För en gångs skull hade Ivis lyckats ta kontrollen. Ivy hade fallit ihop, somnat in i en orolig, ryckig sömn, och när hon vaknat hade hon inte varit stark nog. Den andra sidan, som lurat inom henne hade kastat sig fram och tagit över kontrollen. Efter en lätt match hade hon trängt undan den goda och själv börjat styra deras gemensamma kropp.

Dåligt samvete? Nah.

Ivis hade inte tyckt om urskogen. Den hade varit för drömlikt, för tråkig. Det var därför hon hade vänt stegen mot Itrozo - skogen Ivis alltid skulle kalla sitt hem.
En annan lukt letade sin väg in i hennes nos, trots rosornas berusande ljuvliga doft som dränkte alla andra mindre. Ivis rynkade på nosen. Varg. Hon styrde stegen mot doften och fann en annan varg. Orange-vit. Usch. Ivis tyckte inte om de färgerna. De skar sig här mot rosornas blodröda skönhet. Främlingen stod med nosen ner i en ros. Ett flin placerade sig på den lilla tikens svarta läppar.
"De är dödligt giftiga", kommenterade hon innan hon fortsatte utan att bry sig om att gå djupare in i konversationen. Hon ville njuta lite av rosornas skog innan fjanten inom henne drog dem tillbaka tilll Ötamon. Till den där vännen hon letade efter. He.. Hela? Heva? Något sådant var det. Ivis hade inte orkat bry sig tillräckligt för att uppfatta namnet.

Cerulean hade just backat undan då en röst klöv den annars kompakta tystnaden. Han höjde genast blicken, skickade sig om nosen och mötte ett par väldigt märkligt färgade ögon. Ett giftgrönt, ett skriande rosa. 
Han skickade dig tankfullt om nosen då hennes odrägliga röst ljöd.

"De där är dödligt giftiga", kommenterade hon. Cerulean morrade till (och överraskade sig själv på samma gång), och fräste: "Jag förstod det, varginna. I vilket fall fruktar jag inte döden. Det har livet skapat mig."
Den tvefärgade hanen hade aldrig sagt tanken högt - men det kändes bara sant. Han fruktade inte döden längre, men han hade lovat sig själv. Han hade lovat sig att fortsätta runt Numoori, oavsett vad han skulle komma att möta. Han hade lovat dog själv att försöka pressa något gott ur världen. Så var det bara, mer visste han inte om sin framtid.
Cerulean visste inte heller vad det var som retat upp honom, kanske var det det där nedlåtande flinet hon haft på läpparna. Han såg efter tiken då hon fortsatte framåt. Även han vände om i andra ritningen och började gå igen. Han behövde leta upp vatten - om inte annat för att få den där hemska, syrliga stanken ur halsen.


[Avslutat, I guess?]

Den tvåfärgade hanens ord roade Ivis något väldigt, trots att hon nästan kommit utom hörhåll från hans fräsande stämma. Ett elakt leende bytte ut det förra när hon vände sig om och spanade efter honom.

"Du var mig en bitsk en", skrockade hon lågt innan hon i maka takt fortsatte framåt mellan rosorna.

[AVSLUTAT]