Morgonsolen värmde hans bruna päls där han satt på en klippa mot öst, Kione blickande sorgset ut över sandhavet. Det var tyst. För tyst. I normala fall skulle stridsträningen vara i fullgång nere vid träningsplanen. Men det här var ingen vanlig dag, ingen vanlig tid. För i vanliga fall skulle Kione vara en av dem som tränade.

Så mycket hade skett på så kort tid och Kione hade svårt att samla tankarna. Det fanns en sorts rastlöshet i flocken som inte hade funnits innan och Kione var osäker på om han verkligen kunde lite på sina flockbröder och systrar. Tänk om de skulle mörda honom när han sov? Eller slita honom i stycken allihopa. Började han bli paranoid? I brist på förtroende för resten av flocken hade Kione hållit sig i utkanten sedan han och Zayev hade kommit tillbaka från deras uppdrag. De hade inte hittat någonting, hela resan hade varit förgäves. Inte heller hade de hört någonting från varken Tramptass eller Azazel. Inte för att Kione brydde sig. Han hade sina egna bekymmer. Han hade många gånger funderat på att lämna flocken, Kovu gjorde ju det och han klarade sig med livet i behåll. Men samtidigt fanns det en del av honom som för alltid var en Devils. I flocken hade han sin familj. Det var här han hade växt upp. Devils hade gett honom allt, så varför skulle han svika?

En ensam gam cirklade uppe i den molnfria himlen. Kione följde den med blicken utan att se den. Han önskade att han hade svaren på sina frågor, allt skulle bli så klarare då. En sak var iallafall säker, han hatade situationen Devils hade satt sig i. Han hatade Nevada som hade lämnat dem men mest av allt hatade han sig själv. För aldrig någonsin hade han känt sig så svag och maktlös som han gjorde nu. Patetiskt.

Vad skulle han göra nu?


(Elyn ^^ )

Oberörd över att Nevada hade försvunnit så vandrade hon mest runt i ökenlandskapet i väntan på instruktioner. Utan någon speciell rang eller något att förhålla sig till så gled hon med mest. Själv så var hon ju mest lättad över att Nevada var borta, hon kunde inte saknat honom mindre.

Denna morgon så tänkte hon söka sig till klipporna för att söka skydd från solen innan det blev för vamrt att vistas i området under de varma heta dagarna. Hon stannade till och vädrade i lyften när hon närmade sig. Kione var i närhten. Hon spanade bland klipporna och fick snart syn på den bruna jämnåriga varghanen bland klipporna. Hon klippte med öronen. En del av henne reagerade med att fundera på om hon skulle gå någon annanstans för att hon föredrar ensamheten i vanliga fall, och för att hon alltid är övertygad om att hon alltid stör alla andra med sin närvaro.

Hon betraktade Kione. Han verkade dock vara lika uttråkad och rastlös som Elyn, så kanske ksulle hon ta mod till sig att faktiskt gå till honom, för att se om de kunde göra något ihop. Inte ens Elyn kände för att vara helt ensam idag.

Hon klättrade upp till honom med sin smidiga lilla kropp och stannade till en bt ifrån honom medan hennes långa kargsvans svepte kring henne.

Elyn bugade lätt som hälsning och satte sig på klippan en bit ifrån honom där hon först hade stannat och svepte svansen runt hennes tassar.

"Du ser ut att ha lika roligt som jag." Sa hon efter en stund och såg ut mot de torra landskapet som sakta skulle bli mer och mer outhärdligt varmare allt mer som solen steg.

Kione var djupt insjunken i tankar när den jämngamla flocksystern närmade sig. Han märkte inte att hon var där förrän hon talade. Kione ryckte förvånat till och flyttade blicken till henne. Hon hade slagit sig ner en bit ifrån honom på klippan.

"Åh. Hej Elyn." Sa han lugnt. Roligt, hon var sarkastisk, men Kione log inte ens. "Jag saknar träningen." förklarade han bara. Han behövde träningen, än var han inte fulltränad. Han hade deltagit i kriget, men till vilken kostnad? Besides, han gillade träningen. Då hade han kul, på riktigt med sina flockbröder och systrar.

"Vad snabbt allt kan förändras, tycker du inte?" Ett bedrövat leende prydde hans läppar. Han var inte säker på att Elyn saknade flockledaren, själv hade han alltid respekterat den vite och visst hade han fruktat honom, men egentligen hade Nevada aldrig gjort honom något ont. Men han hade hört vad ledaren hade gjort mot Shiro och hans valpar. Kione rös. Om Elyn hatade ledaren så klandrade han henne inte.

Fåordig som hon var så svarade hon inte på det han frågade i onödan. Hon var inte säker på om hon saknade något verkligen. Träningen hade vsserligen varit kul, och Elyn hade utvecklats mycket under sin uppväxt, även om hennes egen kraft fortfarande var relativt svår att använda. Men hon kan inte påstå att hon egentligen skulle sakna något alls med flocken om allt var borta imorgon.

Men det var en nästan obehaglig tystnad i öknen, som att alla höll andan och väntade på att tiden skulle börja röra sig igen.

"Allt är så stilla." Sa hon bara. När man jämförde med i vanlig fall så var det nästan alltid liv någonstans, oljud från vargar som tränade eller gormade om allt mellan himmel och jord, evigt klagande på värme, törst eller om det fanns flockar de ville attackera eller vargar de borde döda eller skicka tillbaka till Chaibo's grottor. En del av henne saknade ljudet som tydde på att allt var som vanligt. En del av henne var nöjd med att det var borta.

Bara hennes öron rörde sig något när Kione talade.

Elyn's ögon smalnade något, men hon fortsatte ha blicken fäst ut över sanddynerna. Hon ville inte tänka på ledaren. Vad snabbt det kunde förändras? Inte snabbt nog hade nog Elyn ofta tyckt.
"Förändring är bra." Sa hon bara med kort med kall röst.

Elyn visste inte riktigt vad hon kunde säga till Kione. Hon var inte säker på vart hon hade honom. Nog för att de mer eller mindre vuxit upp tillsammans, tvngats att träna mot varandra sen valptassar, så kunde han vara oberäknelig. Å andra sidan, så brydde hon sig inte längre. Hon bestämde sig för att vara ärlig. Han fick tycka vad han ville. Hon skulle åtminstone veta från och med nu vart han stod. Elyn var van vid att inte lita på någon, ett svek kunde hon stå ut med. Elyn hade fått lära sig att bli stark i ensamheten. Det hon däremot var trött på, va den ständiga tystnaden, att alltid hålla inne de hon sagt. Hon ville inte vara den som inte vågade säga sina åsikter längre.

Därför, oavsett vad Kione gjorde nu, så blev det ett test. Skulle hennes ärliga åsikter få honom att se på henne med avsky? Må så ske.

"Och vet du.. För mig så får han gärna vara död." Sa hon kyligt utan att röra en min, och satt stelt och väntade på en reaktion bara.

Elyn hade rätt. Allt var stilla. Och Kione gillade det inte. Men vad kunde han egentligen göra åt det? Det var bara att vänta och se vad som skulle hända. Fast väntan är alltid värst. Men samtidigt, hade han egentligen något bättre för sig? Han hatade att gå sysslolös. Vilket han hade gjort nu, de senaste månaderna. Bortsett från sökandet efter ledaren. Han kunde gått vänta lite till.

"Och vet du.. För mig så får han gärna vara död." Honans uttalande fick den bruna hanen att stelna till. Förvånat såg han på hennes allvarliga ansiktsuttryck. Kione hade aldrig hört någon säga något sådant om ledaren. Han misstänkte att en del inte brydde sig, eller rent av hoppades att han inte skulle komma tillbaka. Men det var inget man pratade om. Inte om man inte ville råka illa ut. Men Elyn var inte som de andra. När han såg på henne märkte han att hon hade gråa(eller?) ögon, han hade aldrig lagt märke till det innan. Han hade alltid sett Elyn som den tysta, tråkiga, bittra valpen som bara dög till att träna med. Han hade i ärlighetens namn aldrig tänkt på henne som något annat än ett träningsredskap. Hur illa han än mådde av den tanken så var det sanningen. Elyn förtjänade inte det, trots sin bitterhet.

"Jag vet inte om jag föredrar att någon annan leder flocken." Svarade han med en axelryckning. Nevada kanske inte alltid hade varit rättvis, men Kione visste iallafall var han hade honom. Vad skulle den nya ledaren hitta på för djävulskap? Kione vågade inte tänka på vad som kunde hända, hur snabbt allt kunde eskalera om kaos utbröt på riktigt.

Man kunde ana ett kyligt leende, men än dock ett leende från Elyn där hon satt och blickade ut över horisonten.

Hon höll med och gjorde en axelryckning. "Ja, helt sant." Det var inte speciellt många i flocken som skulle kunna axla en ledarroll. Det var patetiskt egentligen. Så många svaga vargar i Devils, alla kuvade i en roll där de inte skulle duga till annat än soldater, befriade från att tänka själva, leda och utan förmågan att taegna beslut. För upptagna med att vara rädda och inte göra fel, alltid följa allt som sades. Nej Kione hade rätt, det var inte många anda hon själv skulle föredra som ledare. Och inte var hon bättre själv.

Men faktum kvarstod, att hon fortfarande skulle föredra vem som helst över nevada, hur inkompetent denne än må var. Nevada hade varit hennes valpskräck hela uppväxten. Att bli av med honom var som den befriande känslan att vakna upp ur en hemsk och lång mardröm som aldrig tycktes vilja ta slut.

Elyn ville dock inte dra ut mer på det ämnet. Bara det att Kione inte ens direkt hade sagt emot henne var tillräckligt. Han var nog Nevada trogen, men inte till den vansinnga graden. Kanske var han inte lika snärjd och dum som hon alltid hade trott att han skulle vara.

"Men jag antar att det blir Tramptass. Ingen kommer nog våga sätta sig upp emot honom." Sa hon efter en stund och sneglade något mot Kione för att se hans reaktion.

Kione undrade i sitt stilla sinne vad Elyn funderade på, han kunde se hur hon var insjunken i djupa tankar, men han hade inte mod nog att fråga. Elyn var inte den som pratade om sina känslor och han ville undvika att bli dumförklarad. Han hade hört hur det viskades om vargar som skulle lämna flocken. Var hon en av dem? Eller var han en av dem? Det var en fråga han hade ställt sig själv många gånger sedan Nevada försvann. Han avbröts ur sina tankar av Elyn som nämnde Tramptass. Kione svalde osäkert. Den brune gamle hanen var fortfarande arg på honom. Han hade fortfarande inte förlåtit Kiones ordervägran. Kione visste egentligen inte vad han tyckte om Tass. Hans moder talade alltid gott om honom, de stod varandra nära och Tass hade aldrig gjort Kione något ont. Men han hade heller aldrig hjälpt honom med någonting.

"Ja, antagligen kommer det bli Tramptass." Mumlade han lågt. Han fuktade nosen och suckade tungt innan han lyfte blicken mot den ljusnande himlen. "Jag vet ärligt talat inte vad jag ska tycka om att han leder flocken." Han tystnade, men plötsligt vred han huvudet mot den bruna honan och ett leende hade tagit form på hans läppar. "Men en sak vet jag. När vi blir äldre och starkare har Tramptass blivit gammal och svag." Han visste inte vad det var som hade fått honom att säga så och han ångrade det direkt, rädd att Elyn skulle skvallra, eller att någon hade hört honom. Men samtidigt visste han att det var sanningen.

Elyn lyssnade tyst till Kiones ord utan att säga något. Nej hon visste inte om det skulle bli bättre med Tramptass heller, förstås. Men hon kunde ju inte heller tänka på någon som kunde sköta det bättre. Vad som skedde skulle få ske. Elyn skulle anpassa sig till den nya flocken och den nya miljön som skulle skapas, så som hon alltid gjorde. Smälte in, kamoflerade sig, blev osynlig. Åtminstone så var det den roll Elyn hitills hade hållit. 

När Kione sa det sista, så kunde hon inte låta bli att snegla på honom. Hon flinade, men hon visste nog inte själv ens om det var åt Kione eller hans ord. 

"Tänkte du bli ledare eller?" Frågade hon ärligt intresserad. På hans sätt att uttala sig så lät det som att det var de han hade i baktankarna. Hon hade inte tänkt så långt in i framtiden själv, och verkligen aldrig på sig själv i en sådan position. Elyn hade levt i nuet, överleva dag för dag utan större förnedring. Att Kione kunde tänka så långt fram var främmande för henne. Kanske ännu ett bevis på hur fången hon egentligen alltid känt sig på denna plats.

(De är så söta <3 )

Frågan kom som en överraskning, även om han kanske i efterhand kunde hålla med om att det lät som att han själv ville leda flocken. Så var inte fallet, Kione hade aldrig haft en önskan att bli ledare. Han var inte född att leda, men han var trött på att bli behandlad som en valp. Han var trött på de äldre vargarna, trött på deras attityd, deras nedvärderande blickar och hårda ord. Han ville inte se upp till dem, han ville vara den som såg ner på de andra. Han ville vara högrankad. Han var trött på att ligga på marken och sprattla.

"Nej." Svarade han bestämt. "Men jag vet att när Tramptass och de andra är gamla och svaga så är det vi som är de starka. Då är det vår tur att leda." Han syftade på de yngre i flocken, hans systrar och Elyn och hennes vrickade syskon. Han sneglade på henne med ett hånflin på läpparna, hon måste väl också inse att de äldre inte alltid skulle finnas där? Att det snart var dags för den yngre generationen att styra Devils?

Elyn kunde inte låta bli att le åt tanken. Något mörkt i hennes blick tände till ett ljus någonstans i henne, och hon fick något att se fram emot. Ja, en dag skull hon vara en av de starka i flocken. Det skulle hon kämpa för.

"Och när vi bestämmer över flocken, då kommer inte världen ha en chans." Sa hon i en lätt sarkastisk, retfull me också lekfull ton. Det var en rolig tanke. Elyn brukade inte ha något att se fram emot, men hon kunde verkligen se fram emot att få se alla de andraa växa sig gamla och dö. Det skulle hon inte ha något emot. Elyn brydde sig inte märkvärdigt om någon nnan i flocken, så de fick dö bäst de ville för henne skull. För nog fanns det ett visst allvar i det hon sade för hennes skull.

Hon såg mot horisonten och hennes ögon glödde. Tack Kione, tänkte hon, för han hade precis gett henne ett syfte att leva och kämpa för. Devils skulle bli hennes, eller deras respekt skulle bli hennes. hon vr inte säker på att hon ville vara deras ledare, men hon ville se dem krypa för henne. De skulle bli tacksamma över att ha henne i deras flock. Elyn skulle bli livsfarlig och dödlig. Onådig. Elyn skulle nog komma att göra vad som helst för att få det hon egentligen alltid velat ha. Stjärnstatus, en plats i rampljuset. Hon ville att de andra skulle fortsätta att undvika henne, men av helt andra anledningar. Hon morrade lätt av tanken.

Elyn hade rätt. Kione flinade roat. Tillsammans satt de tysta och såg mot horisonten och den stigande solen.  


Skötte han sina kort rätt så skulle han kunna bli någonting i flocken. 

(fail på allt, orkar inte skriva något vettigt xD 


AVSLUTAT)

(Passar bra med ett avslut! :D

AVSLUTAT)