Valoria kollade på hanens som gick framför henne, han var stor och stark, och hans skulle alltid skydda henne. Och hon skulle alltid skydda honom. Hon ökade takten så att hon kom gemsides med hanen. Hon kollade på honom med sina glittrande ögon. Hon vände ner blicken när hon såg att hennes bästavän trampade i ett ruttet kadaver, hon gjorde en äcklad min och gick sedan förbi den.

Hon var så glad att hon var där hon var, just nu. Hon hoppades att detta skulle bli hennes hem, att hon aldrig skulle behöva vara orolig mer. Hennes blåa tassar var lite vingliga. Hon var inte van vid att gå på marken då de hade flugit så länge.
"Volbi, vad tror du?" sa hon lågt. "Tror du vi kan stanna här?"
Hon brukade inte vara den typen som var tyst, men med Volbi behövde hon inte vara kaxig och elak. Dock, om de skulle träffa någon på detta land, skulle de få se en helt annan Valoria. Ett litet elakt flin spred sig på hennes läppar när hon tänkte tanken. Visst, hon var snäll mot sin Volbi, men ack - inte mot främlingar.

De varma vindarna hade fört honom söderut, mot havet, där de vände av åt öst. Den salta luften nådde högt, och han kunde känna havsdoften även från den höga höjd han höll. Han hade cirkulerat samma område en längre stund nu, sett var sten, betraktat vart grönskande liv. Även om kusten i sig var hård och trist, så grönskade det närmsta området mer än resten av öknen, de fuktiga havsvindarna och nattens dimslöjor till tack. Han kunde se det gulnade, glest växande gräset som kämpade mot öknens torka och pamiljaplantor såväl som buskar stod torra i väntan på liv. Väntade på fukten som annars inte existerade i detta landskap. Vinden fick det att prassla i buskarna på ett ensligt vis. Platsen var öde, så när som på insekter och små kräldjur. Så när som på den rovfågel som seglade på termiken och de två skepnaderna han fäst sin blick vid för en stund sedan. De var inte den han sökte, inte någon av dem, och båda främmande för hans blick. För en som inte såg efter så noggrant skulle Azazel lätt passera som en av öknens gamar på den höjd han befann sig. Vilka var de, skepnaderna som rörde sig över benkusten och öknens gränsområden? Vilka sökte sig så långt söderut? Eller...

Långsamt blev cirklarna vidare, och Azazel började långsamt sjunka i höjd. De vida vingarna hölls avslappnat utfällda, fyllda med luft, och vinden frasade mjukt i fjädrarna. Han höll tassarna tätt mot kroppen, och svansen rörde sig tillsammans med stjärtfjädrarna. Långsamt, ytterst långsamt, närmade han sig marken. Blicken hölls stadigt fäst vid främlingarna. Om hans misstankar bekräftades var de sannerligen främlingar. Han tänkte inte landa hos dem, än mindre på dem, och lät den cirkulerande rörelsen bli än vidare. Musklerna spändes då vingarna med dova dunsar slog för att bromsa farten, medan tassarna sträcktes efter den torra marken. Stjärtfjädrarna spreds ut i en solfjäder, och med ytterligare något vingslag tog han mark. De stora vingarna fälldes mjukt in mot den skrämmande kattlika kroppens sidor. Det breda ansiktet hölls ännu vänt åt de håll främlingarnas skepnader befann sig, även om han nu på marknivå inte kunde se dem längre för platsens knapra växtliv. Det räckte dock för honom att sträcka på sig för att se dem komma vandrande över platsen ett stycke bort.

"Vem går där" brummade den lejonlikes djupa, lugna stämma. Vaksamt fångade han dem båda med sin skarpa blick. En ljus och en blå varg, klädda med fjädrar och vingar. Fakarger, båda två. Och båda betydligt mindre än han själv.


[Lite trött och skrivet i lite hast, men det duger nog ~ ]

Valoria nickade åt sin väns svar, det var rätt. Om de inte skulle bli accepterade här, var det ingen mening alls att stanna. Fast däremot gillade hon att vara lite av en rebell. Hon hann känna doften innan hon såg varelsen cirkulera en bit bort. En stund senare landade den en bit framför dem. Hon fnös lågt åt den kattliknande varelsen. Hans röst dov, men ändå lugnt. Hon fäste blicken vid hans kattlika ansikte och granskade varelsen. Han, likaså hon själv, hade vingar. Men han såg knappast ut som en varg då hans huvud var likt en katt.

Hon rycktes ur sina tankar när hennes vän presenterade sig själv, och henne. Hennes blick vändes från den andra individen mot Volbara. Hon fnös till och gav honom en sur blick, hon kunde väl prata själv. Men hennes blick mjuknade efter ett tag, han ville bara det bästa med henne. Hon nickade för att visa att det var lugnt, innan hon vände blicken mot främlingen. Volbaras röst var som musik för hennes öron, men hennes snälla sida var för tillfället borta. Istället dök en iskall tik fram. Hon kollade med vackra, men elaka och beskyddande ögon på främlingen. Hon skulle alltid vara redo för strid, även om främlingen var mycket större än henne och sin vän. Hon gick fram några steg och svansen piskade, från sida till sida. Hon ville inte vara fientlig, men det var sån hon var.

Hon grymtade till, lågt. Hur gammal skulle varelsen där framme kunna vara? Vad gjorde han, i denna öknen? Vem skulle vela leva här? Letade han efter någon? Flera frågor for runt i hennes huvud, men hon sköt iväg dem och riktade all sin uppmärksamhet mot hanen som stod framför dem. Små piskor av blixtrar slog ur hennes svans då hon lät den piska från sida till sida. Hon märkte att Volbara var lite defensiv. Hon log inombords, men utanpå var hon reserverade och kall.

OOC; asså sorry, riktigt knäääpt inlägg, haha.

Han bevakade dem, hur de rörde sig, deras blickar, medan den ljuse tog till orda. Volbara. Valoria. Namn han lade till sin lista på ansikten. Volbara verkade lugn, artig vid första anblicken. Främlingens röst skalv lätt. Den blå, Valoria, såg stint på honom med en blick som talade om dumdristiga tankar. Om oerfarenhet, och ungdom. Han kände igen den, hade mött samma tankar och blickar förut. För många gånger. Skulle han aldrig möta någon med lite vett i skallen? Han kunde se henne sträcka på sig, rycka med svansen. Nästan be om strid. Han lade blicken vid hanen istället, ignorerade fullständigt tikens signaler.

"Mitt namn är Azazel" svarade han. Blicken mätte och vägde hanen en bit bort. "Ni närmar er Devils revir." Rösten förblev lika lugn som tidigare, men där fanns en grav ton av allvar under lugnet. "Vad har ni för angelägenheter här?" Han kunde redan ana ett svar. Han hade mött få vargar i dessa södra trakter som inte tillhört flocken, och det futtiga antal hade inte sällan kommit via bron. Från länderna bortom Numooris gränser. Han gissade att även dessa var främlingar i landet. Sannerligen främlingar.

Valoria slängde en blick på sin bästa vän, och om han var lugn, var hon likadan. Hon slappnade av en aning, men var fortfarande på sin vakt. Blicken vändes återigen till hanen kallad Azazel. Hon lyssnade på vartenda ord han sa. Någonting om vad de gjorde här, om en flock. Närmade de sig ett revir? Vem skulle vela leva här, i denna hettan? Men visst, det fanns galningar överallt. Istället för att lyssna på när hannen, som fullkompligt ignorerat henne, slutade det att slå blixtrar ur hennes svans, såvida hanen inte skulle visa tecken på strid. Dock, som det såg ut nu verkade det inte som det. Hon smakade på hanens namn, Azazel.

Hon tog lite tid att studera hanens utseende, hans kattlika ansikte och stora vingar. Nästan ingen liknelse med en varg alls, lite förbryllad var Den Blå, men hon kunde inte stå och grubbla på det nu.

Automatiskt ryckte hon till när hon kom att tänka på den hemska dagen de blivit tillfångatagna. Hon rös till av drakargens fula ansikte. De var tur att de kommit till ett ställe att landa på, annars hade hon antagligen legat på havets botten nu. Hon ruskade på huvudet och kollade på den intressanta främlingen. Hon var nyfiken på honom, men det var inget hon visade.

De dolde något. Han kunde känna det. Höra det i främlingens betoning. Den äldre fakargen såg dock ingen anledning att undra vad han undanhöll, så länge det inte anades oråd. De doftade av salt, av en lång färd, och han hade ingen anledning att tro att de hade något, för honom, viktigt att veta.

"Främlingar i ett främmande land" brummade Azazel lågt, och antydan till ett roat leende ryckte i de mörka mungiporna. "Ni har nått Numooris södra kust, ett område som gränsar till Tenkais Öken, den plats där Devils, Ättlingar av Tenkai, härskar." Den ena, breda vingen fälldes ut vid lejonets sida. "Åt öst finner ni Savannen" vingen fälldes in och den andra fälldes ut "och i väst finner ni Lavaöknen, The Dark Nations' revir." Han fällde in vingen efter att ha visat i TDNs' revirs riktning ett kort slag. "Numoori är ett stort land, och jag råder er att färdas åt öst för att slippa trubbel med flockarna." Om de nu inte sökte trubbel. Han kastade en blick åt tiken, men vände sig sedan åter till Volbara. Han kunde ana en spänning hos dem båda, som om det de höll dolt... skrämde dem? Kunde det vara så? Azazel höjde omärkligt på det ena ögonbrynet när han talat klart.


[Han är en observant jävel, Azazel.]

Valoria kollade på hanen när han visade de olika riktingarna, om det han berättade stämde hade de kommit till ett stort land. Kanske skulle de finnas plats för dem ändå? De kanske skulle kunna få ett lyckligt och bra liv.
En blick ifrån hanen fick henne att ryckas ur sina tankar, hon kunde se hur hanen höjde det ena ögonbrynet.

Hon trampade lite på stället och sträckte ut vingarna, hon sträckte lite på halsen likt en fågel innan hon igen stod som vanligt.
"Antar att du är en av dem? sa hon med sin lena, men skarpa röst. Hon var inte alls hotfull längre, då hanen inte visade några tecken på fientlighet.

Han såg åt tiken igen då hon talade, och uppfattade hennes lugnare beteende. Kanske fanns det lite respekt i den blå kroppen trots allt. Han hade själv kommit som främling till detta land, om än inte söderifrån. Han hade lärt sig den hårda vägen hur man överlevde här. Hans kropp var ärrad av strider, och vittnade om hans ålder såväl som erfarenheter. Han var dock inte här för att strida.

"Jag tillhör Devils." Ett enkelt svar, lika mycket sant som förvridet, men inte falskt. Inte i det närmaste falskt. Han tillhörde flocken, tjänade under deras ledare. Under den Vite. Han blinkade, med det ena ögat något före det andra för att inte släppa främlingarna med blicken.

Devils. Hm, alltså var denna kattlika varelse med i en flock. Hon lade huvudet på sned och granskade hanen. Devils, det lät som en elak flock men om man kollade på hanen som stod framför henne kunde man inte se en ända hotfull tydelse.
"Förlåt att vi störde er, hm, sir." sa hon och flinade - men denna gången var det inget hotfullt eller kaxigt flin, utan ett snäll. Hanen hade inte visat några tecken på fientlighet.



OOC; ska vi ta och börja avsluta detta roll eller? (;

Han följde de båda nykomlingarna med blicken då de tog till skyn, och såg länge efter dem medan de försvann bortåt öst. Otåliga och unga. De hade mycket att lära. Det ryckte lätt i hans mungipor. De hade kanske haft tur att möta honom här. Det var inte alla i Devils som ens lät främlingar vistas så nära området. Blicken sjönk till hans tassar medan tankarna vandrade. Förhoppningsvis var de inte så dumma att de följde vinden in i öknen. Han hade varnat dem.

Men de var inte hans problem nu. Blicken höjdes på nytt. Han hade en Vit varg att söka efter.

[Avslutat]