Arnako vandrade lugnt med lätta steg och högt buret huvud, även om han inte var fullvuxen ännu så tyckte han sig vara ganska stor ändå.  Fåglarna sjön och allt såg så vackert ut, trädens löv prasslade i vinden och smådjuren sprang omkring i en livlig dans.

Arnako tyckte sig se en älg lägre fram, nej det var en rådjursliknande varelse. Han böjde sig och smög så nära han kunde  för att få en bättre position. Han rundade några träd, smög sig bakom stenar och satt hukad vid en stubbe och granskade bytesdjuret. Men just då han var påväg att anfalla stötte han på en doft och kom ihåg varför han var här. Arnako reste sig upp och gick den motsatta hållet han kom ifrån. Arnako sökte i luften efter främlingen som var i närheten, vem var denne? Han hoppades på att det var honan han sökte.

Den klara förmidagssolens sken flämtade genom skogens gröna bladverk. Över himlen vandrade lätta, bleka moln som stundom skymde dess ljus. Skogen viskade mjukt, rörd av en mild bris som lekte bland trädkronorna. Luften var ljum och fuktig efter nattens regn. Det droppade ibland från träden med ett mjukt, oregelbundet ljud då vattendropparna träffade bambun och buskarna som reste sig mellan stammarna. I trädkronorna sjöng fåglarna för hjärtans lust, några drillande på melodiska toner och andra kraxande med hesa röster. Som alltid blandades cikadornas ljudliga sång med fåglarnas och de andra insekternas lugna surrande. Doften av fukt, av områdets växter och djur var tydlig. Flockens doft, en blandning av alla medlemmars egna dofter, gick inte att undgå. Det var dofter och ljud som hörde till den plats hon kunde kalla hem.
     Det var med lugna steg hon rörde sig fram genom skogens täta vegetation. Tassarna följde vant en av de många stigar som flocken hade vandrat upp längs revirets gräns. Hon kunde känna allas närhet, såväl doften av flocken som med sinnet. De befann sig inte långt bort. Trots att hon inte kunde se dem genom så skulle det inte ta mer än högst några minuter att nå dem om hon behöll samma makliga takt som nu. För dagen rörde de sig längs gränsen för att stärka markeringarna.
     ”Behöver du stirra sådär? Du kommer ge träden gåshud.”
Dimitrij blinkade och såg tillbaks på Beata. Den gröna drakargen hade efter måltiden bett om att få tala med ledaren. De hade vandrat sida vid sidan en stund nu. Den mindre honan hade vidrört ämnet flera gånger förut, men hade inte frågat rakt ut tidigare. Kanske för att hon förstod att det inte var ett lätt ämne att ta upp, eller för att Dimitrij vägrade säga mycket om det när någon frågade. Hon mötte vikaanens vassa blick med en bister min, innan hon ryckte på axlarna med en kort fnysning.
     ”Jag förstår att det inte kan ha varit lätt. Tänka sig att alla…”
     ”Det gör inget”, avbröt Dimitrij henne med låg stämma. Hon drog kort på läpparna och skakade på huvudet. ”Det är inte som att det förändrar något. Det förblir lika skitigt hur du än vänder på det.”
     Beata log och skrattade till, uppenbart lättad av svaret. Det fanns en stel ton i skrattet dock, och Dimitrij hade sina misstankar om varför. Den gröna hade funnit följderna till den natten för så många år sedan. Det var därför hon var här nu. Att ha det minnet i åtanke kunde så oro i vilket bröst som helst inför framtiden.
     ”Sant, men kanske är det bättre att…” Drakargen tystnade än en gång och stannade då hon insåg att Dimitrij hade stannat. ”Vad är det?”
     Dimitrij nickade i riktning ut i skogen. Hon hade känt sinnet en längre stund. Ett ungt, främmande sinne som befann sig i utkanten av reviret. Hon hade medvetet fört sina och Beatas steg närmare för att kunna ta reda på vem det var. Hon tyckte inte om att ha främlingar så nära. Det fanns alltid risker med det, även när solen sken på himlen.
     ”En främling”, svarade hon på novisens fråga. ”Kom.” Hon vände av från stigen och började röra sig i riktning mot främlingen. Beata följde efter. Dimitrij kände främlingens sinne, var det befann sig och vart det rörde sig. Hon kunde se det för sin inre blick, likt ett av alla ljus på en stjärnhimmel. Av vad hon kunde avgöra så kändes det som att främlingen smög på något, eller av någon anledning rörde sig runt i ojämn takt. Hon misstänkte att den jagade något. Det tog inte mer än några minuter förrän den främmande doften gick att fånga i luften. En ung hane. Doften av hjort hängde också i luften. Inte långt senare var de nära nog för att kunna se sinnets ägare. Dimitrij vände blicken mot den mörka skepnaden bland träden, och Beata följde hennes blick. Främlingen tycktes vädra i luften.
     ”Du vet att du befinner dig på gränsen av ett revir, yngling?” kommenterade Dimitrij med ljudlig stämma för att fånga främlingens uppmärksamhet när de stannade upp. Hennes blick förblev hård, anletet tomt på känslor. Det var en mörk, förvuxen räv av vad hon kunde se. Han hade en lila man som stack ut från områdets gröna och bruna nyanser, och ljusa horn på huvudet. Ett gråblod troligtvis, knappt gammal nog att kallas vuxen.
 
[Beata är en av Jägarnas NPCs.]

Arnako reagerade plötsligt på en röst vid sidan om och han reagerade snabbt genom att vända blicken.
"Det är jag mycket väl medveten om, främling" Sade han med ett varmt leende. Arnako var inte som sin fader, okej jo, ibland, men inte alltid. Han hade en sida där han var sig själv också. Arnakos man smektes av vinden och han kunde i efterhand se att denne varginna inte var ensam, en annan hona var precis bakom. Blicken fördes sedan till den beige bruna honan med hornen och de fladdermusliknande vingarna. Han förstod nästan, eller kunde ana att detta var Dimitrij, men vågade inte ta några onödiga risker.
Om detta varit förr hade han antagligen visat raggen, gått i attack i blindo och antagligen fått sig själv dödligt skadad eller värsta fall dödad. Men Arnako hade utvecklats genom åren, han hade mognat på sig både psykiskt och fysiskt. Så han kände att detta var det rätta tillfället att söka upp Dimitrij.
"Jag söker en hona vid namn Dimitrij, det är därför jag är här" Sade han sedan så stadigt han kunde men en len stämma. De flest skulle kanske tro att han skulle verka mer aggressiv, mörk och sådär i hans beteede pga hans uppväxt, men hane var lugn och sansad. Han hade inget att hetsa up sig över i detta nu.

Främlingen log varmt när han svarade. Beata tog ett steg framåt och ställde sig vid Dimitrijs sida för att se ynglingen bättre. Då räven berättade att han sökte efter Dimitrij så sträckte ledaren sitt sinne till drakvargens, och lämnade en känsla av spändhet hos den gröna. Hon rörde inte en min, och släppte inte främlingen med sin hårda blick. Så han hade hört om henne, och att hon skulle befinna sig i den här skogen? Det betydde att det gick rykten. Hon gillade det inte. Hon visste att medlemmarna inte sagt mycket till utomstående. Hon hade hoppats att de skulle ha fått mer tid innan ordet spreds, men det fanns inte så mycket att göra åt den saken nu. Hur långt hade ordet nått? Hade De hört ännu? Hennes blick smalnade märkbart av när hon spände den i hanens ögon.
     ”Vad vill du henne?” Dimitrijs röst blev vassare än vad hon först hade tänkt sig, men hon lät det passera. Hon kunde se Beata vända blicken mot henne i ögonvrån, endast för att snabbt se tillbaks på den betydligt yngre främlingen. Vikaanens anlete förblev känslolöst, sånär som på den kallt grå blicken.

Hon kunde se osäkerheten sprida sig genom främlingens kropp, hur öronen vek sig bakåt och hur han vägde sin tyngd mellan tassarna när han rätade en aning på sig.
     "Vad har du hört om Jägarna, och varifrån?" Dimitrij rörde fortfarande inte en min. Hon tyckte inte alls om att det gick rykten om dem. Det betydde att hon hade mindre tid än vad hon önskade. Det betydde att de alla hade mindre tid än vad de hade behövt. Vad hade han hört? Vem hade berättat om dem för honom? Hade De hört? Den ständigt närvarande knuten i hennes bröst spändes när hon tänkte på möjligheten. Hade han mött Dem? Hade han något med Dem att göra? Hon gillade inte det här. Inte det minsta. Hon kände värmen sprida sig genom kroppen.
     Ledaren blinkade och släppte främlingen med blicken för ett hjärtslag när hon kastade en blick åt Beatas håll, innan hon åter naglade fast de grå vid hanen. Drakargen hade lutat huvudet i sidled för att medvetet vidröra Dimitrijs ena vingarm med sina orangea horn. Hon kunde se drakargens blick i ögonvrån och uppfattade en stram känsla från den andras sinne, med en bitter ton. Beröringen fick den äldre honan att känna hur hon spände musklerna under pälsen. Hon hade gjort det instinktivt, redo utan att tänka. I sina tankar svor hon, utan att visa något utåt då hon lyssnade till främlingens svar.

[Skickade ett PM, så du inte missar det! (: ]

NU verkade hela denna situation mer allvarlig än innan. Arnako försökte att slappna av men det gick inte så bra som han hoppats. Hanen tog ett djupt andetag och andades ut för att lugna ned sig själv "Allt jag hört är att Dimitrij leder Jägarna och att dem skulle befinna sig här. Men något mer vet jag inte, det var av en Lawar vars namn jag inte riktigt kunde uppfatta. En väldigt vimsig typ.. Jag tror dock inte att han är kvar i detta land, om ens vid liv, då han pratade om att gå över benkusten och utifrån landet" Sade han lugnt och med en sansad hållning. Och mycket väl hade han rätt, YObu, som Lawaren hette hade lidit av schizofreni och trott att han tappat en ädelsten bland benen. Där spenderade han dagar med intensivt letande men resulterade i döden då han inte gav sin kropp föda.
Detta var obehagligt samtidigt som det var spännande på något sätt att kunna granska honan.

(Lawaren hette Yobu och är en NPC, en individ som inte riktigt vet vad han talar om. Och att han är schizofren gjorde att han hörde röster som dessutom sade en massa underliga saker.. Hoppas at detta är okej, att han hört det av en NPC då han ej mött någon i numoori som vet av det ^^ )

Främlingen sade sig inte veta mycket, men hade ändå sökt sig hit för att få be om att gå med i flocken. Någonting stämde inte med det påståendet. Varför skulle han söka specifikt efter henne, och flocken, om han inte kände till mer än namn? Vad var han ute efter? Den nästan ständigt närvarande rynkan i Dimitrijs panna djupnade när hon tänkte. Hon sänkte hakan en aning. En vimsig lawar som troligtvis lämnat landet? Hur kunde han vara säker? Vad hade han för anledning att söka sig till en flock som han inte kände till någonting om? Hon behövde veta. Hon drog ett djupt andetag.
     Utan förvarning tog Dimitrij ett abrupt steg närmare främlingen, och sände sina mentala trådar mot hans sinne. Drakargen vid hennes sida gav ifrån sig ett kort, överraskat utrop när vikaanen plötsligt rörde på sig. Dimitrij hade känt runtom rävens sinne medan han talat, och hon kunde inte känna några skydd. Hon släppte Beatas sinne helt för att styra allt fokus till ynglingen. Hon sköt in trådarna i hans huvud, likt rötter i bördig jord, dök djupt in bland hans tankar och minnen. Hon hade gjort det förut, många gånger under de senaste månaderna. Hennes mentala rörelser var flinka och precisa.
     Hanen, Arnako, var inte gammal. Han var ung nog att ha varit hennes barnbarn, om hon haft egna valpar. Hon avfärdade snabbt tanken. Hon såg hans tankar, minnen i form av bilder, känslor och ljud. Dofter och ett vetande. Hon tittade dock inte på något länge, lade inget på sitt eget minne utan bläddrade bland dem. Hon sökte specifikt efter sådant som kunde vara av vikt, för hennes del. För flockens del. Trots sin knappa ålder så hade hanen haft en våldsam uppväxt. En våldsam fader, mycket vrede och hård, primitiv träning som mest ledde till skador. En stark önskan att vara fadern till lags för att slippa stryk. En önskan att bli stark och bevisa sig, och en rädsla för att göra fel.
     Dimitrij släppte aldrig hanen med blicken. Trots att hennes fokus låg bland främlingens tankar som snabbt flackade fram över hennes medvetande, så kunde hon se hans reaktion. Hon hade fått det beskrivet för sig, och hade egna minnen av känslan som han troligtvis upplevde. Känslan av ett sinne som sökte igenom ens inre. Hon hade själv upplevt det, för väldigt länge sedan, som när blodet återvände till ett somnat ben, fast inuti huvudet.  En pirrande obehagskänsla på gränsen till smärtsamt, utan att egentligen göra ont. Men hon antog att det kunde vara annorlunda för många. Hon kände vargar som reagerat på andra vis. En som mått fysiskt dåligt, med yrsel och illamående, och andra som upplevt plötslig förvirring och trötthet utan att känna av pirrandet.
     Hon flackade snabbt genom främlingens minnen, kände vad han upplevt, såg var han befunnit sig. Han hade vandrat ihop med fadern. Sedan ensam. Hennes trådar fångade ett minne av Relictus. Han hade varit i Relictus. Hon spände käkarna hårt, men släppte inte sitt fokus. Det var bara en plats. Han hade stridit där, men mot en dödlig. Inget mer. Men hon tyckte inte om det.
     Det tog inte lång tid förrän Dimitrij drog tillbaks sitt sinne och slöt sina sköldar på nytt. Det hade inte gått mer än några minuter. Hon drog ett nytt djupt andetag, och andades ut hårt. Hon hindrade sig själv från att flytta sig, trots att hon helst hade velat vanka av och an för att få ordning på tankarna, och tvingade sig själv att släppa spänningarna i kroppen. Han var bara ung och naiv, med en olycklig bakgrund. Hon släppte hanen med blicken för att se på Beata, och möttes av en smal, skeptisk min. Drakargen skakade dock snart på huvudet med en axelryckning. När Dimitrij vände tillbaks blicken mot Arnako så höjde hon den långa svansen bakom sig i en hög, dominant båge.
     ”Jag är Dimitrij”, sade hon efter en kort tystnad, för att låta hanen återhämta sig. Hennes röst var inte längre lika skarp, även om tonen förblev orörd. ”Vad är det du söker, Arnako? Varför söker du en flock du inte kan mer än namnet på? Vad hoppas du på att finna här?” Hon mätte och vägde honom med blicken. Hade han bara sökt sig till första bästa flock han fick höra fanns i närheten? Var det i jakt på sällskap, trygghet? Vad var han ute efter?

Hon gav ynglingen en stel, något skeptisk blick när han svarade med ostadig stämma. Var han verkligen så naiv att han sökte sig till första bästa samling vargar i hopp om att få något att skydda, utan att veta någonting om de främlingar han sade sig vilja bli del av? Var det hans anledning? Det var sådant han kunde ha fått betala för om han vandrat in på fel revir. Han kunde ha gett sig själv till första bästa flock om han befunnit sig i andra änden av landet.
     ”Pha!” Dimitrij höjde hakan med en knyckning, och vände om för att ta ett par steg bort från den sittande främlingen. Efter inte mer än ett fåtal steg vände hon om och tog ett steg tillbaka, innan hon stannade upp på nytt. Beskydda från allt ont i världen, sade han? Så nobelt. Ondska var ett vagt uttryck. Det fanns för mycket som andra kallade ondska. De hade inte tid för sådant. Hon såg på Beata, vilken mötte hennes blick. Där fanns en nästan anklagande ton i drakargens ögon, som på sätt och vis samtidigt kändes road. Dimitrij skakade på huvudet.
     ”Bränn mig”, mumlade ledaren för sig själv mellan slutna käkar. Hon drog ett nytt, djupt andetag och slöt för ett ögonblick ögonen innan hon såg på Arnako igen med sin kallt grå blick. Hon fortsatte med tydligare stämma, trots att rösten förblev låg. ”Har du hört berättas om De Vita?” Egentligen visste hon redan svaret. Där hade inte funnits mycket om ämnet i hans minnen, annat än hans faders påståenden om vampyrers styrka. Men trots att hon redan var säker så ville hon höra det från ynglingen själv.

[Hoppas det är okej att jag PPade att han inte kände till De Vita. Antog att han troligtvis inte hört om dem då Diablo verkade mest ha fått det att låta som att Vampyrer var oövervinnerliga, och gissade att han då inte hört om de som slagits mot dem. Inte hört om dem än åtminstone (; ]

Arnako vände öronen bakåt, varför verkade det som att hon hånade honom för hans svar?
Men han brydde sig inte, han hade fått utstå värre saker än detta. Arnako kollade på Dimitrij "Nej det har jag inte" Sade han lågt. Det kändes som att Dimitrij tyckte att han var naiv, han antog det.
Arnako suckade "Du gillar inte mig, ellerhur?" Hans röst lät nedstämd och hanen kände sig lite illa till mods av hennes agerande. Varför var det fel att vilja skydda något han kunde kalla familj? Arnako ruskade av sig tankarna på allt dystert och sken istället upp i ett leende.

Dimitrij mötte ynglingens blick när han suckade och talade med en nästan sorglig ton. Nej, hon gillade inte honom. Hon hade inte fått någon anledning till att gilla honom än. Han var en främling hon talat med i inte mer än några minuter, även om hon hade läst hans sinne. Hon skulle inte börja gilla någon inom loppet av några minuter. Vikaanen var just på väg att svara på hanens fråga när Beata gjorde sin röst hörd.
     "Ta det inte personligt, hon tycker inte om någon", sade drakargen med ett skratt. Dimitrij blängde bistert åt novisens håll, vilken ryckte till omärkligt innan hon mötte hennes blick med ett snett leende. Hon tyckte visst om andra, hon uppskattade flocken högt, och hade älskat många i sitt liv. Hon visade det kanske bara inte utåt på samma vis som de flesta andra, och lät kanske inte andra komma nära lika snabbt.
     "Har du hört talas om vampyrer?", fortsatte Beata efter att ha flinat åt ledarens håll, och såg tillbaks på Arnako. Dimitrij svor för sig själv i tankarna, men lät den andra honan fortsätta. "De Vita var vampyrjägare för länge sedan. Dimitrij var en av dem.” Hennes blick pendlade tillbaks till ledaren på nytt, och Dimitrij gav henne en tom, nästan trött min. För länge sedan. Det kändes onekligen som en livstid sedan, om inte mer. Ändå kunde hon ibland inte förstå att ett helt liv nästan hade passerat sedan hon såg dem försvinna.

Hanen kollade stelt på honan då hon talade, Arnako hade aldrig tidigare hört om de vita. Endast sagor och berättelse om ondska och makt. Det kändes underligt att vara just här, just nu, då han visste att hans mening med livet var att hjälpa andra från mörkret. Men hur ska han kunna hjälpa andra när han själv är fast där? Vampyrerna är lömska, oberäkneliga varelser med mycket kraft, han kommer aldrig kunna bli lika erfaren som dem. Ingen annan heller. Men för det så ser han inte upp till dem, nej inte alls, han snarare avskyr tanken på att dem alltid kommer att vara starkare än honom själv. Det är vad han lärt sig iallafall. Atnako suckade lätt och fuktade nosen med tungan, sedan gav han henne en till vänlig blick. 
Arnako lyssnade noga, såg på den andre som plötsligt börjat talat. Gillade dimitrij ingen alls? Det lät konstigt i hans öron. Men sedan fick han frågan om vampyrer..
"Dem har jag hört en del om" sade han och mötte dennandres honas ögon. Sedan tillbaks till dimitrij.
Den andre honan talade igen, var Dimitrij en gång en del av dem vita? Arnako hade ju aldrig hört talas om dem förut, han utbytte en faschinerad blick till Dimitrij innan han kollade på Beata igen. "Är Dimitrij inte längre en av dem?"  Frågade han nyfiket. Men mest för att han vart nyfiken i själva samtalsämnet och för att han älskade att lära.

"De är döda", svarade Dimitrij kort med tom röst då ynglingen frågade om hon inte längre var en del av De Vita. Hon gav Beata en skarp blick som fick drakargen att backa ett steg, innan hon såg tillbaks på främlingen. Hon kunde se hur Beata blängde tillbaks i ögonvrån med en menande min. Det var inte novisens sak att berätta att hon tillhört vampyrjägarna för länge sedan. Även om ledaren sökt av rävens sinne och där inte funnits något som kopplat honom mer till vampyrerna än andra, så tyckte hon inte om att informationen spreds för lätt. Förr eller senare skulle De höra om dem, och komma hit. Hon hoppades bara att det skulle bli senare, men ju fler som kände till att flocken fanns här, desto snabbare skulle ryktena spridas. Och om de fick veta att hon ledde dem, som en som en gång jagat vampyrer, så var hon säker på att de skulle koppla flockens syfte. De skulle vara ett hot och ett hinder för Dem, och en eld var lättare att släcka innan den hunnit växa sig stark.
    "Vad söker du, Arnako?" Dimitrij gav ynglingen en hård blick. "En flock? En familj att skydda? Det finns många flockar här i landet. Många familjer som tar hand om och skyddar varandra." Han hade bara hört att här skulle finnas en flock, och bad om att gå med utan att veta någonting om dem, utan att tänka mer än att det var en samling vargar han kanske kunde kalla familj. De kunde ha varit vilken flock som helst, vilket innebar att det var en vanlig flock han sökte.
    "Varför här? För att vi är första bästa flock? Är det ditt bästa val?" Hon började vända sig om igen, men avbröt rörelsen halvvägs. Den hårda, grå blicken förblev fäst vid hanen trots att hon vänt bort nosen. "Fortsätt vidare." Hon vände om resten av vägen och började röra sig bortåt. Hon hann dock inte många steg förrän Beata ropade till och travade in framför henne så att hon tvingades stanna.
    "Dimitrij", väste drakargen med en menande blick. Ledaren höjde åter den långa svansen bakom sig. Beata nickade förbi henne mot ynglingen, och fortsatte med en låg röst som hanen inte skulle höra. "Sluta vara så bitter. Du har sagt det själv, vi kommer behöva alla."
    Orden fick Dimitrijs läppar att smalna av i ett tunt streck. De skulle behöva alla. Vilka skulle de förlora först? Hur många? Hon kunde inte säga om tanken med Beatas ord varit den, men Dimitrij insåg att det inte kunde vara lätt att sträva efter deras mål, och söka till flocken, om man inte visste något. Och hur skulle någon kunna veta, om de inte kunde få reda på det någonstans? Hon stod tyst, med ryggen vänd mot Arnako, medan tankarna rörde sig i hennes huvud. Hon tyckte inte om att chansa och berätta för mycket om det skulle visa sig att de som fick höra gick därifrån och kunde sprida ryktena, men hur skulle de som delade deras mål kunna veta något om de inte fick höra det?
    "Arnako", sade Dimitrij med tydlig stämma efter en stunds påtaglig tystnad. Hon förblev vänd bort från honom, men antog att han lyssnade. Ledaren släppte ut ett djupt andetag. De kunde inte hålla tyst för alltid. "Vi är vampyrjägare. Är det den flock du söker?" Hon hade velat vänta, men hur mycket tid skulle de ha? Vem sade att De inte redan hört? De skulle behöva alla.

Arnako granskade honan medan han väntade på svar. Han anade att detta kunde sluta dåligt, men det fanns en chans till att det skulle sluta bra. Vilket det än var vågade han inte hoppas, hans tur hade tagit slut för länge sedan. Och att be till gudarna var ingen idé, inte nu, för det var inte dem som avgjorde detta.
DÅ honan talade visste han inte riktigt vad han skulle svara "Något som gör livet värt att leva" Svarade han kort och med detta svar kunde det betyda allt mellan himmel och jord. Det han var ute efter var att kunna kämpa för någon, eller några han älskar och håller kär. Sedan kunna göra numoori till en bättre plats, till ett mindre ondsint ställe. Han visste ju dock att det inte var möjligt att utrota all ondska i detta land, men att utrota en del var en början.
Arnako kunde inte riktigt sätta ord på vad som hände med varginnan, allt han såg var en enorm tveksamhet. Hanen vela bara öppna käftarna och säga att han ej skulle svika, men gjorde det inte. Han förblev tyst då honan kastade orden på honom "Fortsätt vidare" Var orden som nu blev sagda. Hanen drog en djup suck och sänkte öronen bakåt, varför? Just i denna stund då han tänkt vända om avbröts tystnaden av den främmande honan. Vad hände nu?
De började att tala till varandra, vad det var dem sade var lite otydligt men det var nog för att han inte skulle vända om och gå.
Dimitrij stod fortfarande med ryggen vänd och det kände sosm en evighet innan det hände något. Men då, började hon att tala, då väcktes et litet hopp hos honom. Hon sade hans namn och hoppet spred sig allt mer, och sedan kom frågan.
"Det vore en ära att få kämpa tillsammans med er Dimitrij, och flocken. Det är detta jag vill, jag är säker" Talade han sedan med en menande ton och det fanns allvar i rösten. Detta kunde ju inte bara vara en slump, detta måste vara det han var ägnad till. Det kändes så rätt, så... klart.
Arnako stod stilla och väntade sedan på Dimitrij's order, för nu hoppades han att hon skulle bevilja honom.

Hon lyssnade till ynglingens svar, fortfarande utan att se på honom. En ära? Det var lätt att se ära i kampen och striden tills man deltagit i den. Då fanns det bara sorg och besvikelse kvar. Smärta och rädsla. Ära var för dårar. Men han var villig att kämpa, åtminstone för nu. Han visste inte vad han gav sig in på, det hade ingen av dem gjort, men hon skulle se till att han förstod. De skulle alla förstå, i sinom tid.
     Det ryckte i Dimitrijs öron när hon till slut kastade en blick över axeln på den förvuxna räven. Med en fortsatt bister min vände hon sedan ansiktet framåt igen och fortsatte förbi Beata.
     "Kom." Ordet var riktat till såväl drakvargen som den svarta ynglingen. Svansen förblev höjd bakom henne. Mentalt bad ledaren Beata att skynda i förväg för att samla resten av flocken igen, och tala om för dem att de var på väg. Beata nickade och satte av i korta språng, medan Dimitrij behöll sina långa, makliga steg.

[Du kan skriva ett inlägg till, så kan jag avsluta med ett sista sen. Så lägger jag till dig när rollet avslutats (: ]

Allt han kunde göra nu var att ge ifrån sig ett leende och började sedan att vandra längre in i reviret med Dimitrij. Arnako höll ett säkert avstånd för att inte tränga sig på allt för mycket.
Stegen var lätta och kroppen rörde sig med i en lugn takt.
Arnako följde efter Dimitrij, vart de nu än skulle.

AVSLUTAT

Dimitrij fortsatte i tystnad längre in på reviret, följd av den förvuxna räven. Han höll sig på avstånd, kanske instinktivt, kanske medvetet för att hon inte hade gett honom någon välkomnande blick. Hon svor för sig själv, i sina tankar. Först när han hört de första historierna, sjungit de första sångerna och bett de första bönerna. Först när han sprungit de första sträckorna och fallit de första hundra gångerna. Då, kanske.
     Hon kunde känna de andra flockmedlemmarnas sinnen röra sig när Beata nådde fram till dem, hur de samlades och stannade för att vänta. När ledaren och hennes följeslagare mötte resten av flocken så bad hon Arnako stanna, varpå hon kort presenterade honom för de andra.
     ”Du kommer ha mycket att lära. Det här är ingen lek.” Dimitrij såg på räven med oläsbar blick innan hon vände sig mot en av de unga noviserna.
     ”Niyaha.” Den ljusa unghonan mötte ledarens blick. ”Jag litar på att du kan se till att Arnako hittar runt på reviret och kommer i tid till träningen innan han lär sig.” Han skulle behöva någon som hjälpte honom att komma in i rutinerna. Snart nog skulle han också vara en del av helheten. Ju snabbare han kunde få in rutinerna, desto lättare blev det för henne att se till att han kunde följa träningen. Hon såg tillbaks på räven igen med grå ögon. De närmsta dagarna skulle utvisa huruvida det här var ett bra beslut eller inte.

[Avslutat]