Den lilla svarta vargen rör sig över Numoorislätten. Hon förundras över slättens storlek. Det känns som att hon varit här i evigheter och den verkar inte ta slut. Men hon är bestämd på att hon ska hitta ut och hitta någon annan plats att utforska. Någon gång måste omgivningen byta skepnad. Det ser inte hoppfullt ut i alla fall.
Den blodröda blicken hålls fäst på en punkt någonstans långt borta i fjärran. Öronen vippar lätt fram och tillbaka på huvudet. Hennes fokus har blivit bättre. Hon har bättre koll på sin omgivning. Hon gillar inte att bli överraskat när hon inte lägger märke till främlingar som kommer nära utan att hon märker för att hon inte varit uppmärksam. Det darrar lätt i nosen när hon undersöker dofterna som vinden för med sig.

Det är natt och månen och stjärnorna blänker klart. Den lilla svarta varken är likt en skugga. Pälsen har ingen glans. Månen kan inte kasta sitt sken över den lilla kroppen. Men man ser att hon är mer än en skugga då de blodröda ögonen glöder. Vargens steg är energiskt. Hon har insett att hon föredrar natten och mörkret framför dagen och ljuset. Men dagen är bra med. Därför skiftar hon lite ibland och vandrar delvis på dagen och delvis på natten beroende på hur mycket vila hon behöver. Ibland behöver hon inte vila så mycket och andra gånger behöver hon vila jättemycket. Hon har kommit långt sedan hon lämnade Kaiwood. Hon ska bli stor och stark. Det är hennes mål. Det är vad hon lever för. Det är ett bra livsmål, eller hur? Skulle mor vara stolt över henne?

[PAX TILL VALIQUETTE]

Fullmånen står högt på den becksvarta natthimlen, omringad av stjärnorna som tycks tävla om vem av dem som kan skina starkast. Det är en kylig natt, med snön som försiktigt glimmar i månens mjölkvita sken denna sena timme. En vacker natt, för de som tar sig tid att studera skönheten i mörkret. Men för dem som håller sig undan mörkret, som hyser respekt för nattens skuggor och de varelser som döljer sig i dem, är nog kylan ännu ett tecken på att detta är en tid då man ska hålla sig i sina hålor. Den tid på dygnet då man ska hålla sig tätt intill sin moder, syster eller broder. För att vara trygg. För att de monster som vandrar om nätterna hyser respekt för de som finner trygghet i att vila hos sin flock eller familj. Det är väl vad mödrar berättar för sina valpar innan läggdags, för att varna dem om farorna som lurar i mörkret men samtidigt invagga dem i en falsk trygghet att ingenting kan skada dem så länge de inte är ensamma. Sanningen i det hela är att antal gör lite skillnad under dygnets mörkaste timmar. Skuggorna är tillräckligt djupa för att sluka dem som inte ser vars de sätter tassarna, och har man otur och träffar på de monster som skyr dagsljuset mer än allt annat... då spelar styrka och antal inte längre någon roll.
Över den snötäckta slätten vandrade en stor, vit hona. Trots att hennes breda tassar placerades med beslutsamma steg framför henne tycktes nästan inget ljud uppstå där snön pressades samman under hennes tyngd. Pälsen var lika vit som snö, kroppen högrest och muskulös. Men varje rörelse tycktes mjuk och ljudlös, nästan som att hon inte vidrörde marken där hon strök fram i månskenet. För den som stannade upp och studerade henne kunde hon beskrivas som vacker. Vinden lekte i den ljusa pälsen, och den turkosa blicken med blodröda prickar i irisarna tycktes så stadig och självsäker att beslutsamheten kunde få vem som helst att stiga åt sidan. Ja, nog var hon vacker. Men inte felfri. På nosryggen och strupen lyste ljusa, kala ärr. Ärr som vittnade om att hennes övergång från dödlig till det monster hon var idag varit allt annat än enkel. En gång i tiden hade de pälslösa märkena påmint henne om ilskan och sorgen, låtit hålla hatet som brann inom henne vid liv. Men det var minnen som sedan länge var glömda, och kvar fanns bara bleka ärr och en ilska som aldrig tycktes dö ut.

Vinden som svepte fram över slätten förde med sig dofter från de närliggande områdena. Tidigare under natten hade hon stannat upp vid någonting hon gissat var resterna efter en hjort, men kylan hade sett till att köttet frusit och venerna höll inte längre något blod som hon kunnat ta till vara på. Törsten som vilade i strupen på henne var för stunden under kontroll, då hon förra natten tagit tillfället i akt och fällt en varg som hon låtit tömma på den varma vätskan som var det enda som höll henne vid liv. Om man nu kunde kalla detta för liv.
Men den doft hon kunde uppfatta i vinden som nöp i hennes nos tillhörde inte resterna av ett dött djur. Nej. Det tillhörde någonting levande. Ett rovdjur. Den stadiga blicken svepte över området som sträckte ut sig framför henne. Ännu kunde hon inte skymta främlingen som delade denna sena timme med henne, men de rörde sig åt samma håll så det skulle inte dröja länge innan deras vägar korsades.

Den lilla svarta vargen, trots det kalviga utseendet med de långa benen och den slanka kroppen, rör sig med smidiga rörelser. Trots att valpens klumpighet och hull har lämnat henne så kan hon än dock snubbla över sina egna tassar. Hennes mörka fäll står i klar kontrast till vinterns vithet. Men pälsen är mörkare än mörkret själv. Hon skulle kunna vara sin egen skugga.
Hur länge till behöver hon vandra innan slätten tar slut? Trött på den här utsikten. Det mörka rör sig rastlöst inom henne. Rastlösheten sprider sig i den svarta lilla kroppen och ungvargen svarar med att öka på tempot. När kroppen får arbeta brukar rastlösheten sakta dö bort. Kan hoppas på att det blir så även denna gång. Kylan stör henne inte. Den lilla kroppen är varm. Elden glöder i den blodröda blicken. Hur många steg har vi tagit nu? Ungvargen tappar fokus och snubblar till. Hamnar på nosen i snön. Aj! Vargen sätter sig upp och ruskar på huvudet. Snön som fastnar i pälsen smälter snabbt bort och den lilla vargen reser sig upp och piskar till med svansen innan hon fortsätter gå. Lite ont i nosen men det går över. Ingen idé att gråta över smärtan. Det går över. Finns ändå ingen där som kan trösta henne. Det mörka skulle bara göra narr av henne.
Tvärt stannar vargen upp då hennes blick fastnar på något längre fram. En vit gestalt som nästan ser ut att tillhöra den vita omgivningen. En högrest varg som rör sig med sådan grace. Extremt nyfiken sätter ungvargen kroppen i rörelse igen. Det mörka inom henne väser. Ungvargen är för upptagen med att beundra främlingen för att höra. När hon är tillräckligt nära för att kunna höras men ändå på behörigt avstånd stannar den lilla vargen.
"Hej". Hälsar hon och svansen viftar lite lätt bakom henne. Den blodröda blicken glöder av nyfikenhet och beundran inför den vackra vita främlingen.

[Det är väl inget som påverkar en vampyr, men Nagini har inre mörker och det är det som kommunicerar med henne och det kan skapa obehagskänslor hos andra. :P]

[Med tanke på att Valiquette är så gammal påverkas hon nog inte på samma sätt som vanliga vargar, men hon kan mycket väl känna att det är någonting annorlunda med henne c: ]

Den skarpa blicken söker av slätten som sträcker ut sig framför henne utan att vittna om att det någonstans skulle finnas något slut på den. En varelse som aldrig besökt något av de andra hörnen som går att finna i detta land skulle mycket väl kunna tro att detta är ett område utan gränser. Snön lurar ögonen att kilometer är mil, och framför allt i detta mörker går det inte att avgöra vare sig man går mot norr eller söder. Möjligtvis att månen och stjärnornas positioner kan guida en vilsen själ som inte tycker sig kunna hitta en utväg, men få varelser hon träffat är lärda att kunna urskilja väder sträcken i de olika bilder stjärnorna målar upp. Själv slutade hon ta hjälp av dem för länge sedan. Faktum är att hon inte minns varför hon kan urskilja bilder och formationer i ljusen som brinner uppe på himlavalvet, eller vem det var som delade den vetskapen med henne. Kanske lärde hon sig själv? Kanske hade hon en gång för länge sedan någon vid sin sida som tog sig tid att lära henne en sådan användbar sak. Minnena är upplösta, sedan länge försjunkna i det mörka sinne hon bär på. Det enda hon vet just nu är att hon kan vandra tills tassarna spricker och hon skulle ändå aldrig behöva oroa sig för att gå vilse. För den som inte har någonting att söka efter kan väl omöjligt klassas som vilsen?
Takten hon håller är lugn, men för henne ändå framåt med långa steg. Det tar inte lång stund innan hon tycker sig uppfatta någonting längre fram på slätten. Doften och ljuden från främlingen är vad som avslöjar dess position. Nog för att hennes syn är utmärkt även i ett så svagt sken som detta, men vargen som närmar sig bär en färg som tillåter denne smälta samman med mörkret natten fört med sig. Den stora honan fortsätter framåt i samma takt som tidigare, låter dofterna som vinden för med sig tala om för henne allt hon behöver veta. Det är en hona som kommer emot henne. Den senaste vargen hon lät offra sitt liv för att hon själv skulle ha orken att fortsätta var en hona. Men denna främling har ingenting hon behöver oroa sig för. Inte för att man bör slappna av i närheten av ett monster som lever på blodet från de levande, men denna natt är törsten under kontroll och hon känner sig lugn och stabil i sig själv. Någonting hon inte gjort på några månvarv. Den tingest som nyligt väckts till liv inom henne såg till att ta över totalt när den väl tilläts komma upp till ytan, och den ansåg sig inte tillfredsställd förrän den tagit alla de där liven. Fler än hon ville hålla räkningen på. Men som det var nu kände hon igen sig själv. Det fanns ingen anledning till oro.

Ju närmare de kommer varandra, desto tydligare blir det att den mörka främlingen är en hona. En ung sådan. Trots detta märker hon inte av någon tvekan i den dödliges steg, och när den yngre väl väljer att stanna upp gör hon detsamma. Huvudet hölls högt, men nacken böjdes tillräckligt för att hon skulle kunna studera den andra honan utan problem. Den mörka pälsen som klädde den ande såg inte ut att reflektera någonting av månljuset som sköljde över slätten, och ögonen som tittade in i hennes egna bar en bekant färg. Det är en ungvarg. Med mod nog att vara den första som hälsar, och tillräckligt mycket glädje i kroppen för att svansen ska vifta bakom henne. En yngling precis som så många andra i detta land. Men den stora honan kan inte låta bli att tycka sig ana någonting avvikande med denna dödliga. Det är inte en självklarhet, snarare en känsla. En svag känsla, som retar instinkterna att reagera.
"Vad gör en så ung varg ute på denna slätt alldeles ensam?" Rösten är lugn och stadig när hon talar. Tonen är stark, och vittnar om att hon är van att andra lyssnar när helst hon tar till orda.

Den lilla svarta vargen står där hon står och ser upp på den stora vita vargen. Svansen viftar lite snabbare för en stund när främlingen svarar på hennes hälsning. Inte med en egen hälsning utan en fråga. Ungvargen känner sig glad över att faktiskt bli uppmärksammad. Vad gör en sådan ung varg ute på slätten ensam. Den lilla vargen reflekterar över frågan ett bar sekunder. Det finns väl egentligen ingen direkt anledning till att hon är ensam ute på slätten. Mitt i natten. Ensam.
"Jag är bara på genomresa". Svarar hon. Är det ett gott svar? Det förklarar kanske inte så mycket om vad hon faktiskt gör här.
"Men jag vet inte vart jag ska... riktigt". Lägger hon till. Men det förklarar inte heller vad hon gör här ensam på slätten.
"Jag är ensam för att jag inte har någon att vandra med". Det är väl lite förklaring. Men inte på vad hon gör här. Vad gör hon är egentligen? Hon vandrar. Vart vandrade hon ifrån? Kaiwood. Slätten råkade ligga här och det kändes som en bra väg att vandra. För hon har hört talas om slätten. Den ska vist vara centrum i landet. Och det kändes bra att utgå från centrum och sen vandra vidare. Fast hon utgick från Kaiwood. Det är därifrån hon kommer ifrån. Men det spelar ingen roll. Hon är på slätten nu. Här och nu. Och hon är här ensam. Men hon är inte ensam. Främlingen är här nu.
"Mitt namn är Nagini. Vad heter du?" Frågar hon. Fortfarande lika nyfiken på främlingen.
"..och vad gör du själv här?" Lägger hon till. För hon är väldigt nyfiken. Glappkäft. Nagini tystnar och väntar tålmodigt på främlingens svar.

De många år som ligger bakom henne har satt sin prägel på hennes förmåga att bedöma åldern på de dödliga hon stöter på. Även de i vuxen ålder kan hon anse unga, om hon väljer att jämföra med sin egen ålder. Men det är ingen tvekan om att vargen som nu står framför henne är ung, kanske skulle hon även kunna kalla den mörka honan för valp. Än har hon inte levt tillräckligt länge för att livet ska ha hunnit lära henne hur mörk och grym denna värld verkligen är. Kanske är det just därför hon visar sig vara så positiv och pratglad, även i sällskapet av ett monster. Det är inte så att den ungas iver att tala är ett problem, nej verkligen inte. Men Valiquette kan inte låta bli att förvånas. Det måste vara den ringa åldern på honan som tillåter henne att vara så rättfram och omedveten om faran som står mitt framför nosen på henne. Eller så kanske hennes säkerhet bottnar i någonting annat. Den svaga, nästan stickande känslan i bakhuvudet på den äldre får henne att undra vad det är med denna mörka lilla tik som gör att hon väljer att vandra på en så öde plats mitt i natten.
När den yngre berättar att hon är ensam endast för att hon inte har någon att vandra med väljer den vita att sluta ögonen för en kort sekund innan hon åter placerar sin intensiva blick på den yngre. I hennes tillstånd behöver hon inte blinka, och den gest hon just visat var väl så nära en blinkning som hon kan komma. Men det är en reflex som sedan länge gått ur hennes ryggrad, och anledningen till att hon då och då sluter ögonen är endast för att ge intryck av att inte vara lika livlös som hon faktiskt är. Vanligtvis är hennes närvaro och uppenbarelse tillräckligt för att göra de dödliga nervösa, och hon har lärt sig att det inte finns någon anledning att föda den där rädslan om hon inte är ute efter en jakt. Någonting hon vanligtvis försöker undvika. Hittills har hon dödat de flesta vargar vars blod hon tvingats ta. En handling som inte är nödvändig, det är inte alltid det utsedda bytet måste offra sitt liv. Men vilket liv skulle det vara de återvände till efter att ha överfallits av en av nattens varelser, tvingats ge sitt blod till detta monster endast för att det ska kunna överleva? Nej. Att traumatisera en dödlig på det sättet har hon aldrig funnit nödvändigt. Det kanske anses vara en liten tröst, men hon finner mer lugn i att ta ett liv istället för att ärra en individ för resten av dess liv.

Den unga presenterar sig som Nagini, ett vackert namn. Hur kan det vara att en så social och pratglad valp inte hittat någon denne kan vandra med? Vilken varelse väljer att låta ett så ungt liv bege sig ut i natten på egen hand? Det verkar så orimligt. Oansvarigt. Natten är fylld av mörker och faror. Monster som valpar endast tror existerar i sagor. Monster deras mödrar varnar dem för när de lägger sig för att sova, men lovar att skydda dem mot bara de håller sig innanför lyans trygga väggar och i hennes närhet.
"Mitt namn är Valiquette." Rösten är djup och melodisk när hon talar. Fortfarande visar hon inte upp någonting annat än ett stabilt lugn, med ett hårt ansiktsuttryck.
"Jag befinner mig på denna slätt av samma anledning som ni, Nagini." Hon stannar upp, tillåter sig själv granska de blodröda ögonen som den unga honan bär. Färgen talar till henne. Inte nödvändigtvis på ett positivt sätt.
"Säg mig, är det ingen som talat om för er att man som ung aldrig bör vandra ensam om natten?"

Valiquette. Främlingen bär ett förunderligt namn. Det är vackert. Ungvargen uttalar ljudlöst namnet för sig själv. Formar läpparna kring det. Sen ler hon glatt och viftar lite mer på svansen. Att främlingen väljer att samtala med henne måste betyda att Nagini inte irriterar henne. En liten tanke hade slagit ungvargen att det kanske inte var uppskattat att samtalas mitt i natten så här. Det är väldigt ovanligt att hon stöter på någon när hon vandrar om natten. Faktiskt är hon inte säker på att hon mött någon alls om natten tidigare.
Det mörka inom henne rör på sig. Väser. Vill bort. Vill stanna. Men det är vanligt. Vissa främlingar ungvargen möter brukar hon känna viss bekantskap med. Andras sällskap är mindre behagliga. Som om de bländar henne på något sätt. Den här främlingen är något annat. Nagini kan inte släppa Valiquette med blicken. Hon känner förundrad för den äldre vargen. Nyfiken. Ändå känns det som en kall kåre sakta vandrar längst med ryggraden. Hon är hänförd.

Samma anledning. Så Valiquette är även hon på genomresa. Är det någon speciell plats hon ska till? Det har förmodligen inte Nagini med att göra så hon väljer att inte fråga. För många frågor kan vara... för många. Även om hon fortfarande är nyfiken och dumdristig så är hon inte det lika mycket som när hon var valp. Och trots att mor tidigt lämnade henne så besitter ungvargen ändå ett förstånd som kanske är lite ovanligt för någon i hennes ålder. Men hon brukar dumt nog låta nyfikenheten styra för mycket. Men hon blir bättre. Förhoppningsvis kommer den här vandringen att lära henne mer. Skänka henne mer erfarenhet och med kunnande. Sådant som hon inte kunde lära sig om hon stannat kvar vid lyan. Sådant hon inte kunnat lära sig på egen tass.
Nagini skakar lätt på huvudet. Nej, att man som ung aldrig ska vandra ensam om natten har ingen sagt till henne någonsin. Men mor sa till henne att alltid stanna vid lyan om inte mor sa annat. Men Nagini kan inte stanna vid lyan för alltid. Hon kunde inte stanna vid lyan för alltid.
"Nej". Börjar hon. Hon stannade kvar vid lyan så länge för att mor sa till henne att göra det. Men mor kom inte tillbaka som hon alltid gjorde. Allt för många sa till Nagini att mor inte kommer tillbaka. Hur de kunde veta det vet hon inte. Men förmodligen talade de flesta av egen erfarenhet. Och ungvargen insåg att hon inte skulle kunna vinna erfarenheter som hjälper henne växa om hon stannar vid lyan. Mor var borta. Det var fakta. Det var sanning. Att klara sig själv var inte det lättaste. Att lita på att andra hjälper henne var inget hon kunde göra. Mycket av det mor sagt till henne har hon fått ignorera för att kunna överleva.
"Men dagen är lika osäker som natten". Säger hon.
"Ljuset är lika förrädiskt som mörkret". Lägger hon till.
Tillsammans är vi starka. Kuttrar det mörka inom henne.

Den unga honans ord får en märklig känsla att placera sig i magen på den äldre. Det hungriga rovdjuret inom henne är vaket, men håller sig fortfarande på avstånd. Det är tack vare att törsten inte bränner i strupen på henne som hon med säkerhet kan säga att det är hennes egna tankar som styr de handlingar hon utför i just detta ögonblick. Iallafall de tankar som ännu finns kvar. De som inte gett vika för det monster hon egentligen är. Kanske är det delar av den personlighet hon var medan hon ännu var dödlig som lever kvar inom henne. Kanske är det någonting som utvecklats genom årens gång, det som sett till att hon fortsatt sin vandring. Vad det än är som får henne att känna att hon har kontroll, så är det vad hon litar på. I samma stund som blodtörsten tar över är hon mer rovdjur än någonting annat. Tvekan. Ordet klyver tankegångarna som låtit henne rikta en del av uppmärksamheten bort från den yngre. Kan det vara tvekan hon känner inför vad den unga honan just sagt? Hon kan känna klorna från besten riva på insidan, känna missnöjet och frustrationen. Men det går inte att beskriva det på något annat sätt. Det finns inga minnen i hennes sinne som talar för att hon någon gång upplevt dagsljuset, att hon äger erfarenheter av att se vad som tar plats medan solen står på himlen. Liksom så många andra barn av natten skyr hon solljuset, hon tillåts inte studera det med sina egna ögon. Därför kan hon inte påstå att den mörka honans ord inte stämmer. Hon vet inte vad för varelser som kryper fram ur sina hålor när natten drar sig undan. Men någonting djupt inom henne väser att det knappast kan vara lika farligt som de monster som vandrar i skydd av skuggorna om nätterna. Under alla de år hon levt har hon aldrig hört berättelser om blodsugande varelser som bringar död och mörker, och som endast går att stöta på under dagtid. Besten vrider på sig inom henne, och det där korta ögonblicket av tvekan är plötsligt förbi. En lätt fnysning undslipper henne, och hon spänner på nytt blicken i den unga honan.
"Det är inte sant." Sagor som berättas om alla möjliga varelser som går att finna i de djupaste skogar, på de högsta av berg, i de mörkaste nätter, de består väl alla mer eller mindre av inslag av sanning. Men berättelserna om bäckavarelser som lurar med sig valpar ned i vattnet och dränker dem, historierna om de stenliknande små mossfigurerna som kan leda en på villovägar när man vandrar ensam genom skogen, ingen av dem kan mäta sig med de skräckinjagande berättelserna om de varelser som vandrar om natten i jakt på blod. Liten eller stor, valp eller vuxen, ingen skonas. De är själlösa monster som förbjudits att vistas i solljus, helig mark är förbjudet område, och alldeles nyfödda valpar får de inte komma åt såvida de inte ges en inbjudan. Mörker, död och ondska följer i spåret av dessa varelser. Och de härskar nattetid. Inte dagtid.

Valiquette sänker huvudet en aning, för att den yngre inte ska behöva anstränga sig så mycket för att kunna möta hennes blick. De turkosa ögonen visar inga som helst tecken på känslor. Uttrycket är hårt och kallt.
"Mörkret tillåter de värsta av varelser att krypa ur sina hålor." Hon väljer att fylla de gamla lungorna med luft, vilket resulterar i att hon drar ett ytterst grötigt och rosslande andetag. "De farligaste monster har förbjudits av gudarna att vidröras av solljus."
Luften lämnar sakta lungorna i en ansträngd utandning. Organen har för länge sedan slutat att fungera, och det tär när hon tvingar sig själv att försöka använda dem till de syfte de en gång haft.
"Natten är den absolut farligaste tiden att vara ute och vandra ensam. Mången varelser kan se en så ung hona som ett byte."

Det är inte sant. Ena örat lägger sig bak mot nacken på Nagini's huvud och huvudet tippas lätt på sne. Det låter som att Valiquette inte själv utsatts för utmaningar under dagstid. Nagini hade inte sagt som hon gjorde om hon inte menat det. Om hon inte vetat hur mycket sanning och fakta som vilat i hennes ord. Hon står ändock tålmodigt stilla och tyst och låter den äldre vargen uttala sin mening om saken. De andra örat gör det första sällskap bak mot nacken på den svarta lilla vargen. Hon ogillar det hårda, kalla uttrycket hos Valiquette. Men hon förstår att den äldre besitter långt mycket mer erfarenhet än henne själv. Det nekar hon inte till och hon tänkte inte alls komma här och hävda att hon minsann har rätt.
"Jag talar bara av egen erfarenhet". Förklarar hon och öronen spetsar mjukt på huvudet igen. Nagini kan bara uttala sin egen åsikt om saken. Men hon hävdar den inte som om det vore hugget i sten.
"Jag lyssnar väldigt gärna på vad du har att berätta. OM du vill berätta". Lägger ungvargen till och hon ser uppmärksammat på Valiquette. Den stora vita honan talade om sådant som Nagini inte hört talas om förut. Hennes ord lät hårda men på samma gång lite mystiska. Det var så Nagini uppfattat det och det har väckt hennes nyfikenhet. Eller snarare hennes uppmärksamhet. Om det finns varelser som man verkligen verkligen borde hålla sig borta från så låter det som nödvändigt kunnande. Farliga monster som inte får vidröras av solen. Och gudarna är inblandade. Det är så mycket som den unga lilla vargen inte vet. Men hon vill veta. Hon vill veta så mycket som möjligt. Svansen viftar mjukt bakom henne och den glödande blodröda blicken har inte släppt Valiquette ur fokus alls sedan de möttes.

Den unga honan svarar henne, med en ton som varken talar för att hon inte lyssnat på vad den äldre sagt eller att hon anser sig veta bättre. Efter alla sina år av vandring från land till land har hon lärt sig att de unga är de svåraste att diskutera med. Det är få saker de anser sig inte kunna klara av, och vanligtvis vet de bäst vad än det kan tänkas handla om. Denna mörka hona har ännu inte levt tillräckligt länge för att hennes erfarenheter och upplevelser ska kunna mäta sig med en vuxen dödlig, men hon hugger inte emot de ord som den äldre yttrat. Ett tecken på att hon kanske kommer klara av de prövningar hon kommer ställas inför i livet. De som äger förmågan att stanna upp och lyssna till andra utan ifrågasätta är de som växer upp till att bli de klokaste. Men hon kan ändå inte låta bli att undra över vad denna unga tik kan ha varit med om som får henne att tala om mörka erfarenheter från timmarna då solen står på himlen. Hennes ringa ålder talar för att hon inte kan ha vandrat utan sin familj någon längre period. Kan det vara att de lämnat henne? Att hon fått uppleva grymheten många dödliga hyser emot varandra? Kan det vara naturen eller rovdjur av annan art som får henne att jämföra natten och dagen som om de inte vore så olika? Vad det än är, tänker hon inte fråga. Visst, det skulle ge henne en möjlighet att förstå sig på vad som rör sig innanför pannbenet på den yngre. Det skulle ge en förklaring till varför hon känner sig säker med att vandra genom natten på egen hand, utan att frukta de faror som endast tillåts sträcka på benen och stilla sin blodtörst i skydd av mörkret. Men det är en förklaring som inte är nödvändig. Det kan vara så att den unga gått igenom hemskheter som få andra kan känna igen sig i, men det kan även vara så att hennes uppfattning om ljusets ondska inte är i närheten av det mörker den äldre honan stått inför under de år hon vandrat på denna jord. Skulle hon behöva gissa, skulle hon säga det senare. Men hon tänker inte döma.

Den mörkas nästa ord får vampyrinnan att vinkla det ena av de vita öronen åt sidan. Ingen har tidigare berättat historier för henne om nattens alla monster och faror, och nu ber hon en av de allra farligaste av mörkrets varelser att berätta dem för henne. Någonstans kanske det finns ett sting av humor i situationen. En ung, intet ont anande tik stöter på ett monster som hon ber ska förklara för henne varför det är viktigt att vara extra försiktig när mörkret smugit sig tätt inpå. Det i sig skulle vara tillräckligt för en avskräckande godnattsaga för små valpar. Men det är inte en påhittad berättelse. Det är vad som sker i denna stund, och monstret måste göra ett val. Antingen delger hon informationen och historierna till den unga. Eller så lämnar hon henne att leva vidare utan att få veta.
Hade det varit en annan valp som stått inför henne hade risken varit stor att hon blottat tänderna och sagt att det är lärdomar den snart skulle ställas inför och bli medveten om. Men denna tik... Någonting i hennes blick talar för att hon skulle ta till vara på berättelserna. Att hon skulle lyssna, och inte endast för att visa sig artig. Valiquette fuktar nosen med tungan, tycks tveka ett ögonblick, innan hon med en mjuk rörelse sätter sig ned. Blicken vilar fortfarande stadigt på den unga, och det har inte undgått henne att den blodröda blicken inte vikit från henne sedan början av detta möte.
"Jag ska berätta för er om nattens allra farligaste varelse." Hon stannar upp, tänker över orden noga innan hon väljer att fortsätta.
"Under årens gång har de givits många olika namn. Barn av natten. Monster." Ett ögonblicks paus innan nästa ord lämnar hennes läppar. "Vampyrer. De är kraftfulla varelser som av Gudarna endast tillåts vandra i denna värld nattetid. De bär på en förbannelse, välsignelse enligt en del, som tillåter dem att leva i flera århundraden. Men det eviga livet har ett pris." Hon tvingar sig själv att blinka igen. Lugnet ligger stadigt kvar i hennes röst.
"Solens ljus bränner dem. Eld försvagar dem. Det är därför de endast rör sig om natten, i skuggorna. Vanlig föda kan inte längre stilla deras törst och hunger. Istället tvingas de leva på vargablod. Och det är blodet som tillåter dem att vandra genom natten i långt fler många år än någon dödlig. Blodet föder förbannelsen, hjälper deras sår att läkas snabbt och stannar åldrandet från den stund deras dödliga liv togs ifrån dem." Under årens gång har hon hört mycket berättelser om den varelse hon själv är. Det mesta hon vet är sant väljer hon att föra vidare, men när det kommer till luckor hon själv inte kan fylla vänder hon sig till sagorna. Om det stämmer att hon en gång vandrat i denna värld som en dödlig vet hon inte. Minnena är för bräckliga för att hon ska kunna se tillbaka på något tidigare liv. Men det är den enda förklaring hon har just nu. Om än det känns ovant att tänka den tanken.
"De är själlösa varelser, utan förmåga att känna empati. Men deras yttre speglar inte rovdjuret de egentligen är. Dödliga beskriver dem ofta som vackra. Det är därför de är så farliga. Det utsedda offret anar aldrig hur stor faran är, släpper de vackra varelserna nära. Det är någonting som vissa av dem anser gör jakten mer intressant." När hon talat till punkt släpper hon den unga med blicken för första gången sedan mötets början, för att blicka ut över slätten. Ett lågt hummande, någonting som liknas vid en melodi, undslipper henne. Det finns mycket mer att berätta om dem. Många sanningar och lögner som går att reda ut. Men hon låter detta vara tillräckligt. Det är allt denna unga tik behöver känna till.
Valiquette gnider tungan mot gommen och vänder sedan huvudet så att hon åter kan placera blicken på den mörka tiken.
"Det är dessa varelser som gör natten så farlig. Oavsett de faror ni mött, och kommer att möta, under dagtid tror jag ändå att ni är säkrare i ljuset än mörkret."

Hon hade inte förväntat sig att Valiquette skulle berätta något för henne. Det har inte hänt ofta. Vargar hon möter kan nämna vissa saker men sen vägra att berätta mer. Det är inte alltid lätt att försöka finna svar på egen tass. Att höra saker berättas av andra kan ge en bild av någonting. Sen kan man själv därefter skaffa sig en egen synvinkel och egna åsikter på saken. Men Valiquette sätter sig ner. Hjärtat hoppar till av exaltering i bröstet på den lilla vargen och öronen klipper till på huvudet. Hon viker bakbenen under sig och sätter sig ner där hon tidigare stått. Väntar spänt på var Valiquette har att berätta. När Den stora vita vargen börjar tala om dessa monster hon nämnt, dessa Barn av natten, Vampyrer, så sitter Nagini som på nålar och lyssnar hänfört på orden som sveper över Valiquette's läppar. Något sådant här har hon aldrig fått höra förut. Hon har förstått att natten kan vara farlig. Men hon har aldrig förstått varför. Vi är inte rädda för mörkret. Nej, men det är vad som kan finnas i mörkret som man borde vara rädd för. Borde. Men Nagini känner väl känslan av att vara liten och ensam och rädd. När hon bestämde sig för att bli stor och stark så bestämde hon sig även för att inte vara rädd mer. Men att vara rädd och att vara försiktig är två skilda saker. Nog kan man vara försiktig och vandra på dagen och hålla sig borta på natten. Men likväl kan dagen vara farlig och natten kan kännas säkrare. Det har hon själv fått erfara. Nej, hon är inte rädd för mörkret. För mörkret är en del av henne.

När hon får berättat för sig om dessa varelser som ska vara så farliga så drar sig öronen mot nacken igen. Det låter otroligt. Att det skulle finnas varelser som kan leva i århundraden. Evigt liv. Men deras svarhet är solljuset. Därför kan det bara vandra fritt nattetid. De kan inte leva på vanliga bytesdjur utan på vargblod. Och de är inte dödliga. De är själlösa. Nagini vet inte vad hon ska tro. Men nog har den här berättelsen mer tyngd än något annat hon fått berättat för sig i sitt unga liv.
Dessa varelser är vackra, och därför är de så farliga. Offret inser inte att det är farligt. Öronen klipper till och spetsas på ungvargens huvud innan det ena drar sig mot nacken igen. Hela sitt liv har Nagini kunnat se sig själv som ett offer i alla möten hon har genomlevt. Hon har insett sin egen bristande styrka och hur lätt andra skulle kunna döda henne. För mor sa till henne att hon är säker i lyan. Men hon får bara stanna vid lyan och inte gå någon annanstans. Och främlingar är farliga. Valpen fick lära sig att världen är farlig långt innan hon fick lära sig hur hon ska kunna försvara sig mot nämnda faror. Inte bara mors ord har präglat henne utan även det mörka inom henne. Och sen alla främlingar hon mött som velat henne illa. Men hon har överlevt. Många gånger förmodligen för att de hon mött sett henne som ett ovärdigt byte. Därför vill hon bli stor och stark.

Det är en sak som går upp för henne. När Valiquette's stämma för orden i berättelsen till hennes öra. Nagini lyssnar. Och hon ser. Och hon inser.
"Är... är du en vampyr?" Frågar hon och ser med stora ögon på den stora vackra vita vargen som sitter framför henne. Vampyrer är vackra varelser. Offret inser aldrig fara. Det kan bara röra sig ute om natten. Men varför skulle en vampyr varna henne för mörkret och berätta om vampyrer? Kanske är det en del av leken? En del av jakten? Och Nagini är bytet? Men... det gå inte ihop. Valiquette sa ju det själv. Offret inser inte faran. Men Nagini har nog aldrig insett någon fara fullt ut under hela sitt ännu korta liv.

Valpen avbryter henne inte. Gör inga försök att yttra sig eller ställa frågor under tiden som den äldre väljer att forma sina ord på ett sätt som inte låter för skrämmande, men som ändå får allvaret att sjunka in i den ungas öron. Det är inte lätt att berätta en historia så grym och ond som denna utan att orden sätter skräck i åhöraren. Kanske en dödlig, som aldrig träffat på nattens varelser eller själv upplevt smärtan förbannelsen för med sig, klarar av att hantera informationen på ett bättre sätt än de som stirrat in i den hungriga blicken nattens barn studerar sina offer med. Det kan vara så att orden inte väger lika tungt i öronen på de dödliga, som på den som genomlidit århundraden av mörker och blodtörst. Men icke desto mindre vill hon inte ingjuta för intensiv skräck i den unga tiken. Det är någonting med den blodröda blicken som talar för att hon ser på mörkret och natten på ett annat sätt än många andra valpar. Som om hon har en hemlighet, någonting som skyddar henne mot oron och rädslan. Exakt vad det är kan den äldre inte avgöra, hon skulle behöva ta sig en titt innanför pannbenet på den yngre och dessvärre besitter hon inte förmågor att se in i andra varelsers sinnen. En förmåga som få av de riktigt gamla vampyrerna haft äran att få utveckla. En skrämmande gåva, både för de dödliga och andra nattens barn. Hon själv har aldrig avundats dem som vandrat på jorden tillräckligt länge för att utveckla en sådan skrämmande kraft. Om än det finns stunder då hon inser att den skulle komma väl till användning. Som i detta ögonblick. Skulle det vara så att hon beslöt att ta sig en titt inuti honans huvud skulle hon bara ställa till en enda röra utan att få reda på någonting. Besten inom henne vrider sakta på sig, kuttrar. Ja. Det där kunde väl ha liknats vid något slags försök till ett morbit skämt. För varje månvarv som går påverkar den hungriga varelser henne än mer. Det är ingenting hon är stolt över. Men hon har kommit att acceptera det.

Den unga tikens blick förändras med ens. Och den stora honan anar att det gått upp för den unga vad hon står inför. Hittills under mötet har den röda blicken nästan blänkt av nyfikenhet, den sortens nyfikenhet man bara finner speglas i ögonen på en ung valp. Det har smekt varelsen inom henne medhårs, låtit den känna sig uppmärksammad och aktad. Hotat att locka fram den, men inte tillräckligt för att den vita ska ha känt sig orolig. Den blick som möter henne nu talar för någonting helt annat, om än hon inte kan likna det vid skräck. Som sagt, det är någonting med denna mörka ungtik.
Frågan som ljuder genom tystnaden mellan dem får henne att luta huvudet bara någon millimeter åt sidan, en ytterst diskret rörelse. Det vore så enkelt att blotta de långa, vassa hörntänderna och svara valpen med ett enkelt Ja. Men någonting inom henne hejdar den impulsen. Istället smalnar den intensiva blicken, och man kan ana ett svagt leende leka i de svarta mungiporna.
"Varför tror ni det, Nagini?" Rösten är mjuk, melodisk.

Det mörka vrider ock vänder sig i den lilla svarta kroppen. Det är något med främlingen som är så olikt vad de har stött på tidigare. Förr har de alltid kunnat sätta en känsla på varje möte. För att mörkret eller ljuset som främlingar besitter är olika. Nagini har ändå valt att möta så många hon kan med artighet och nyfikenhet. Ett öppet sinne. Även om det mörka gärna skulle vilja styra och göra leken roligare. Mer intressant. Dessa två komponenter som delar utrymme i samma kropp kommer bara närmare och närmare ju mer de växer. Smälter samman. Blir ett. Ungtiken är van vid den mörkes spydiga kommentarer och många gånger är det osäkert om det inte är frukt ur hennes egna tankar.
Än sitter den blodröda blicken fäst på den vackra vita. Varför tror vi det, Nagini? Den mörke upprepar den vite's fråga. Ungvargen skakar lätt på huvudet utan att släppa den vite med blicken.
"Jag vet inte vad jag ska tro än". Svarar hon ärligt. Hon vill heller inte råka i olag med Valiquette. Men det verkar inte som att den stora vita vargen tagit illa vid sig av frågan.
Den svarta lilla svansen sveper till över marken bakom den lilla vargen och öronen spetsas på det lilla huvudet igen.
"Men jag vet i alla fall en sak". Hon talar med sin klara, ljusa, unga stämma och det finns ingen tvekan att hitta.
"Jag tänker inte dö denna natt. För mitt mål är att bli stor och stark. Hela mitt liv har jag setts som liten och svag, ovärdig ens som byte". Det mörka väser klagande inom henne. För orden gör ont. Men de inser sin egen svaghet. Mor såg potential i valpen. Men mor försvann för länge sedan. För länge sen för att ha kunnat prägla valpen mer.
"Men jag har överlevt. Här och där har jag fått hjälp på vägen men jag står ensam". Vi står ensamma, tillsammans. Den lilla skära tungan smiter ut mellan läpparna innan ungtiken fortsätter.
"Jag har ingen familj eller någon att luta mig mot när det känns svårt. Jag har bara mig själv. Men jag är beredd att ge allt för att nå mitt mål". Vi reser oss alltid igen. Den glödande blodröda blicken brinner. Den lilla svarta vargen föddes som en kämpe. Som enda levande valpen i kullen kan hon inte bara ge upp och lägga sig ner när andra säger till henne att något är farligt. Hon tänker inte springa och gömma sig med svansen mellan benen.
"Tack för din berättelse, Valiquette. Den har gett mig mycket att tänka på och jag ska vara mer försiktig om natten". Säger hon och visar att hon uppskattar att Valiquette tog sig tid att stanna med henne en stund, att dela med sig av sin berättelse. Varje möte är en ny lärdom. Skänker nya erfarenheter. Ungtiken är aldrig den samme vid ett mötes slut som hon var i början.