Solen sken, röd mot skymningens himmel. Ett fåtal moln hade samlats längs horisonten och bildade ett färgglatt band som fick det oändligt öppna havet inunder att glittra. Tallarnas vida grenar dansade i en kylig bris och sanden låg kall och fuktig framför hennes tassar. En och annan envis grästuva sköt upp ur sanden och kämpade mot vinterns antågande. Ännu glödde solen. Ännu fanns det liv.

Tassarna lämnade mjuka spår i sanden när de rörde sig framåt. Nerför slänten så som förr, över sanden och ner till vattenbrynet. Det kändes som en evighet sedan hon varit här senast. En evighet. Även då hade molnen hopat sig som nu. Om än mer oroväckande. Ett lugnt leende prydde det smala ansiktet när hon tog ett steg ut i vattnet. Havsvattnet. Doften av salt lekte i vinden och de mörka ögonen tårades lätt. Om det var för saltet eller av gamla minnen kunde ingen säga. Det var en evighet sedan. En evighet hon mindes det mesta av.

Vattnet smekte kallt de långa benen när hon långsamt vadade ut i det salta vattnet. Hon kunde minnas smaken, minnas doften från den gången. Minnas sanden i pälsen och mjölksyran i benen. De tunga andetagen. Leken. Men hon kunde inte minnas något namn. En sorglig hinna lade sig över ögonen och öronen vinklades bakåt. Hon kunde inte minnas sin vän.

De små vågorna, skapta av vinden, dansade om hennes armbågar när vattnet nådde henne till buken. Små droppar skvätte mor hennes sänkta ansikte. Ögonen sökte efter något som inte fanns där. Fiskmåsarna skrek i fjärran. Hon ruskade på huvudet och de stora öronen vinklades på nytt framåt. Det gångna var förbi. Hon hade annat att tänka på. Valparna. Hon undrade hur de hade det nu. Var de fanns. Om de levde... Bianca. Hennes vän. Blicken vändes norrut och solnedgången blänkte i det mörka. Snart skulle hon få se sin vän igen. En vän hon mindes väl. Leendet kom åter, som om det aldrig försvunnit.

Manvargen stannade upp när vattnet började rinna över hennes rygg. Hon hade inte tänkt doppa sig helt, men hade inte känt ett behov av att stanna förrän nu. Djupt ner i vattnet kunde de små tassarna känna den allt mer slemmiga bottnen, full av tång och andra växter hon inte kände till. De långa benen lät henne vandra längre ut än de flesta utan att simma. Svansen flöt slappt bakom henne. Den långa pälsen gungade med vattnets rörelser. Det var kallt ända in i märgen. Kanske förtjänade hon det, för allt hon gjort. Nimbus. Det gjorde ont i tassarna innan de domnade helt.

Långsamt, i passgång, närmade hon sig åter stranden. Pälsen hängde tung om hennes tunna silhuett och hon stannade upp när det plaskade för vart steg. I det betydligt grundare vattnet vek sig de långa benen under henne och hon lade sig ner i det nu grumliga vattnet. Solen sken än, men snart skulle det mörkna. Natten kom snabbt såhär års. Snart skulle hon fortsätta sin vandring, men först... Hon rullade runt, lade sig på rygg och fick saltvatten i nosen. Hostande och harklande kastade hon sig upp ur vattnet igen med en förvånansvärd smidighet. De långa benen stelnade och innan kaskaderna av vatten återförenats med havet bockade hon en gång. Frihet. En ensam lek.

Så ensam.

[Så fiiin bild. <3]

Den magra långbenta hanen går i egna tankar över sanden. Han har inte ens märkt att han har nått stranden. Öronen vilar lite halvt mot hans nacke och de gröna ögonen studerar tassarnas frammarch utan att riktigt se. Han har försjunkit i tankarnas djup och omvärlden existerar inte. Ingenting existerar. Ljudet av tassar bakom honom får honom att stanna upp. Öronen vinklas bakåt för att lyssna till stegen som kommer närmare. Det är tunga men ovanligt lätta steg. Tzi vrider på huvudet och stirrar in i ett par isblå ögon. Nimbus är med honom. Nu som alltid. Det är bara en illusion. Men manvargens veka karaktär behöver det. Hans hjärta behöver det. För att inte åter sjunka ner i sorg och depression. Omvärlden betyder ingenting så länge han har sin vän vid sin sida. Tzi flinar lite lätt. Ett flin som är ovanligt att se på hans läppar. Förmodligen är det bara Nimbus som någonsin sett det flinet. Ett busigt flin. Svansen piskar till bakom honom och han följer Nimbus med blicken när den större vargen springer förbi honom. Springa ikapp på stranden. Tzi är inte sen med att haka på. De långa benen rör sig stelt men han springer ändå med en förvånandsvärt snabbhet och smidighet. Trots att den smala kroppen ser ut att kunna ge vika när som helst. Men Tzi utstrålar en kraft som inte synts på mycket länge. För på den senaste tiden har han mått ovanligt bra. Han är fast i sin egen fantasivärld. Men han mår bra. Och det är väl huvudsaken?

Tzi skrattar. Ett ljud som inte ofta lämnar hans strupe och det låter hest. Men ett skratt är det. Han försöker hålla jämt fart med den större vargen. Nimbus ser bak på honom och ger honom en grimas som är menad att provocera. Att gå Tzi att kämpa hårdare att ge allt och inte bara ge upp. Tzi antar utmaningen. För Nimbus är bra på att få Tzi att må bra. De båda vargarna springer över sanden som yr om passarna. Fast det är bara avtryck av en varg som lämnas bakom dem i sanden. För en illusion kan inte lämna märkbara spår. Det är bara en illusion. Men för Tzi är det så äkta att han skulle kunna ta på den.

Men plötsligt stannar Nimbus upp. Han står stilla och stirrar rakt fram. Han ser inte andfådd ut alls utan strålar av kraft som alltid. Tzi har alltid sett Nimbus som en hjälte. Någon han ser upp till och faktiskt vill bli som. Tzi stannar upp vid Nimbus sida. Manvargen är dock andfådd och flåsar för att få tillräckligt med luft i lungorna och tungan hänger utanför munnen som är vidöppen. Tzi snarare väser när han andas och huvudet hänger. Han darrar av utmattning i hela kroppen. Men sedan höjer han huvudet och slickar sig om nosen för att få tungan att inte vara så torr och sedan stänger han munnen när den gröna blicken fästs på en gestalt som hoppar i vattenbrynet längre fram. En vacker manvarg. Öronen spetsas på huvudet och klipper till en gång. Tzi ser på Nimbus som ser ut att vara fastfrusen i sanden. Sedan. Som om de vore synkroniserade rör sig de två hanarna framåt. Båda i samma takt. Men den ene vandrar i passgång. Tzi fixerar Cuywendz med blicken och går närmare. Nyfiken. Han sneglar på Nimbus. En smärta har vuxit fram i den andre hanens isblå ögon. Tzi har hört vad som var emellan Nimbus och Cuy. Han har hört om deras kärlek och de valpar som blev till av det. Tzi känner sig lite avundsjuk. Men han har kommit att fatta starka känslor för både Nimbus och Cuy. Och han är glad för deras skull. Men Nimbus finns inte längre. Han vandrar inte längre på denna jord. Han är död. Illusionen vandrar tyst vid Tzi's sida. De båda stannar snart upp Tzi anser att avståndet mellan honom och Cuy är tillräckligt. Det vill säga, han står rätt långt ifrån henne för att han inte vill tränga sig på eller för att riskera att hon kanske blir sur på honom för att han kommit för nära.

När tassarna åter tagit mark i det grunda vattnet stannade Cuywendz upp, bredbent. I ögonen skimrade solnedgången klart röd och ett litet leende lekte i ansiktet. Hon saknade valparna, det gjorde hon. Men hon var än mer stolt över dem, och den känslan var övervägande allt annat. En dag skulle de ses igen. Men inte Nimbus. Honom skulle hon alltid sakna. Öronen klippte när de fångade upp ljudet av steg i sanden på stranden. Blicken vändes ditåt innan hon hade hunnit reagera speciellt mycket. Vinden låg i fel riktning för att hon skulle ha hunnit uppfatta någon doft. Hennes mörka ögon mötte ett par gröna i ett välbekant ansikte och hon sken upp.

"Tzigane! Vad gör du här?" Svansen satte fart bakom de långa benen, men hon stod ännu kvar i vattnet med huvudet vänt snett bakåt. Det var ett osannolikt sammanträffande att hon skulle möta denna manvargshanne på just denna plats. Kanske hade han beslutat att också vandra norrut ungefär samtidigt som hon? Hade de vandrat tillsammans på avstånd? Leendet brednade. Det hela var i hennes ögon lite komiskt. "Jag väntade mig inte att möta dig utanför savannen."

I en svepande rörelse hade hon vänt sig om och vandrat upp på strandkanten. På behörigt avstånd, även om den andre var en vän, stannade hon och betraktade honom uppifrån och ner. Tzi såg andfådd ut, som om han hade sprungit det snabbaste han förmått och lite till. Svansen dansar glatt fram och tillbaka bakom Cuywendz när hon fnittrar till. Även om Tzigane verkar trött så tycker hon att han ser bättre ut för var gång de möts. Det glädjer henne något enormt att se honom lyfta sig, om än långsamt, ur det djup han verkade försvunnit ned i när de först träffats.

Vattnet droppade runtom Cuywendz och den stripiga pälsen var full av salt och sand. Det syntes tydligt att hon hade rullat runt i vattenbrynet. Hon ruskade kraftigt på sig och en del av vattnet och sanden kastades åt sidorna i mindre kaskader. Dock blev hon långt ifrån ren. Men det var inget hon lade så mycket tanke vid. Hon fick doppa sig igen senare om hon inte ville slicka bort sanden. Om inte annat så skulle den stelna senare och falla av efter hand.

Han känner sig fortfarande osäker i hennes närhet. För hon utstrålar en sådan livsglädje som bara kan mätas med Nimbus. Och Tzi är inte van vid det. Inte från någon annan än Nimbus i alla fall. Och Cuywendz är en tik. Det gör Tzi ännu mer osäker. Öronen lägger sig osäkert mot nacken och huvudet hålls sänkt. Helt motsatt till illusionen av Nimbus som står där med högburet huvud och svans och den isblå blicken hålls fäst på Cuywendz. Tzi kan inte låt bli att vilja ha det de hade. Men något sådant är han inte värd. Såklart inte. Han är bara en patetisk varelse vars blotta existens är något som inte borde vara.

Ett litet snett leende syns i mungipan för en stund. Men är lika snabbt borta. Cuy frågar honom vad han gör här. Frågan lät inte negativ alls. Men orden. Det är alltid en fråga som Tzi fått höra när någon vill bli av med honom. Men han försöker att inte tänka så. För hittills har inte Cuy velat bli av med honom. Eller?
"Jag vandrar". Lyckas han få fram men bannar sig själv för att det låter så lamt. De långa öronen klipper till men lämnar inte sin osäkra plats bakåt. Han vet inte vad han ska säga eller göra.
"Savannen är inte allt". Säger han lite försiktigt men försöker låta lite tuffare vilket blir ett totalt misslyckande. Han känner sig bara dum.

Nimbus illusionen står som fastvuxen i sanden. Det är trots bara en avbild av Tzi's fantasi. Av hans minnen. Men Tzi känner sig inte längre så ung som han var då han mötte Nimbus. Det känns som en helt annan tid. Och att tänka på det gör honom både glad och sorgsen. För han får aldrig möta Nimbus som han skulle varit nu. Han är borta för alltid. Och det är något Tzi inte vill tänka på. För det gör ont att se avbilden av Nimbus. Trots att han vet vad som hände så känns det ändå inte verkligt. Hans vän är bara borta.

"Vad gör du själv här?". Frågar han utan att tänka sig för. Men han är nyfiken och han riktar åter uppmärksamheten mot Cuy.

Hon lyssnade till hans svar, glad över att han svarade över huvud taget. Trots att hon själv ansåg att han såg bättre ut så kunde hon se att han var långt ifrån fullt frisk. Men vem var egentligen fullt frisk? Tanken slog henne med en sådan kraft att leendet för ett ögonblick blev mindre och ögonen blanka. Dock varade den tomma, förvirrade minen endast för bråkdelen av ett ögonblick och hon log lika glatt som alltid omedelbart igen. Kanske var hon sjuk?

Kanske var det en sjukdom. Varför hade hon aldrig tänkt på det tidigare? Gick det att bota?

Hon ruskade åter på huvudet och leendet brednade när Tzigane ställde frågan åter. "Jag vandrar." Huvudet hade lagt sig lätt på sned. "Precis som du. Jag har alltid varit en vandrare, och nu när valparna är stora nog att själva ge sig av kan jag lämna savannen för att sträcka på benen på nytt. Jag har en gammal vän uppe i norr som jag vill återse." Ögonen slöts i det breda leendet. Vinden smekte hennes nedkylda kropp och hon huttrade lätt för att återfå lite av sin värme. Skuggorna över sanden och bakom träden blev för var minut längre allt eftersom solen sjönk mot horisonten och förenades med havet.

[Kom inte på mer... jah... Men! Det löser sig nog C: ]

Han stod stilla. Vågade helt enkelt inte röra på sig. För han har kommit fram till att Cuy väcker känslor inom honom. Känslor han aldrig varit med om och som gör honom osäker. Och dessutom har han inte bra kontroll på sina krafter. Han har märkt att krafterna reagerar konstigt om starka känslor virvlar omkring inom honom. Och det brukar aldrig ha något gott med sig. Så han försöker att inte känna någonting alls. Han försöker trycka undan allt som kan skada honom. Men Illusionen av Nimbus rör på sig. I riktning mot Cuy. Med tankekraft försöker Tzi få den att stanna. Att stå stilla. Att helst försvinna. Illusionen stannar. Tzi ser på Cuy igen och nickar kort åt det hon just sagt.
"Det låter bra. Att ha vänner man kan vandra till. Att hälsa på". Säger han men kan inte förmå munnen att dra ut i ett leende. Som alltid är han patetisk. Cuy måste se honom som ett missfoster. Öronen hänger ut åt sidorna på Tzi's huvud. Utan att han tänker på dig. Nimbusillusionen börjar röra sig mot Cuy igen. I tanken Skriker Tzi åt den att stanna. Men han är så patetiskt svag. Bara inte illusionen börjar reagera på Cuy.

Det är någonting hos Tzigane som får Cuywendz att sänka huvudet en aning. Han tycks frånvarande på något vis. Som om koncentrationen låg på annan plats. Hennes leende bleknar aningen när hennes blick söker den andres ögon. Därefter skiner hon åter upp, glad som alltid.

"Det är härligt med vänner att vandra till, men lika härligt med de som finns nära." Han var hennes vän, och hon hoppades att Tzigane visste det. Hon var glad att ha honom som vän, och glad över att han verkade ha blivit bättre. Även om han absolut inte såg frisk ut. Speciellt inte som han verkade nu. Vad tänkte han på?

De mörka ögonen betraktade Tzigane, men lämnade snabbt manvargen när en välbekant figur skymtade i hennes ögonvrå. Hjärtat tog ett skutt i hennes bröst och hon ryckte märkbart till. Leendet ersattes av förvåning, innan det kom åter med minnena. Illusion. Hon studerade kort den flimrande gestalten när den närmade sig. Hennes älskade Nimbus. Det gjorde ont att tänka på att han inte fanns mer.

"Han är alltid med dig, eller hur?" Leendet var svagt och en sorglig ton skymtade i ansiktet. Ibland önskade hon att hon också kunde ha honom hos sig. Men hon hade haft honom hos sig, nära, och fött Nimbus valpar. Hon hade gett hans liv en chans att leva vidare i annan form. Men inte som Tzigane gjorde. Hon skulle aldrig kunna gestalta honom precis så som han varit mer än i minnena. Det var sorgligt. Hon saknade honom så.

Illusionen är nyckfull. Som om den lever sitt eget liv. Tar till sig av det andra känner och gestaltar det. Nimbus är inte den femtonåriga långbenta stabila hanen som Tzi kände. Han är den ståtliga hane som Cuy kände. Det är bara med Cuy som Tzi kan se Nimbus som han var när hon kände honom. De långa öronen lägger sig mot nacken och den gröna blicken söker sig blygt mot Cuy. Han nickar kort åt hennes fråga. Vet inte vad han ska svara så han förblir tyst. Förmodligen hatar Cuy honom för just för att Tzi kan se Nimbus när han vill. Han vill inte att hon ska känna så.
"De vi älskar men som vi inte kan vara nära finns alltid med oss i våga hjärtan". Säger han. Hoppas på att Cuy ska bli lite gladare över det. För Nimbus måste finnas i hennes hjärta om han betydde så mycket för henne. Hon födde hans valpar. Hon var den som betydde mest för honom. Nimbus vakar över henne även om han inte kan vara med henne.
Nimbus illusionen ruskar på huvudet och sträcker sedna på nacken så att hans nos kommer så nära Cuy som möjligt utan att röra vid henne. För illusionen kan inte röra vid någon. Det är trots allt en illusion.

"Det är de. Alltid." Svarade hon på Tziganes ord. Nimbus skulle alltid finnas hos henne. I minnena. Men minnena var något hon snabbt förlorade. Luckorna i hennes förflutna var alla utspelade av en annan. Hon var inte med, visste inte vad som hände. Men hon hade fått veta, och ångrade djupt allt hon gjort. Mot alla. Bianca... Nimbus? Hade det varit hennes fel? Det mindes hon inte. Men hon bad, innerligt, att hon inte orsakat honom skada. Hon skulle inte stå ut med sig själv om hon hade orsakat honom den smärtan. Om det var hennes fel.

Illusionen tycktes snudda vid hennes nos med sin, men hon kände inget. Han fanns inte där. Det ryckte ironiskt i hennes mungipor. Han fanns inte där. Det senaste minnet hon hade av honom var den blodiga, trasiga högen hon sett bakom en hinna av tårar. Det sista hon sett av honom var hans deformerade kropp. Han hade inte varit lika vacker då. Men i hennes ögon skulle han alltid vara den vackraste. Alltid. Känslorna bubblade i hennes inre, utan att hon lade band på dem. Sorg var inget som skrämde henne.

Nimbusillusionen ser på Cuy som om den funderade på något. Ett om den försökte läsa hennes tankar. Tzi försöker ignorera den. Försöker trycka bort den. Men Illusionen tycks ha fått eget liv. Vägrar lyssna på hans kommandon. Följer bar Cuy. Öronen ligger mot nacken på Tzi. Dumma illusion som inte vill lyda. Den riktiga Nimbus skulle inte gjort så. Såklart skulle han brytt sig mest om Cuy. Men inte totalignorerat Tzi... väl? Självförtroendet sviker honom. Det darrar lätt i nosen på honom. Han försöker att inte se så patetisk ut.

Illusionen tycks lystra till Cuy's tankar. Linjerna tunnas ut och hela bilden blir dimmig. Sen ser Tzi på en illusion han helst hade velat slippa. Nimbus som han såg ut i det ögonblick hans liv lämnade kroppen. Txi kniper snabbt ihop ögonen och ett högt kvidande lämnar honom. Han stegrar hon håller på att tappa balansen bakåt. Illusionen försvinner. Tzi tappar greppet om verkligheten. När han sen öppnar ögonen igen står han upp till knäna i det iskalla havsvattnet. Hela kroppen skakar. Öronen vilar mot nacken och tungan hänger utanför munnen och han flämtar. Blinkar flertalet gånger för att få bort den hemska bilden från näthinnan.

Ett hjärtskärande skri lämnade Cuywendz strupe när hennes tanke blev bild. Hon skuttade baklänges, snavade på sina egna ben och föll till marken. De stora öronen låg pressade mot nacken och ögonen var uppspärrade i vild panik. Av allt hon kunnat se, så ville hon inget hellre än att glömma den syn som uppenbarat sig framför henne. Hon kunde se Nimbus kropp, lika deformerad som då, lika sargad och ihoptrasslad i en blodig hög.

Bilden var borta lika hastigt som den dykt upp, men då var det redan för sent. Ilskan bubblade för ett ögonblick tillsammans med rädslan i Cuywendz medvetande. Hon var rädd, för bilden. Arg. Arg över att illusionen antagit den form hon helst av allt inte velat se. Arg för att Tziganes illusion låtit hennes minnen återupplivas, lika starka som den natten. Allt blev mörkt och tyst. Hennes skri ekade ännu över stranden, men för Cuywendz var det tyst. Hon slukades av intet.

När ögonblicket passerat fanns hon inte kvar, inte vid medvetande. En annan manvarg tog plats i Cuywendz kropp. En annan Cuywendz. Ett vrål bytte det skräckslagna skriet. De långa benen sköt ifrån marken när den rödbruna tiken kastade sig upp från sanden. Bredbent stannade hon upp, förbannad över ingenting. Förbannad över allt. Huvudet höjdes när blicken som hastigast föll på en främling. En annan manvarg. Det var dennes fel. Allt var främlingens fel. En förargad morrning (haha, manvarg-mes-morrning XD ) slapp ur hennes strupe och raggen restes över nacken. Svansen höjdes aggressivt och den blöta, smutsiga pälsen spretade åt alla håll. Ögonen smalnade av och luften hettades upp omkring henne när hon satte av i snabb gallopp ut mot havet. Mot den som bar skulden till allt.

[Åh, min oprovocerat aggressiva Cuy XD Hon ger Tzi skulden... Tänker länka manvargens morr-ljud här för de som vill höra XD https://www.youtube.com/watch?v=-wY6zW1lS40]

[Manvargs-morr <3 xD]

Han kunde inte se. Ville inte se. Han har åter knipt ihop ögonen och svansen är tryckt mellan benen. Huvudet hålls så långt havet tillåter. Öronen är tryckta mot nacken. Pälsen står helt på ända. Han öppnar sakta ögonen när det låter lite mycket och hinner precis uppfatta en arg Cuy som kastar sig ut i vattnet mot honom. Hennes morrning skrämmer honom och han piper till och kastar sig åt sidan för att komma undan. Han tar öga skutt för att vattnet annars skulle hindra hans framfart och när han är uppe på stranden vänder han sig mot Cuy.
"Förlåt". Säger han med ynklig röst. Han hade inte menat det. Illusionen hade fått eget liv. Det ville inte lyda honom. Han önskar att han haft bättre kontroll på kraften. Han vågar inte stanna. Han piper till igen och bärjar på rangliga ben att springa över stranden.

Hon hörde inte den främmande manvargens ord. Brydde sig inte. Vad det än var som gjorde henne arg, så var det han som orsakat det. Ilskan bubblade inom henne likt kokande vatten, hettade hennes inre och sporrade henne att följa den andre långbenta när han skuttade undan. Vattnet plaskade i stora kaskader när de båda for genom vattnet och upp mot stranden. Det rök om Cuywendz när vattnet hettades upp med den omgivande luften och blev till ånga. De långa benen bar henne snabbt framåt, och när havet byttes mot stranden ökade farten väsentligt. Morrningen steg. Den heta luften lekte i den förargade tikens mungipor. Eld letade sig ut genom springor i de hårt slutna käkarna. De blottade tänderna. Nosen rynkades med morrningen och öronen låg hårt strukna i nacken.

Med ett nytt språng kastade hon sig mot hanen. Hon tänkte landa i sanden framför honom. Tänkte skära av hans väg. Vända sig om för att hugga med brinnande käkar mot hans patetiska kropp.

[Stackars Tziganeeeee! D:]

Han springer. Springer. Men Cuy dyker upp framför honom. Han tvärnitar och sätter sig på hasorna för att inte krocka med henne. Han är närmast skräckslagen. Det blir alltid så här. Och det gör alltid lika ont. Han har just tänkt att vända och springa åt andra hållet när smärta skär strax nedanför strupen och han tjuter till. Glödande tänder har genomborrat hans skinn och Cuy ser allt annat än glad ut. Det känns som att skinnet brinner. I rent självförsvar Hugger han mot henne. Det är inte med vilje men hugger någon mot honom går det på ren reflex att han hugger tullbaka. Allt för att dela ut lika mycket skada som orsakas honom.

Hon ryckte aggressivt med nacken när tänderna begravde sig i hannens hals. Morrningen dämpades av pälsen mellan käkarna, men det spelade ingen roll. Det flammade ännu i mungiporna och de brännande heta tänderna släppte för att försöka få nytt grepp om den andre.

Svedan i nacken när hanens tänder tränger ner genom den resta raggen får Cuywendz att rycka bakåt. Hon försökte komma ur hans grepp för att attackera på nytt. Luften omkring henne dansade, lik ökenhettan. Ilskan skar i hennes kropp och i blint raseri vred hon på nacken så att den främmande manvargen skulle tvingas släppa eller falla till marken.

Den vilda dansen fick sanden att yra. Ännu glödde solen.

Hans tänder träffar. Men han hade velat att de inte gjort det. Han släpper snabbt greppet och håller på att tappa balansen men finner den turligt nog snabbt igen. Illusionen skapar två identiska kopior av honom. En på varje sida om den äkta. Sen tvärvänder alla tre och börjar springa så sanden yr kring tassarna. Han flämtar vilt och vill inget hellre än att allt bara ska vara en dröm. Det bränner i såret på halsen. Han gnyr lätt och försöker hindra sig själv från att se bakåt.

[Kort.]

Miss. Den långbenta fegisen flydde. Än mer förargad än tidigare tog Cuywendz upp jakten på de nu tre hanarna. Med snabbhet på sin sida började hon knappa in på den ena av dem. Med en skarp (mes!) morrning kastade hon sig efter den i ett försök att hugga tag i de snabbt arbetande baktassarna. Hon bet efter svansen. Efter benen. Efter sidan. Långsamt gick det upp för henne att den hon jagade inte var äkta. Att där inte fanns något att bita efter. Med ett hest tjut tog hon ett språng genom illusionen. Hon vände om. Sprang efter nästa. Elden spred sig från munnen och slickade hennes sidor lik en glödande schal. Den långa pälsen skyddades ännu av en hinna av varmluft. En bräcklig hinna.

Tassarna lämnade långa spår i sanden när hon vände för att jaga den av de tre som var närmast. Huvudet var sänkt och nosen rynkad. Ilskan glödde i hennes ögon. Blodet klibbade i hennes nacke utan att hon visste om det. Skador var inte viktiga. Så länge hon kunde nå främlingen. Med en ny morrning kastade hon sig efter den andra, för att bita i dennes höft.

[Du får välja om det är riktiga Tzi hon jagat ikapp nu, eller den andra illusionen C; ]

Den förste illusionen försvinner när Cuy hoppar igenom den. Tzi försöker bara koncentrera sig på att springa. Blodet fläckar hans bringa och hans redan veka kropp börjar protestera. Och nu börjar han känna av blodförlusten med. Det snurrar i huvudet.
Smärta i höften får honom att tjuta till och han sparkar vild med benet. han tappar balansen och faller till marken. Han börjar morra nu han med. Det bränner i kroppen. Såret på halsen har slutat blöda och såret börjar sluta sig. Hans helande krafter. Han sparkar vild med alla fyra benen. Försöker resa sig upp. Det gör ont. Han lyckas komma upp. Första tanken är att springa igen. Men han snubblar åter.

Cuywendz tvingas släppa greppet med käkarna om manvargens höft när hon får en fot i bröstet. Luften går ur henne och hon stannar upp. Hanen föll omkull. Morrningen upphörde när tiken drog in ny luft i lungorna och återkom snabbt därpå. Främlingen morrade han med. Hon slungade sig framåt, mot den andres kropp. Cuywendz ansikte slog emot hanens rygg när han reste sig upp och hennes käkar klapprade när de slogs ihop.

Han föll på nytt.

Vattnet skvalpade vid havets rand. Landskapet kunde tyckas lugnt, vackert. Men manvargarnas frenetiska morrande och aggressiva dans förstörde kvällens lugn. Cuywendz slog efter den andre med styva framben i ett försök att hindra honom från att resa sig. Elden om hennes ansikte flammade i luften. Än en gång högg hon efter den andres kropp. Buk. Hals. Vad om helst som kunde orsaka skada. Vålla smärta. Han var inte värd mer. Ingen var värd mer. Varken han, piggsvinet, vargen med hatten eller buffelhjorden. Alla var de offer för hennes eld. Och elden skulle lämna hennes ansikte, dansa i luften för hennes rörelser. Elden skulle slungas mot den andre, lik en slöja för vinden. Het och förrädisk. Bränna hans kropp.

Den här gången lyckas han inte komma upp. Cuy slår mot hans kropp med sina tassar. Hon hugger mot honom. Varje bett träffas. Han gnyr för varje hugg hon utdelar. Blod rinner. Skinnet bränner. Elden. Elden kommer bara närmare. Han vill bara bort från allt det här. Bakom honom i sanden uppenbaras Nimnus illusionen igen. Han står där lugnt och stilla. Den isande blå blicken studerar scenen som utspelar sig i sanden.
Det bränner. Elden kommer närmare. Slickar hans kropp. Lukten av bränd päls sprider sig i luften. Tzi kvider och gnyr. Det gör så ont.
"Förlåt". Kvider han igen. Men det är väl lönlöst. Cuy är inte Cuy. Inte den vänliga manvarg Tzi träffat. Hon är inte hon. Men det är hon. Och allt är Tzi's fel.

Hon vill se honom sliten i stycken. Biter ner gång på gång i hans kropp. Rycker i pälsen. Elden omfamnar dem båda. Pälsen stinker av värmen. Av elden. Hon ser inte längre. Kan inte längre höra. Att bita är allt. Att slita och dra. Att tära i päls. Dö. Dö. Dö.

Långt bort ekar en känsla.

Alldeles för långt bort.

Han tar emot hugg efter hugg. Gnyr och kvider varje gång Cuy's tänder river och sliter i hans skinn. Han vill bara bort från smärtan. Tänderna är blottade. Men han kan inte för må sig att hugga tillbaka. Han är i underläge. Hon står över honom. Han skulle inte få in någon bra träff i alla fall. Han vill inte. Han morrar. Tills rösten dör bort. Den gröna blicken blir grumlig. Han ser ingenting. Sakta lägger han ner huvudet mot sanden.

Nimbusillusionen står kvar där han står. Snart gör en annan illusion honom sällskap. Tzi går mot sin vän som hälsar honom med en svansviftning och en lätt buff på kinden. Tzi svarar med att vilt vifta på den korta svansen och skutta några steg. Sedan ser dem båda på scenen som utspelar sig i sanden. Sedan dör båda illusionerna bort. Allt som hörs är eldens sprakande.

Hanen upphör att göra motstånd och Cuywendz kan obehindrat slita i den tunna kroppen. Elden svider i henne när hon andas in den. Näsborrarna vidgas vredgat för vart andetag. Ögonen skiner med hat. Solen glöder på horisonten. Den glöder likt elden. Men även elden dör långsamt ut. Illusionerna vid Cuywendz sida finns inte i hennes värld. All fokus ligger på död. Ligger på att döda. Tårar droppar längs hennes kinder. Hon gråter av ilska. Av en liten röst som vrålar i intet i hennes bakhuvud. En liten röst hon inte hör, som inte finns där egentligen. Blodet smakar illa i hennes mun. Passar inte alls med landskapet. Elden sprakar i luften.

Så dör allt bort. Det är något som tar slut. Elden suger energin ur henne. Lungorna svider. Blodet i nacken får pälsen i nacken att bilda tjocka tovor. Allt blir svart.

Den långbenta kroppen faller ihop ovanpå manvargen på marken. Elden slocknar i ett sista sprakande. Cuywendz faller över på sidan och slår i den av elden upphettade sanden. Tungan hänger ut mellan de blodiga käkarna. Ögonen stirrar tomt ut i intet. Tårarna rinner än. Världen domnar bort och ilskan försvinner. Som om den aldrig varit där.

Så vaknar hon på nytt. Cuywendz, så som de flesta kände henne. Ögonen blinkar upprepade gånger innan hjärnan lyckas koppla vad som just hänt. Det fanns inget minne som kunde säga henne varför hon låg i sanden. Varför smaken av blod lekte i hennes mun och varför det sved när hon andades. Det fanns inget minne som sade henne varför det bultade så i nacken och i bröstkorgen. De mörka ögonen spärrades hastigt upp och tungan drogs in i munnen. Svansen for in mellan bakbenen när tiken hastigt kom på benen. Hon andades i djupa, skärrade andetag. Varför grät hon? Vad hade hänt? Tårarna föll i än stridare ström när blicken tog in spåren i sanden. När den föll på Tzigane.

"NEJ! NEJ! Nejnejnej! Åh snälla!" Hon backade ett halvt steg innan hon kastade sig på marken vid manvarghanens sida. "Snälla säg att det inte är sant! Nej! Det får inte vara sant!" Hon såg inget. Det var precis som den gången. Precis. Hinnan av tårar. Hennes skräckslagna skri ekade åter över landskapet. Sorgen slet i hennes inre. "Låt det inte vara sant!" Hon grät. I ryckiga rörelser kröp hon upp över Tzigane, lade sin hals om hans och sin ena tass över hans buk. "Hjälp mig." Snyftande och med svårigheter att andas kved hon efter ingen. Ingen skulle kunna hjälpa. "Snälla någon... Hjälp honom. Hjälp mig." Hon försökte nå hans blick med sina ögon. "Förlåt mig. Snälla förlåt mig. Åh, snälla säg att det inte är sant. Det kan inte vara sant. Inte nu. Inte igen. Inte du. Snälla Tzigane." De mörka, tårfyllda ögonen blickade över sanden. "Hjälp."

Tunna andetag. Det märks knappt. Smärtan känns bedövande och därför märker han inte när kroppen skriker efter syre. Inget spelar någon roll. Omvärlden finns inte för hans syn länge. Han ser Nimbus. Han är med Nimbus. Allt känns bra igen. Det är åter bara det två. Men det kan inte vara det. Varför ligger han här? Varför är pälsen fläckad av blod och sand? Varför gör det så ont överrallt? Varför gör det ont? Varför lyder inte kroppen? Nimbus ser på honom med de där isande blå ögonen som alltid ger Tzi mer energi att vandra framåt. Men de är inte lika glada. De är sorgsna. Varför ser Nimbus så sorgsen ut? Vad är det som händer?

Tankarna är allt för många för att Tzi ska kunna hålla reda på dem alla. Det är allt för många tankar än vad han är van vid. Vad är det här? Vad händer? Det rinner blod ur nosen. Tungan vilar utanför munnen. Full av sand. Det smakar blod och sant. Det luktar blod och eld och bränd päls. Vad är det som brinner? Kroppen lyder fort farande inte. Han försöker dra djupare andetag. Det gör för ont. Det väser ut hans strupe. Han vill gå med Nimbus. Men det är något som håller honom tillbaka. Som om han är fastkedjad i sanden.

Han finner sig liggande där på sanden igen. Något ligger över honom. Vad är det? Han försöker lyfta huvudet men musklerna lyder inte. De bara protesterar. Som arbetare på kafferast. Han kan inte röra på någon kroppsdel alls. Han är fängslad. Han lyckas dock andas ut. Det låter som en kvävd frustning. Men att andas in igen är en helt annan historia. Det väser åter i strupen när strupen snörps samman när han försöker andas in. Det känns som att han kvävs. Han vill springa bort från smärtan. Kroppen börjar darra. Han känner chocken slå emot honom. Han vill bara bort från allt ihop.

Då hör han Cuy. Hon tycks tala med gråten i halsen. Skärrad. Tzi kan inte svara henne. Ögonen är öppna. Men han ser ingenting. Det är bara svart. Smärtan biter i honom. Det känns som om skinnet slitits från benen. Som om musklerna kollapsat. Han försöker åter andas in. Fylla lungorna. Men en tredje del av luften han försöker andas in lyckas ta sig till lungorna. Men det är inte mycket. Han andas ut igen. Denna gång hörs ett gurglande ljud i strupen. Det darrar i kroppen. Han kan inte röra på sig. Kan inte se. Kan inte göra något. Han ligger bara där. Patetisk och svag.

"Snälla... snälla..." Hon drar krampaktigt efter luft. Hostar. "Snälla försvinn inte." Tungan lämnar munnen för att slicka Tziganes hals. Slicka de blodiga tovorna. "Snälla.. Förlåt mig. Förlåt. Förlåt. Förlåt." Kroppen skakade av gråt. Hon ville inte mer. Det fanns inget mer att vilja. Fanns inget att finnas för. "Snälla dö inte. Snälla. Förlåt." Tungan slickar bort blod, men det räcker inte. Hon räcker inte. Hon borde inte finnas här. Hon hade ingen rätt att be om förlåtelse. Hon hade ingen rätt att finnas nära honom. Hon hade aldrig haft rätten att vara någon nära. Denna gången fanns det ingen hon kunde leva för. Det fanns ingen där att söka hjälp av.

"Hjälp honom."

Tårarna rann ner i munnen. De rann ner i hennes nos och droppade ner i den blodiga, brända pälsen som tillhörde en av hennes vänner. En hon tagit till hjärtat.

"Snälla någon... hjälp..."

Det var så äckligt. Hela situationen var äcklig. Hon var äcklig. Förfärlig. Det var blod överallt. I pälsen. I hennes ansikte. Om tassarna. I sanden. Överallt. Tziganes blod. Hennes Tziganes blod. Det var nästan precis som den gången. Nästan precis. Och det skrämde henne. Allt var hennes fel. Det var hennes fel. Hon var inte värd någonting längre. Hon orsakade mer sår än hon kunde läka. Hon borde inte få finnas kvar.

"Snälla lämna mig inte..."