Acherati var en vacker plats. Den prunkande skogen glänste när solen la sina strålar på stammarna och fick vattnet att glittra av tusentals små diamanter. Det stod i stark kontrast till Eldskogen, där allt var täckt av aska, trots små gröna stjälkar. Acherati var en livlig plats, men på samma sätt lugn. Det var som om skogen förtrollande en till att koppla bort stress och oro. 
   En kanin störde lugnet när den susade förbi på kvicka ben, tätt följd av en slank vren. Jakten löpte i halsbrytande takt genom skogen. När de passerade genom en pytteliten bäck stänkte vattnet åt alla sidor.
   Araiel bet ihop. Hennes kondition var utmärkt men jakten hade pågått ett tag nu. Bytet fortsatte outtröttlig och hon började lacka efter. Beslutsamt sträckte hon sig efter sin kraft samtidigt som hon förlorade lite mark. Så fort hon kunde grep hon tag om kaninens medvetande och placerade en tung hinna av sömn runt det. Reaktionen var omedelbar. Djuret saktade in, stapplade vimmelkantigt framåt. Hon skyndade fram och knäckte snabbt nacken på den lilla gnagaren.
   Vrenen bet tag i kaninens nackskinn och lyfte upp den. Hon tänkte ta tillbaka bytet till Tamon - men först skulle hon njuta lite mer av skogen. Med långa, smidiga steg tog hon sig framåt. 
   Honan sänkte regelbundet nosen till marken för att dra in lukter. Med kaninen så nära nosen uppfattade hon inte de lukter som vinden förde med sig lika bra. En doft av kanin här. En liten fågel där. Djuren lämnade ofta avtryck som var lätta att känna igen.
   Men så, var det plötsligt en annorlunda lukt. Varg. Nä, vargar. Doften var svag. Det var tydligt att det inte var ofta vargarna var här, om ens någonsin, men det låg ett revir här. Det luktade flock.
   Med kaninen i munnen stannade hon upp på långa ben och såg nyfiket mellan träden, försökte skymta något eller någon. Araiel var inte dum. Hon vågade sig inte riktigt in på reviret - vem visste vilken typ av flock det här var? - men kikade ogenerat in. Lojt följde hon revirgränsen några meter innan hon åter stannade och släppte ner kaninen på marken för att sedan sjunka ner bredvid. Hon var trött i benen efter allt spring. Hon skulle vila lite och sedan återvända till sin vän.

Hon hade känt de främmande sinnena i randen av sitt medvetande ett tag. Flocken befann sig i utkanten av reviret, i en del av området de inte vandrat över på ett tag. I samband med dagens övningar markerades området av deras närvaro, för att stärka revirets gränser.
    Dimitrij hade inte lagt särskilt stor vikt vid de främmande sinnena, båda levande och ute i solens sken, förrän ett av dem satt av i språngmarsch. Den hornkrönta misstänkte att de jagade i området. Hon hade inga större problem med att enstaka främlingar kom i närheten av reviret, men med en snabbt växande flock och många munnar att mätta ville hon vara säker på att de som jagade i närheten höll sig utanför reviret. De hade inte råd att dela sina byten med alla.
    Efter att ha mentalt följt det springande sinnet tills det stannade vände Dimitrij i riktning mot främlingen. Hon rörde sig inte särskilt nära, kände inget behov för direkt konfrontation om de främmande bara höll sig i utkanterna utan att söka sig in på flockens marker. För långt ifrån för att kunna varken se eller höra främlingen stannade hon upp igen.
    Ett dovt, tydligt ylande steg ur hennes strupe när hon höjde den långsmala nosen mot skyn. De närmsta av flockmedlemmarna stannade också upp i sina göromål när de hörde hennes röst, och stämde in i ledarens melodi. Det var inget kallande ylande, utan en ton för att tala om att flocken fanns i området. För att tala om för främlingarna att de var nära.

Araiel's vila varade inte särskilt länge. Hon hade knappt hunnit sluta ögonen innan ett yl steg över träden. Det fanns inget hotfullt i ylet. Det var bara ett yl som signalerade att vrenhonan var nära dem. Ylet följdes snart upp av flera nya röster, alla ylandes samma meddelande.
  Araiel suckade. Hon reste sig upp igen, trots sina matta ben och fiskade upp bytet. De måste veta att hon var där. För att inte hamna i trubbel eller stressa upp dem, vände hon på klacken och började spatsera tillbaka till sin vän.
   Hon vände sig bara om en enda gång, kikade nyfiket på reviret och ville veta vilka typer det var som fanns där. Hon visste inte alltför mycket om flockarna som fanns i Numoori, men hade inte vetat att det fanns någon här. Å andra sidan visste hon inte var någon flock befann sig.
   I stilla mak lämnade hon den främmande flockens revir ifred.

[Kortroll var det x'D Avslutat!]