Att ta sig genom området med en enorm varg vid sin sida visade sig vara enklare att att röra sig ensam. Vargar tycktes bana väg för den vita bjässen per automatik, och det dröjde bara halva tiden det normalt skulle tagit innan de nått vägen ner till underjorden. Orkidé hade sprungit i förväg för att förbereda sig för sin kommande strid och lämnat dem ensamma kvar. Ronia brydde sig föga, van vid att umgås med främmande vargar, och följde lugnt efter honom ner till uppvärmningsplatserna. 
   Loke fick tidigt sikte på en ljus varg med horn, och Ronia tog chansen att studera henne medan de närmade sig. Hon kunde snart fastslå att hon inte sett någon som liknade henne förr. Det var ett säreget utseende. Knotiga vingar som hon pekade med, en tunn svans och ovanligt smalt ansikte. Medelålders.
   "Dimitrij", kallade Loke när de hunnit närmare. Ledarens allvarliga blick föll på hanen, och sedan på Ronia. Hon synade Inferon ingående under några tysta sekunder. Till sist mötte hon Lokes blick på nytt, uppmanande.
   "Det här är Ronia. Orkidés halvsyster."
   "Ledare av Isil Anar", fyllde Ronia i, inte helt förtjust i att andra pratade över huvudet på henne. Hon nickade till hälsning. Deras släktskap var heller inte varför hon ville möta Dimitrij, om än blodsbandet fortfarande fascinerade henne. Trots det ägnade hon Loke ett kort men välmenande ögonkast genom det seriösa uttrycket. Hon hade aldrig haft en stor familj, än mindre släktingar, men ännu var hon inte säker på hur hon kände över faktumet. Inget ont, åtminstone - såvida de inte gav henne en anledning. De var trots allt helt okända.
   "Det är sant", började hon åter, och såg mot Dimitrij igen. Hon var inte allt för intresserad av att diskutera sin familj just då, och valde att fortsätta styra in konversationen på rätt riktning. "Vi delar samma far - Black av Isil Anar. Men det är inte därför jag frågade efter er." 
   Hon höjde något på ett ögonbryn. 
   "Jag hoppades att vi kunde talas vid."
   

Dimitrij vände blicken mot Loke när hon hörde honom kalla. Han var på väg mot henne, i sällskap av en mörk tik, som i det skiftande ljuset i rummet var svår att avgöra färgen på. Svart, kanske, men skimrande på ett vis som förde tankarna till eld. Dimitrij gav ett kort ord till Orkidé och Delshay, som stod vid hennes sida, och de båda Jägarna fortsatte längre in bland de väntande gladiatorerna och anhöriga runtom. Själv rätade Dimitrij på sig, och synade Loke och den svartskiftande tiken när de kom fram till henne. Ronia, ledare av Isil Anar och halvsyster till Orkidé, hade en seriös uppsyn. Hon avfärdade snabbt diskussionen om släktskap och bad istället om att få talas vid. Dimitrij pausade för ett ögonblick, innan hon gav Loke en nickning. Loke hummade kort och fortsatte förbi henne, efter Orkidé och Delshay, och Dimitrij mötte helt Ronias blick.
     "Dimitrij Yaakov, Jägarna. Vad vill du tala om?"

Ronia slängde en menande blick efter Orkidé, som försvann iväg med en liten brun varg vid sin sida. Hon hade varit väldigt exalterad när de upptäckt släktskapet. Trots att Ronias egna entusiasm hade varit mer likt tystlåten, eftertänksam förundran så hade hon likväl varit villig att lyssna när hon pratade. Förutom att hon berättat om Loke så hade hon också nämnt att hon tillhörde en flock. Vad det var för en flock var hon inte säker på, men utefter de vaga beskrivningar hon fått så var den inte bekant. Än.
   "Orkidé talade väl om er Jägare", började hon enkelt, gick rakt på sak. "Och Isil Anar är alltid villiga att knyta nya kontakter. Även med de mest diskreta. Det brukar kunna gynna alla inblandade, på ett eller annat sätt." Hon såg sig om i underjorden. Ljud ekade mellan väggarna och ett större antal vargar gjorde mycket väsen av sig i sina förberedelser. Kraftanvändning dunklet att skina upp då och då, och marken vibrerade ibland under tassarna. Det var inget bra ställe att diskutera någonting alls på.
   "Se det som ett erbjudande." Hon backade ett steg, nästan utmanande, trots att allvaret dröjde kvar i blicken. "Jag är fri nu, om det skulle locka."

Dimitrij släppte inte Ronia med blicken när den andra ledaren såg sig omkring. Vargarna runtom var upptagna med sitt, men upptagna betydde inte att de inte kunde överhöra, om det Ronia ville tala om inte var för deras öron. Ronia backade, och utan en rörelse så dök Dimitrij med sina mentala trådar. Snabbt, med en kraftrörelse invand och finslipad över många år nu, avsökte hon eldtikens sinne innan hon lika snabbt drog sig tillbaka. Hon letade inte djupt, inte i detalj hos någon hon inte behövde känna i detalj. Det var snarare en reflex vid det här laget, en bekräftelse av avsikt snarare än något annat. Dimitrij lade inget av det själv på minnet, men hon hann se elden. Ett starkt, dominerande intryck i Ronias sinne. Det hade inte gått mer än ett par korta ögonblick sedan Ronia backat, när ett litet leende sökte sig in över Dimitrijs långsmala anlete.
     "Nåväl." Leendet försvann lika snabbt som det dykt upp. "Låt oss hitta en bättre plats." Dimitrij slöt upp vid Ronias sida för att följa henne ut ur det undre galleriet. Deras steg ledde dem till en för stunden tom korridor, en våning över markplan och med välvda öppningar i väggen som gav utsikt över vargarna utanför byggnaden. Nedanför dem justerade handelsmän sina platser, eller prutade med vandrare som kommit långväga ifrån för dagens händelse. Genom väggen på deras andra sida kunde publikens höga sorl höras inifrån arenan. Så snart som de klev in i den lugnare korridoren, och lämnade en högljuddare bakom sig, så gav Dimitrij Ronia en tydlig, tankfull blick.
     "Du har mött dem." Det var inte så mycket en fråga som ett påstående.

"Mött dem?" Upprepade hon. Det var en väldigt vag fråga. Ronia mötte Dimitrijs blick med en liten rynka mellan ögonen. Skuggfall var belamrat med vargar av olika titlar och härkomster under den pågående invigningen. Hon hade stött på många under vistelsen. "Du får nog vara lite mer specifik än så." Hon höjde ett frågande ögonbryn när Dimitrij stannade till i korridoren. "Jag har mött många va-"
   Ronia ryckte märkbart till när ett högt brus tycktes slå lock för hennes öron. Starka färger flimrade framför ögonen när hetta slukade kyla, och elden slöt sig runt henne när en massiv, flammade entitet kastade sig över-
   Det hela varade bara under bråkdelen av en sekund, men när bilderna försvann så tog det ändå ett ögonblick för henne att orientera sig igen. Så djupt hade minnet etsat sig fast i henne. Hjärtat hade hunnit hoppa över ett slag när hon fixerade Dimitrij med blicken. Hon såg tillbaka med samma allvarliga, svala uttryck som tidigare, som om ingenting hänt. Ronia kastade en blick ut mot korridoren, men den låg lika öde som tidigare. Jaså.
   "Telepatiker", konstaterade hon torrt. En liten morrning krusade nosryggen, mer varnande än aggressiv. Hon hade aldrig uppskattat när andra grävde i hennes medvetande, särskilt inte inte främlingar. Hon visste dock bättre än att trigga osämja med okända flockar och tvingade sig själv att hårt sluta käkarna. Så hon visste. Bortsett från sina flockmedlemmar hade hon aldrig delat händelsen med någon, och för stunden planerade hon att vakta den informationen. Hon studerade den andra ledaren med ett påtvingat lugn, och när hon talade hade det fientliga tonfallet suddats ut.
   "Så?"

Dimitrij gav ingen reaktion på det torra konstaterandet. Hon var van. Och visst fanns det andra sätt hon kunnat dela sin insikt genom, men hon ville att den andra förstod när hon visade sin egen upplevelse. Ett kort flimmer av minnen, av eld i en skog som idag var en helt annan.

    "-säg mig, Dimitrij
    Säg, ser du mig nu?
    Säg, hör du mig nu?
    Och säg mig, tror du nu?"

Windfaris bländande gestalt och ekande röst.

    "Res dig, dotter av Numoori"

Brännande värme och ett vrålande inferno sporrat av gudinnans vindar.

    "Res dig, och du är förlåten
    Res dig, och du har förlåtit dig själv, och se aldrig tillbaka
    För du finns nu, och elden kommer inte vara nådig
    Mot den som är svag"

Det var över på bara ett ögonblick, och Dimitrij drog tillbaks sitt sinne igen. Hon mötte Ronias blick med tydlig intensitet i ögonen. Menande. De var båda här. Ledare för varsin flock. Båda vittnen till- nej, mer än så. Båda sedda av gudarna. De visste, båda två, hur det kändes att bli berörd av något större än de själva. Det var en känsla, en upplevelse, som inte kunde förklaras. Som andra inte kunde dela.
     "Så", upprepade Dimitrij som svar. "Ett erbjudande, sade du? Jag lyssnar." En av Aurinkos valda, till Windfaris.

[Här finns rollet där Dimitrij mötte Windfari, för de som är intresserade: [Länk]
Tänker att hon bara visar själva mötet, och inte att det var hon själv som startade den branden.]

Fler bilder gick genom huvudet på henne - snarlika, men på många vis annorlunda. Från att först ha stelnat till och förberett sig för att - om möjligt - kämpa emot intrånget, så slätades det avvisande uttrycket långsamt ut. Det gick om i huvudet på henne när intrycken försvann, och när hon mötte Dimitrijs menande ögon var det med ett nytt intresse i blicken. Närvaron var omisskännlig, unik. Kraftfull och levande, mer än något annat än det hon själv bevittnad den vinterdagen för flera månader sedan. Samma lövskog, en annan årstid, bara för många år sedan. Det här var viktigt. Väldigt viktigt. Ett större perspektiv av det hon själv bevittnat.
   Tankarna la sig långsamt och Ronia hummade i bekräftelse när Dimitrij talat. Ja, erbjudandet hade hon på sätt och vis redan tagit när hon valt att följa med för att talas vid - men det här... Det var unikt. Inte för att hon förväntat sig att hon var den enda i sitt slag att någonsin varit i en guds närvaro, men för att hon aldrig förväntat sig på bevis för mer än så. Det var en grund att stå på. En delad erfarenhet, någonting viktigt. Gudarna hade haft en avsikt med dem båda, och även om hon inte till det fulla kunde förstå vad det var Dimitrij varit med om för länge sedan så var det nog för att hon ville värna om den kontakten.
   "Skulle ni någonsin återvända?" Hon höjde något på ögonbrynen åt ledaren, nästan menande. Lövskogen låg långt bort, visserligen, men det behövde inte ha någon betydelse. "Yanamore skulle alltid stå öppet för Windfaris dotter, och hennes jämlikar."

[Jägarna och Isil Anar blir långdistans-buddies. Avslutat.]