständigt fann där i bakhuvudet. Även om hon spenderade så mycket tid i Civiats så var det inte hemma.

Det gick fortare än han trodde innan han såg den svartvita och röda honan närma sig, och ett vagt leende drog sig på hans läppar. Hon var en väldigt välkommen syn just nu, genom tröttheten efter dagens hektiska arbete så var närvaron av en familjär individ precis vad han behövde. För det mesta så hjälpte det att stilla hans hemlängtan, men ibland hade den en tendens att göra den värre också, för att han blev påmind om allting som var deras hem. Nu tillbringade ju Verasha den största delen av sin tid i här i staden, men hon var likväl en flockmedlem som stod honom nära. Han tyckte speciellt att han lärt känna, och uppskatta, henne betydligt mer sedan han också fått sin stationering här.
''God eftermiddag'' svarade han och breddade på leendet för en kort stund. Den betydligt större honan slog sig ner framför honom och frågade honom hur det var med honom.
''Åh du vet, det vanliga''. Han suckade och vände blicken ut mot gatan. ''Mycket att stå i, trött, och idag fick jag mer hemlängtan än vanligt av nån himla örtblandning som påminde om mammas''. Han himlade smått med ögonen och gav ifrån sig ett skrockande läte. Det lät ännu konstigare när han satte det i ord.
''Själv då, allt väl med dig Vera?'' frågade han och vände tillbaka blicken till henne.

Hon besvarade hans leende med ett eget om än inte lika brett men likväl fult av värme. Sedan Timo hade fått sin stationering här hade deras små möten blivit en viktig del för Vera. Ännu en länk till hemmet och den familj flocken blivit. Hon hade kommit att uppskatta den mindre hanens sällskap allt mer och såg alltid fram emot nästa möte även om de bara satt och höll varandra sällskap utan att ens behöva tala. Ännu mer sedan nyheten om vad som hänt mellan Lev och Vas. Vera hade grämt sig innerligt att hon inte funnits där för flocken, för Vas, för Lev. 

De mörka ögonen mötte hans blåa och hon lade huvudet lite på sned. "Ja vissa intryck får en att sakna familjen ännu mer." Hon vände huvudet mot gatan där man kunde höra eftermiddags sorlet även om det var mildare än under dagen. "Jag saknar ofta lugnet även om jag blivit van att spendera så mycket tid men hur mycket tid jag än spenderar här, även om jag har min egen lilla boning så är det ändå inte hemma." Hon såg åter på Timo då han frågade hur det var med henne. Huvudet tippades lite på sned och hon såg på honom med en fundersam min. "Jag över väger att återvända till Cirkeln. Jag har spenderat så mycket tid i denna håla och missat så mycket där hemma, men samtidigt finns det saker jag måste avsluta här." Hon ville inte uttala det högt men hon ville inte lämna Timo då hon anade hur jobbigt han hade stundvis med sin hemlängtan och kunde hon lindra den för en stund var det värt att stanna ett tag till. Streta vidare. Hon skakade lite på huvudet och gav ifrån sin en road fnysning. "Jag fick i dag erbjudandet av en handlare, en högt uppsatt handlare om att slå följe med honom. Undertonen var dock bli hans maka" Hon såg på honom med en road blick. "Kan du tänk dig det... Jag en maka till en handlare, sitta på fina fällar och se hur min makes förmögenhet växer. Eller kanske stå och se stor och farlig ut så ingen vågar lura hononm" Åter skakade hon på huvudet och fnös åt tanken. Det hade vart nära att hon skrattat handlaren rakt upp i ansiktet då han talade med henne.

Han nickande och hummade instämmande till svar på det hon sade om deras gemensamma hem och saknaden av det familjära lugnet och gemenskapen. Han kunde inte annat än att hålla med, enda sedan han lämnat Norspiret och flocken bakom sig för att påbörja den här resan så var det många saker som han lagt märke till att han saknade, sådana saker som han aldrig ens reflekterat över att de var där. Som ljudet av allas röster runt om, dofterna och alla andra intryck. Här var det annorlunda. Det var fullt av liv, men ändock kände han sig ofta ensam i vimlet, det var som opersonligt och isolerande på något vis. Det var hektiskt, uttröttande och tidvis otrevligt, men också väldigt meningsfullt och uppskattat.
''Det tycker jag låter som en bra plan, så länge du hälsar från mig också''. Skämtsamheten var genuin, men den dolde en liten sorgsenhet över att inte själv ha möjligheten att ta sig hemåt just nu, och kanske över att bli lämnad kvar utan någon bekant flockmedlem. De tankarna blev dock tacksamt kortvariga innan ett kort frustande skratt lämnade honom över det Vera berättade om handlaren.
''Men seriöst? Jag hoppas du bad han dra dit flugsvampar växer, det är ju bara för...blä''. Han mimade en kväljning och ruskade på överkroppen, uppenbart äcklad av tanken. ''Du förtjänar så mycket bättre än att stå och se fin ut åt nån sliskig gubbstrutt''. Han borde vara förvånad, men var väl egentligen inte det. Sedan han bosatt sig i staden, om än temporärt, så hade han verkligen behövt öppna ögonen för hur mycket underliga individer det faktiskt fanns. En märkligare än den andra.