Blommorna spirade runtom henne, det var som om de visste att de spelade på sista stycket och att deras tid snart skulle vara över – för det här året. För att ge plats åt hösten växtligheter istället, och sedan vinterns. Det glada sommarblomstret fick tålmodigt vänta till nästa års högsäsong. Vilken i och för sig kom tidigt i områden som dessa.
Den unga honan rörde sig fram över markerna utan ett bekymmer i världen. Hon gick och nynnade på en melodi och digga med med huvudet och stegen. Den himmelsblå blicken var halvt sluten och tecknen i hennes ansikte glödde svagt. Det var en ganska mulen höstdag, men då och då kikade solen fram mellan molnen. Temperaturen var behagligt sval utan att bli kylig och det var en av de där härliga höstdagarna som det fanns alldeles för få utav per år. Även om klimatet i den här delen av landet var lite mer generöst med sådana dagar. Man kunde inte säga att här rådde ständig sensommar, men nästan så.
Idag var den unga honan ute på ett sökande efter just ingenting. Eller allting snarare. Hon skulle snart ge sig av från dessa marker hade hon beslutat sig för, och ville passa på att se allt innan hon lämnade det bakom sig. Det var trotts allt en fantastisk plats och hon skulle sakna den djupt. Och en dag skulle hon komma tillbaka hit igen. Inte bara för det fantastiskt goda hästköttet, utan för stämningen och tillvaron, för skönheten. Hon längtade redan tillbaka.


[Privat med Kione]

Den bruna hanen låg rygg i det höga gräset och tuggade på ett avgnagt ben från den hare han hade jagat upp och ätit tidigare under dagen. Dagen var sval och molnig och Kione kände sig alldeles för dåsig för att orka fortsätta sin vandring tillbaka till reviret. Han undrade i sitt stilla sinne om Saderk hade kommit tillbaka till flocken och rapporterat ännu eller om även han tog tid på sig. Kanske hade det varit bäst att följa med flockbrodern direkt till Blodbergen men det var någonting som hade dragit Kione mot kusten. Han kunde inte rå för att hans tassar tog honom dit. 

Men nu var hans mål återigen Blodbergen. Den unga hanen rapade högljutt och rullade över på sidan. Kanske skulle han vila idag och fortsätta vandringen imorgon. Ja, det var en utmärkt idé. Ett underligt ljud fick hanen att spetsa öronen och misstänksamt sätta sig upp för att försöka se vad det var som lät. Var det någon som sjöng? Han släppte benet och såg tyst hur en grå varghona på obekymrade steg kom närmare. Hade hon sett honom?

"Hörrö!" Kione rynkade pannan och såg irriterat på den andra vargen. Hon var grå med konstiga mönster i ansiktet och på kroppen. Kione hade aldrig sett en sån varg innan. Varför i hela friden gick hon omkirng och nynnade?

En vind svepte in över stäppen och drog med sig en kaskad av olika blomsorters frökapslar. Nardol fnittrade glatt och kastade sig upp i luften för att hugga efter dem. Då hon tog mark igen var det med långa språngsteg som hon tog sig fram över gräset. Snart kastade hon sig ner på sida och rullade runt bland blommorna under glada gläffsningar innan hon slutligen reste sig upp, ruskade gräset ur pälsen och fortsatte med lycklig uppsyn. Livet för Nardol var trivsamt och okomplicerat. Hon gick med den himmelsblå blicken fäst i skyn, studerandes ett par svalor och flög just ovan hennes huvud och jagade. Så störde en ropande röst hennes bekymmerslösa funderingar. Öronen spetsades och blicken sökte över området. Snart fick hon syn på en brun varg som låg och tog det lugnt med ett harben. Ett leende spred sig över hennes läppar.
”Hejsan!”
Ropade hon tillbaka och började med svansen svagt viftandes gå emot främlingen.


[Haha kione är så bitter xD]

Honan närmade sig med vänligt, nästan lite lekfullt kroppsspråk. Kione slappnade av en smula och väntade in henne. Hon verkade inte det minsta misstänksam över att ha träffat på en främmande varg här. 

"Vem är du?" Kunde hon vara från Treontha, grannflocken? För säkerhetsskull försökte han hålla en neutral min. Ledaren hade varit tydlig med att de skulle undvika flocken om de kunde och absolut inte starta bråk. Han harklade sig och såg ner i backen en sekund innan han åter lät blicken vila på honan. "Jag är Kione." Det var väl lika bra att presentera sig först. Svansen svepte bakom honom några gånger innan den blev stilla. Annars var hans kroppsspråk neutralt och avslappnat.

Hon kände hur det pirrade till inom henne av uppspelthet och intresse. Det var alltid kul att träffa nya bekantskaper. Hanens fråga verkade aningen vresig, men det bekom inte Nardol. Hennes svans började bara vifta lite snabbare och hon log mjukt.
”Jag heter Nardol, vem jag är blir nog lite svårare att svara på..”
Fnissade hon fram.
”Väl mött, Kione”
Fortsatte hon sedan och leendet växte. Hennes himmelsblå blick studerade den till synes jämnåriga hanen. Hon undrade vem han var, och om han verkligen hade intresse av vem hon var. Hon hade inget emot att berätta sin historia för någon, inte för att hon förstod varför den skulle vara av överdrivet intresse för någon annan. Samtidigt var livshistorier något intressant att spara på. Hon hade många gånger funderat på att börja med sysslan. Samla på andras liv. Utan att likt vissa vargar, som hon fått höra om i skräckhistorier från hennes barndom, ta liven. Att skada intresserade henne inte. Men livshistorier gjorde det, kanske var det dags att börja.
”Vem är du då?”
Frågade hon med ett milt uttryck i anletet.
”Om du ursäktar att jag frågar..” hon fnissade barnsligt "Jag kan börja om du vill..?"

Jösses. Honan var intensiv. Kione blev nästan nervös i hennes sällskap. Varför fnissade hon så? För många månvarv sedan hade han mött en färgglad hona som påminde lite om Nardol. De skulle antagligen komma bra överens.

"Varsågod." Svarade han med en nick. Vad det nu var honan skulle tänkas berätta om så kanske det kunde bli intressant. Dessutom fick han en känsla av att han egentligen inte hade något annat val än att lyssna. Han satte sig ner med en suck och såg lugnt på henne.

Nardol drog ett djupt andetag och samlade sig lite, sedan slog även hon sig ner bland blommorna. Hon log ett varmt leende och började tala.
"Jag är Nardol, som du vet." Inledde hon "Jag är en kreschimvarg från höstskogen som vandrat genom numooris södra delar i hela mitt liv. Till en början vandrade jag med mina föräldrar och sedan har jag vandrat ensam. Jag har elementet åska och tillber Meimei och Tenrai. Jag vet att de står på vid min sida i svåra stunder."
Det var svårt att sammanfatta allt man var i några få meningar, men Nardol tyckte att hon lyckades hyfsat bra ändå. Hennes vandringslust och hennes tro var ändå det som definierade henne som person.
"Jag har två bröder som också vandrar på olika håll i landet."
La hon sedan till. Familjen var viktig den med. Hon undrade om hon skulle lägga till att hennes mor haft elementet jord och att hon sedan ung fått dyrka Moriko och hennes fantastiska livskraft, men hon tänkte att det behövde finnas någon hejd på informationsflödet, den unga hanen kunde nog inte ta in hur mycket som helst.
"Jag kan berätta mer om du frågar, men först vill jag veta lite om dig"
Sade hon med ännu ett varmt leende,

Kione följde honan med blicken då hon slog sig ner och började berätta om sitt liv och sina vandringar tillsammans med sin familj. Hon tillbad Meimei och Tenrai, vilket Kione fann fascinerande. Oftast var det främst elementgudarna som tillbads, så var det åtminstone i flocken, även om de självklart bad till Tenrai och Meimei också. Kione avbröts ur sina funderingar av att honan ställde en fråga.

 "Jag.. eh." Svamlade han och rynkade pannan. Han var inte van vid att tala om sig själv på det sättet. Varför ville hon veta, kunde hon vara en spion? "Jag kommer från Devils och där har jag levt hela mitt liv." Han nickade för att demonstrera att han var färdig med sitt berättande där. Sedan såg han på honan och blinkade några gånger i väntan på en reaktion. 

Hennes historia var kanske lite bättre, nu när han tänkte efter. Men det fanns inte så mycket annat att säga. "Varför vandrar du inte med dina bröder?" 

[Haha aww, så söt! <3]


Medan hon med en förväntansfull gnistrande blick betraktade hanen tog hon några djupa andetag och drog in blommornas dofter. Genast kände hon att hon lugnade sig lite och det var med ett mjukt leende som hon lyssnade på hanens ord. De var inte många och gav inte allt för mycket information men hon bara tackade och tog emot. Tänkte att vissa vargar var nog mer privata än vad hon var. Det accepterade hon. Hennes svans dunkade lätt i marken då hanen ställde en fråga.
"Åh.."
Utbrast hon och munnen formades för en sekund till ett o.
"Jag behövde öva upp min självständighet."
Sade hon sedan och ryckte på axlarna.
"Man kan inte göra en sak hela livet..."
Hennes blick sökte hanens.
"..och aldrig klara av att vara ensam."

Ensam. 
Kiones tankar fastnade vid honans ordval. 

I flocken var han aldrig ensam. Men han hade utfört uppdrag ensam. Att vara ensam kunde vara en fördel ibland, men oftast inte. Ensam var inte stark. Inte enligt Devils läror. Men Kione visste att det var viktigt att lära sig arbeta och klara sig ensam. Frågan som väcktes inom honom var om han själv ens skulle klara sig utan flocken. Devils var hans liv, hans allt.  

"Det är en viktig lärdom." Svarade han i en neutral ton och mötte honans blick. Han nämnde inte att en liten del inom honom faktiskt beundrade honan för det hon gjorde, hon visade ett sorts mod han inte trodde att han hade. Inte för att han någonsin ville ta reda på det heller. "Men ensam kan man inte alltid vandra." Fortsatte han sedan och ryckte på axlarna. "Vad menar du förresten med att man inte ska göra samma sak hela livet?" Det var inte som att det fanns så mycket annat att göra än att göra det man alltid hade gjort. Kione skakade fundersamt på huvudet åt honans uttalanden.

Nardol log emot den andre och nickade med mjuka rörelser.
"Nej, då skulle livet vara sorgligt."
Svarade hon honom. Hon avsåg inte vandra i ensamhet för evigt, men hon avsåg pröva allt - eller iallafall det mesta - innan hon valde sin plats här i landet. 
"Och jag tänker såhär; vi har bara ett liv. Det är det som gudarna tilldelat oss vad vi vet. Ett liv och sen inget mer"
Hon såg på hanen med an allvarlig min.
"Och då är det väl otroligt onödigt att slöa denna gåva på att bara upprepa sig fram tills Chaibos sätter klorna i en. Jag tror man lever för att pröva nya saker, vidga sina vyer. Inte gå i samma spår tills det blir till en djup ränna!"
Hennes blick blev plötsligt lite försiktigare. Hon hoppades att han inte tog illa vid sig, hon menade inte att ett flockliv var begränsande - det gav säkert jättemycket  - men likväl tyckte hon att det var synd att bara leva på ett vis hela sitt liv. Men givetvis fanns det mer än en sak att göra inom en flock, och det hoppades hon att han insåg att hon insåg.
"Man måste våga lite här i världen, vad det än betyder för en själv!"
Ännu ett mjukt leende växte på hennes läppar.
"Nu får du berätta något"
Svansen slog ett glatt slag bakom henne.

Kione hummade till svar och funderade länge över honans ord innan han sade någonting. Hon hade en poäng. Men samtidigt kände sig Kione trygg i sina gamla rutiner. Flocken gav honom trygghet och ibland ett och annat äventyr. Han kände inget behov av att vandra iväg själv på egna små äventyr - men han kunde förstå att det fanns vissa som uppskattade sånt. 

"Eh, något mer?" Honans plötsliga fråga fick honom att rycka till. Hade han inte berättat tillräckligt? Varför ville hon att han skulle prata så mycket? De kände inte ens varandra. Kione upplevde hela situationen en smula obekväm. Misstänksamheten bubblade upp inom honom igen då han spände ögonen i henne. Var hon en spion från Qu? "Varför vill du att jag ska berätta något?" Var det något slags knep? Ett trick som fick honom att öppna upp sig och berätta allt om devils? Han blåste upp sig och backade ett steg. 

"Nej jag tror jag ska gå nu, Nardol." Sa han sedan och skakade på huvudet. Det här kändes inte bra. Han hade varit borta länge nu och ledaren väntade på en rapport. Mötet med honan  hade varit intressant och ovanligt. Men han kunde inte avslöja mer. Han ville inte riskera någonting - hon kunde vara en manipulerande liten spion.