Rosenskogen ligger mörk och natten är i sitt djupa skede. Den vita valpen rör sig så tyst han kan mellan rosorna som regerar området. Han stannade lite längre än han först planerat. Detta område visade sig vara en spännande plats och nu när hans kropp har vant sig vid rosornas gifter rör han sig med lätthet.
Mor kommer bli förbannad på honom för att han är borta så länge. Men den unga hanen bryr sig inte det minsta om det. Hon kommer inte kunna vara arg länge. Hon kommer bryta ihop och bekänna hur orolig hon varit och sedan sticka till honom massa mat för att han varit borta så länge och har säkert inte lyckats något vidare med jakten på egen tass. Det är i alla fall vad han föreställer sig. Vad han förväntar sig. Och han har blivit så väldigt bra på att manipulera hennes energier utan att hon märker det så han kan se till att hon inte är arg på honom vidare länge. Ett överlägset flin sprider sig på den unges läppar när han vandrar fram. Mor är så lätt att manipulera. Så lätt att styra. På egen tass har han lärt sig kontrollera sin kraft. Helt ensam. För det finns ingen som kan hjälpa honom med det. Ingen han känner besitter samma kraft. Var kommer den ifrån? Som ofta flyter tankarna iväg. På om den varg som föreställer hans far verkligen är hans far i blodet. Akira har aldrig känt sig särskilt nära den grå hanen Lihai. Det kan inte vara möjligt. Ingenstans är de lika. Akira är säker på att mor måste haft någon sidoaffär. Men hans kullsyskon grusar hans tankar på det hela. För Akihiro, Aiko och Asami visar alla tydligt att Lihai är deras far. Men Akira och systern Aosora. Akira kan inte se någon koppling till Lihai där alls.

Den unge ruskar på huvudet. Det kan inte vara möjligt. Han fnyser kort och skingrar tankarna på det hela. Släpper dem för tillfället. Han är ännu ung. Det finns massor med tid för honom att ta reda på sanningen. Men frustrationen kommer han inte komma över tills sanningen kommer fram. Valpen rör sig med långa steg. Han har vunnit lite höjd och de långa benen ger honom ett rätt stiligt yttre. Trots att han är så ung. Han rör sig med medfödd smidighet och tysta steg. Öronen står spetsade på huvudet och de glödande blodröda ögonen sveper över nattens landskap som sprider hotfullt ut sig runt omkring honom. Men trots mörkret är valpens syn färgglad och vacker. Han följer de dansande rörelserna med blicken och känner sig faktiskt nöjd med sitt vågspel att lämna Ötamon bakom sig för att på egen tass utforska detta område. Kanske han vågar sig på att gå ännu längre? Han känner sig instängd i Ötamon. I flocken. Han tror inte det minsta på mors ideologier och synsätt och hur flocken styrs och dess riktning. Men som den förstfödde ska han se till att påverka det hela när han blir äldre. När han blir starkare. Han ska visa dem hur man verkligen lever. Flinet lämnar inte sin plats på hans läppar. Trots att valpen ännu inte är så stor så är hans tankar enorma. Han är född smart. Han är otålig på livet. Tycker att valpåren går för långsamt. De rör sig fram i snigelfart. Men han vet att det är så det ska vara. För valpåren förbereder honom för livet som vuxen. Och han vill bli en vuxen som andra kan se upp till. Ett välkänt namn. Som inger fruktan i många hjärtan. Men ännu är han ung. Han måste vara tålmodig. Och ta lärdom av de som har något av värde att lära honom. Det är därför han ser upp till mor. Men bara henne. Även om han inte håller med henne på många plan.

[PAX TILL VALIQUETTE]

Från att ha vandrat i de dödas skog där markerna bitvis är täckta av kropparna från de som fallit offer för nattens hänsynslösa rovdjur, till att ströva fram genom en skog täckt av rosor och liv. I denna vackra skog vilade inte stanken från tusentals döda som aldrig skulle finna frid i livet efter detta. Här skymtades inte ben och andra kroppsdelar, omslutna av mörka, kalla trädrötter där de smälte samman med skogens livlösa, förrädiska golv. Kontrasten som vilade mellan två områden som befann så tätt intill varandra var ironisk på ett sådant rått, hånfullt sätt att det fick även en av nattens varelser att vilja erkänna det som underhållande. Naturen kunde vara så grym, så oförlåtligt oförstående för de varelser som ansträngde sig för att anpassa sina liv till förhållandena, att man ibland var tvungen att le åt okänsligheten. Å andra sidan, skulle en varelse dömd till en evighet i natten inte kunna le åt den grymhet som befläckade omvärlden och de dödliga varelser som utkämpade kampen varje dag att leva sina liv, så skulle evigheten snabbt bli dödligt trist. På gränsen till outhärdlig.
Den snövita varelser stannade upp. Mitt bland trädens breda stammar, löven som försiktigt prasslade i deras ståtliga kronor och rosorna som med sin skönhet fick marken att likna en plats beskriven i en saga, såg hon ut att höra hemma. Det vilade en obeskrivlig skönhet över varelsen som nu lät granska området omkring sig med knivskarp blick. En skönhet som kämpade för att dölja det rovdjur, det monster, som dolde sig bakom den. Ögonen bar en ljust turkos färg, och denna natt kunde man skymta en bräckligt blodröd ton i irisarnas yttersta kant. Pälsen var vit, så vit att dödliga varelser mycket väl kunde uppfatta det som att det sken om henne när månens ljus reflekterades i de ljusa pälsstråna, men trots detta var hon inte felfri. Över nosryggen löpte två bleka ärr, och även över strupen vittnade härdad ärrvävnad om att denna hona inte mött evigheten utan uppoffringar. Men istället för att ge ett skrämmande intryck, bidrog ärren till den skönhet som omslöt honan likt en ogenomtränglig aura. Kroppen var reslig, och under skinnet vilade muskler som bidrog till en bred bröstkorg och musklad rygg. De få andra monster hon mött av samma kön bar oftast en slank, smidig kropp, som om de endast önskade bidra till den förrädiska skönhet de redan kläddes av. Denna hona hade en gång i tiden varit en krigare, och det talade hennes kropp om för dem som valde att se förbi det vackra skenet som omslöt nattens barn.

Doften från rosorna kittlade det känsliga luktsinnet, men det fanns en doft som aldrig skulle kunna dölja sig från ett rovdjur skapat för att döda. Doften från en dödlig. Med färskt blod pulserande genom ådrorna. Med ett kraftigt hjärta slående i bröstkorgen. Törsten var stark denna natt. Starkare än den varit på länge. De svarta pupillerna smalnade av, och den blodröda färgen omslöt nu de blå irisarna likt en yttre cirkel. Utan att ödsla mer tid började honan åter att vandra, i riktning mot den varelse som befann sig inom denna skog tillsammans med henne. Som befann sig inom räckhåll, en möjlig måltid.
De breda tassarna placerades varsamt på marken där hon strök fram mellan träden med förvånansvärd smidighet för sin tunga kropp. Rosorna må vara vackra, men de var likt henne förrädiska och opålitliga. Giftet som dolde sig i deras taggar kanske inte var tillräckligt för att få hennes ben att vika sig, men hon tänkte inte ta risken att låta sina sinnen störas av någonting denna natt. Kanske var det inte så konstigt trots allt, att en giftig rosenskog låg placerad så tätt intill en skog full av död och förruttnelse. De hade mer gemensamt än vad första ögonkastet kunde avslöja. Den ena var vacker, förrädisk och dödlig om man inte såg vart man satte tassarna. Den andre vittnade endast om följderna till vad som kunde ske om man gav vika inför skönheten. De fulländade varandra. På ett sätt endast naturen kunde välja att visa.
Ännu en gång stannade hon upp. Dold i skuggorna som kastades av trädstammarna kunde hon nu iaktta den varelse som valt att vandra över dessa marker nattetid. Vad hon såg fick ett sting av missnöje att sätta sig i bröstkorgen på henne. Det var mycket riktigt en dödlig, men en valp. En väldigt ung, väldigt liten valp. Knappt en måltid. Knappt en aptitretare. Blicken smalnade av och sökte sig bort från valpen till de djupa, mörka skuggorna som omslöt skogen. En sådan ung varelse vandrade aldrig långt ensam. Vars var dess moder? Diskret vädrade hon i luften, men bortsett från den lille valpen fanns inte mycket annat att känna vid. Han var alltså ensam. Ett lätt offer. Frågan var bara, vem skulle hinna först? Hon, eller rosornas förrädiska gifter?
Hon gled ut ur skuggan. Vandrade ljudlöst de spår valpen redan trampat upp, följde honom på ett avstånd som inte skulle avslöja hennes närhet förrän hon själv ansåg det passande. Avståndet mellan dem kortades, de stora tassarna placerades varsamt över de spår valpen lämnat efter sig. Så nära. Ett hugg skulle räcka för att bryta den bräckliga lilla ryggraden. Eller ge henne ett perfekt grepp över hans lilla nacke, låta henne tömma honom på blod utan att hon behövde fläcka den pälsen. Om hon ägt förmågan att andas, skulle hennes andedräkt fått stråna i hanens päls att vika sig.
"Vad gör en så ung valp ute denna tid på en så ödslig plats, ensam?"

Han märkte henne inte när hon kom närmare. Han märkte inte att någon vandrade i hans steg. Det fanns inget som avslöjade att hon var där. Endast en irriterande och fånig känsla av att vara iakttagen. Men det hade han avfärdat så energierna inte hade varnat honom för något.

Men när rösten avslöjar att hans magkänsla hade rätt vänder han helt om och visar tänderna. För den känslan hade fått honom att känna sig förföljd. Jagad. Som ett byte. Det var därför han hade avfärdat den så snabbt. Tänkt att han fortfarande var påverkad av rosornas gift. Att hans hjärna spelade honom spratt. Kanske var det även så.

När han står öga mot öga med en väldigt stor varginna lugnar han sig något. Men bara lite. Han hade låtit läppen slappna av lite i alla fall. Men stark misstänksamhet vilar i hans blick. För det är första gången han någonsin mött på en varg som inte utstrålar några som helst energier. Inga alls. Det är som att denna främling inte existerar. Men här står hon.

"Vem är du?!" Misstänksamheten fläckar även hans stämma. Och han gillar inte att erkänna det. Men det är första gången i hans unga liv som han faktiskt känner rädsla. Akira! Känna rädsla! Det är så fånigt så det är inte sant. Men det är exakt så han känner. Så som han sett sina bytens energier utstråla. Rädsla. Hans lilla vita kropp darrar. Men han försöker hålla sig stadig. Sträcker till och med på sig för att övertala sig själv om att denna rädsla bara är dumdristig. Akira är inte rädd för något!