Solens bleka vintersken klädde världen i matta färger. Vinden lekte över det kyliga landskapet, kastade sig av och ann mellan de ojämna stenarna. Den tumlade över de mindre stenarna, slängde sig runtom de större och fick den tunna snöslöjan som klädde det karga landet att yra. Luften var kall och torr, och snön låg endast som lätt puder. Att våren var i antågande märktes ännu inte här, och skulle inte märkas på ett tag än. Hon drog in luften i lungorna och kände hur den stack i nosen. Hon lät dock inte kylan bekomma henne. Hon hade inte tid till det. Hennes ben rörde sig långsamt. Var tass placerades noggrant bland stenarna för att inte snava. Ändå vinglade hon till då och då. Tröttheten tyngde hennes huvud, men blicken sökte vaksamt framför smutsblodet. Även om solen sken var hon inte trygg. Hon var inte tillräckligt långt bort. Inte än. De långa benen värkte, musklerna skrek vid var rörelse, men hon vägrade känna det. Hon vägrade stanna, vägrade vänta. Hon hade inte tid att vila, hade inte tid att bli frisk. Så länge hon kunde röra sig, se, andas, så skulle hon fortsätta. Tills hon nådde havet och längre om hon så behövde.

Vingarnas fingrar hölls hopfällda, krökta längsmed armen. De extra lemmarna förde inte tankarna till vingar vid första anblicken så länge de hölls hopfällda. Armarna hölls längs hennes ömma sidor, där huden på sina ställen skymtade när vinden rev i pälsen. Huden var mörk av blåmärken som höll på att läka, och skiftade i lila och gula nyanser. Hon hade en ängel att tacka för sitt liv. Hon var skyldig den lilla en tjänst, stod i skuld med sitt liv. Men hon hade inte kunnat stanna, inte där. Hon stötte med den ena vingen mot marken för att återfå balansen, och lät den sedan på nytt pressas mot sidan. Den vanligtvis tunna kroppen var klen och utmärglad, ändå var blicken skarp när hon vände blicken mot skyn.

En flock gäss passerade genom luften med hesa skratt. Kanske var de det tecken på vår som ännu saknades. Hon följde dem med blicken innan hon på nytt snavade till och tvingades ta emot sig med den ena vingens knogar. Hon stannade upp, rätade på sig. Så snart hon återfått balansen kastade hon ett öga efter fåglarna. De var redan en god bit bort, och hade det inte varit för den underliga skepnad som visade sig i deras närhet hade hon struntat i dem och vandrat vidare. Hon kunde urskilja vad hon trodde var en varg i skyn, för långt bort för att avgöra om det var någon hon mött tidigare eller ej. Men det var inte att det var en varg som var underligt, utan vad den gjorde. Hon hade mött vargar som flög, och var själv ett av de udda, vindburna exemplaren. Men aldrig hade hon skådat en varg som svävade, till synes utan vingar. Hon förblev stående med blicken fäst vid främlingens silhuett.

Fäna jagades närmare, och Dimitrij kom på sig själv med att stirra dumt när en gås föll ned från himmelen endast ett stycke ifrån den plats hon stod på. Hon såg på fågeln, men vände snabbt blicken mot främlingen igen medan denna gav sig i kast med en annan gås.

När den blå främlingen tog mark och upptäckte Dimitrij, mötte smutsblodet hennes blick med sin lugna mask. De skarpa grå ögonen vittnade inte om de skador hon bar, och hon rätade på sig för att inte ge sken av svaghet. Hon hade verkligen inte tid med det här! Den ena av vingarna sträcktes till marken för att ta tyngden från hennes ben. När den andras gula ögon flackade mellan vrendrakargen och det döda fäet såg Dimitrij för sin inre blick hur hon själv greppade gåsen och sprang. En dum tanke, självfallet. Hon skulle knappt hinna linka fram till den förrän den andra hunnit före. Novis. Vet dina gränser, brukade de äldre säga. Hon hade ingen tid att öda. Hon lät blicken söka i området bakom den blå svävaren, åt öst, medan hon funderade. Sedan, utan att se mer på främlingen, började hon med så lugna och stadiga rörelser hon förmådde uppbåda att vända sig söderut för att gå vidare. Det fanns ingen tid till något längre. Utanför hennes sinnes tomrum ekade känslor. Emotionella, kroppsliga. Hon föste undan dem, gömde dem, och sträckte sitt öppna sinne över platsen. Höll vaksamt uppsikt över främlingen utan att se åt dennas håll.

Hon kunde känna främlingens sinne bakom sig. Kände hur den blå följde hennes något linkande steg. Hon skulle just till att be den andra att sluta följa efter då sinnet stannade upp. I samma ögonblick tvingades smutsblodet stanna, då en död gås kom flygande förbi henne. Fäet föll tungt genom luften, slog emot en sten och blev liggande på marken vid sidan om stenen i en onaturlig pose. Dimitrij ryckte ofrivilligt till och stannade upp. Blicken lämnade snabbt gåsen och fästes på främlingen bakom henne. Förvåningen lös igenom för ett ögonblick innan hon tvingades flytta ena vingen för att inte snubbla. Musklerna protesterade, men hon visade inte känslan mer än med en fnysning. Den lugna masken återvände till vrenens ansikte, men var inte längre lika kyligt lugn. Öronen hade rest sig och vinklades framåt. Hon såg på gåsen på nytt, sen tillbaks till den blå.


[Leyrinn är för söt C':]

Främlingens reaktion gladde Leyrinn. Ett leende spred sig över hennes ansikte, ett vagt leende men som ändå innehöll en stor mängd välvilja.
"Ät." Sa hon kort och nickade menandes mot fågeln.
Hon hade tidigare aldrig gjort något liknande mot en total främling som hon precis mött, men vargen framför henne behövde lite medlidande. Tyckte iallfall Leyrinn.
Iband behöver även den starkaste hjälp från andra, speciellt om den är skadad.

Varginnan klev ner på marken, inväntandes på främlingens respons.
Kort därpå la hon sig ner. Fågeln la hon sin ena tass över, för att hålla ner den, och drog sedan bort en vinge. Mycket för att hon ville visa vargen att hon inte hade någon som helst avsikt med det hela.

(^.^)

Hon vände ansiktet mot gåsen, men hängde kvar med blicken vid främlingen ytterligare ett ögonblick när denna talade. Äta. När hon tänkte på det och tillät känslan att tränga innanför tomrummet insåg hon hur hungrig hon egentligen var. Hur lång tid hade det gått sedan hon ätit senast? Öronen lade sig åter i nacken, där de brukade vila. En gås. Hon gav den blå en något skeptisk blick. Såg hon verkligen så ynklig ut? Utan att röra huvudet kastade hon en snabb blick över sig själv och lät luften i lungorna lämna henne med en tunn suck. Hon såg åter på fågeln. Fjädrar.

Den blå lade sig ned och började slita i den andra gåsens ena vinge. Dimitrij stod stilla en stund med ögonen fästa vid fäet på marken. Hon hade egentligen inte tid att äta. Skulle tiden någonsin vara på hennes sida? Novis, visste hon inte bättre? Hon skulle dö oavsett. Om hon så väntade in döden eller svalt ihjäl. Kanske var det bättre att självdö? Då fick hon i alla fall göra det ifred. Långsamt tog sig smutsblodet bort till fågeln sig och böjde sig ned mot den. Hon hade lovat. Hon hade tur att fågeln landat som den gjort. Fäets ena vinge låg utfälld mot en sten. Hon bet tag i de styva handpennorna utan att behöva böja sig särskilt långt ned. När hon sedan lyfte djuret vände hon på nytt blicken mot främlingen.

Hur gärna hon hade velat kunde hon inte lägga sig ner på marken här. Det var för trångt mellan de ojämna stenarna hon stod emellan, även om de inte var särskilt höga. Dimitrij valde efter en stunds övervägande att klättra upp på den ena stenen. Ännu med vingarna som stöd klev hon upp på den rundade, grå bumlingen. Försiktigt lade hon sig sedan ned på den kalla, lavklädda ytan. Vingarna hölls upp längs sidorna på nytt, och hon lade den ena framtassen över fågeln. Blicken vändes åter mot främlingen när hon varsamt började rycka loss fjädrar från gåsens kropp.

Leyrinns fulla fokus låg i detta nu på att plocka fjädrarna ur den döda gåsen. Hon slöt de vassa tänderna om ett tjockt knippe av fjädrar och drog sedan metodiskt bort dem ur den lelösa kroppen, knippe för knippe. Mellan varje gång så drog hon det fria frambenet över tungan för att få bort de fjädrar som fastnat i salivet på den rosa tungan, sedan fortsatte hon med samma procedur om igen tills likets nakna bröst låg blottat för henne.
Hon slängde en kort blick mot den bevingade honan innan hon drog bort ett stycke kött och började festa på sin välförtjänta måltid.


(Kort, du får ursäkta. :<)

[Tycker om korta inlägg, de ger faktiskt oftast mer än de långa <3]

Hon såg den blå rycka loss fjädrar, och plockade samtidigt bort dunet från den gås hon hade mellan framtassarna. Tungan rörde sig in och ut mellan tänderna för att bli av med fjädrarna, och hon ruskade till och från en aning på det hornkrönta huvudet. Fjädrar hade aldrig varit hennes favorit. Hon tyckte om fågel, det kunde hon inte förneka. Men fjädrar...

Efter en stunds långsamt arbete hade hon slutat bry sig om fjädrarna. Hon gnagde frånvarande på fågelns snabbt avsvalnade kropp och kastade stundom blickar åt den blå. Tacksamma blickar, även om det inte var allt för tydligt i hennes trötta anlete. Mer än en gång funderade hon på att resa sig, ta fågeln med sig och gå. Hon hade egentligen inte tid att ligga här och gnaga. Ändå visste hon att det var bättre såhär. Hon behövde det här. Stressen fick komma ikapp senare. Om hon inte redan var patetisk - vilket hon redan var. Novis. Dumma, dumma novis - så skulle hon bli det om hon svalt ihjäl. Det var inte värt det. Hon fortsatte att trött gnaga på djuret.

[Kort-inlägg-five! Jag gillar sådanahära tysta roll av någon anledning :'D Kan ha att göra med att alla roll känns som "Hej, vi måste föra någon onödig konversation"-roll :'D]

Ett behagligt lugn hade dragit in över den stenbeklädda slätten.
Den blå honan hade förtärt en stor del av den gås hon fångat tidigare under dagen, men ändå tedde det sig som att bytet aldrig skulle ta slut.
Hon lät tungan dra över nospartiet för att få bort de rester som fastnat, sedan såg hon på de kvarvarande resterna med avsmak. Hon var alldeles för mätt.
En lång gäspning kom från honan, som sedan avslutades i ett gällt kort läte och att hon ruskade på hals och huvud. Den ovanliga kulören på hennes pälsen såg ut att skifta i olika nyanser av blått när den svajade med i de häftiga rörelserna.

Leyrinn såg åter mot den bevingade honan, fundersam på hur hon dragit på sig de skador hon bar. Honan såg stark ut, även i det skick hon nu var, och detta gjorde det hela än om mer underligt för blå.


(Ja, jag håller med. Det känns mer personligt med ens karaktär. *Kort/tyst-inlägg-five* :'3)

Det gick inte. Hon hade för en stund sedan lagt huvudet mot den långsamt uppvärmda stenen och fäst blicken vid främlingen. Den halvätna gåsen låg ännu över hennes tassar, bredvid hennes ansikte, men hur gärna hon än velat kunde hon inte få i sig mer. Köttet tycktes växa i munnen på henne och hon kunde inte svälja ordentligt. Kanske var det tröttheten. Kanske hade det med hungern att göra. Illamåendet hade långsamt smugit sig in i hennes buk, men hon lät sig inte bekommas av det. Så länge hon låg stilla lade hon inte ens märke till det. Hon mötte den blå främlingens blick för en sekund och blundade sedan. Lät sinnet söka sig ut över platsen, endast för att finna de två ensamma. Smådjur och annat levande räknade hon inte. Det var vargar hon sökte. Vargar och De. Var De ens värda att kallas vargar?

Fast kanske var det dumt att söka efter Dem nu. Än sken solen. Men skulle Han komma efter henne? Var befann Han sig nu? Hon behövde komma bort. Men nu... hon behövde vila. Lite i alla fall. De grå gläntades för att låta henne kisa mot den blå främlingen. Borde hon säga något? Tacka? Egentligen...

"Det ter sig som att du är skadad, bevingade varg. Vad har du varit med om?"
Orden slank ur den blåas käft. Hon var nyfiken och utan att ta talan skulle hon inte få reda på mycket om främlingen, då denne valde att tiga.
Leyrinns stämma var ljuv och de ord hon nyttjat då hon talat till honan var lätta och innehöll en klar klang av nyfikenhet.
Hennes gula blick sökte kontakt med främlingens och visst tyckte hon sig se att ögonen hon mötte var gråa? Ja, det tycktes så. Hon svepte den långa blåa svansen längst benen och fram till den nätta hakan. Därefter förde hon sedan den ljusrosa tungan längst med pälsen, likt en katt som tvättar sig.

Dimitrij mötte främlingens blick när hon talat. Huvudet vilade ännu mot hennes framben. "Alldeles för mycket."

Den blåa honan nickad, som svar på tal. Hon fortsatte tvätta den långa svansen varsamt.
Den andra honan var svår, men ville hon inte dela en konversation så skulle hon inte behöva det. Möjligtvist hade Leyrinns val av ämne varit en smula dumt att starta med... Kanske.

"Leyrinn."

Hon blundade när den andra nickade, och låg en stund i sina egna tankar. När främlingen talade igen såg hon på nytt upp. Leyrinn.

"Dimitrij." Hon höjde huvudet och kände efter i kroppen. Hur trött var hon? Skulle hon kunna fortsätta nu? Hon hade inte tid att stanna och småprata. Att hon ens tillåtit sig att ligga still såhär länge var illa nog. Trött började hon röra på benen för att resa sig upp. Hon drog in mer luft i lungorna än planerat när det ömmade i musklerna. Hennes min förblev dock en mask av lugn. Hon tänkte inte låta sig bekommas av tröttheten. Hon kunde sova och vila senare, när hon funnit ett dugligt skydd. Fanns det någonting som kunde kallas ett dugligt skydd mot Dem?

Dimitrij.

Med ett namn kunde man lättare placera ett ansikte i minnet och plocka fram en minnesbild om man kunde koppla ett namn till det.

Dimitrij började röra på sig, stela och ansträngda rörelser som förmodlingen framkallade viss smärta. Men honans ansikte var inte betaget, istället låg ett harmoniskt lugn över henne.
Men det var något som hela tiden tycktes jaga hennes svans. Hade Leyrinn varit skadad som vargen framför henne, så hade hon vilat på första bästa plats för att återfå sina krafter. Men Dimitrij hade bråttom. Hon ville vara i rörelse fastän kroppen förmodligen sa annat.
Det som skadat henne, var troligen det som också hemsökte henne? Det var en teori.

Det gula ögonen tycktes lysa än om klarare än tidigare.
"Något tycks jaga din svans?"

Åh, det jagade så mycket mer än hennes svans. Ett spänt, ironiskt leende sökte sig in i hennes ansikte. Om denna Leyrinn endast kunnat ana vad som jagade henne. Vad hon jagade. Det var en katt och råtta lek som hon i unga år lärde sig bakvänt. Hon hade alltid trott sig vara räven som jagade haren, men sanningen var den att hon nu, ensam, var en liten mus i ugglans klor. Hon gav den blå främlingen en blick som talade för sig själv. Som sade 'om det ändå var så enkelt'. Hon var nära att snava när hon tog sig ner från stenen, men rätade snabbt på sig och såg på fågeln. Skulle hon lämna den? Det var mest ben och fjädrar kvar.

Hon valde att lämna fågeln. Det gjorde ingen nytta att bära resterna med sig. Hon såg på Leyrinn, vilken hade rest sig och svävade ett kort stycke över marken. Det såg onekligen underligt ut. Dimitrij höjde på nacken och vände ansiktet åt öst. Hon borde ge sig av. Blicken for över himmelen för att avgöra hur många timmar hon hade kvar innan mörkret föll. Det brinnande ögat stod ännu ganska högt på himmelen, men hade påbörjat sin färd västerut. Mot horisonten. Det var ännu några timmar av ljus kvar. Skönt. Hon såg på nytt på den sällsamt blå tiken och gav henne en tacksam min. Försiktigt vidrörde hon den andras sinne med sitt och sände en värmande känsla. En tacksam känsla.

[Jag... antar att Dimi börjar ge sig av nu om inte Leyrinn har något att invända med ^^;]

Främligen hade visat sig vara en underlig en. Något jagade henne, men vad hade hon ännu inte fått reda på.
Det var något eller någon, som krävt ärr på både kropp och själ hos den bevingade tiken.

Tiden var kommen.
Leyrinn välkomnade den värmande känsla som uppkommit inom henne, känslan var försiktig och lätt men ändå... tacksam.
Hon spetsade öronen i en framåtlutad vinkel och gav en vag nick till Dimitrij. Det hade varit ett udda möte mellan dem två, men av någon anledning så uppskattade Leyrinn ändå stunden som varit.

"En dag vill jag se din silluett på himlavalet. En dag vill jag se dina vingar när du flyger..."
Ja, hon ville bevittna de drakarg-liknande vingarna i action.

[Yes, det har ju rundats av naturligt. :) ]

Hon log vid den andres ord och vidrörde på nytt dennas sinne. 'En dag kanske vi delar himmelen.' Viskade hon lugnt med tanken och kastade en sista blick åt den blå. En dag.

[Låter fint C: Avlutar du?]

'Bra.' Tänkte hon nöjt, i hopp om att den andre skulle uppfatta hennes tanke.

Den blå honan gav Dimitrij en sista blick innan hon satte benen i rörelse och började gradvis stiga uppåt. Nu när hon var nyäten och åter full av energi så skulle hon fortsätta sin färd söderut.

Hennes blå silluett klädde snart skyn och inom kort försvann hon.

[AVSLUTAT]