Remus hade befunnit sig i Eldskogen i några dagar nu. Han hade inte känt något behov att flytta sig och ingen hade ännu jagat bort honom därifrån. Det var något befriande med att kunna stanna på ett ställe, något som han aldrig haft möjlighet till när han vuxit upp med sin mor. Hon var född vandrare och tvingat med sin son på långa vandringar så länge han kunde minnas. Aldrig hemma. Flocklös men aldrig vilse. 
     Han hade spenderat natten i en övergiven lya och nu vaknat till av ljudet av några hjortar som betade av det daggklädda gräset. Solen började resa sig och han öppnade sakta de tunga ögonlocken. Luggen vilade i den bärnstensfärgade blicken. Han sträckte ut den muskulösa kroppen. Kravlade sig ut ut lyan och gäspade ljudligt vilket skrämde hjortarna som skuttade iväg. Han lyfte blicken till den morgonröda himlen, drog in den fuktiga luften i lungorna. "Ännu en soluppgång" viskade han och klippte till med öronen.

Bael hade sovit tryggt på en lummig trädgren där han inte behövde bekymra sig över att bli störd. Samtidigt hade han en god uppsikt över områden från höjden han befann sig på Växterna här i Eldskogen var besynnerliga, men erbjöd mjukt underlag och ett gott skydd. När solen började kittla hans nos knep han ihop ögonen innan han kisade framåt. Jodå, nog var det morgon alltid. Trött gäspade han stort, innan han rättade till sin position på grenen. Han hade vingarna tätt mot kroppen, men han dinglade obrytt med benen från vardera sida av grenen. Det var en lugn morgon, ostörd, tyst. Det var, tills han hörde en låg viskning. Vad? Bael var ju ensam här. Förbryllat såg han sig omkring, lät nosryggen krusas i en lätt missnöjd min. Han avskydde att bli betraktad.
Tillslut bröt något Baels synfält, något som inte var ett vilddjur, ett byte, eller den lummiga växtligheten som omgav honom. En stor varg såg ut att se mot den gryende dagen, sandfärgad, stor och kraftig. Bael hade gjort ett gott val i att hålla sig ovan mark över natten.
"Tur är väl det." Baels röst var hesare än han ville erkänna efter att ha sovit en lång natt, och han harklade sig. "När evig natt ligger över oss så vet vi att Gudarna har nåt ont i sinn."

Det var svårt att skrämma Remus. Som valp hade hans mor straffat honom de gånger han visat rädsla, vilket lett till att han sällan visade rädsla. Så den plötsliga rösten som bröt tystnaden skrämde honom inte, utan hans ögonbryn ryckte bara förvånat till innan han lyfte blicken till vargen som befann sig på en trädgren. Remus lade huvudet svagt på sned, betraktade främlingen sakta innan han öppnade munnen för att reagera på det denne sagt. 
     "Kanske har du rätt" nickade han långsamt och blicken förflyttades ut över gräset som glittrade av morgondaggen. "Men något jag aldrig har förstått är varför så många förknippar mörkret med undergång. Vi behöver mörkret, förstå hur många väsen som aldrig skulle våga sig ut om mörkret inte skyddade dem?"
     Remus svepte till med den yviga svansen, gäspade stort. Han ruskade lätt på huvudet. Remus hade alltid ett slags lugn kring sig. Kanske var det för att hans inre kraft, kanske var det för hans stora hjärta. Han såg inte hanen som något hot. Han mötte alltid främlingar med tanken om att de inte skulle orsaka något drama, vilket egentligen var märkligt med tanke på att hans mor Lysandra varit den mest misstänksamma tiken någonsin. 
     "Låt mig presentera mig" hans mörka röst brummade fram ur bröstkorgen och han sänkte huvudet i en svag bugning, av ren artighet. "Mitt namn är Remus"

Bael ryckte på axlarna. "För att när det är mörkt är det ofta kallt och jävligt. Solens ljus är varmt och skönt, och många kan ju faktiskt bara se på dagen. Men ett sånt resonemang har jag faktiskt inte svar på."
      Han kunde ju knappast ha alla svar, även om många kanske trodde det. Bael suckade, kunskap kom alltid med ett pris. "Åhåja, Remus sa du? Du behöver inte buga, jag är inte kunglighet. Även om jag kanske ser ut som det..."
     Flinet som lekte över Baels läppar breddades och han dinglade nonchalant med ena tassen i luften. "Om du måste veta, så heter jag Bael."

Remus nickade medhållande. Visst var det kallt om nätterna och många föredrog solen. 
     När hanen verkade göra narr av Remus artighet, log Remus bara lite. Han var väluppfostrad, hanen verkade inte ha samma bakgrund. "Jag misstänker att kungligheter har bättre saker för sig än att sitta uppe i träd" retades han och såg ut över gräset. 
     Bael, ett namn som Remus aldrig stött på förut. Han blev nyfiken på ursprunget men frågade inte. "Bael, trevligt att träffas" nickade Remus och klippte till med öronen. Han sträckte på den stora kroppen, ruskade på den och gäspade ljudligt. "Så vad gör du där uppe mer än smyger på främlingar?"

Bael rynkade missnöjt nosen åt det svaret, men flinade lite bredare.
      "Äh, mopsa inte upp dig, slyngel. Har inte dina föräldrar lärt dig att man ska respektera de äldre?"
Han burrade upp fjädrarna en aning. När solen skulle stiga högre kunde han sola från sin gren. "Smyger? Jag har försökt sova här."
Bael gäspade demonstrativt. "Och du själv, då? Mer än stå och prata för dig själv i såhär tidig morgonstund?"

Mopsa inte upp dig slyngel. Remus log svagt åt kommentaren kring bristen på respekt. Nog var han ung i kroppen, men Remus sinne var fullt av vishet och mognad. 
     "En skönhetssömn skulle nog göra dig gott, gamle man" retades Remus igen, endast för att fylla på främlingens kommentar kring Remus respektlöshet. Han skämtade givetvis, var inte meningen att orsaka skada. Bärnstensblicken glimtade charmigt till. 
     Han sträckte på den stora kroppen, gäspade ännu en gång. "Jag sov, nu är jag vaken" han ryckte på axlarna. "Vad vet du om det här området? Finns det vatten någonstans?" frågade han. Han fick känslan av att främlingen hade kunskaper om området, han kändes vis på något sätt. Kanske var det fjädrarna.

Vafalls? Från att buga till att göra sig lustig. Bael var faktiskt en mycket vacker, och ädel fakarg! Han behövde ingen skönhetssömn för att vara vacker. Flinet på hans läppar byttes ut till en milt irriterad min. "Som sagt... slyngel."
Han tippade huvudet på sned. "Jag vet tillräckligt. Det finns vatten. Men åt vilket håll, hm... ditåt? Eller ditåt? Åh nej, min brist på skönhetssömn verkar ha gjort mig lite glömsk, jag kan inte minnas."
Han log retsamt. "Säg det hemliga lösenordet så kanske jag minns."

Remus skrattade lågt till när gamlingen låtsades ha glömt bort vart vattnet låg. Än fanns det humor kvar i gubben. Remus mötte den eleganta fakargens blick och besvarade leendet. "Hemliga lösenordet säger du?"
     Den unga hanen slickade sig om läpparna. "All makt åt Bael, vår befriare?" försökte han, leendes. "Jag fixar frukost?" var hans nästa förslag. "Ack och ve, inte kan jag väl veta vad lösenordet är. Jag är ju blott en slyngel" åmade sig Remus överdramatiskt med en snofsig stämma innan han brast ut i ett kort skratt. "Säg mig, vad är lösenordet?" 

"All makt åt Bael, vår befriare?"
     "Vet du, helt plötsligt så börjar jag minnas. Ja, just det, åt det hållet." Bael pekade slött söderut med en kloförsedd tass. "Kom ihåg lösenordet nästa gång du behöver vägvisning. Jag har trots allt ett bättre perspektiv än ni vinglösa."
Bael slog demonstrativt ut med vingarna. "På återseende, slyngel."

[Bael flyger iväg, avslutat!]