Lövskogen var full av vårens alla tecken, en strålade sol sken på himlen, fåglarna kvittrade för fullt bland träden och man kunde se vårens blommor lite här och var. Det var en underbar dag helt enkelt. Den ask grå tiken med den blå malen travade med lätta steg fram på en gammal viltstig och hennes röd gula ögon var pigga och hade ett vaket uttryck.

Nahi hade befunnit sig en tid i Nummori sedan hennes vandring och hon trivdes att ha kommit hem igen. Lövskogen var en del av hennes uppväxt och hon höll på att utforska alla de ställen som fans inpräntade i hennes minne. Hon mindes många ställen med otrolig lycka men även kantad av sorg. hennes fosterfar hade uppfostrat henne här och han fanns inte i livet längre. Hon kom till en glänta med ett massivt stenblock och ett träd som fallit ned bredvid det. Under trädstammen fanns en gammal lya och hon stannade. Hon hade spenderat sina första levnadsår i denna lyan. Hon stod stilla och betraktade gläntan och hon kunde inte motstå tårarna som sakta började rinna ner för hennes kinder. Det var här då hon var ungefär 6 år som Loki hade talat om för henne hur viktig hon var för honom även om de inte var bundna av blodsband. Att han såg henne som hans dotter och han älskade henne. En av de få gångerna han sagt de orden. Hon slöt ögonen. Höjde nosen mot den klara blå himlen och lät ett högt klart men sorgset yl lämna hennes strupe.

(Till Yoia, ursäkta det sena rollspelet men har varit för trött och slut för att skapa)

Yoi trippade lätt på sina vita tassar. Han var glad och det syntes på honom. han stannade lite då och då för att nosa på de blommor som kommit. Det var hans första vår här. Det var underbart och solekn ken så vacker där i det blå. Yoi luktade och gillade det han kände. Svansen svajade bakom honom. Han lyfte upp huvudet och kollade sig omkring. inte den enda varg i närheten. Yoi började att trava där i från då han fick tvärstanna för att han såg ett rådjur lite längre bort. Han log snett och började att ställa sig i attack läge då vinden slet med sig honans doft. Yoi stannade upp, kollade sig omrking. han följde ´varginnans doft, vad skulle detta sluta nu då? han hade aldrig träffat på några dumma individer i det här landet. kanske var alla här lika snälla och rara som de han träffat.

Hon satte i utkanten av gläntan då hon kunde ana ljudet av steg bakom sig så och vred bara på huvudet lite och såg snart en vit gestalt komma fram mellan träden. Hon tippade huvudet lite på sned och betraktade den större avrgen som kom mot henne. Hon vände sig om och satte sig sedan ned igen. Betraktade vargen då han kom närmare och hon kunde se honom allt tydligare. "Var hälsad främling" sade hon sedan med en dämpad röst. Hennes kinder var fortfarande fuktiga av de tårar hon fällt för Loki men de hade slutat rinna.

Yoi kände ingen känsla av otrevligt sällskap, så han satte sig ned på ett säkert avstånd. Han kollade upp på honan och log "Vad gör du?" Den enkla frågan och hans leende visade bara tecken på vänlighet. Han trivdes nästan i alla kvinnors sällskap, det var värre med hanar. som han var lite rädd för, men detgick. bara dem var trevliga. Yoi kollade lite längre upp på trädet hon låg i, fåglar. vackra små djur.

Hon betraktade den vite blåmanade hanen och lade huvudet lite på sned. "Jag betraktar bara denna glänta" Sade hon stillsamt. "Vad har fört dig till dessa skogar?"

Han lyssnade till hennes ord och nickade. "Jag vandrar runt lite här och där bara" Sade han och kollade omgivningen ennu en gång.

Hon betraktade den vita hanen med den blå luggen och nickade lugnt. "Ja som jag då" Hon såh sig om igen innan blicken åter föll på hanen. "Hur trivs ni i detta land än så länge?"

"Jag trivs som fisken i vattnet" Svarade han och log en aning. Yoi talade sanning, landet var underbart och han hade inte stött på några onda eller otrevliga individet såhär långt. men det finns, det var han övertygad om.

(Ska vi avsluta detta? Det leder typ igen stans och det känns som om det är så inaktivt..)

(ja det gör vi..)

A V S L U T A T