[Var först i "Dumdristig envishet" som ett ensamt reaktionsinlägg, men vi beslutade att ta ett helt roll istället c: Fortsättning på sagda roll.]

Delshay var en av de som kastat osäkra blickar bort mot ledaren och Loke då de båda skiljdes åt och gick åt varsitt håll. Vissa ryckte på axlarna och återgick till sitt, medan vissa fortsatte snegla förstulet bort mot inblandade för att eventuellt kunna få en glimt av vad det hela handlade om. Det var inget ovanligt att Dimitrij vässade rösten inför vissa samtal, men såhär brukade det inte låta. Inte så uppenbart. Hon hade verkat allmänt lättretad det senaste, lite för stingslig, lite för skarp, för att de flesta skulle räknat det som normalt Dimitrij-beteende.
  "Niy?" Systern vred på huvudet från sitt samtal med en annan medlem, ursäktade sig och rörde sig utan vidare mot honom. Del väntade in henne, och kastade ännu en blick mot Vikaanen.
  "Hm?", sade Niyaha frågande och slog sig ner intill honom.
  "Vad tror du det där var om?"
  "Jag vet inte", svarade systern och blickade även hon bort mot ledaren, som lagt sig ensam en bit bort. Blicken följde fortfarande de som fortfarande tränade. En bit bort hördes Niaras upprepade skall, som återgått till sin jämna rytm efter uppehållet.
  "Mm.." Svaret kom som bekräftelse på att han hört henne. Han hade vridit bort blicken en stund för att ledaren inte skulle få syn på honom sådär uppenbart stirrandes, men nu såg han återigen bort mot henne. Tankfullt bytte han ställning och bet sig lätt i tungan. "Tycker du jag ska prata med henne?" Systern skrattade lågt till.
  "På det humöret? Inte din bästa idé, Del. Inte för att du har särskilt många bra överhuvudtaget.."
  "Pah!", svarade han förnärmat och kastade en snabb blick mot Niyaha, men de bådas ögon var bara retsamt lättsamma. Det låg faktiskt ett korn, ett ganska stort korn, sanning i vad systern påstod. Det fanns många skräckexempel på dåliga ideér han kommit med. Unghanen ruskade sedan lätt på huvudet och funderade vidare.
  ".. Äh!" Delshay reste sig upp, skakade dammet ur pälsen och började röra sig framåt. "Jag pratar med henne."
  "Del.." Han ignorerade systerns röst genom att helt enkelt filtrera bort den, och rörde sig i en halvmåne över träningsfältet för att inte behöva nalkas Dimitrij framifrån. Långsamt tog han sig närmare, utan att ha osäkerhet i steget, och harklade sig lätt. Ett svalt leende befann sig på hanens läppar. Det här kanske var att kasta sig till hajarna, ändå. Men man kunde väl inte få skäll av att vara omtänksam.. eller?
  "Öhm.. Är du okej?"

Den tidigare, plötsliga ilskan var som bortblåst från ledarens anlete där hon låg stilla och betraktade de medlemmar som fortfarande sprang. De var inte många kvar, och hon räknade med att alla skulle ta sina sista varv inom loppet av några minuter. Nairas skall hade snabbt återgått till sin fasta rytm, och noviserna som vilade efter springpasset hade börjat tala sinsemellan. Kanske diskuterande träningen, eller vad Dimitrij och Lokes utbrott handlat om. De flesta borde ha uppfattat vad som hänt. Doften av den vite fårskallens maginnehåll stack fortfarande i vikaanens nos, trots att hon lagt sig så att den lätta brisen skulle föra den bort från henne.
    Han fick säga vad han ville, hon tänkte inte ha någon som sprang ihjäl sig själv på hennes pass. Dimitrij oroade sig för honom. Hon oroade sig för dem alla. De hade inga, utöver hon själv, som kunde visa hur långt de skulle nå, eller när de behövde stanna upp. Och hon räckte inte till. Hon kunde inte räcka till för att hjälpa alla ständigt, hur gärna hon än ville och hur mycket hon än försökte. Det tog för lång tid. Och inte blev det bättre med en tjockskallig drummel som inte kände sina egna gränser. Ljus! Hon kunde inte förstå att han inte såg problemet i att springa tills han inte kunde hålla sin senaste måltid kvar.
      Den varma, dammfyllda luften fyllde hennes lungor i djupa, regelbundna andetag. Långsamt kände hon de värsta spänningarna i kroppen släppa medan hon låg still i gräset. En lätt huvudvärk hade börjat gnaga innanför hennes pannben. Blod och förbannad aska, att det alltid skulle bli såhär. Hon sög in luft mellan tänderna, höjde huvudet en aning och slöt ögonen.
      Hon kunde känna Delshay närma sig redan innan han påkallade hennes uppmärksamhet. När ynglingen kom närmre så ryckte det lätt i ledarens öron, och hon kastade en snabb blick åt hans håll innan hon drog ett nytt, djupt andetag och vände tillbaks de grå mot de som ännu sprang. När unghanen harklade sig sänkte Dimitrij nosen och såg skarpt mot honom. Öronen ryckte på nytt, endast för att pressas hårt mot nacken igen.
      "Öhm.. Är du okej?"
Hon höll kvar blicken vid novisen för ett andetag, innan hon såg tillbaks på de springande. I de grå spelade ännu det vassa mörkret, trots att anletet var lugnt. Hon klickade irriterat med tungan.
    "Vill du något, Delshay?" De tonlösa orden blev vassare än vad hon tänkt. Hon slöt ögonen på nytt, och fyllde åter lungorna för att sedan hålla andetaget en kort stund.

"Vill du något, Delshay?"
Rösten var vass. Delshay trampade lätt med frambenen ett par gånger, vek bak öronen och sänkte huvudet några centimeter. Det var så tydligt att Dimitrij inte ville prata om någonting alls just då att det nästan gick att ta på, men den här gången tänkte han inte ge sig. De andra undrade, och om det inte var någonting ytterst privat och intimt som gjorde henne så bitsk så var det väl åtminstone bra för de andra att veta. Eller? Han kastade en blick bort mot träningsfältet, där Niyaha hade återgått till att prata med Sixten. Hon hade uppenbarligen berättat för Omegan vad han var i färd att göra, då de båda sneglade åt hans håll i något som skulle vara diskret. Det var det inte.
  "Hrrm.." Återigen harklade han sig. Kanske var det ett långskott, ändå. Kanske skulle hon sätta sig på honom (igen). Det hade hänt förr. Inte fega ur nu, bannade Delshay sig själv och slickade sig om nosen. "Joo... Jag undrade.. Jag undrade bara hur du mår." Döda mig inte, typ. "Du verkar vara lite..", Del pausade och försökte hitta rätt ord, ".. ilsk."

Hon sneglade på ynglingen ur ögonvrån när han sade att hon såg ilsk ut. En hård fnysning, nästan ett frustande, lämnade hennes nos. Hon drog in tassarna under sig så att hon låg på armbågarna och hasorna.
     "Det blir bättre om jag får lite tid", sade hon med samma tonlösa stämma. Orden var inte riktigt lika vassa, men långt ifrån utan skärpa. Hur hon mådde? Hon mådde bra, under omständigheterna, även om huvudvärken långsamt försökte äta hennes tankar.

"Det blir bättre om jag får lite tid." Del nickade med ett framtvingat, oäkta leende. Föga övertygad. Frågan var om hon hade särskilt mycket tid att få saker bättre på. Alltid fullt upp, inte mycket vilotid. Det var dock inget vidare bra förslag att fråga igen, trots att han mycket gärna ville veta. Blicken vandrade som snabbast mot Niyaha och Sixten, som sett bort men nu återigen sneglade i smyg. Han såg hur Niyahas blick smalnade av, som om hon försökte få fram vad som skedde längre bort. Sixten hade övergått till att helt vrida huvudet åt deras håll, men såg sedan demonstrativt bort då han insåg det. Fjantar, kommenterade Del i huvudet.
  "O-okej. Jag.. Och de andra, är bara oroliga. Jag menar.." Äh, det lät dumt. Han fnös och skrattade i ett åt sig själv, skakade lätt på huvudet. "Såå.. Du är okej, alltså?"

"O-okej. Jag.. Och de andra, är bara oroliga. Jag menar.."
Dimitrij slöt ögonen hårt. Öronen låg hårt strukna mot nacken under hornen. Hon kände raggen röra sig över svansen och höfterna, utan att riktigt resa sig. Så mycket för en stund att samla tankarna och lugna ner sig igen.
     "Såå.. Du är okej, alltså?"
De slappa öronen ryckte upp över hennes hjässa och ställde sig spetsade rakt fram. Hon slog snabbt upp ögonen och spände hårt blicken i den unge hanen. I samma ögonblick krusade sig den långsmala nosen, och en dov morrning steg ur vikaanens bröst. Trots det varnande ljudet låg hon stilla, och anletet slätades snabbt ut i sitt sedvanligt oläsliga yttre igen. Hon ville lämnas i fred. Den tidigare lätta huvudvärken hade övergått i ett molande pulserande.

Delshay visste inte riktigt vad han väntat sig, annat än den här reaktionen. Den enda skillnaden var att hon faktiskt inte flög på honom, om än raggen restes och morrningen var uppenbart avvisande. Hennes blick var skarp som en knivsegg, och lika metalliskt grå. Hon var verkligen inte på humör. Ungvargen backade genast undan några steg, huvudet åkte per automatik ner i nivå med skuldrorna och öronen veks bakåt, lika mycket som i lätt underkastelse som att han var förnärmad. Så mycket för att bry sig. Några som i smyg följde händelserna på avstånd hade ryckt till vid den plötsliga ändringen av uppträdande hos henne.
  "Förlåt då", muttrade ynglingen bittert, himlade svagt med ögonen och vände om för att inte råka i mer trubbel än redan gjort. Med en sista blick mot ledaren vände han om och rörde sig iväg över träningsplatsen, i samma halvmåne han tagit sig dit för att nå fram till de andra. Sixten och Niyaha såg nyfiket på honom när han närmade sig, med ansiktet i en lätt stött min. De som flesta som tittat på hade åter vänt uppmärksamheten mot träningsbanan. Skall, skall, skall.
  "Vad sa hon?" Sixtens röst hördes långt innan han hunnit fram, men tillräckligt låg för att Dimitrij inte skulle höra på avståndet och under ljudet av Niaras fortfarande upprepande skall. Skall, skall, skall. "Sa hon något?"
  "Ingenting. Hon bara morrade åt mig." Niyaha frustade till av skratt och skakade på huvudet, som om det var precis vad hon väntat sig. Sixten log snett, men sade ingenting mer.
  "Sa ju att det inte var någon bra idé."
   "Äh!" Del såg till att sopa till systern i ansiktet med svansen när han gick förbi henne för att leta upp närmsta vattendrag. Sixten skrattade.

[Haha, orkar inte xD Ska vi avsluta här?]

När Delshay ryggade undan, vände om och lämnade hennes sida så släppte Dimitrij ut ett djupt andetag. Hon ruskade på sig, och sträckte ut framtassarna långt framför sig så att hon vilade på bröstet snarare än armbågarna. Hon låg still på det viset i ett par minuter, studerande de sista springande. Deras steg började bli osäkrare, och det skulle inte dröja länge förrän de inte längre hängde med i takten. Övningen skulle snart vara över.
     Hon släppte fram en vid gäspning. Det knäppte ljudligt i käkarna. Tungan fuktade nosen medan hon rullade över på sidan, med benen rakt ut vid sidan om sig själv. En djup suck fick den tunna kroppen att höja sig en bit, innan hon sjönk ihop mot marken. Vingarmen som hamnat under kroppen ryckte lätt innan hon lyckats maka den till rätta. Hon slöt ögonen, bakom vilka den bultande smärtan lagt sig på en jämn nivå. Hon skulle troligtvis ha kvar värken hela dagen. Fördömt. Hade hon tur så skulle en stunds vila hjälpa åtminstone lite.

[Avslutat]