[Hoppas det är ok med lite PP, typ att Wind hittade henne och tvingade henne att följa med hem, haha :'D]

Det var med hängande huvud, bakåt strukna öron och ett ilsket mumlande kommandes hur strupen som den gyllene honan vandrade hemåt. Hon hade varit ute på ett, enligt henne, helt ofarligt upptåg och sedan hade det blivit ett väldigt liv. Modern hade funnit henne, trots hennes försök att dölja sin framfart. Och nu var det slut på det roliga.
Aldrig fick hon göra som hon ville.
Det var inte rättvist. Hon ville inte vara med de andra valparna och leka, de var tråkiga. Visst kanske de var ett bra sällskap vissa stunder, men mestadels var det samma sak om och om igen. Och ingen av dem vågade sig lika långt bort som Arroya. Alltså var de tråkiga, punkt.
Hon däremot hade en äventyrslust som verkade näst intill omöjlig att släcka. Visst var hon medveten om alla risker som hennes moder alltid pratade om, men ingenting hade ju hänt än så länge. Så var fanns egentligen allt det här farliga? Dessutom var hon ju försiktig... Det borde ju vara bevisat vid detta lag, eftersom att hon alltid hade kommit hem oskadd. Förutom några mindre rivsår, men de räknades inte. Vilken valp drog inte på sig såna under de hetsiga lekar som hörde barndomen till? Den här behandlingen var inte rättvis, hon hade bevisat att hon klarade sig själv, och ändå var hon tvungen att komma hem så fort modern fann henne. Det var ju löjligt, åtminstone i Arroyas ögon.
Hon ruskade huvudet i en smått upprorisk gest och kastade en ilsken blick mot modern som vandrade bredvid henne.

Hon går med bestämda steg tillbaka mot lyan, hennes käkar är spända och hennes blick är irriterat och hon sveper irriterat med svansen. Hon kastar en blick mot sin dotter och skakar smått på huvudet, om Arroya ändå kunde hålla sig nära lyan, visst är hon valp och deras nyfikenhet på omvärlden är ju stor, men hon är rädd att det skulle hända henne någonting. om det hände hennes döttrar något skulle hon aldrig förlåta sig själv, och deras far skulle bli rasande.

Även om de hade inte träffat sin far så hade hon berättat för dem om honom, och båda deras döttrar hade fått sin fars gyllene päls, men det fanns även inslag från henne.

Hon ser ner på Arroya igen och suckar en aning. - du vet att du inte får lämna flockområdet Arroya.. hennes röst är bestämd men allvarlig. Hon klipper smått med öronen. - Det lurar faror överallt.

Öronen veks bakåt då de uppfattade den bestämda rösten som kom från modern. Blicken vändes åter framåt och det var med en barnslig min i ansiktet som hon tyst uppredade det modern sagt. Det lurar faror över allt. Men hon var inte dum nog att härma Wind så att denne hörde henne, nej. Arroya visste bättre. Det vore inget annat än oklokt.
"Så, vad föreslår du att jag ska göra då?" sade hon istället med ett upproriskt tonfall. "Stanna på flockområdet och leka med de andra, mycket mesigare, valparna? För det vore verkligen såååå kuuul..."
Ironin och arrogansen hördes klart i den ungas tonfall. Hon var besviken över att inte få som hon ville, och hon var besviken att bli berövad sin frihet på detta vis. Varför kunde ingen förstå hur hon hade det?
Och nu skulle de hem till flocken, till de andra, och där skulle hon ses efter ordentligt i några dagar så att hon inte kunde sticka igen. Hon visste hur det fungerade.
Tråkigt, tråkigt, tråkigt...

Hon stryker öronen varande bakåt när hon hör dotterns upproriska tonfall och hon säger om de andra valparna i flocken. - Arroya, sådär säger man inte! Hon skakar smått på huvudet och undrande om hon hade gjort något fel med uppfostrande av valparna. Hon fnyser ilsket till och hennes blick mörknar en aning, - Det finns mycket saker du måste lära dig innan du ger dig av på egen hand, Hur du skall klara dig själv när du blir äldre.

hon snärtar till med svansen och klipper med öronen, trots att hon skäller på dottern så kunde hon ändå ana att en valp ville utforska och deras nyfikenhet är ju stort, men hon är så rädd att det händer Hyacint och Arroya något.

- När du blir äldre och får egna valpar så kommer du förstå, men tills vidare så får du nöja dig med att vara nära flockens revir. Dessutom har du din syster att vara med och det finns säkert något för er att hitta på här i flocken

hon går vidare med bestämda steg mot lyan.

Den orättvisa behandlingen som Arroya ansåg sig bli utsatt för gjorde att henne bara mer irriterad. Det var inte okej, hon kunde ta vara på sig själv. Var det verkligen så svårt att förstå?
Ilsket stannade hon och vände huvudet mot modern som verkade anse sig kunna bestämma över allt och alla. Arroya hade all rätt att säga vad hon tyckte, men inte ens det dög åt Wind som verkade ha så bestämda åsikter om vad som var rätt och fel och vad man fick och inte fick göra. Men nej, det här tänkte inte den unga rebelliska valpen tolerera.
"Det är så orättvist! Jag vet vad jag klarar av!" Frustrerat stampade hon med en framtassen i marken samtidigt som det sved en aning i hennes ögon. Det verkade som att tårar började tränga fram, och Arroya kämpade för att hålla tillbaka dem. Hon vägrade visa sig svag framför den som trodde sig kunna bestämma över henne.
"Jag önskar att pappa hade varit här, han hade förstått!"
Kanske det var dumt av henne att ta upp det, kanske det var ett ämne som inte skulle nämnas allt för mycket. Och säkerligen var det nog inte så bra att dra upp fadern i just detta sammanhang. Men hon var envis och tjurig och vägrade låta modern ha rätt och vinna. Aldrig!

Det kändes som en kniv stack i hennes hjärta när dottern nämnde Zodiac. Hon bet ihop käkarna för att inte säga något olämplig eller göra något dumt, men saknaden och längtan efter Zodiac är stor, Ibland funderande hon på att ta med deras valpar och gå med i hans flock, då kunde de ju vara tillsammans och Arroya och Hyacint skulle få lära känna sin far.

Men hon är osäker om de är ens välkomna i flocken. Hon ger ifrån sig en suck och vänder blicken mot den rebelliska valpen och skakar smått på huvudet.

Hon spänner blicken i dottern och rynkar en aning på nosen, - Er far är inte här, han skulle aldrig förlåta mig om det hände dig och din syster något Arroya. Hon stannar upp och vänder sig om och ser på Arroya. - Arroya..

Han såg bort från modern, vände upproriskt blicken mot trädens kronor och sträckte på sig för att visa att hon inte tänkte ge med sig.
"Pappa skulle veta att jag klarar mig själv!" Tonen var bestämd, hon tänkte inte förlora den här diskussionen. Även om hon hade lärt sig för länge sedan att det inte var någon idé att säga emot modern så kunde hon inte låta bli. Det låg i hennes personlighet att alltid vilja ha rätt, att vägra ge sig, att vilja ge sig ut på äventyr och upptäcka saker.
Rebellisk.
Det kanske låg något i att om modern hade sagt att hon inte fick leka med de andra valparna, så hade hon lekt med dem. Det var något med att göra tvärt emot som fick henne att ha kul, även om det ledde till såna här diskussioner. Hon gillade inte att göra det som andra sade åt henne. Hon kunde själv.
Hon kunde klara allting själv, hon behövde ingen hjälp. Varför skulle de alla, särskilt Wind, vara så överbeskyddande?
"Jag önskar att han hade varit här och att du hade försvunnit!"
Hon såg tillbaka mot modern med tårblänkade ögon samtidigt som hennes röst blivit så pass hög att det var på gränsen till att hon skrek.

[haha, åååh, så hemsk Arroya är med sin mor D:]

Orden som dottern är som knivar i hjärtat på henne , hon spänner käkarna hårt för att inte göra något dumt. Hennes ögon har börja sakta att glöda, ett tecken på att hon börjar bli arg. - Nu räcker det Arroya, ryter hon till. Hon tar ett steg mot dottern och griper tag i nackskinnet på henne och tänker lägga ner henne på marken för att visa att nu har hon gått för långt. hon morrar och blottar varnade.

Hon möter dottern blick och ruskar sedan på huvudet. - tror du inte att jag vill ha honom här också väser hon mellan tänderna. - men det finns inget vi kan göra åt det, så tills vidare får du göra som jag säger.. Hon backar undan från Arroya och fnyser lite. Hon försöker lugna ner sig, hon tar några djupa andetag och samlar tankarna.

[Sorryyyy för segt svar, men har varit så off D: ]

Hon stirrade ilsket på modern när denne röt åt henne, tänkte inte backa även om hon visste att hon hade gått över gränsen. Utan att riktigt förstå vad som hände fann hon sig själv liggandes på marken efter att ha fått en ordentlig tillsägelse av Wind. Hon ruskade på huvudet, snyftade till. Tårarna brände i ögonen. Det var så orättvist, allting var så orättvist. Och hon var less, hon var ledsen och hon var arg.
"Visst."
Det var allt hon sade, hon hade ingenting mer att säga. I hennes huvud rusade tankarna och i allt det förvirrade började en plan ta form. Hon tänkte inte acceptera detta.
Hon reste sig utan att se på varginnan med den eldfärgade manen och det var med en svag röst som hon talade.
"Jag går hem nu, men jag vill gärna gå själv." Svansen hängde bakom henne och hela hennes kropp utstrålade underlägsenhet. Hon var inte dum, nog visste hon att hon varken var större eller starkare än modern. Sakta började hon traska sin väg, i riktning mot reviret och resten av flocken. "Vi ses där hemma."

Hennes ilska lade sig snabbt, det burkar den alltid göra, såvida det inte var någon som hotade hennes vänner flock och familj. Hon backar undan från Arroya och ser på henne. När hennes dotter säger att hon vill gå hem själv fick det att hugga till i hennes hjärta, hon måste lita på att hon kunde ta hand om sig själv men samtidigt är hon så rädd att något skall hända dem. - Okej, men lova mig att du är försiktigt?

hon ger sin dotter en öm slick på huvudet, - jag älskar dig! innan hon ser efter sin dotter gå iväg tillbaka till flocken. Hon ger sig från en djup suck och tittar upp på himlen och sluter ögonen. "min älskade jag önskar att du vore här tillsammans med oss" tänker hon för sig själv i huvudet.

Hon ignorerade Winds ord, kände inte för att svara. Visst älskade Arroya sin mor, ingen tvekan om den saken, men det kändes verkligen som att modern inte kunde förstå henne. Som om de var på helt olika nivåer när det kom till vad som var viktigt i livet. Och därför uppstod alla dessa konflikter.
Men denna gång hade den unga honan fått mycket att tänka på, och för Arroya kändes det som att bristningsgränsen var nådd. Hur mycket mer skulle hon klara?
Hon ruskade på huvudet, tog ett beslut.
Hon ville vända sig om, se på sin mor, men hon tvingade sig själv att hålla blicken rakt fram och fortsätta vandra. Det var för sent för att vända sig om, det fanns inte längre något att se bakom henne. Och en känsla av sorg högg till i hennes hjärta. Men hon fortsatte, stannade inte.
Och när hon gått i några minuter, när hon var säker på att modern inte längre kunde se eller höra henne, satte hon iväg i språng. Susade fram mellan de lövklädda träden i ett försök att springa ifrån sina känslor.
Hon hade bestämt sig - Hon skulle aldrig mer återvända.

[sådärja, AVSLUTAT! Om inte du har något mer att skriva, men jag är då nöjd med detta ^^]