Den feta fågeln av okänd art hängde i hans käftar då han med sin kattlika gångstil tog sig fram i undervegetationen. Mörkt gröna blad drogs mot hans svarta kropp. Fjädrar i sprakande färger lossnade och singlade ner genom luften. Det varma klimatet passade honom perfekt, och det kändes skönt med ett varmt ställe att fly till när vintern härjade längre norrut. Han hade vandrat tvärs över Numoorislätten, och infernot i honom hade fått lida i kölden under hela resan ner hit. Det var synd att hans flock inte höll till i södern. Kargens känsliga, mjuka trampdynor hade skurit sig på frosten. Nu omslöts de utav mossa och varm jord. Mycket bättre.
Han hade letat upp Rosie, eftersom hon var redo att föda, och hann precis finna henne innan natten kom. Natten då hans små arvingar kom till livet. Mungiporna drogs upp i ett litet leende kring bytet vid tanken på de små gnyende knytena. Det var sällan han hade lett den senaste tiden, men efter deras födelse hade han smittats av deras livsglädje och nyfikenhet. De hade kastat ett ljus över hans liv, så att han inte behövde vandra i mörker längre. Trots att hans vän och alfa gått hädan, trots att han själv började bli gammal, trots att vintern begravde större delar av landet i mörker... trots allt log han. Valparnas födelse hade varit som balsam för själen. Ett liv utan dem, utan Rosie, var otänkbart. Han behövde dem lika mycket som de behövde honom. För att överleva. Ett djupt andetag passerade hans lungor och de gröna ögonen sken likt reflexer i skymningens dunkel.

Doften av dem, den ljuva doft som betydde familj, fördes med en het luftström och kittlade hans nos. Stegen skyndade på, förde honom över sten och under stock för att så snabbt som möjligt nå sitt mål - att mätta hungriga magar. Han försökte ignorera en flackande oroskänsla som nafsade honom i hasorna. Men hans munterhet varade inte länge.
Genast när han anlände till platsen där lyan fanns grep en kall klo tag om hans hjärta. Blodet frös till is i hans ådror. Något var fel. Leendet falnade från hans läppar. Han sprang sista biten fram till lyans öppning, och släppte bytet genom att helt enkelt sära på käkarna i en chockad min.
Hon var borta. Nej, det var inte möjligt.
Två par gröna ögon öppnades inne i mörkret, såg upp på honom till ljudet av hungriga läten.
Smärtan högg honom så hårt att han föll ner på knä, stirrandes in i sina valpars ögon. Hans hjärta värkte. Det brann. Andningen ökade i takt med paniken, och blev allt häftigare tills han slutade andas helt. Tystnaden ringde i hans öron. Valparna var också tysta, så pass att han tvingade sig själv att lyssna efter livstecken.
Frågor snurrade i hans huvud. han såg sig omkring, sökte med desperation i blicken efter den grå honan. Väntade på att hennes bruna ögon skulle skymta där inne ovanför valparnas, att ett skratt skulle tala om för honom att allt bara var ett skämt. Det kunde inte vara sant.
Hur kom det sig att hon bara var försvunnen? Och en utav valparna fattades också. En utav två hanar. han hade memorerat deras antal och kön så fort de fötts. Två hanar, två honor. En av honorna överlevde inte födseln, de andra kämpade sig igenom sin första tid. När han givit sig av upp mot norr för att träffa sin flockledare i ärendet tala om för denne att han skulle vara borta ett tag för att uppfostra valpar, hade de ännu varit blinda och mycket mindre. Redan efter denna tid kunde de tydligen se.
Hans ögon vändes åter mot dem, tomma och blanka av återhållna tårar.
Musklerna spändes under huden, fick ärren att glänsa i den fuktiga luften när han reste sig upp, aningen skakande. Hur skulle han klara detta? De behövde en moder. De behövde dricka av en moder. Han var inte kapabel att mata dem så länge de inte åt kött, och om de inte fick äta...
Han svalde hårt. De måste överleva. Han ville inte förlora dem också.



_____________________________________________
(Rollar båda två i samma inlägg, enligt reglerna.)


Ronia:

Hungern gnagde, hotade att sluka henne inifrån. Det var så mörkt nu. Hon krafsade med sina mjuka små klor på den varma kroppen bredvid henne. Bror. Bror. Han måste vakna. De skulle svälta ihjäl. Mor var borta. Andra brodern med. Och hon saknade far. Vart var de? Hon var ensam med bror här i mörkret. Magen kurrade högt. Hon öppnade ögonen och sträckte på halsen för att se ut ur öppningen så gott hon kunde, kravlade över Bror men föll över på andra sidan med nosen i gruset. Hon nös.
Plötsligt föll en skugga över dem, och far var där. Hon mötte förvirrad hans blick och nös igen. Sedan gnydde hon efter maten han släppt vid öppningen. Men det var vuxen-mat. Hon ville ha mat av mor. Hon ville ha mor där.

Han vaknade av mjuka puffar från sin syster och slog yrvaket upp ögonen. Hungern gnagde i hans mage. påminde honom om att Mor var borta, och likaså deras mat.
Han pep till när Syster kröp över honom och nös. Ljudet lät så högt i tystnaden och tomheten som ekade i lyan. Han ville bara få sjunka tillbaka i tystnaden och mörkret som funnits innan Mor försvunnit, när han kunde krypa in i hennes varma päls och dricka sig mätt.

Syster rörde på sig. Vad var det? Han kisade upp mot lyans öppning och fick syn på Far. Far som hade kommit tillbaka till dom. Far som skulle ge dom mat. Far som skulle ta hand om dom.

Okapiungen räckte precis till att dela mellan tre hungriga magar, men som alltid var Omen inte nöjd där, nej. Han ville ha mjölk! Imani lät honom få som han ville, även om sonen började bli alldeles för gammal för att dia. Och lite rund, det kunde man inte låta bli att lägga märke till. Medan tvillingsystern hade en smäckrare fysik och hade tappat intresset vid att ta sig en slurk av modersmjölken. Istället hade lilla Ophelia rullat ihop sig till en boll invid brodern sig som ivrigt snuttade. Imani log mjukt, även om hans valptänder var vassa. Där låg hennes små ungar, varma och mätta invid hennes mage - tryggheten. De var alltid under hennes beskydd. Hennes kärleksförklaringar till Kaine.
För ett slag försvann hon in i den förgångna tiden; födseln av tvillingarna, Kaine, Aideen, Tavar.. Nog hade den ljusa månvargen varit med om ett eller annat. Men hon visste också varför hon var här. För att skydda och värna om de som inte kunde skydda sig själva. De som behövde en varm bringa att luta sig mot. Men även naturen och dess andra invånare.
Nu sov de båda. Tätt intill varandra. Nog var de allt tvillingar som de tydde sig till varandra. Nu kunde hon smita ut en stund, röra på sig och se sig om i området. Varje dag höll modern utkik efter faror, men också efter Rosie. Hon var ju havande, och nu var det ett tag sedan silvervargen hade korsat hennes stig. Ett styng av oro gick genom Imani. Måtte hon må bra, och hennes små.

Efter att ha täckt för ingången till lyan begav det sig. De för tillfället orangeaktiga ögonen spejade mellan träd och buskar, sökte efter tecken på varg.
Mitt i sökandet stannade honan upp. En speciell doft hade fått Imani att stanna upp, och en svag doft av flocksystern. Kan hon ha..?
Försiktigt närmade honan sig vad som verkade vara en lya, med varje muskel på helspänn.
"Hallå..?" Stämman var trevande och vänlig. Ville inte vara något hot mot vem det nu som kunde vara där. "Rosie?"

[Såe :D]