Vindarna lekte över det soldränkta landskapet. Solen hade nyligen passerat sin högsta punkt och påbörjat den långsamma vandringen mot horisonten. Ännu var det långt till kvällningen och fåglarna sjöng glatt i en dunge björkar. Gräset vajade för vindens framfart, bugade i dess närvaro. Björkarna bjöd vinden att leka i deras kronor och vagga deras blad. Blommor av alla dess slag färgade marken i klara röda, blå och gula nyanser. En skugga lekte bland blommorna. Skuggan av en stor fågel.

Fåglarna i träden bytte sina vackra sånger mot varningsrop och skrik när de såg den stora rovfågeln passera. De varnade varandra och talade med sina klara röster om att hotet blivit upptäckt. En liten talgoxe hoppade fram och tillbaka på den ena grenen. En sparv lämnade en gren för en annan. Men den stora skuggan var inte ute efter dem. Nej, rovfågeln hade ett annat byte i sikte.

Ute på en vid och öppen plats stod ett rådjur med kid och betade. Moderns huvud hade höjts vid varningsropen från fåglarna, och snart såg även kidet upp. Men vad de inte förstod var att hotet inte befann sig på markhöjd. Att det var en fågel de sökte. En rovfågel. En gam. De blickade ut över gräset och träden, men upptäckte inget att oroa sig för. Inget mer än fåglarnas skrin. Så vad kunde det vara?

Långt hade den brune färdats. Nyligen hade han passerat Numooris stora ärr. Det sår som klädde landet. Mardouf. Han hade lämnat öknen bakom sig. Låtit vindarna bära honom västerut. Norrut. Och nu fann han sig här. Med tillstånd av ledaren hade han fått sträcka på vingarna. Med ett tillstånd som gladde honom mer än något på länge. Han behövde sträcka på sig. Och öknen var inte alltid så vacker. Häpnadsväckande, men inte alltid vacker. Svansen rörde sig med stjärtfjädrarna när den store cirklade ett varv i luften. På hög höjd inget annat än en gam. På hög höjd inget annat för en som såg honom underifrån. Men han var mer, så mycket mer, än en gam.

De himmelsblå ögonen fokuserade på rådjuren. De stod nära varandra och innerst inne hoppades han på att lyckas fälla båda. Men han tänkte inte vara dum. Inte ha för höga förhoppningar. Han visste att rådjur var snabba. De vida vingarna fälldes in mot kroppen och han påbörjade jakten. Med nosen före föll han mot marken med hiskelig fart. Björkarna närmade sig i ögonvrån. Gräset kom närmare. Blommorna växte. Och adrenalinet pumpade genom alla musklerna. Fri.

I rätt ögonblick fälldes de stora vingarna ut på nytt och de fyra, breda, tassarna riktades mot marken. Stjärtfjädrarna breddades och luften fyllde vingarna med en kraftig duns. Klorna fälldes ut och vinden rufsade den mörka manen. Rådjuren hann precis reagera innan han slog ner med hela sin tyngd mot dem. Ljudet av brutna ben nådde lejonets öron när han landade på modern, och kidets vilda skri dämpades när den träffades och slogs omkull av hans ena vinge. Lejonet lämnade genast det knäckta rådjuret i ett försök att fånga även kidet innan det hann resa sig. En stor, kloförsedd, tass slog omkull det på nytt när det kommit halvvägs upp. Och med en morrning slöts de korta, kraftiga, käkarna om den lilles nacke. Den var död innan han krossat halskotan. Död av chocken.

Ytterst belåten med sig själv valde Azazel att slappna av. Han lät vingarna fällas in mjukt mot kroppen och tog kidet med sig till modern, vars brutna kropp ännu var vid liv och skrek för allt vad lungorna orkade. Han lät kidet falla till marken. De små öronen lade sig i nacken, dolda av manen. Kräkets röst var otroligt irriterande. Utan större ansträngning tog han således ett steg framåt och bet hårt om det skrikande djurets nacke. Dödade det snabbt. Magen gjorde sig då hörd, kurrade och gnällde. Med ett nöjt flin lade sig gamen tillrätta. Och med ett lika nöjt flin slickade han sig om nosen med den blå tungan, innan han lät sig begrava tänderna i köttet.

[Kreativ titel... förlåt att allt bara blev fel! Men nu har jag fixat problemet XD]

Käkarna borrade sig in i rådjurets kropp, slet och tärde musklerna, senorna... Hur länge han låg där visste fakargen inte. Hur länge han drog i köttet och hur mycket han egentligen åt. Snart nog fanns det inget mer än huvud, oätliga organ och vita ben kvar av såväl modern som kidet och en typ av mättnadskänsla infann sig i den lejonlikes kropp. Men hungern fanns där. En hunger han hatade så. Men avlägsen som den var gick den att tränga undan, gömma och glömma för stunden. Han var mätt. Och mer behövde inte ätas.

Den ännu aningen utmärglade kroppen hade börjat återfå en del av sin forna glans. Revbenen skymtade inte längre som då, och manen var inte tovig och full av torkade blodkakor. Nej, han mådde faktiskt bättre än på länge, och mycket var tack till Kyoko. Den första han faktiskt ville påstå välkomnade honom. Och det utan ett falskt leende. Det värmde. Gjorde honom nöjd.

Den blå tungan slickade om den breda nosen för att bli av med det som fastnat där medan den långa kroppen reste sig. Den lätta brisen lekte i den bruna manen och han ruskade på huvudet. Men innan han hunnit ta mer än ett par steg från kadavren började marken skaka. Inte mycket, men märkbart. Björkarnas blad rasslade, gräset darrade och fåglarnas sång upphörde då de tog till skyn. Azazels blå ögon såg förvånat ut över området. Hesa fågelskrin ekade över området. Längre bort kunde gamen skymta en skock fåglar som lyfte i en större klunga.

Skakningarna avtog långsamt, och Azazel stod stilla. Vad hade just hänt? Jordbävning? Med nyfikenhet i den himmelsblå blicken sänkte han huvudet och började långsamt trava framåt. Den ständigt skiftande vinden förde med sig oroande dofter. Doften av värme, av eld, och en främmande varg. Av blod. Det ryckte i de långa morrhåren och öronen försvann in i manen, lutade mot nacken. Vad var det som hände?

Han kom över ett krön och fann sig blicka ut över en minst sagt häpnadsväckande syn. En stor yta av svedd eller bränt gräs tog upp större delen av sänkan nedanför honom. Över marken låg ett lager av vad som liknade klumpar av glödande jord. Marken såg sprucken, sliten, ut. Hettan fick luften att dansa och ett lätt dis av rök steg från hela spektaklet. Mitt bland allt detta tyckte sig Azazel uppfatta doften av svedd päls, blod och varg.

De stora tassarna rörde sig på nytt och han tog sig ner för slänten och rörde sig vaksamt och på säkert avstånd i en vid cirkel om den svedda marken. Nästan i mitten fann de blå ögonen snart en hårig tuss att fästa blicken vid. En hårig, och till synes död tuss. Doften av blod var eggande, men Azazel intalade sig att oavsett om vargen var död eller ej, så var han mätt. Han skulle inte ge in för känslan. Inte! Dessutom var det för varmt för att nå. För långt bort.

När den håriga, brända, tussen plötsligt rörde sig stannade Azazel upp. Lejonet stod som fastfruset medan han studerade främlingens rygg. Denne hostade, klöktes och doften av mer värme och mer blod nådde Azazels nos. Ett skrik fick fakargen att rygga ett steg, innan han åter stod stilla. Även när den andre tystnade och verkade lugna ner sig stod Azazel stilla och bevakade denne på tryggt avstånd. Studerade ryggen. Vad som verkade vara vingar klädde den andres kropp. Läderartade sådana med slitna, håliga membran. Denne främling hade han aldrig sett förut. Och allra minst hade han sett en sådan föreställning. En skrämmande sådan. Ovanlig och främmande.

"Vem är du?" Azazel lät sin stämma bli hörd, talade tydligt för att försäkra sig om att den andre hörde. Nyfiken, men samtidigt skrämd, undrade han vad som hade hänt den andre. Vad kunde göra något sådant mot en varg? Vad kunde bränna en varg så, men samtidigt hålla den vid liv? Kanske kunde han få veta. Om han bara kunde ignorera känslan som gnagde i hans bakhuvud. Vad är du kanske var en mer passande fråga.

han öppnade försiktigt sina ögon och kollade ut över de gröna vajjande gräset längre bort.
hans päls var inte bränd, det endast såg ut som så.
Den var hundra procent flamsäker.

Diablo andades tungt när han hostat upp både lava och blodet, luften framför hans ögon dansade retsamt och han blev tvingad att sluta sina ögon igen.
Hanen skulle precic föra marken samman igen när någon talade till honnom.
Han kunde inte se vem det var, men att avgöra på lukten var det en hane, och med tanke på hans röst så antog diablo att han inte precic var så liten, tvärt om med andra ord.
Han vred på sin nacke lite ömt för att kunna se honnom bättre, men det hjälpte tyvärr inte.
-Skulle jag kunna få se hanen jag talar med?
Svarade diablo med en öm och darrig låg ton, men nog hög för att hanen skulle höra den.
han kom på sig själv att han inte hadee vsarat på hanens fråga och svarade nässtan omedelart efter.
-Ursäkta.. Mitt namn är Diablo..och ve..
länngre han Diablo inte förns det bet till inombords, han bet ihop och stönade till av smärta.
Han svalde och var fullt inriktad på att avsluta sin mening -vem är d-du?
Fick han fram, hans andetag hördes väl, de var torra, plågsamma andningar.

han varken rörde så mycket etller yttrade sig efter de han nyss sagt.
Örat klippte till och diablo öppnade sina ögon igen, hans sår syntes tydligare nu, och man kunde se att det var som en liten grop där revbenen skulle sitta.
De var inte försvunna bara brutna på ett konstigt sätt.
Hans kände att hans mage snart skulle kurra till av huger, och precic vad känslan sade så började hans mage att kurra.

(Sorry för kort inlägg IT )

Azazel lyssnade till vad den andre sade, men tvekade för om han skulle visa sig eller ej. Men då den andre tydligt verkade sårad och inte innebar ett direkt hot valde han att göra så ändå. Diablo? Med långsamma, avvaktande, steg och musklerna på spänn fortsatte han den cirkel han hade påbörjat. När han nådde den andres sida stannade han på nytt. Ännu på gott avstånd och ej vare sig framför eller bakom den andre betraktade han den svarte på nytt. Den brända marken skrämde honom, så närmre tänkte han inte gå. Eller, det var egentligen inte den brända marken. Mer det glödande som ännu fanns där och som fick luften att dansa av hettan.

"Azazel" svarade han kort på den andre - Diablos - fråga. Den blå blicken svepte över den mörka kroppen, konstaterade fler och fler tecken på att den andre inte kunde tas som ett hot. Håliga vingar, den klara doften av blod och tecken som sade att den andres kropp var bruten på sina ställen. Revbenen vid främlingens sida verkade bukta inåt. En släng av sympatismärta gick genom Azazel innan han hann hejda den. Men det var oviktigt.

"Vad..?" Han avslutade aldrig meningen, men gjorde det ändå tydligt att det var den andre han menade på. Vad hade hänt? Varför såg han ut som han gjorde? Den brända, sårade marken och vargen verkade så malplacerad i detta vackra, ljusa, landskap. Någonting måste ha hänt. Och skakningarna? Var hade skakningarna kommit ifrån? Ögonbrynen rynkades när den lejonlike tänkte.

[Det var väl ändå inte kort? XD Blev ju bra!]

Diablo kunde höra och klänna Azazels steg, Hettan ifrån underjorden gjorde det svårt för honnom att öppna sina ögon, ögonen som inte riktigt läkt än.
Diablos 'nya' kropp skulle förändras mycket, förfäligt mycket, hans päls kring halsen hadde redan börjat växt ifrån håret som han hadde på resten av kroppen.
Det såg ut som en början på en lejonman, men det syntes dåligt nu när han var i detta skick, och pälsen som var dränkt av lava låg platt och glansig på hans kropp.

-Azazel..
upprepade han sedan för sig själv, Diablo skjöt upp sitt huvud en aning och öppnade sina ögon svagt, han stängde dem, sedan öppnade han dem halvt.
Nu kunde han se den jättelika, lejonliknande, vargen.
För en sekund där trodde han att Azazel var ett riktigt lejon, med vingar.
men sånna fanns inte, inte i Numoori..
-Vad förde dig hit till mig Azazel?
Frågade han svagt, med en raspande röst, svag.

han lät sina andetag höras, han hadde varken kraft eller ork till att försöka dölja dem.
Den lejonliknande, eller skulle man kalla honnom lejon?
lejonliknande lät så fel, felfelfel.

Diablo kollade på lejonets vackra man, han kom ihåg när han var liten, då han för första gången såg ett lejon på savannen.
hur han hadde granskat dessa varlsers vackra manar, hr dem kollat på honnom med dedär vänliga ögonen..
Då han var liten, var han inte ett sådant monster som du..
När han var liten, var han en snäll, hjälpsam grabb som hatade blod, älskade rosor, hatade att döda...
vad var det som hadde gått så fel i hans liv?
Var det mötet med Duchess som fick honnom att känna hat, eller var det fighten emellan Angelus, Locura och Yoru emot ensamma Diablo?
tre fighter på en endaste natt, och nu var han fullt inställd på att ta vrenens liv.. med dina egna tänder..

Han suckade till, men han älskade hur hans liv var precic nu.
Smärtan, slagen, dödandet och att bli fruktad av de minde och svagare.
Han log en aning åt tanken när det kraftigt högg till i hans inre, Diablo kunde inte låta bli att ge ifrån sig ett smärtsamt läte.
han kände plötsligt en varm känsa innefrån, hadde han börjat att förblöda inefrån..?
Diablo vela inte dö, inte nu, inte för ens han tagit vrenens liv..
men han fruktade inte heller döden, om den vela ha honnom.. så skulle djävulen få vad han vela ha..
men han hadde svurit, att när han dog så skulle han återvända och döda alla de som någonsin förlolämpat honnom, eller bara inte visat respekt.
men messt av allt, om den han stridit emot.. överlevt..

Han svor att en dag skulle alla som stod på de godas sida tvingas att väja deras sida, antingen det eller bli förintade..
Diablo kände att någon slags energi kom till hans kropp, han sneglade på sprickan som han hadde kommit ifrån sedan slöt han sina ögon och bet sina tänder samman.
man kunde känna små vibberationer, blodet ran emellan tänderna även om de var samman slutna.

Diablo klarade inte av det först så han andades ut och kände hur det brände till i halsen.
han blundade hårt, förde tänderna samman åter, och ansträngde sig på nytt.
Denna gång fick han marken att skaka, och den slöts samman sakta.
Detta skulle kräva hans fulla energi, eller den lilla ahn hadde kvar..
sedan skulle han inte längre bli kapabel til att röra sig.

marken slöts samman, och diablo andades ut i strävan efter luft.
men när hanen skulle andas in började han att hosta, blodet hadde följt med ned i lungorna, doc var det inte mycket, men tillräckligt för att få honnom att känna obehagliga smärtor.
han lyfte på sitt huvud en aning och släppte ned det, inte försiktigt utan med en duns.
Andetagen vart mindre, men behagligare för honnom.
Han öppnade åter det ena ögat, haan såg suddigt, men han kunde se att den dansande luften hadde försvunnit, luften dansade fortfarande, men det var svagt.



(jag tyckte att det var kort XD detta är vel lagomt .___. )

[Känner och hör Diablo Azazels steg? Han är inte sååå tung XD ]

Den andre upprepade hans namn snarare än svarade på hans egen fråga. Fakargens blick smalnade aningen på ett tankfullt vis och svansen började slå över stjärtfjädrarna. Han lyssnade på den andres trötta, slitna, stämma.
"Mina tassar bar mig hit." Svarade han kort med sin lena röst. Tyst, men nog så hörbart.

De blå ögonen studerade den mörka, främmande, vargen med skepsis i blicken. Vad var det för en underlig främling? Hur hade han hamnat där? Varför såg han ut som han gjorde? Vad var allt det varma omkring honom? Varför? Varför... Det ryckte lätt i morrhåren när han åter tog upp det ordet. Det var för många 'varför' i hans liv. Alldeles för många.

Främlingen - Diablo - verkade ha svårigheter att andas. Azazel kunde uppfatta andetagen, lyssnade till den andres plågade andning och suckar. När marken åter började vibrera under gamens stora tassar tog denne ett steg tillbaka. Han kunde nästan känna den andres koncentration i luften. Och han kunde känna marken darra. Ytterligare steg tog han baklänges - backade bort mot sänkans ena kant. På nu ännu säkrare avstånd kunde han betrakta skådespelet framför sig. Han såg hur den mörke kämpade, kände än en gång doften av blod som kittlade hans nos. Det stora såret i marken slöts samman. Och främlingen föll ihop i en hostande hög. Sedan var andetagen lugnare, tystare, men även kortare och Azazel kunde se främlingens skadade bröstkorg hävas med lungornas rörelser.

Den värme som nyss fyllt sänkan sinade långsamt och luftens dansande rörelser blev vaga. Såret hade spridit en ohygglig värme över platsen, men för en som just lämnat öknen kändes det inte lika illa som för en från snöslätten. Och fakargen hade spenderat nog med tid i öknen för att inte bry sig allt för mycket om värmen. Även om det var en helt annan typ av värme. Den var brännande, dansande. Inte som öknens påträngande, ihärdiga och uttröttande hetta.

Tankar susade genom den lejonlikes hjärna. Det låg en främling framför honom. En vek, skadad, uttröttad främling vars kropp inte bar. Kanske skulle han aldrig få ett bättre tillfälle. Kanske... men samtidigt var det någonting som hindrade honom från att ta stegen fram till den andre och begrava sina käkar i dennes kött. Samtidigt kände han ett äckel över den andres gestalt. Och ett äckel över vad han själv strävade efter.

Än en gång rörde han sig mot den andre och stannade på nästan samma punkt som tidigare. Vingarna var spända. Redo för flykt. Han ville inte vandra in i något som han inte kunde fly ifrån. Flykt var det han var bäst på och det var han stolt över.

"Vad gör du här." Det var mer ett konstaterande än en fråga, orden till trots, och fakargen fortsatte att vandra i den cirkel han påbörjat tidigare endast för att stanna framför Diablo. I dennes synfält. Inte för att han ville vara vänlig och synas, utan mer för att själv se den andres ansikte bättre.

Azazel lyssnade till främlingens ord och satte sig sedan ner. Ett missfoster kunde han se. En varg som kallade sig själv missfoster. Bruten kropp och sargat ben. Fakargen blinkade och ett tunt, kallt, leende letade sig in i det stora ansiktet.

"Och vad får jag ut av det?" Den lena stämman var ännu tyst, men tydlig. Han gjorde ingen ansats att resa sig. Svansen svepte lätt över gräset. Han hade blivit lurad en gång. En gång för mycket. Aldrig igen skulle han tillåta sig själv att falla i en sådan fälla. Aldrig skulle han ta en sådan utmaning. Men gjort var gjort och borde lämnas i det förflutna. Om han kunnat. "Jag ser inget som du kan ha som jag vill ha." Det smala leendet brednade för ett ögonblick innan det försvann helt.

Vinden lekte i sänkan, mjuk och len, och gräset böjdes för dess smekning. Värmen hade långsamt letat sig upp mot skyn där ovan och dansade inte längre. Men minnet av det glödande, varma, dröjde ännu kvar. Azazel studerade främlingen, Diablo, skeptiskt. Tvekade på om den andre kunde ha någonting att ge. En främling, så sårad, bruten. Utan tecken på ork i kroppen och med ett kroppsspråk som lämnade ut denne som ett lovligt byte. Inget kunde en sådan ge.

Tanken på att ge sig på främlingen lekte för ett ögonblick i fakargens hjärna. Men han beslutade snabbt att inte göra så. Denna främling. Missfoster. Den äcklade honom. Och han ville inte veta vad som kunde finnas innanför pälsen. Han kunde lämna den istället. Han kunde flyga sin väg och lämna missfostret att dö.

"En tjänst?" Osäkerheten och skepsisen sken genom den lejonlikes röst. Hur kunde han lita på att den mörke skulle hålla sitt ord? Hur kunde han lita på att få något i gentjänst? Inget vågat inget vunnet. "Jag kan inte säga att jag litar på ert ord. Jag har blivit lurad förut och tänker inte låta det ske igen." Han betonade orden, noggrann med att få fram det han ville. Han hade blivit grundlurad. Och flocken han nu befann sig i var beviset.

En gång Devils alltid Devils. Och den familj han hoppats på hade visat sig vara för hopsvetsad för att släppa in främlingar. Han skulle visa sig värdig dem. Vända förlusten till vinst. Han tänkte inte bli lurad igen.

Vingarna rättades till på ryggen utan större anledning och fakargen satt kvar på sin plats, på säkert avstånd från den mörka, missbildade, brutna, främlingen.

[color:7f99=black]"jag ljuger alldrig Azazel.."
Sade Diabo och hostade till en aning, blodet hadde slutat att rinna men hostningen fick honnom att hosta upp en liten del av blodet som befann sig i strupen.
Han suckade, vad skulle han göra för att Lejonet skulle tro honnom?
"Om jag nu skulle svika dig, skicka hela din flock efter mig, döda mig om så är fallet.."Den sargade jättelikes ord var meningsfulla och diablo kollade nu Azazel i ögonen.
"Men om du nu vägrar att hjälpa en döende själ som jag, så ska jag inte heller fortsätta att gnata"Diablo slöt sina ögon en aning, men han höll fortfarande koll på den lejonlike.
hans vingar kändes medvetslösa, helt utan känsel som om de skulle lossna.

(förlåt för kort inlägg, men de vart sent och jag har nada fantasi DX )

Osäkerheten ville inte släppa. Skulle han göra något eller inte. Om han kunde tro på den andres ord så kunde det innebära att han hade en tjänst av denne att använda en gång. När det kunde behövas. Men, skulle den mörke överleva oavsett om Azazel valde att hjälpa honom? Hjälpa. Det var inget han gjorde ofta.

Med ens reste sig den lejonlike upp och svansen piskade hårt bakom den långa kroppen. Huvudet hölls höjt, värdigt på ett vis han inte visat sig på mycket länge. "Om jag kan lita vid ditt ord, Diablo, så kan jag hjälpa dig. Men du kommer stå i skuld till mig för det. Och jag förväntar mig att kunna använda denna gentjänst när den behövs. När vi möts." Samma värdighet lade sig i det lugna tonfallet. Han tänkte inte låta sig luras igen. Men att skicka hela flocken efter ett missfoster som inte kunde jaga själv verkade ett mer än lovligt argument i fakargens öron. Men skepsisen fanns kvar. Han tänkte inte ge sig så lätt. Han tänkte vänta på en bekräftan innan han agerade mer. Han mötte främlingens blick med sina himmelsblå.

[Kort, men duger~]

Diablo log ett leende han inte visat på länge, och iallafall inte till någon främling.
"Du har mitt ord!" sade han med sin någorlunda mörka och trevliga ton.
Diablo kanske såg Underlägsen och helt värdelös ut nu, men då hadde inte Azazel sett honnom i strid.
men en sak var säker, svag var han inte och inte heller var han någon som behövde hjälp hela tiden.

Diablo hadde bara bett om hjälp en gång, och denna gången var nu.
Den förstaloch sista gången helt enkelt, men vad gjorde man inte för att överleva även om man inte fruktade döden?
han kollade upp emot Azazel's klarblå blick med sina bindfärgade kristallklara ögon.
Diablo slöt dem igen innan en lätt bris svepte över den halvt döda och läkta kroppen, Köttet skulle ge honnom en aning längre liv.
Men var det säkert? nej det var det inte.
Diablo's omvandling hadde redan påbörjats, huvudvärk och smärtsamma värkningar hadde uppstått.
Värkningarna satt där vingarna satt fast intill kroppen, det kändes som om de höll på att gå av.
(Kort, IT)

Han nickade kort åt Diablos ord. Relativt nöjd med svaret, även om han inte kunde vara helt säker på om han kunde lita på främlingen förrän akten var över. Den långsmala svansen svepte lätt om hans stjärtfjädrar innan den lejonlike valde att vända blicken från främlingen. De blå såg ut över sänkan för ett kort ögonblick innan han, utan att vända blicken mot den svarte, började vandra bortåt. "Jag återkommer."

Han brydde sig inte om att hasta iväg, hade ingen egentlig anledning till det. Så i sakta mak vandrade han upp ur sänkan. På dess krön lät han det vida vingspannet spridas ut åt sidorna. Han lät vingarna slå ett par slag innan han hukade mot marken och kastade sig framåt, upp i skyn. Bort från Diablo. Som alltid var det tyngre att flyga när han just ätit. Maten tyngde i hans buk. Men det hindrade honom inte från att ta till väders och lyfta en god bit ovan mark. Sänkan lämnade han bakom sig.

Blicken sökte sig runtom i landskapet och allt som kunde leda honom tillbaks samma väg memorerade han. Det var ett löfte. Och även om han kanske inte ansåg sig vara en av de goda, så var han ingen svikare. Aldrig skulle han svika någon han gett sitt ord. Inte ens om denne svek honom. Han avskydde svikare mer än något annat.

Efter att ha seglat på en varmare bris en längre stund fångade någonting hans blå blick. En hare satt obekymrad och betade i gräset i skuggan av en dunge med träd. I utkanten av dungen verkade den inte bry sig så mycket om att det var dag, eller att en stor gam seglade i skyn ovan dess huvud. Ovetande satt den kvar med ryggen mot fakargen när denne dök ur skyn med hiskelig fart. De fyra, stora, tassarna hölls ut framför den lejonlikes kropp och klorna fälldes ut. När han kommit nära nog lät han vingarna på nytt fyllas med luft. Den klara dunsen när luften fick honom att sakta in gjorde det klart för haren att den borde fly, men vid det laget var det redan för sent. Azazels klor slöt sig om den lilla kroppen och han slog hårt med vingarna för att inte flyga in i träden. Fjädrarna slog lätt mot stammarna och gräset böjdes mot marken av vinddraget. Fakargens baktassar tog för ett ögonblick mark innan han lyckades vända och ta till skyn på nytt.

Harens förfärade skrik tystades av Azazels käkar när dessa pressades om den mindre varelsens huvud. Han orkade inte lyssna på den. Med den sedan livlösa kroppen hängande mellan framtassarna och blicken på nytt siktad framåt följde han sin väg åter mot sänkan. En hare var kanske inte så mycket. Men det var mer än inget. Det fick duga.

När han nådde sänkan landade han försiktigt. Först på baktassarna, för att kunna ta haren mellan käkarna innan han satte ner framtassarna. Vingarna veks mjukt mot hans fjäderbeklädda rygg och sedan bar stegen ner för slänten, mot Diablo. Haren släpptes en bit ifrån den mörke, inte allt för nära då han själv var osäker på hur nära han ville gå främlingen, innan den lejonlike såg upp mot den mörkes ansikte. Inte ett ord yttrade han. Och inte en muskel rörde sig då han väntade. Väntade på vad som än skulle sägas eller ske.

Fakargen backade ett steg, någorlunda nöjd med svaret. Det var ytterst sällan han gjorde en så kallad "god" bedrift. Hjälpte en främling. Men han hoppades att denne främling skulle hålla det han sagt. En tjänst att använda sig av kunde komma till mycket nytta.

De blå ögonen fokuserade en stund på främlingen, där denne förtärde den hare han fått. Hjälp. Nej, det här var ett av de undantag som bekräftade regeln. Hjälpsamhet fick sparas till flocken och dess medlemmar. Han borde fortsätta sin färd. Lämna den mörka här. Han hade givit denna föda att klara sig för ett kort tag. Kanske inte nog, men föda inte desto mindre. Han hade hjälpt, och fått främlingens ord på att han nu hade en tjänst av denne. Han borde fortsätta.

[Jättekort, men jag kom inte på något XD Funderar på om det kanske ska avslutas snart~]

Diablo åt på den lilla krabaten, han hetsåt inte, utan tog det lungt.
Att Murderotic fanns så fasansfullt nära bedrövade honnom, han vart nässtan lite arg.
Men när hans kropp och krafter läkt så skulle hon få ångra en hel del.

Diablo kollade då och då på Azazel en aning, undrade varför han kollade så.
men han höll tillbaks frågan, det var ju trottsallt otrevligt at kolla på när någon annan åt.
Fasst pinsamt för den andre när man själv frågade varför?

hanens tuggor var mycket stora, han hadde ju trottsallt ingen liten käft.
haren var mättande, men det krävdes minst en älghane för att mätta hans hunger någorlunda.
Björnar var inte heller fel, tystnaden som uppstod emellan dem fylldes av köttets läte då han njutningsfullt åt utav de.

(Jo sant, vi kanske borde avsluta snart ;) )

Blicken vändes bort när Azazel stått och sett på den ätande främlingen. Osäker på vad han skulle tycka om såväl den andre som sitt eget beteende. Nej, han borde ge sig av. Återvända till öknen. Det var där han hörde hemma. Bland Devils.

"Då jag inte längre är nödgad här tänker jag ge mig av." Ett tyst konstaterande, mest avsett för hans egna öron än för främlingen. "Jag väntar mig att kunna nå din tjänst när jag en dag behöver denna." Blicken återvände till Diablo när orden riktades mot denne. "Men för nu får det vara." Han backade ett par steg, mycket för att få mer plats själv då det vida vingspannet breddes ut på nytt. Med en mjuk rörelse gjorde han sig beredd att lyfta.

[Koohrt~
Om Diablo vill säga något innan Az lyfter, eller har en anledning till att han inte ska lyfta, så säger vi att han väntar, annars lyfter han och flyger sin kos nu.
Och om han flyger: avslutar vi?]

AVSLUTAT


(yeees :3