Elyn höll sig undan och för sig själv som vanligt. En del av henne njöt av ensamheten där hon kunde vara sig själv mer än hon var annars. Med andra var hon bara det kalla jag som hon allt mer och mer förvandlades till rakt igenom ju längre som hon andades. Här i skogen som för evigt verkade förstenad i en stilla död så kunde hon ändå släppa en del av sitt kalla jag i den dystra omgivningen. Spänningar släppte och hon slappnade av mer. Dock så var Elyn troligen för alltid en ganska förstörd varg som aldrig skulle bli den hon kunde ha blivit, men för henne så var hon sig själv här, så mycket som hon nu kunde bli sig själv trots ensamheten.

Även om hon oftast njöt av ensamheten så saknade hon ändå någon att dela den med, eller snarare någon som hon kunde vara med som gjorde att hon var lika avslappnad som i ensamheten. Hon hade inte någon vän alls egentligen vilket delar av henne led av i en dold del av hennes själ. För större delen av henne har samtidigt gett upp hoppet om att hitta någon.

Hon andades in av den stilla doften och lät några elektriska strömmar gå genom henne och ut omkring henne som syntes som gula och blåaktiga ljussken som sprakade till.

Elyn märkte dock snart av att någon annan varg rörde sig i området då hon kunde känna störningar i elektreciteten runt henne. De små spänningarna var inget som andra vargar kände av, men för henne hade det sakta blivit ett sätt att märka om vargar var i närheten, som ett sjätte sinne. Elyn var inte så skicklig med sina krafter en, men hon hade ändå mer talang än vad många visste om alls. Antagligen så trodde de flesta att hon kanske till och med var kraftlös.

Hon spanade omkring sig efter vem det var som närmade sig.

[Väntar på Kione]

Kione var så gott som ensam där han på måfå strövade omkring i öknen. Hans mor var ute på jakt och syskonen verkade också vara försvunna. Kione saknade dom nu, resten av flocken kände han knappt. De var främlingar i hans ögon, även om Kyoko ständigt talade om för honom att de faktiskt var hans familj nu. En djup suck lämnade honom, varför kunde inte allt vara som förut?

Han avbröts ur sina funderingar av att han fick syn på en varg framför sig. Han hade inte märkt henne förrän nu. Elyn. En jämgammal hona i flocken. Hon hade verkat skum från förta gången han hade sett henne. Men dom hade aldrig fått tillfälle till att prata med varandra ensamma. De hade endast umgåtts på lektionerna i Tenkais läror och i stridsteknik. Men Kione hade aldrig lagt märke till henne, hon.. sa aldrig någonting.

"Hej..." mumlade han fram och stirrade oartigt på henne. Han ville smita därifrån men medgav för sig själv att det skulle se konstigt ut. Så istället stod han där och skruvade på sig.

Även fast hon varit beredd på att någon skulle komma så hade hon ryckt till lite när hon hade hört rösten bakom sig. Öronn hade klippt till millisekunder innan hon själv hastgt vände sig om och fick syn på Kione framför henne. Hon andades utav lättnad att dte inte var någon annan mer högrankad i flocken. Hon skulle inte vilja träffa påNevada eller Tramptss här ute i döda skogen. Hennes respekt, och delvis rädsla för dom var större än hon själv skulle vilja erkänna, och hon kändeväl själv att hon gärna undvek kontakt med dem så mycket som möjligt. Hon hade alltid känslan av att göra fel och därav ständigt känslan av hotelse och risken för att bli dödad, av hennes egna flockmedlemmar. Uppväxten i Devils hade antagligen förstört hennes psyke på fler än ett sätt.

Nu tog hon istället ett djupt andetag för tat lugna sig medan hon stod stilla kvar.
Hon mötte Kiones blick med sin egen något flackande. Hon var inte rädd för Kione, snarare tvärtom så var ha nväl en av få somhon såg som en någorlunda jämlike i flocken, men hon var fortfarande obekväm med själva delen att faktiskt prata med andra oavsett om hon gillade dom eller inte. Eller ja, det var väl ingen i Devils som hon faktiskt gillade att prata med.

"Eh.. Hej.." Sa hon osäkert och obekvämt, men ändå med en devils stolthet.
"Vad gör du här?.."

När Kione hörde Elyns fråga dröjde han med svaret ett ögonblick. Ja vad gjorde han egentligen här? Han hade ingen riktig anledning att vara där, det hade bara blivit så. Han hade inte direkt väntat sig att träffa på någon.

"Jag bara.. ser mig omkring lite." Svarade han dröjande och tog ett steg närmare henne. "Vad gör du här?"

Han visste att honan var en ensamvarg, faktum var att det var det enda han visste om henne. Han visste inte ens vad hon gjorde i Devils som hon så vackert avskydde, det var iallafall den bilden Kione hade fått av henne.

Hon stod tyst och stilla en stund efter att han talat, och hon insåg att det var hennes tur att säga något. Hon blev lite osäker på vad hon borde säga till honom och hennes blick vandrade från Kione till olika delar av öknen. Vad var han intresserad av att höra egentligen? Vad berättar man för en varg som man inte känner, det som den vill höra, eller bryr den sig om det man faktiskt har att säga? Elyn tyckte det var så svårt att läsa andra medlemmar ibland om vad de egentligen ville henne när de väl tilltalade henne. Förutom för vissa undantag så blev hon inte rädd längre för själva medlemmarna i flocken, de var trots allt flockmedlemmar, men hon blev rädd när hon ständigt behövde uttrycka sig för dem, och nu när hon blivit äldre och skulle börja förväntas ta ansvar så blev det mer påtagligt att hon inte skulle lämnas ifred längre på samma sett som hon enkelt kunnat undvika andra tidigare. Som ung hade hon alltid varit osynlig, men nu var hon inte det längre.

Hon bestämde sig ändå för att bara svara rakt på sak.
"Jag tränar.. Antar jag att man kan säga." Omedvetet så undvek hon ögonkontakten.

Hennes så kallade träning var antagligen mer orsakad av tristess än något annat då hon inte heller gått dit för att träna.. Men det hon gjorde var att träna för sig själv i väntan på att plötsligt kunna drabbas av uppgifter. Då behövde hon kunna visa vad hon går för och kunna visa att hon hör hemma i Devil's. Om det krävdes av henne för att hon skulle kunna få vara själv resten av tiden så var det just de hon tänkte göra.

Elyn kände sig genast mer obekväm när hon inte visste om hon kunde bidra mer till samtalet och hoppades bara att Kione skulle säga något så att det inte blev en pinsam tystnad bara för att Elyn bar tafatt.

Kione förblev tyst efter att Elyn hade talat. Så hon tränade? Han studerade henne noggrant, inte såg det väl ut som hon tränade. Hon bara satt där. Han drog en fundersam suck och viftade svagt på svansen innan han med ett ryck tog till orda.

"Vad bra. Då kan vi träna tillsammans!" Utbrast han med ett hånflin innan han utan förvarning kastade sig över honan i en klumpig attack mot hennes hals.

De två vargarna hade tränat innan, på deras stridslektioner. Men aldrig ensamma, Elyn verkade inte vara den som frivilligt lekte med andra, annat kunde man säga om Kione. Han var hennes motsats och tog alla chanser han kunde att träna. Inte brydde han sig om att han knappt kände honan, det här kunde vara ett tillfälle för henne att bevisa för honom att hon kunde vara en rolig lekkamrat, men Kione tvivlade på att hon ens strävade efter att få bevisa en sådan sak.

Plötsligt hade Kione kastat sig mot henne, men hans rörelse hade varit lätt att avläsa när hon hållit ögonen på honom hela tiden, och hon kunde enkelt undanmanövra attacken genom att ta ett nätt hopp åt sidan. När han missade henne kunde hon graciöst ge honom en elektrisk stöt, inte så kraftfull utan mest som att demonstrativt visa att man inte kunde underskatta henne. Hon hade inte visat mycket av sina krafter tidigare för någon i Devils. Aldrig behövt, och dessutom så var det inte förens på senasre tid som hon lärt sig handskas med dem på ett mer kontrollerat sätt. Tidigare skadade hon sig själv minst lika mycket som hon skadade andra. Nu kunde hon istället själv delvis kontrollera styrkan i eletriciteten hon skickade ut, likaså kunde hon. Nu med en träningspartner skulle det faktiskt bli ett perfekt tillfälle att testa de hon tränat på så länge.

Hon vände huvudet ansiktet mot Kione igen, och ett oväntat, men fortfarande kallt leende kunde ses i hennes annars näpna ansikte som sällan visade känslor för andra, speciellt för andra i flocken. Man kunde nästan ana en grinsta i hennes ögon.
"Visst. Låt oss träna." Sa hon kort, och väntade nu på att han seriöst kunde förbereda sig på att verkligen träna.

Kione var antagligen en av de få vargar som hon kunde på något sett se som en jämlike. Ingen av dem hade någon speciell rang, och räknades fortfarande till flockens valpar eller ynglingar utan större ansvar. De hade mer eller mindre växt upp tillsammans, och även om de aldrig någonsin haft en närmare relation kunde nog ändå Elyn se Kione som att de hörde ihop, på ungefär samma nivå som hon kände att hon hörde ihop med sina bröder.

Snart skulle de dock få börja ta ansvar i flocken och börja visa vad de verkligen skulle gå för, och börja kämpa mot varandra likt rivaler om att få respekt och ära i flocken. Något Elyn på allvar tänkte börja kämpa för. Den respekt hon ville ha för att få vara den hon är, ifred.

Hennes leende försvann och hon gjorde sig redo för träning, något de båda behövde.

En stöt for igenom hans kropp och han ryggade förbryllat undan, den kittlande känslan gick ut i tårna på honom och han ryste till av obehag. Han hade aldrig tidigare upplevt Elyns kraft och ett sting av ren avundsjuka blixtrade till inom honom, varför hade inte han fått en användbar kraft? Andevandring? Pfft, störtlöjligt, i synnerhet när andarna inte vill veta av honom. De kunde inte hjälpa honom mot några tänkbara fiender, och de kunde garanterat inte hjälpa honom klå upp Elyn.

Surt räckte han ut tungan till flocksystern men fick sedan ett koncentrerat uttryck då de gjorde sig beredda för träning.

Sakta började han cirkulera runt honan och utan att tveka tog han ett skutt åt sidan, för att i nästa sekund kasta sig åt andra hållet för att skapa förvirring, han måttade ett slag med tassen mot hennes ansikte innan han högg emot hennes rygg med ett lågt morrande. I den här situationen hade han inte många övertag, de båda ynglingarna var jämgamla och hade genomgått samma träning, och nu hade Elyn dessutom fått för sig att grilla honom levande med sin kraft.

Typiskt.

Hon lyckades undvika slaget mot ansikte men vrålade till när han fick grepp om hhennes rygg. Hennes tänder visades och hon började ilsket hugga efter hans sida samtidigt som hon dansade runt för att försöka bli av med honom. Hon skulle kunna använda elektriciteten men hon ville ha en rättvis match. dessutom så hade hon ännu inte styrkan att använda för mycket av den. Elektriciteten tog på krafterna och hon behövde ladda om. Hon skulle försöka klara honom utan mer elkrafter, han visste att hon hade dem nu, bara det i sig borde vara en fördel. Dessutom var det närstrid hon behövde träna på.

Hon högg febrilt för att få grepp om hans sida eller för att han skulle släppa taget. Hon tänkte inte ge sig i första taget, det skulle bli en hård träningsmatch.

[Avslutat]