[Reserverad för Harli.]

Kian hade kunnat ana sorgen som låg i luften sedan de stridande hade återvänt från mötet med Lykoris, och han kunde inte låta bli att undra vad de hade trott. Han hade försökt säga det åt dem, att det inte skulle medföra något gott, men han hade inte nått fram... Som om hans tomma ord bara reflekterades tillbaka mot honom, hånade honom. Han ville dem bara väl, men de lyssnade inte, de hade sina övertygelser. 
De hade återvänt från en strid som handlade om heder och rättvisa, och ändå tycktes Gudarna kasta mer motgångar på dem, även fast de slogs för det de trodde på. När Rien hade dött så hade sorgen i Yanamore blivit än mer påtaglig. 
Och Kian kände som att det var hans plikt att plocka upp de trasiga spillror som de andra nu kastade omkring sig. Ironiskt på ett sätt. Samtidigt hade han valt att vandra med dem. De var hans hem, hans familj. Han kunde inte låta dem lida, han var tvungen att göra något.
"Harli..." 
Hon hade inte varit medlem lika länge som honom. Hon bar silverfärgade knappar, medan hans egna glänste i guld. Men hon var lika betydelsefull, och hennes sorg var så stor att den nästan gick att ta på. 
"Jag... jag vet inte vad jag ska säga." 
Det smärtsamma uttrycket syntes lika tydligt i Kians ansikte som i hennes. Han satte sig ned bredvid henne, sökte hennes blick. 
"Rien var en god medlem i flocken. En god vän. Jag kommer alltid minnas honom, medljus och glädje."

Harli hade sovit bland hans fällar sedan dagen han lämnat reviret. Hon hade dragit in doften han lämnat kvar och den doften var det enda som hade fått henne att kunna sluta sina ljuslila ögon om natten. Hennes stora trygghet. Han som räddat livet på henne när han funnit henne den där natten, sargad och döende. Rien. Nu var han död. Död. När Harli fått beskedet om att Rien var en av de som fallit offer för våldet så hade hon skrikit. Inte rakt ut. Nej, ett mycket mer smärtsamt skrik. Ett skrik som sliter sönder bröstkorgen och hjärtat, i tystnad. 
     Sedan hon fått det hjärtskärande beskedet hade hon dragit sig undan flocken. Det kändes som om ingen förstod henne. Ingen förstod hennes sorg. Han hade lovat henne. Han hade lovat att han skulle komma tillbaka. Att han aldrig skulle lämna henne. Nu var hon ensam. 
     Nu satt hon vid en tjärn och stirrade rakt fram. Tiaran glimmade till på hennes huvud i kvällssolen. De små, snövita tassarna var perfekt placerade intill varandra. Den yviga svansen låg lindad kring den smäckra kroppen. Blicken tom. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till. I pälsen glittrade tårar som aldrig verkade sluta falla. 
     När hon hörde Kians röst ryckte hon först skrämt till, som om hon väckts ur en dröm. Hon såg bara rakt fram. Under den silkeslena pälsen darrade hennes lilla kropp. "Det finns inget du kan säga Kian" viskade hon. Hennes röst orkade knappt bära henne. "Ingenting kan få honom tillbaka"
     Hon mötte hans blick. "Det gör så ont Kian" gnydde hon och huvudet sjönk ner. Ögonen slutna och tårarna föll ännu en gång. Hennes späda kropp skakade i takt med snyftningarna. "Han lovade att aldrig lämna mig. Varför lämnade han mig?"

Kian flyttade fram tassarna, så att hela hans kropp sjönk lägre ner, mer i samma nivå som den mindre honan. Sedan lutades huvudet mot hennes i en tröstande gest, då ord verkade meningslösa i en stund som denna. För varje tår som föll från hennes kinder kände Kian hennes smärta allt tydligare. 
Tystnaden slöt sig omkring dem, och det enda som Kian egentligen hörde var den sorg om Harli uttryckte i varje andetag.
"Jag vet inte," sade han slutilgen med en röst som knappt bar. 
Det var orättvist, så fruktansvärt orättvist. Kian visste att de försökte vara en god flock, att de försökte vara goda vargar som levde efter Gudarnas vilja och strävade efter harmoni. Men om det verkligen var så att de följde Gudarnas vilja, varför straffades de på det här sättet? Han kunde inte förstå det, hur mycket han än vände och vred på saken. 
"Jag vet inte varför han lämnade oss." Han drog ett djupt andetag och rätade sedan på sig, lyfte huvudet från henne. "Om man ska tro det som sägs så finns det en mening med allt, att Gudarna har en plan för oss alla. Kanske var det hans tid... Jag vet tyvärr inte." En sorgsen min låg över Kians annars så glada ansikte. "Jag finner min tröst i att han är på en bättre plats nu. Fri från alla bördor som detta liv innebär. En plats där det finns frid."

Harli frös till en kort sekund när Kian lutade sitt huvud mot hennes i ett försök att trösta henne. All närhet hade den effekten på henne. Hon stelnade alltid till. Allt var Meteus fel. Han som ständigt spelat ett spel där beröring kunde skifta från behaglig till smärtsam inom loppet av några få ord. Men sorgen hon bar fick rädslan för att Kian plötsligt skulle skada henne att tyna bort och hon slöt ögonen sakta. Värmen från honom fick hennes skakningar att bli mjukare. 
     "Vad är det för Gudar som gör så? Vad är det för Gudar som dödar?" snyftade hon fram. Hon var så besviken på dem. "Jag hatar döden" viskade hon fram och när han rätade på sig så var hennes första reflex att borra in sin kropp intill hans och begrava den ljusa nosen i hans bröstkorg. Men så fort hon gjort det insåg hon plötsligt att en dam inte beter sig så. En dam slänger sig inte över andra, ekade hennes mors röst. Därför drog sig Harli undan med en lätt rosig färg över kinderna och blicken flackade undan. 
     Hon såg ut över tjärnen och drog ett djupt, darrigt andetag. "En plats där det finns frid" ekade hon Kians ord. "Jag trodde den platsen var här" hennes röst var sårad, rädd och otroligt sorgsen.

Kian önskade att han hade svar på hennes frågor, men sanningen var att han inte visste vad han skulle säga. 
"Jag vet inte." 
Orden kändes tomma, meningslösa. Han önskade att han kunde ge henne något mer, men det var den bittra sanningen. Han visste inte vilka Gudarna var, han hade aldrig mött dem, och än mindre kunde han förstå varför saker skedde på detta viset. Kanske det bara var tomma ord som tröstade tunga hjärtan, kanske Gudarna inte alls brydde sig och deras liv kanske inte alls hade någon högre mening. Men tanken kändes allt för hopplös för att Kian skulle vilja tro på den.
"Jag tror..." fortsatte han med en fundersam röst, "... att det är svårt att uppnå total frid i livet. Varför det är så vet jag inte, men livet är kantat med förluster och strider, ilska och sorg, och det är orättvis. Men det enda vi kan göra är att njuta av de goda stunderna, och göra det bästa vi kan när tiderna är svåra."
Kian tystnade och sökte hennes blick.
"Det finns två saker som jag väljer att tro på, eller som jag med säkerhet vet. Den första är att alla kommer dö, förr eller senare, och när den stunden är kommen så är den kommen. Den andra är att trots motgångar, förluster och stormiga känslor kan vi inte ge upp. Och det är de två sakerna som tröstar mig."

Harli lyssnade till Kians kloka ord, kanske alldeles för kloka för hennes ack så unga sinne. När han sökte hennes blick så mötte hon den blygt. Tjärnen speglades i hennes lila irisar. 
     "Och om man har gett upp? Är man förlorad då?" viskade hon. Hon tänkte på den där natten när Rien funnit henne, när hon velat dö. När Meteus skadat henne så allvarligt och lämnat henne till sitt öde. När han trott att han brutit ner hennes själ i så små bitar att den aldrig skulle kunna lagas. Hon hade velat dö. För att undkomma de brutala smärtorna, men också för att hon inte längre hade något att leva för. Hennes älskade hade ju lämnat henne. 
     "Jag har gett upp, så många gånger har jag gett upp Kian. Jag är inte värd dina visa ord" Hon skakade på huvudet och sänkte skamset blicken till sina små tassar som fortfarande satt så perfekt intill varandra. Tiaran glimmade till på hennes hjässa.
      "Jag är inte värd din vänlighet" hennes röst var skör. Ingen skulle väl någonsin kunna tro att Harli en gång varit självsäker, nästintill högfärdig. Meteus hade tagit hennes självkänsla ifrån henne. Han hade tagit den ifrån henne, gång på gång tills hon inte längre kände sig värd någonting.

Kian var tyst en stund, funderade över vad han egentligen skulle svara henne. 
"Jag tror..." började han med en fundersam röst samtidigt som blicken sökte sig bort mellan träden. "... att så länge man lever har man inte gett upp." Det kanske var en klen tröst, men samtidigt även sant. Så länge de andades, så länge det fanns liv i deras kroppar, så fanns det fortfarande hopp. 
Med ett leende sökte han sedan hennes blick.
"Det är inte du som avgör vad du förtjänar av mig, det är min sak att avgöra. Ifall du inte förtjänade min vänlighet, skulle du inte heller få den." 

Harlis små öron lyssnade till hans mjuka röst. Hon nickade lite. Kanske hade han rätt. Kanske hade hon inte gett upp än? Hon levde ju. När han sedan sa att det inte var hon som avgjorde vad hon förtjänade av honom kunde hon inte låta bli att rygga undan lite. Hon sänkte sitt huvud och öronen vinklade tätare mot det smäckra huvudet. 
      "Självklart kan jag inte bestämma över dig, förlåt. Förlåt, jag menade inte att säga så" 
     Att han hade talat med vänlighet och ett leende hade Harli knappt uppmärksammat. Det som hennes skadade sinne hade hört var att han blivit arg över att hon trodde sig kunna styra honom. Skulle han göra henne illa nu? Försiktigt skapade hon ännu mer distans mellan dem. Hennes lila blick visste inte riktigt vart den skulle fästas. 
      "Jag borde inte ha antytt något sådant Kian. Du är fullt kapabel till att fatta dina egna beslut, givetvis. Förlåt, förlåt mig" Hennes röst var den artigaste av alla röster. Silkeslen, så uttömd på självsäkerhet. Så riven av alla gånger hon bett om förlåtelse för klantiga saker hon hade sagt för att uppröra Meteus.