Efter en inte så trevlig vandring i träsket, som faktiskt innehöll ett rätt trevligt möte ändå så hade Kian fortsatt sin vandring ut mot stranden. Han ville se havet igen. Det lockar honom lite. Havet är en värld han aldrig kan utforska. För han kan inte andas under vatten. Men Ithril väckte mer nyfikenhet över detta stora våta blå. Så Kian ville se det igen. Tassarna placerar mjuk i sanden när han tar sig längre ut på stranden. Havets vågor slår mjukt mot sanden. Unghanen stannar upp. Den isande blå sveper ut över havets vidder. Det är vackert. Förunderligt. Unghanen står där. Bara står där och ser. Hur länge spelar ingen roll. Tiden flyter förbi. Han anlände på kvällen och inte förrän på morgonen, när solen stigit en bra bit på himlen blinkar hanen till och ruskar lätt på huvudet.

Förunderlig. Det är havet. Men lika förrädiskt. Kian piskar till med den korta svansen och gäspar stort. Han sjunker ner på framdelen och skjuter ut frambenen framför sig. Gäspar igen. När han reser sig ruskar på först på huvudet, sedan sprider det sig till hela kroppen. För en stund håller han på att tappa balansen. Tappa kontrollen över de långa benen. Men han samlar sig snabbt och slickar sig om munnen. Lite hungrig är han. Han ser sig omkring. Inget ätbart får han syn på. Han vänder sig om. Bort från havet och börjar i sin speciella passgång ta sig längre upp på stranden.

Där sanden övergår till gräs stannar han upp. Sänker nosen mot grässtråna som nästan verkar sträcka sig upp mot honom. Som för att röra vid honom. Unghanen sluter ögonen. Koncentrerar sig. Och mycket snart börjar en liten grodd sträcka sig upp. Den växer större och större. Snart står där en präktig liten bärbuske. Kian backar och öppnar ögonen. Han ser på busken. Nöjd över sin bedrift. Sedan tar han steget närmare igen och börjar plocka åt sig av bären. Deras söta smak mot tungan får magen att glädjas.

[PAX TILL DIMITRIJ]

[Dimi rollas för stunden tillsammans med en icke-spelad karaktär vid namn Aldo, som är hennes partner. Om du inte läst det och är intresserad kan du läsa om vad som hänt >Här<. Skriver detta från mobilen i väntan på färjan, så ursäktar på förhand eventuella felstavningar.]

Morgonsolen sken  blekt bakom den tunna molnslöjan som steg långt ut till havs. Vinden kastade sig in från havet och fick de vindpinade träden att knarra där deras grenar möttes. Måsarna och trutarnas hesa rop hördes i hela området. Fåglarna gungade över vågorna på smala vingar. Vattnet smekte mjukt över sanden och suddade ut spåren efter dem när de i sakta mak rörde sig söderut. De hade lämnat ön  bakom sig samma natt som de bränt de små kropparna.  Dimitrij kunde fortfarande känna hur hennes hjärta darrade även om hon utåt såg övervägande lugn ut. Hennes huvud var sänkt och blicken pendlade mellan vattnet som  sköljde över hennes tassar och stranden som sträckte sig i en snäv kurva, vilken skymde stora delar av stranden framför dem. Ljudet av Aldos långsamma, jag plaskande steg talade om för henne att han följde efter. Hon såg på honom över axeln och saktade in så att han kom upp jämsides med henne. Deras blickar möttes för ett ögonblick. De behövde inte säga något. Klumpen i deras bröst var ömsesidig. De fortsatte sin vandring i tystnad.

Hon hade slutit sitt sinne mer de senaste dagarna, men vågade inte stänga det helt så som för många år sedan. Försiktigt sökte hon, nästan automatiskt, av området ett stycke runtom dem. Aldos sinnes närvaro gav lika mycket tröst som hans fysiska, trots att hon kunde känna sorgen som gnagde honom lika väl som hennes egna slet i hennes bröst. De skulle leva, det var vad hon intalade sig själv. Vad än gudarna krävde av dem skulle de leva. Hur tungt det än blev. De skulle finnas där för varandra.

Dimitrij upptäckte en främlings sinne endast ett kort ögonblick innan hon fick syn på den långbenta skepnaden. Hon saktade in och stannade, med de grå varsamt vilande vid den rödbrune. Aldo stannade ett halvt steg framdöe henne och höjde nacken. Dimitrij rätade själv på sig medan hon snabbt velade mellan huruvida hon skulle fortsätta eller ta en väg runt främlingen för att undvika denne.

Kian slukar bären från sin buske. Alltid lika gott. Det är smidigt att ha en kraft som kan frambringa mat vart man än befinner sig. Fast på vissa platser kan det krävas mer ansträngning och koncentration. Men visst börjar han blir bättre på att kontrollera kraften i alla fall. Men han har aldrig haft någon att kunna visa upp sina färdigheter för. Syskonen är, ja han vet inte var. Och mor är någon annanstans. Kian studerar busken och försöker finna fler bär. Men busken är tom. Och han är nöjd för stunden. Busken tackar för denna stund och försvinner ner i marken igen. Kian slickar sig om munnen. Bärsaft har fastnat i pälsen på honom. Och han inser med ens att han fortfarande stinker träskvatten. Med ett flin vänder han sig mot havet igen. Det skulle inte sitta dumt med ett bad efter maten. Med några skutt, som på grund av hans långa gängliga ben, ser väldigt lustiga ut så tar han sig fram mot stranden. Stannar inte förrän han står på nosen i vattnet. Han snubblade helt enkelt över sina långa ben. Inget ovanligt. Men han lyckades dra ett djupt andetag innan hela huvudet hamnade under vatten. Kian sätter sig upp. De långa benen är rakt utsträckta från kroppen under vattnet. De långa öronen tyngs av vattendroppar som faller tungt ner för att återförena sig med havet igen. Kian skrattar för sig själv. Förhoppningsvis stinker han inte lika mycket nu.

Det viskas tyst i hans öra. De långa öronen rycker till och Kian vrider på huvudet. Den isblå blicken fästs på två främlingar längre bort på stranden. De står visst och stirrar på honom. Lätt generat reser Kian på sig och vandrar tillbaka upp på stranden. Han ser ännu smalare och spetigare ut nu när pälsen tyngs av vatten. Väl uppe på det torra stannar han och ruskar av sig det mesta av vattnet som skvätter vilt omkring honom. Nu ser han mest raggig ut när den blöta pälsen står på ända.

[Lite lustigt inlägg men ja. x3]

Hon hade inte mer än upptäckt främlingen och stannat innan denne fallit omkull i vattnet, upptäckt henne och Aldo och börjat röra sig upp mot stranden igen. En tunnbent varelse. Dimitrij släppte främlingen med blicken och vände sig bort från havet. Med en snabb blick på Aldo började hon röra sig mot skogsranden, men hejdades av vrenhanen när han pressade sitt ansikte mot hennes hals. Med ett lågt, trött ljud backade hon ett steg.
    "Det gör ont i oss båda. Men hur ont det än gör får det inte hindra våra steg." Hans röst var tyst. Knuten i Dimitrijs bröst tycktes dra ihop sig än mer. Hon vände på huvudet så att hon kunde trycka ansiktet mot hans kind. Kroppen darrade vag. De skulle leva. Med ett djupt andetag rätade hon åter på sig. Aldo höjde också huvudet och vände sina blanka ögon mot främlingen. Dimitrij öppnade sitt sinne, sträckte det mot främlingen utan att försöka göra intrång. Ett ungt sinne. En ung varg. Hon svalde klumpen i halsen och fortsatte sedan att i sakta mak röra sig längs med havets rand.

Kian studerar lite nyfiket främlingarna. Den ena av dem ser väldigt underlig ut. Kian har mött på en hel del vargar med underliga utseenden. Men aldrig en med horn. Och kombinerat med vingar sedan. Och sådana vingar har han aldrig sett förr. Kian studerar dem när den horn- och vingprydde verkar vilja gå en annan väg för att undvika möte. Men ändrar sig på grund av den mörkare vargen som inte har vare sig horn eller vingar utan ser ut lite mer som Kian i kroppskonstruktionen. Men det är den horn- och vingprydde som fångar Kian's intresse. Hur är det att ha vingar? Är inte de där hornen ivägen? Dessa frågor och några till sveper omkring i manvargskorsningens hjärna. Tänkt om man hade vingar. Fast det skulle inte vara så bra om man var fasligt höjdrädd. Fast man kanske inte kan vara höjdrädd om man har vingar. Det kanske inte hör till. Men tänk om? Att ha vingar och vara bunden vid marken för att man är rädd för himlen. Det kan inte vara skönt. Det måste kännas lite som att vara fängslad. Men horn då? Hur kommer det sig att det verkar finnas vargar med horn. Fast den här främlingen kanske är den ende? Men borde det inte finnas i släkten då? En kan ju inte bara helt plötsligt födas med horn? Eller någon förfader kanske tog en hjort till maka? Kian står stilla. Blir lite förvirrad av sina egna tankar medan han fixerar främlingarna med blicken. Huvudet tippas lätt på sne. Vill inte främlingarna stanna för att prata så är det ingen som ska stoppa dem. Men Kian kan inte låta bli att vara fasligt nyfiken på den horn- och vingprydde.

Hon drog långsamma, djupa andetag medan de tyst närmade sig främlingen. Hennes blick vilade långt framför dem, där stranden rundade sig själv och försvann bakom träd och stenar. Aldo rörde sig vid hennes sida, ett halvt steg bakom henne där hon precis uppfattade honom i ögonvrån. Ju närmare ynglingen de kom, desto längre ut i vattnet rörde sig Dimitrij. När det nådde en bit upp över benen slutade hon vandra utåt, och höll kursen längs med stranden. Hon vände huvudet mot den brune, tog in att han fanns där innan hon åter vände blicken framåt. Så snart de passerat främlingen började hon att långsamt närma sig strandkanten igen. Aldo saktade in för att se på den yngre innan han fortsatte följa hennes spår.

Tydligen verkar den fascinerande horn-och vingprydde inte intresserad av ett möte. Hon verkar inte vilja gå nära Kian alls. Som om han endast är ett hinder på hennes väg. Hon ser sorgsen ut. En sådan sorgsenhet som Kian själv aldrig skulle kunna tänka sig.
De långa öronen faller sakta ut åt sidorna. Slokar. För ett kort ögonblick möter han blicken hos den andra långbente. Den som är i sällskap med den horn- och vingprydde. En lätt suck lämnar Kian innan han med lätt hängande huvud börjar röra sig bortåt. Han undantrycker den nyfikenhet han känner för den horn- och vingprydde.
Han har aldrig känt sig så betungad förut.
Han blev totalt ratad av främlingen. Som om han vore någon stinkande skräphög. Diskret sniffar han på sig själv. Nej, stanken från träsket har helt spolats av honom. Han vänder sig om och ser efter främlingarna igen. Han står stilla. Tårna gräver ner sig i sanden under honom. Han får en koncentrerad rynka mellan ögonen. Sakta men säkert växer en förunderligt vacker ros upp ur sanden en bit framför främlingarna. En ros som är så vacker som man bara kan tänka sig. Kanske främlingarna kan känna sig lite gladare om de får se att det finns skönhet i världen. Världen är vacker.
Kian är fortfarande väldigt ung. hans sinne är fortfarande obefläckat. Och ser han någon som mår dåligt så vill han gärna kunna hjälpa till.

Dimitrij stannade tvärt när en ros, som sprungen ur intet, växte upp ur sanden framför dem. Hennes nacke kröktes lätt och hon rynkade osäkert på ansiktet. Innan hon hann hejda dem hade tankarna rört sig till Itrozo. Rosenskogen. Honom. Hon knep ihop ögonen och ruskade på huvudet innan hon snabbt vände blicken över axeln, mot ynglingen. Hon antog att blomman var dennes verk, men hon såg inte anledningen till den.
    "En... ros?" Aldo gick förbi Dimitrij för att se på växten. Han sänkte huvudet och nosade på den.

De långa öronen klipper till på unghanens huvud och ett litet leende kikar fram i mungipan. Han tänker inte tränga sig på om främlingarna inte vill ha honom där. Men en liten ljusglimt för att hålla modet uppe är aldrig fel. Den korta svansen sveper till bakom honom och han sträcker på sig. Ställer sig rakt. Stolt. Liksom mor. Och kanske även som far. Den isblå blicken vilar varmt på främlingarna.
"I det djupaste mörker ser man bara ljus. Må framtiden le varmt mot er från och med nu". Han talar med klar och tydlig stämma. Sedan vänder han helt om och travar iväg över sanden. Bortåt. Mot nya äventyr.

[Kortroll?  Kanske Kian har lämnat något litet spår hos Dimi och hennes följeslagare. ^_^]
[Tänkte fråga med om det kanske snart kunde vara så att valparna kan åldras lite till? ]

Den unga vargen talade med en klar, tydlig stämma. En främling som önskade dem en ljus framtid. Hon kunde inte annat än stå kvar och se efter honom när han vände och gick. Hon mötte Aldos blick när ynglingen försvann. Ett blekt leende sökte sig över hennes läppar. De levde.

[Avslutat C:]

[Menar du Kian och Kilah? För mig går det bra. Fråga Kilah innan bara C:]