Över huvudet på den lilla tiken var fåglarna djupt inbegripna i ett samtal. De småpratade ibland, för att sedan låta rösterna höjas, nästan maniskt, och sedan sjunka igen. Hon låg och lyssnade på dem med slutna ögon och huvudet på tassarna. Hon undrade vad de talade om. Vad som kunde engagera så många fåglar på samma gång. Det såg ut som om de badade i eld där de satt, högt uppflugna i de eldfängda träden. Och fast de badade i eld lät de inte det minsta rädda.
Hon befann sig en bit ifrån lyan, där resten av syskonen och modern var. Ofta var hon något av en kicksökare, som letade efter anledningar att höja pulsen och hittade på anledningar om det inte fanns några. En kapplöpning. Brottning. Herren på täppan. Vad som helst som fick henne att le, och hennes leende föddes mestadels ur fysisk rörelse.
   Men hon hade även stunder som den här. Lugna stunder. Då ett fridfullt uttryck klädde hennes ansikte. När hon lyssnade på fåglarna och älskade världen för att den var så vacker.
   Så tystnade fåglarna. Hon lyfte huvudet och såg på trädkronorna. De var borta. Hon önskade att de inte var det. Att de skulle fortsätta sjunga för henne.
   Hon satte sig upp, irriterad av en plötslig huvudvärk. Tiken började gå mot lyan, men hejdade sig mitt i ett steg. Sången var tillbaka. Men fåglarna var inte där. Vem annars kunde sjunga som en fågel?

Hon såg sig omkring, som om upphovsmannen till det skulle materialiseras framför ögonen på henne. Det gjorde den inte. Hon insåg att sången måste komma från henne själv. Förvånat, och en smula skrämt, rynkade hon pannan. Ljudet tystnade.
   Vad i ...? 
   Hon slöt ögonen, fokuserade. Den surrande huvudvärken var tillbaka igen, om än inte i samma utsträckning. Hon höll på att få en hjärtattack av spänning när fågelsången dök upp på nytt, men den här gången var den lite annorlunda. Den lät ihålig på något sätt, och vissa toner var helt fel. Hon bet ihop. Kom igen nu! Bättre nu. Inte rätt, men bättre. 
Hon öppnade ögonen, släppte på koncentrationen. Sången tystnade direkt. Hennes andhämtning var nästan ansträngd, fast hon inte hade rört på sig. Var det sången? Krävde det så mycket energi att frammana den?
   Hon kände sig ändå stärkt av erfarenheten, och motiverad att öva vidare. Det var kanske inte bara fågelsång hon kunde kopiera, utan andra ljud också? Den unga varginnan reste sig och skuttade mot lyan och familjen, ivrig att berätta om den spännande nyheten för den som ville lyssna.

[Lotus]

Lotus, tankspridd som för det mesta, hade lekfullt skuttat iväg från de andra syskonen i jakten på en fjäril. Kanske han var lite barnslig för sin ålder, men något som han inte planerade att ha bråttom med var att växa upp. Han skulle hinna med det, just nu ville han bara ta till vara på det som livet hade att erbjuda honom.
Och det var under den skuttande, lekfulla jakten efter den färgglada, fladdrande insikten, som han stötte på sin syster som verkade ha väldans bråttom. Hon rörde sig i riktningen han kom från, och hennes uppenbarelse fick honom att helt glömma fjärilen han för några ögonblick hade jagat så ivrigt.
"Lazuli!"
Lotus stannade upp, såg på henne med ett brett leende. Svansen svepte sakta fram och tillbaka bakom honom.
"Varför så bråttom?"
Han undrade vad det var som hade fått henne att skynda så mot lyan, och vad det än kunde vara så intresserade det honom hemskt mycket. Hon verkade så glad, så uppspelt. Det måste vara något väldigt spännande!

Halvvägs framme vid lyan stötte hon ihop med Lotus. Desto bättre om han fick höra nyheten först! Lotus var ett av de syskon som hon kände en starkare samhörighet till än till de andra. Hon älskade och trivdes ihop med dem alla, såklart, men vissa var det enklare att vara med. Lotus och hon brukade kunna ha väldigt kul tillsammans, och hon tvingade sig att hämta andan innan hon hävde ur sig den exalterande nyheten med ett brett leende och svansen pendlade bakom henne.
    "Jag har upptäckt en sak!" utbrast hon, fortfarande lite andfådd. "Jag kan kopiera fågelsång!" Entusiasmen i den unga tikens röst gick inte att ta miste på, och hon tvivlade inte på att brodern skulle finna nyheten lika spännande som hon gjorde. "Jag lyssnade på fåglarna som sjöng, och så helt plötsligt kunde jag härma dem. Vill du höra?" 

"Det tror jag på när jag ser det."
    Lotus retsamma ord fick henne att snörpa på munnen och fnysa till, försökte bibehålla en förnärmad fasad som dock rasade ganska snabbt och hon fann sig flinande igen. Det skulle han minsann få se! Eller, snarare höra. Lazuli kastade en blick upp mot trädtopparna, som nu var knäpptysta, och nickade åt Lotus att göra samma sak. 
    "Ser du några fåglar däruppe? Nej. Hör du någon fågelsång? Nej. För det finns ingen. Men jag kopierade den tidigare."
    Okej, nu gällde det att göra rätt. Lazuli slöt ögonen och bet ihop tänderna, fokuserade. Huvudvärken återvände, som ett surr inuti skallen, förmodligen av ansträngningen. Normalt hade hon blivit irriterad på den, men nu innebar den bara att hon gjorde rätt. Och där! Plötsligt flödade fågelsång ut genom hennes mun, som hon inte ens märkt att hon öppnat. Hon vågade inte öppna ögonen av rädsla för att bryta koncentrationen, men lyssna kunde hon - till ljuden av kvitter som kom ut genom hennes mun.
    Efter ett litet tag släppte hon på koncentrationen, öppnade ögonen och sången tystnade. Exalterat viftade hon på svansen och såg på brodern. 
    "Hörde du?" 

Lotus kunde inte låta bli att flina åt systern bistra uppsyn när han retsam sade att han inte trodde på henne. Det var kul att gnabbas lite med Lazuli, för även om hon kanske blev lite irriterad ibland var Lotus övertygad om att hon visste hur mycket han höll av henne.
Han lät blicken svepa uppåt, mot trädtopparna. Nej, inga fåglar syntes och ingen fågelsång hördes. Ögonen sökte sig åter mot Lazuli samtidigt som det retsamma flinet dröjde sig kvar på läpparna.
"Upp till bevis, syster."
Nästan säker på att hon bara hade inbillat sig såg Lotus på systern när hon slöt ögonen och en koncentrerad min gled över hennes ansikte. Och när fågelsången väl letade sig ut från Lazulis mun kände Lotus inte annat än förvåning. Det retsamma leendet i hans ansikte suddades ut och det var med en häpen min han såg på henne. Snabbt kastade han runt huvudet, sökte i träden efter fåglar, även om han visste att där inte fanns några. Det var hon som gjorde ljuden. Ingen tvekan om saken.
Lotus såg åter mot Lazuli, denna gång med en uppspelt blick.
"Wow! Vad häftigt!" 

"Wow, vad häftigt!" Lotus såg ivrigt på henne, och en våg av stolthet och självgodhet sköljde över henne. Det här var den första demonstration hennes krafter tagit, och hon hade till och från oroats över möjligheten att vara kraftlös. Det hade varit katastrofalt jobbigt för en rastlös själ som hon. Lotus hade upptäckt elden vid en ganska låg ålder, men nu hade även hennes krafter börjat visa sig, och hon kunde inte vara stoltare.
    "Jag vet", svarade hon med ett belåtet leende, mest bara för att retas med Lotus. Syskonkärleken i familjen var det inget fel på. Lite gnabb här, lite tjafs där — men hon tvivlade inte på att de alla visste om hur mycket de höll av varandra. Så var det förmodligen mellan alla syskon.
    "Nu har jag visat dig vad jag kan göra. Nu är det din tur att göra något med elden!" Eld var mäktigt och det gjorde henne både lite avundsjuk och stolt att hennes bror fått gåvan. Men alldeles oavsett hur det stod till med den saken, tyckte hon om att se vilka konster han kunde få den att göra.

Det kändes roligt att se hur nöjd systern var med det hon hade åstadkommit, och han förstod henne. Lotus mindes hur han själv hade upplevt det när de första rökpuffarna hade uppstått och glädjen när han hade lyckats skapa en liten låga. En låga som visserligen hade kunnat sluta i en full skogsbrand ifall modern inte hade ingripit och trampat ned elden som hungrig hade spridit sig över marken. Han hade fått sig en liten uppläxning, men det hade bara varit av kärlek. Visst hade han varit smått tjurig åt modern då, men när han blev äldre förstod han hennes reaktion. Det hade, trots allt, kunnat sluta väldigt illa. Och efter det hade han varit mycket försiktigare.
Men ihärdig träning hade gett resultat och när han med ett belåtet leende på läpparna nu lät eldsflammorna slå upp omkring de två syskonen. Lågorna formade en ring kring dem, dansade en vild dans som till synes verkade helt okontrollerad, för att sedan sakta sjunka ned mot marken och slutligen försvinna. Det enda som fanns kvar omkring dem var ett tunt dis av rök och lukten av brända löv.
"Duger det åt dig, kära syster?" Retsamt flinade Lotus mot henne. "Eller kräver du något mer av mig?"

Fascinerad såg hon på hur Lotus eldsflammor flammade upp och rörde sig i en ring runt de båda syskonen. Det varade bara en kort stund, men hon tog ofrivilligt ett par steg framåt, närmare Lotus, när elden började omsluta dem, en ren reflex som sa att eld var farligt. Men det är ingen vanlig eld, intalade hon sig, det är Lotus eld och den gör inget mer än att brinna omkring dem om inte Lotus säger åt den att göra det. Hon betraktade den med öppen mun och skräckblandad förtjusning. När eldsflammorna var borta och det enda som fanns kvar var en lukt av brända löv och lite rök, viftade hon på svansen åt brodern.
    "Bara om du har något mer på lager", svarade hon med ett höjt ögonbryn och ett flin, som om hon utmanade honom på duell. I jämförelse med hans eldkrafter kanske hennes ljud inte var så mycket, särskilt som hon inte hade så bra kontroll över det ännu. Men det var något i alla fall, och hon tänkte träna tills hon blev jättebra, nej, bäst — hon skulle bli allra bäst på att härma ljud i hela världen.
    "Mitt ljud kanske inte ser så mycket ut jämfört med elden, men vi vet båda två att i en kapplöpning är det jag som är snabbast. Alla gånger om." Hon dök ner i lekställning och sneglade utmanande på Lotus.

Utmaningen som Lotus läste av i systerns uttalande fick den unga ninjahanen att fundera över hans nästa drag. Han var ingen mästare, långt ifrån, men han kunde sannerligen hantera elden bra för sin ålder. Inte för att han var skrytsam, men han undvek inte direkt ett tillfälle att bevisa det inför sina syskon ifall han hade chansen.
Men innan han kom på hur han skulle fortskrida så fortsatte Lazuli att tala, och den lekfulla ställningen fick ett brett flin att sprida sig över Lotus läppar. 
"Hah!" Det glada ljudet av ett kort skratt lämnade honom. "Upp till bevis!"
Och med ett lekfullt morrande kastade han sig mot Lazuli, beredd på att brotta ner henne även om han visste att hon skulle undvika hans attack. Hon var snabb, det kunde han inte neka till. Men att erkänna sig besegrad redan innan kapplöpningen tänkte han inte göra. 
Så när Lazuli duckade undan honom och sedan satte av genom skogen med ett gällt skratt var inte Lotus sen på att rusa efter henne, även han skrattandes, fylld av en lyckokänsla. 

[Blev lite PP, du får säga om jag ska ändra det (: ]

Lotus kastade sig mot henne, uppenbarligen med tanken att brotta ner henne — men hon var snabbare, smidigare och mer förutseende för att låta en sådan attack överraska henne. Hon duckade undan honom, drog sig bakåt lite grann för att ta sats, och sköt sedan iväg som en liten projektil. Öronen klistrades mot nacken i fartvinden och ögonen tårades, men hon saktade inte av. Hon hade inga planer på att ge Lotus tillfredsställelsen det skulle innebära att vinna över henne.
   Skrattet bubblade ur bröstkorgen på henne medan träd och buskar susade förbi. Det var när hon sprang så här, i halsbrytande fart på gränsen till okontrollerat fort, som hon kände sig som friast. När farten tog andan ur henne. När alla ljud och intryck smälte ihop till en bakgrundskuliss. Faktum var att hon för ett ögonblick glömde att Lotus jagade henne, och bara sprang vidare för att det var roligt.
   Snart kom verkligheten tillbaka och hon följde en impuls att helt utan förvarning vika av från stigen hon sprang på och fortsätta ut i terrängen, vigt hoppande över små buskar och kryssande mellan träd. Det skulle göra det ytterligare lite svårare för Lotus att hinna ikapp henne. Hon ropade över axeln: “Sisten till trädet där är en vargrumpa!” och ökade sedan ännu mer för att hinna först till det enorma träd som stod kanske femtio meter bort. När Lazuli äntligen nådde trädet, klättrade hon snabbt uppför den kraftiga stammen, grävde in klorna i barken och hävde sig smidigt upp. Trädklättring var en färdighet hon tyckte om och muskelminnet var det inget fel på, hon lärde sig oftast de mest effektiva teknikerna för att ta sig upp i de mest svårklättrade träden efter bara ett par försök. Förmodligen var det ninjaarvet som var ansvarigt för det. Med en smidighet som vargar av andra raser vanligtvis saknat slank Lazuli upp i trädet och stannade på en tjock gren för att se med hur mycket marginal hon vunnit.


[Det är lugnt!]

När systern gav sig iväg i en vinande fart var Lotus inte långt efter. Musklerna spändes under huden när benen trummade mot marken där han sprang efter sin syster. Smidigt följde han hennes rörelser, tog sig fram över den ojämna terrängen, samtidigt han skrattade av glädjeruset som flödade genom hans kropp.
Hennes uppmaning fick honom att ta fokusen från systern och rusade vidare mot trädet. Men inte hade han någon vidare chans mot systern, som alltid hade varit snabbare.
När hon smidigt kastade sig upp i trädet, klättrade upp till en tjock trädstam, var Lotus inte långt efter, men nog långt för att det inte skulle gå att diskutera vem av dem som egentligen hade vunnit. 
Mossan föstes undan under tassarna när han tvärbromsade nedanför trädstammen, samtidigt som han flinade upp mot systern som såg ned mot honom från grenen. 
"Jag tror inte någon är snabbare än dig."

Nöjt tittade Lazuli ner på brodern som nådde fram till trädet inte långt efter henne, men långt nog för att hon skulle kunna driva med honom för det. Hon räckte ut tungan åt honom uppifrån grenen som hon höll sig fast på tack vare starka tassar och tåliga ben. Det var ett stort träd, men hon befann sig bara på lägsta grenen, max ett par meter ovanför marken, så hon hade inga problem med att höra brodern.
   “Det tror inte jag heller!” sa hon, men ångrade sig ett par sekunder senare då en bekymmersrynka dök upp i pannan på henne. “Kanske Willow. Hon är väldigt snabb.” Få kunde ställa upp i ett lopp mot systern och slå henne, och de flesta gångerna brukade det vara Lazuli som fick se sig som besegrad.
   Hon klättrade försiktigt ner från trädet och lät tassarna sjunka ner i mossan med en mjuk duns. Hon sträckte på halsen för att lekfullt kunna bita i broderns öra, med svansen viftande bakom sig. “Ska vi tillbaka hem? Eller har du någon annan utmaning på lager?”

[Super ledsen för segt svar (hade typ glömt bort att jag adopterat den här karaktären, haha), men here it comes :'D ]

Han log medan han mötte hennes blick, samtidigt som han nickade instämmande. Ja, Willow var en skapelse som ingen kunde mäta sig med när det gällde snabbhet. Men han kände inget annat än glädje för systerns skulle, för alla sina syskons skull. Det enda han ville var att de skulle lyckas i livet. 
"Vi kanske borde börja röra oss hemåt?"
Han såg upp mot skyn, som saktade hade börjat anta en djupare färg. Fortfarande var det många stunder av ljus kvar, men man visste aldrig hur lång vandringen hemåt skulle bli. Det kunde ta ett bra tag, beroende på vad som kom emellan och distraherade dem.
"Vem vet? Kanske flera uppmaningar dyker upp efter vägen."
Retsamt flinade han emot sin syster innan han kärleksfullt knuffade henne i sidan med nosen. Det hade varit en underbar dag, och han såg fram emot många fler såna dagar.

[Avsluta kanske? (: eftersom rollet är så gammalt och dammigt.]

Lotus föreslog att de skulle börja röra sig hemåt, och Lazuli nickade instämmande. Hon var inte direkt mörkrädd, men kände sig tryggare hemma hos mamma och syskonen än ute i skogen när mörkret föll på, och även om hon hade Lotus var hon inte särskilt sugen på en nattlig utflykt. 
    “Okej”, sa hon, men kunde inte motstå impulsen att flina mot honom och retsamt tillägga: “Jag började nästan tro att du hade glömt bort hur man kom på bra idéer — det var den första jag hört dig säga på evigheter!” Hon förväntade sig att han skulle nafsa efter henne och störtade därför iväg, lade ett par meter mellan dem innan hon stannade och leende sneglade mot honom. 
    “Kanske det”, log hon till svar och så satte de fart, två glada ynglingar i det fallande solljuset, sida vid sida. 

[Avslutat, om du inte vill lägga till något mer! Det är ingen fara alls med aktiviteten, så tänk inte på det <3]