Natten hade åter kommit till Relictus, och alla nattens varelser kom fram ur sina gömmor. De flesta invånarna i skogen skydde solen. Mörkret hade slutit sig om allt, en skyddande livsfarlig famn.

Haren hängde livlös i hans käft. Han hade vandrat planlöst bland de ruttnande döda träden, medan hans röda blick uttråkat svept över omgivningen, då han hört ett litet hjärta slå snabba slag, likt fågelvingar. Haren hade inte sett honom komma.
Det var en ynklig krake, inte mycket att ha. Men det var någonting.
Ingen verkade längre våga sig in på detta spöklika område, så det var ont om mat. De levande hade väl förstått att detta inte var deras mark, då folk gått in här men aldrig kommit ut igen. Visst var det ont om mat... Men gott om gamla skelett och rester. Och dimma. Dimman svepte tyst kring hans tassar, likt en slöja låg den över platsen. En kall vind blåste bland de döda trädens krokiga grenar, genom hål i deras stammar. De vissna grenarna gneds mot varandra när vinden lekfullt for genom dem. Detta skapade ett kusligt ljud, som han var van vid. Månen var dold bakom tunna molnslöjor, kikade blygt fram då och då. En uggla hoade.

Han stannade och släppte ner sin fångst på marken. Den lilla kroppen landade på marken med en duns, och dimman sköljde undan som om den blev skrämd utav det döda djuret. Men sedan verkade den hämta sig, och trevade försiktigt över bytet med sina kalla fingrar, började svepa in den också.
Tavars nos var blodig, likaså huggtänderna. Den mörka vätskan droppade sakta från hans svarta läppar, landade i harens smutsiga päls. Han lade sig ner med ena tassen bredvid djurets huvud och den andra ovanpå dess rygg. Sedan bet han tag i harens nacke och drack. Den tömdes fort på blod, vilket gjorde honom irriterad. Han ville ha mer. Han puttade undan den och lade huvudet på tassarna, blängde med lysande ögon mot den döda haren. Sedan reste han sig upp, och såg upp mot månen.
Han drog ett djupt andetag, kastade huvudet bakåt och slöt ögonen. Sedan gav han ifrån sig sitt sällsynta, kalla och vackra yl. En sorgsen sång i hopp om att locka någon, eller något, att hända.


(Utspelar sig innan mötet med Locura där hans ögon blev gröna och han påbörjade förvandlingen till sitt förra jag, för de som undrar.)

Hon vandrade planlöst framåt. Hon tittade inte vart hon gick, bara gick framåt i rask takt. Det enda hon ville var att ta sig ut från denna dimmiga rent ut sagt kyrkogård.
Diversea visste vilka som fanns här.
Vampyrerna.
Hjärtat slog snabbare i bröstet på henne när hon tänkte på det. Att möta en vampyr nu var inte en trevlig tanke, hon var trots allt vilse här och väldigt hungrig.

Diversea ökade takten. Hon sprang nu, i rask takt framåt. Ifall hon såg någon hare eller något skulle hon slå till. Hon sprang en stund innan en doft slog emot henne. Hare.
Mat. Det var det enda hon kunde tänka på. Hon hade inte ätit på två dar, och det enda hon hade fått i sig var lite regnvatten. Det hade regnat för ett helt dygn sedan, ett spöklikt droppande regn som varade kortare än vad hon trott var möjligt. När det var allt hon fått i sig, kunde hon omöjligt sluta följa doften efter haren. Den lockade, slet i och kittlade hennes tomma magsäck.

En vind strök hennes päls medhårs och hon ryste till av den osynliga och ytterst obehagliga beröringen.
Vindpusten hade fört med sig ett fåtal lukter, en en av dem snappade hennes känsliga nos upp. Det luktade hare. Doften fick det att vattnas i munnen. Djuret luktade varmt och lockande, en försäkran och hungerstillan. Men en sak var konstig.
Haren var ganska nära enligt henne och lukten, men det var helt tyst förutom hennes egna andetag och hennes hjärta.
Varför hörde hon inga hjärtslag, om djuret nu var så nära?
I samma ögonblick hördes ett isande kallt, men samtidigt sorgset ylande. Ljudet lät inte alls lika levande som alla andra yl hon hade hört, och ljudet fick hennes blod att frysa till is.
Här, kunde det bara betyda en enda sak. När tanken slog henne trodde hon ett ögonblick att hennes hjärta stannade.

En vampyr var i närheten, tillräckligt nära henne för att hon skulle bli skräckslagen. Antagligen hade den redan hört henne, hon hade varit oförsiktig när hon spårat haren. Diversea hade inte brytt sig om vad hon trampade på och det fanns gott om döda kvistar på marken. Hon hade säkert trampat på ett tiotal av dem. De stela pinnarna hade knäckts med ett knakade ljud, och att tänka på att vampyren kanske stirrade på henne nu, i detta ögonblick, gjorde henne knäsvag.

Ylet försvann och tystnade lade sig som en tung ridå över den dimmiga platsen hon stod på. Diversea svalde hårt.
Nu hade hon två val. Det först var att försöka gå härifrån så tyst som möjligt, och hoppas på att den inte skulle följa efter och döda henne. Eller så kunde hon skruva upp den gamla hederliga charmen och försöka övertyga vampyren om att hon inte smakade gott och att hon skulle behöva hjälp att komma ut härifrån.
Hm. Hon lutade åt det första alternativet, men tvekade. Vampyren var snabbare än hon, och hon kanske skulle ha en chans om hon inte försökt fly innan. Valet var svårt. Feg som hon var, valde hon ett tredje alternativ, stå passiv och se vad som händer. Det var antagligen det mest korkade alternativet, men vad skulle hon annars göra? Eftersom hon kunde komma på flera olika svar på den frågan så sköt hon bort den ur huvudet och väntade med ett skenande hjärta.

Plötsligt såg hon något i mörkret. Två lysande röda ögon som mötte hennes blick utan att blinka. Benen låste sig av skräck. Diversea stirrade på ögonen som om de försvann om hon bara stirrade tillräckligt. Hennes annars så raka öron låg platt mot huvudet, ner mot nacken, och hon hade den ruffsiga svansen instucken mellan benen.
Hela hon var fylld av adrenalin, och allt hon ville var att fly, men benen lydde inte. Hon fick inte fram ett ljud. Bara stirrade.

Vampyren tystnade och sänkte huvudet. Öronen klippte till. Han hörde steg, torra grenar som knäcktes. Skrämda andetag.
Skuggan av ett leende lekte på hans läppar när han insåg att han trots allt inte var helt ensam. En främling vandrade genom hans område.
Stegen tystnade samtidigt som han själv reste sig upp. Fullmånens sken gav allt i skogen ett silver- och blåaktig ton, och varje stam kastade en svag skugga ner mot marken. Han vandrade ljudlöst genom mörkret tills han fick syn på henne.
Vampyrens röda ögon mötte hennes blick, stirrade hungrigt.
Det var en ljus ung hona som stod som paralyserad av skräck mitt framför honom. Han gick långsamt fram till henne, utan att släppa hennes blick. Han hörde hur hennes hjärta slog snabbare och snabbare i takt med rädslan - samma rädsla som lyste i hennes ögon som inte verkade kunna slitas från honom. Hotet.

"God afton, min sköna." väste han. Honan kippade efter andan och tycktes inte kunna röra sig ur fläcken. Hennes ögon spärrades upp.
"Döda mig inte, snälla."
Vampyrens huvud lades en aning på sned medan ett kallt leende spred sig över hans ansikte. Hans skära tunga svepte över de blodiga, vassa tänderna. Hennes bön roade honom.
"Det ska jag inte, sötnos. Men en sak ska du veta..." hans röst övergick i en hes viskning då han böjde sig fram med sin nos intill hennes ena öra.
"...jag är så förfärligt törstig." Med de orden slöt han ögonen och rynkade pannan.
Han borrade in sin iskalla nos i den varma pälsen på hennes hals och drog in ett djupt andetag. Örat som var närmast henne spetsades vid ljudet av hjärtat som slog, ljudet av blodet som rusade fram alldeles under hennes skinn. Hon var så levande. Det var vackert.
Doften av hennes blod var så stark när han andades in den på det viset att varenda muskel i hans kropp spändes, ögonen - mörka av törst - slogs upp och svansen höjdes. Han höjde huvudet, gned sidan av sitt huvud mot hennes och gav henne en långdragen slick över nosryggen med sin kalla tunga.

"Det är oemotståndligt." andades han. Doften berusade hans sinne som ett gift, tog kontrollen ifrån honom.
Sedan rörde han sig väldigt snabbt - allt hände väldigt snabbt. Med sin övernaturliga styrka hade hans tassar tryckt ner henne på marken, tvingat fast henne så att han stod över henne med en tass på var sida om henne. Hon flämtade till av chock.
Han sänkte ner sitt huvud och särade på läpparna, lät tungan löpa ännu en gång över tänderna innan han högg henne i sidan av nacken. Tänderna skar genom hennes hud med ett vått ljud, och blod strömmade ur såret. Han började genast dricka njutningsfullt medan törsten stillades. Hon kved och vred sig först, men orkade snart inte göra annat än snyfta. Smaken var otrolig och han trodde aldrig han skulle lyckas slita sig ifrån henne, men det gjorde han. Han tog inte tillräckligt mycket för att döda henne, bara för att göra henne väldigt svag och sjuk. Om hon överlevde skulle han kanske kunna träffa henne igen, och då skulle hennes kropp ha producerat mer av det goda. Det var inte många som smakade som henne.
När han släppte hennes nacke höjde han huvudet och slickade sig om den blodiga nosen. Blod rann från hans käft, droppade i stadig takt och färgade hennes ljusa päls. Ögonen lyste som glimmande rubiner i nattmörkret när han såg ner på henne.
"Jag är inte död. Varför är jag inte död?" flämtade hon. Hennes röst var svag, och om det inte varit för hans vampyrhörsel skulle han ha haft svårt att urskilja orden som lämnade hennes mun. Återigen böjde han sig ner så att endast en centimeter skiljde deras nosar åt. Han såg rakt in i hennes ögon som fortfarande var fulla av fruktan trots att det var över.
"Den som spar, han har..." flinade han. Han gav henne en lätt vargkyss mitt på nosen.
Sekunden efter var han borta. Ett kyligt vinddrag och några virvlande rörelser i dimman var det enda som skvallrade om att han varit där.




(Fick tillstånd till PP.)

Dumskalle. Dumskalle. Tanken ekade i Diversea's huvud, studsade runt med hårda dunsar och fick hennes huvud och bulta obehagligt. Vampyren var framför henne, svart som natten. Det var ju det han var. Ett av nattens barn. Hjärtat bultade hårdare och hon önskade att hon kunde stanna det. Den giriga blicken i vampyrens mörka ögon var tillräckligt.
Varelsens röst skar genom luften, som en hes viskning. En god afton? Knappast. Andetagen hon tog var kippande och halsen var torr. Diversea's ögon spärrades upp för att kunna följa varenda rörelse han tog, med tanke på att hennes ben var fastfrusna.
Hennes tunga låg i munnen som en tung och torr sak, men hon tvingade den till att röra sig, tvingade den till att samspela med läpparna för att forma ord.
"Döda mig inte, snälla." Huvudet framför henne tippades på sned och ett isande kallt leende dök upp där. Hade det här varit en vanlig varg hade hon inte varit lika rädd. Det här leende var roat, roat av en bön som inte sjönk in. Henne hjärta bultade så högt att hon knappt hörde hand kommentar, men när han böjde sig fram och snuddade vid hennes hals med nosen stelnade hon till. I en kort sekund var hon säker på att hjärtat stannat, innan det fortsatte rusa iväg. Det varnande hennes hjärta som lockade, eller något annat, men det rörde i alla fall fram en handling. Vampyren borrade ner nosen i hennes päls. Hon stod blixtstilla.

Under en liten stund stod dem bara där, han andades in med sådan kraft att varenda muskel hon kunde se spändes. Vampyren hade sagt att han inte skulle döda henne. Han sa det. Hennes öron klippte lite oroligt.
Han höljde på huvudet. Diversea stirrade in i hans ögon innan han gav henne en lång slick på nosryggen. Hans tunga var iskallt och lite fuktigt. Den lämnade efter sig ett kallt spår, och hon rös till lite.
När tungan lämnade hennes nos blinkade hon till lite. Svagt inom sig började hon slappna av lite. Det här var ju inte så farligt. Med den inställningen började hon hoppas, och lika plötsligt som hoppet blossat upp blev det mosat av den främmande vargens ord. Hennes blod gick inte att stå emot. Hoppet mosades till ingenting, och sedan låg hon på marken. Allt hade hänt så snabbt att hon inte uppfattat det. Han hade varsin tass på varsin sida om henne och hon flämtade chockat. Sedan kände hon inte längre den kalla marken. Det enda hon kände var han tänder som sjönk igenom hennes päls och hud som om det vore ett blomblad. Vita stjärnor blixtrade framför ögonen på henne, och hon vred på sig för att komma undan. Ett kvidande läte lämnade hennes läppar. Trycket släppte inte, men ju mindre blod hon fick behålla, desto svagare blev hon. Snart låg hon bara stilla på marken. Kämpade emot det svarta, som var så nära. Plötsligt lämnade tänderna hennes hals. Blodet fortsatte rinna, men inte lika snabbt. Hoppet vaknade igen.
"Jag är inte död. Varför är jag inte död?" Hennes fråga ekade i tystnaden, trots att den knappt var så pass hög att hon själv hörde den. Hans huvud böjde sig ner, nästan så dem nuddade varandra. Hon hörde bara enstaka ord av det han sa. Spar. Har. Orden hon uppfattade var lätta att placera in i en mening. Den som spar han har. En kall och fuktig puss landade på hennes nos. Sedan, utan ett ljud var han borta. Hon lyfte lite på huvudet, men det föll sedan till marken. Diversea's kropp behövde energi, och den slösade ingen energi på att hålla henne vid medvetande. Det svarta som hela tiden funnits i utkanten av hennes medvetande överväldigade henne. Allt blev svart.


[Avslutat.]