Varför kom hon tillbaka hit? Det var vansinne! Men ändå styrde hon bestämt stegen in i öknen. En gång hade öknen, eller snarare dess invånare, vunnit över henne. Men inte denna gång. Förra gången hade doften av Devils fått henne på flykt. Åtminstone vad hon antog varit en Devils. Deras rykte hade fått henne att snabbt ändra färdriktning. Men öknen var fortfarande inte riktigt utforskat, och det var det enda som fyllde hennes liv just nu. Så varför inte?
Hettan var precis likadan, mördande varmt. Dock borde hon vänja sig, även om det kanske kunde ta mer än ett slag. Nu var vargen väl förberedd. Druckit och ätit mer än nog, tog färdandet i sakta mak för att inte trötta ut kroppen i onödan och bli ett lätt byte.
Tiken stannade upp och spejade över de beiga vidderna som sträckte sig vitt framför henne. Som en värld av tester. Att ge sig ut i öknen var att testa hur långt man kunde gå utan att stupa, om man inte fann vatten. Denna gång skulle hon hålla utkik redan från början. Ligga steget före. Både törsten och fienden.

[Lol vad ruttet xD men får duga :3]

Öknen var för många en ogästvänlig och farlig plats. Men för den som visste var vatten och mat fanns var det en fristad. Iallafall om man var en ur Devils. Flocken släppte sällan in främlingar i reviret. De vaktade flitigt sina gränser och jagade ut de som försökte tränga sig på. Kione hade beordrats att göra likadant om han stötte på andra vargar. Men det hade han aldrig gjort än så länge, kanske var det för att ha föredrog att ströva omkring utanför reviret. Där kände han sig friare, han hade inga skyldigheter. Han kunde prata med vem han ville, bråka med vem han ville och äta vad han ville. Men i Öknen gick han alltid på helspänn. Han kände sig aldrig riktigt ensam. Devils var hans familj, men Öknens vidder kändes ibland främmande.

Nu kom det sig att han ensam vandrade i utkanten av sandhavet. I horisonten kunde han skymta Lavaöknen och dess heta vulkaner. Där hade han varit flera gånger, trots att han inte gillade platsen. Svavellukten, röken och den brinnande värmen var ingen miljö som han var anpassad efter. Han hade varit så djupt insjunken i sina egna tankar att han inte sett främlingen framför sig som stod och såg ut över öknen. Han stirrade dumt på henne i några sekunder innan chocken hann lägga sig.

"Vem är du?" Frågade han, men en något kylig ton på rösten. Misstänksamt studerade han den gråa honan, hon luktade inte Qu iallafall och hon såg inte ut att utgöra ett hot för flocken. Men skenet kunde ju alltid bedra. Kione stod på helspänn, redo för vad som helst.