(Jag stjäl texten från ett inaktivt roll och göra vissa ändringar, if you don't mind.)


Det var tidigt på morgonen, då nattens tårar fortfarande glittrade på marken.
Solen spred sitt bleka gryningsljus och lyste upp den sömniga skogen med sina blossande klara färger. Luften var rå och kylig, lätt att andas. Frisk.

En snövit hane vandrade genom skogen. Hans gröna blick svepte skoningslöst över omgivningen, såg en ekorre kila uppför en trädstam och gömma sig. Löv föll genom luften, singlade mot marken och lade sig tillrätta bland alla de andra. Och ändå verkade det finnas fullt av dem kvar på träden.
Några fåglar brast ut i sång, med olika röster i harmoni med varandra.

Lysander gäspade stort. Öronen klippte till. Han hade inte sovit särskilt mycket den natten, och tröttheten gjorde att hans humör sjunkit avsevärt. Visserligen var han inte så trött att han ville lägga sig ner och sova nu på morgonen, och hans fysik var på topp. Det var mest sinnesstämningen det tog på.

Han var irriterad, och öronen låg lätt bakåtstrukna. Huvudet hölls i mankhöjd, och ögonen hade en hård och kall blick, som blängde upp mot fåglarna i träden.
Deras kvittrande gälla röster skar i hans öron, och plötsligt verkade det inte så illa att sova. Han vände ner blicken och såg på marken. Mycket löv som låg likt ett täcke över jorden. Inte för att han var kräsen vad gällde sovplats - han hade vant sig vid att sova på hårda och obekväma platser under sin barndom.

Lysander knyckte på nacken så att den silvergrå luggen lades tillrätta efter att vinden blåst den för hans syn. Sedan trampade han runt lite, innan han sjönk ner och lade sig på marken. Huvudet vilade på framtassarna, med sina svarta tår. Han slöt ögonen och suckade lågt.
Om bara fåglarna ville tystna. Men det verkade snarare som om de höjde rösterna när de såg att han låg där under trädkronorna och försökte få en blund i ögonen.

Löv for ned på den morgonvåta marken och blandade sig tillsammans med de andra löv som redan hade bildat som en matta på marken. Den friska luften var lätt att andas och bildade, trots att det inte var vinter, en liten svag dimma i varje andetag.
Mjuka, nätta tassar rörde sig över denna mark som hade sin lövmatta över sig. Mjuka och nätta, men gav ändå en dov duns i varje steg. Hunger hade gjort vargen som ägde dessa nätta tassar lite mer... motstridig och inte lika graciös.

Prassel hördes i buskarna och tiken stannade tvärt. Hon såg mot där ljudet kommit ifrån och hukade sig ned. Plötsligt sprang en ekorre upp i ett träd och hon tog sats och rusade mot trädet, satte klorna i stammen och försökte ta sig framåt. Hon klöste av en massa bark från trädet men lyckades sitta kvar på stammen. Hon hävde sig långsamt uppåt men just som hon nästan nått till den första grenen som hon skulle ha kunnat använt för att fortsätta upp i trädet, så missade hon att ta ett grepp med baktassarna och hon började glida nedåt. Hon klöste i stammen men for tillslut ned med en duns i buskarna.

Lysander vaknade med ett ryck vid den ljudliga dunsen och for genast upp på fötter, redo för allt.
Blicken spanade omkring sig, och fick syn på en rörelse i buskaget.
Ett av träden hade långa ränder i barken, och nedanför, i buskarna, skymtade någonting ljust. Han rynkade pannan, satte benen i rörelse och smög fram till busken.

Han kikade ner bland de smala grenarna och dess färgglada löv, och såg - oväntat nog - en tik.
Han höjde på ögonbrynen, och skuggan av ett leende skymtade på hans läppar. Ögonen fick en road glimt.
"Du tycker om buskar?" Han log allvarligt.

Hon sträckte lite på sig och kände smärtan i ena bakbenet där hon hade ramlat. Oush, varför just hon? Hon ville bara ha mat, varför skulle det behöva vara så besvärligt?
Plötsligt hörde hon hur något närmade sig och klippte till med öronen, strax därefter kom en skugga över henne och hon hörde en röst.
Hon tittade upp och möttes av ett par klara gröna ögon. Den vita varg som ägde dessa ögon var rätt stor, större än henne, men inte mycket. Hon strök öronen lite bakåt så det nästan såg ut som hon lyssnade bakåt och tittade bort.
-Det angår dig inte, sade hon och reste på sig och rustade bort de löv och grenar som fastnat i hennes päls.

Han skrattade kallt. Jaså inte?
Tänderna gnistrade till i solskenet när de blottades.
Han backade ett par steg, när hon reste sig upp, och såg lugnt på medan hon gjorde sig av med skräpet som fastnat i hennes päls.
Lysander gäspade, och lät sedan tungan löpa över sin svarta nos.
Leendet försvann ifrån hans ansikte, och han tittade bort, mot väster.
Ena örat följde samma riktning, lade halva uppmärksamheten på honan och halva på det han såg mellan träden.

Det han först trott var en stor sten, rörde på sig. Vid närmare granskning såg han att det var en björn, som letade bär bland snåren.
Han betraktade den, med samma stillsamma beteende, medan en fundersam rynka skymtade mellan hans gröna ögon.

När hon ruskat sig färdigt så såg hon efter om det var något kvar i pälsen och tog lugnt bort det med alla medel hon kunde. När hon tillslut kände sig nöjd över sin insats med pälsen så suckade hon nöjt och såg mot främlingen som hade vänt sitt huvud mot väst. Hennes leende försvann och hon såg irriterat på honom. Inte för att hon visste varför hon skulle vara irriterad, det var väl för att hon inte hade ätit som gjorde henne så antog hon.
Hon gick fram mot honom och tittade mot det håll han såg mot och såg björnen som stod och letade föda.
- Vad? Rädd för björnar? frågade hon och såg skeptiskt på honom

Han vände tyst blicken mot henne när hon ställde sig för att se åt samma håll som han själv.
När hon sedan skeptiskt undrade om han var rädd för björnar, fnös han till.
"Jag är lika rädd för björnar som jag är rädd för dig. Inte alls."
Sedan muttrade han något ohörbart och kastade en sista blick mot björnen, som lufsande var på väg därifrån, innan han vände ryggen mot honan och började gå med bestämda steg.
"Dags för frukost." sa han lättsamt, mer till sig själv än till henne. Han skulle jaga.

(Derpigt inlägg.)