Han hör henne. Det gör ont att han inte kan svara henne. Ingenting vill fungera. Som vanligt kan han inte sydda de han bryr sig om. Han är patetisk. En skamfläck. Något obetydligt som inte borde få finnas. Varför föddes han ens? Allt som betyder något för honom kommer alltid att slås i spillror tillslut. Han är inte värd någonting annat än skammen. Den patetiska skammen. Skammen över att finnas till. Skammen över att ingen vill vara honom nära. Skammen över att alltid vara otillräcklig.

Det går inte att andas. Varför går det inte att andas? Beror det på smärtan? Var kommer smärtan ifrån? Han minns inte. Det är något som blockerar hans hjärna. Han vet inte vad han gör här. Vem är det som snyftar över honom. Varför gör hon det? Han är inte värd hennes tårar. Det gurglar i halsen när han försöker andas. Lungorna tar inte emot något syre. Det snurrar. Hela världen snurrar. Få det att sluta.

Det brinner i skinnet. Bränner bort smärtan. Blod. Så mycket blod. Skinnet läker inte. Elden har bränt honom. Det tar längre tid för hans helande krafter att verka. Det första såret på halsen har slutit sig. Men alla de andra. Blodet ska stanna i kroppen. Varför rinner det ut i sanden? Han vill svara Cuy. Varför gråter du? Han märker inte ens att han lyckas uttala orden högt. Han är fast i sin egen kropp. Ögonen stirrar utan att se. Det smakar sand och blod i munnen. Han försöker spotta. Mer blod. Det rycker i nosen. Han börjar känna kroppen igen. Han stirrar på träden som kantar stranden. Han ser? Han höjer huvudet. Det gör ont. Det är jobbigt. Han kvider. Han ser på henne. Sträcker på nacken. Tungan letar sig ut mellan hans läppar och fångar upp en tår på hennes kind.

"Tzigane? Åh, Tzigane!" Hon visste inte om hon skulle gråta än mer eller känna sig lycklig över att höra den gurglande, ansträngda rösten. Hon ålade sig tum för tum närmare, så att hon kunde nå hans ansikte. Så att hon kan viska till honom. "Tzigane." Ett leende spred sig krampaktigt i hennes ansikte. Det passade illa ihop med tårarna, med situationen, men hon kunde inte göra annat än att le åt honom. "Åh, tack. Förlåt mig." En tunga snuddade hennes kind och tårarna trängde fram än kraftigare. Hon var så lycklig. Så lycklig att han finns. "Jag gråter för dig." Hon snyftade kraftigt. "Jag gråter för att jag trodde att jag hade förlorat dig." Rösten skar sig när hon talade och det gjorde ont i ansiktet av att le. Hon log för honom. "Jag trodde att jag hade förlorat dig för alltid." Hon lade sin kind mot hans och slöt ögonen. "Förlåt mig. Förlåt för allt. För allt. Förlåt." Ingenting kunde få henne att sluta gråta nu. Ingenting.

Hon var inte värd att känna denna lättnad. Hon borde inte få känna den glädje som sipprade in genom hennes ådror. Detta var hennes fel. Hon borde inte få känna denna glädje. Hon borde... Genom tårfyllda ögon och genom Tziganes blodiga päls blickade hon kort ut över havet. Hon borde...

Solen sken där den höll på att försvinna bakom horisonten. Den glödde likt hoppet. Likt det hopp som ville tro att allt var väl. Men allt var inte väl. Det skulle aldrig bli väl. Inte så länge hon gjorde såhär. Hon fick aldrig mer göra så. Aldrig mer. Hon behövde göra något åt det. Behövde finna en lösning på problemet. Hon visste redan en lösning. Det fanns en enkel väg. Hon såg ut över havet. Det var för enkelt.

"Snälla stanna här. Hos mig."

Han hostar. Det gör ont. Han hostar upp blod. Det känns bättre att andas. Att tala. Att känna. Han försöker se på henne. Men hon lägger som kind mot hans. Beröringen gör honom varm. Men han förstår inte. Förstår inte varför hon gråter för honom.
"Varför?" Hans röst låter vek och svag. Bruten. Kluven. Gurglande.
"Gråt inte.Jag är inte värd dina tårar". Säger han. Varför skulle hon gråta för honom? Varför ber hon om ursäkt? Han tycker om att känna hennes kind mot sin egen. Det gör ont. Så ont. Både i kroppen och själen.

"Jag stannar så länge du vill". Säger han. Mest för att han inte vet vad han ska säga annars. Men orden är ändå sanna. För han vill inte vara med någon annan än henne. Men hon var med Nimbus. Nimbus älskar henne och hon älskar Nimbus. Det finns ingen plats för Tzi. Men han vill vara med henne. Om så bara vara i hennes närhet.
"Det gör ont". Säger han och kvider till igen.
"Varför gör det ont?" Han andas ansträngt. Men det är lättare att andas. Men det gör ont i kroppen för varje andetag.

"Jag vill aldrig förlora dig." Tårarna ville inte sluta rinna. "Aldrig." Leendet bleknade när musklerna i ansiktet äntligen lyckades slappna av. Hon hade inte märkt att hon spänt sig så mycket tidigare. Kroppen darrade. Benen som låg helt fel under henne skrek efter syre. Men hon hade inte tid att rätta till dem. Hade inte någon tid för dem alls. De fick skrika hur mycket de än ville. Hon såg nu. Detta var allt hon ville ha. Alltid. Hon ville inte förlora honom. Men hon var inte värd det. Inte efter det hon just gjort. Hon måste få slut på det. Måste. Måste.

"Det är mitt fel." Lungorna sved när hon drog ett rosslande andetag. "Förlåt mig." Hon lyfte kinden för att se på Tzigane. Det skar i hennes själ när hon såg honom. Hon kunde inte förstå att hon gjort det mot honom. Kunde inte förstå att hon kunde göra så. Hon var inte värd att finnas här. "Men jag stannar här. Jag stannar här tills det inte gör ont mer. Jag går ingenstans." Hon borde göra slut på det. En gång för alla. Men vad skulle det tjäna till? Vad skulle någon vinna på det?

Bianca uppe i norr.

Tzigane här.

Hennes valpar.

Oavsett hur nära hon var Tzigane nu, så saknade hon dem alla. Hon saknade allihop. Den hon låg över också. Hon saknade honom jättemycket.

Han har svårt att ta till sig hennes ord. Förmodligen för att ingen någonsin tidigare har sagt det till honom. Alla har alltid bara velat bli av med honom. Förutom Nimbus. Förutom Cuy. Varför? Tzi besitter inget som gör att andra vill vara med honom. Han är patetiskt.

Han ser på henne. Öronen lyckas klippa till på hans huvud men faller ut åt sidorna igen. Han försöker koncentrerar sig på att andas. Koncentrerar sig på henne. Han ger henne en mjuk puff på kinden.
"Jag stannar så länge du stannar". Säger han. Han vill inte förlora henne. Men han har en känsla av att han kanske kommer göra det. Om han inte lyckas få henne att stanna. Men hur ska han göra det. Varför skulle hon vilja stanna hos honom? Hon kommer förmodligen liksom alla andra att tillslut lämna honom. Det är alltid så. Att han tillslut finner sig stå där ensam igen. Men den här gången vet han inte om han kommer klara av att gå vidare om hon skulle lämna honom.

Benen rätades ofrivilligt ut under henne när de slappnade av. Hennes ansikte sjönk ner mot Tziganes kind. En djup, darrig suck lämnade hennes svidande lungor.

"Då stannar jag alltid."

[Avslutat? Om du inte kommer på mer?]

[AVSLUTAT]

[Lyckades inte komma på något bra. x3]