Paxat till BloodQueen <3

Dimman låg som ett moln-täcke över marken och morgonen var ännu ung. Solen trängde sig över horrisonten och gav skogen ett spöklikt utseende då dimman ibland kunde yra till som att skogens alla andar härjade kring likt skogens väktare.
Det fanns mycket han älskade med denna plats, växtligheten, det vackra som fanns överallt, men ändå det skräckinjagande, mardrömslika mörker som täckte varenda vrå då natten tar över.
Han fick rysningar av behag och ett brett flin spred sig över hans svarta läppar. Vart än hanen satte sina tassar spred det sig ett vackert frosttäcke som glittrade i solens sken, de spred sig upp på trädens stammar och över all växtlighet. Men dock var frosten inte lika vänlig och vacker som den såg ut, små taggar av stark is täckte frostspetsarna och kunde ge främlingar, inkräktare, obehagliga blödande sår på deras trampdynor. 
Stegen vart en aningen tyngre och andetagen grovare, irisen i hans ögon fick pupillerna att se oerhört stora ut. Som när en lömsk reptil fått känn på något intressant. Och sedan då han nu riktigt kunde känna vem det var som besökte denna skog log han bredare och huvudet var nu ytterst högt buret.
Hans kära var här, och han kunde inte neka till att han hade saknat henne. Även fast hon var så olik honom i både beteende och utseende och allt detdär, så var hon så innerligt älskad av honom.
Hans kära lilla BloodQueen..

Himlen var klarblå, solen lyte vackert över det vackra glittrande frosttäcket. Det var en aning små kyligt ute. Men man kunde känna att vintern var sakta men säkert påväg, vilket var svårt för en del djur. Vissa djur klarade oftast inte av kylan, andra hade turen och göra det.

En hare betade längre bort, man kunde tydligt se att vinterpälsen på haren var påväg, tjockare päls och mörkare. Oftast får alla djur en mörkare päls och andra får ljusare och "kamoflerar" sig med vinterns ljusa sida.
Tydligt kunde man se fotspår av andra djur; harar, rådjur mm. Det var det negativa med vintern. Att andra kunde se att just DU hade varit här...

BloodQueen travade långsamt över frosttäcket. Hon travade i rask takt, i jakt på mat. Kanske var det någon som lämnade kvar några rester? I såfall skulle hon ha en väldigt tur.
Hon hade inte fått i sig mat på dagar och hon började en aning svälta. Kroppen fungerade inte som den skulle, både höftbenen och revbenen stack ut på hennes kropp. Vingarna var slöa och orkade inte lyfta henne. Hon hade tappat en del muskelmassa, ingen energi hade hon. Men hennes tankar tvingade henne att leta efter mat, tills....

Kroppen föll rakt ner mot frosttäcket som man släppte en sten mot vattnet. Hennes ögon var slutna och allt blev bara svart...

[Hon har svimmat så du vet det :3]

Åh så ivrig han var för att få träffa henne så han ökade farten till trav mot hennes riktning. De vassa frostiga spetsarna vart allt större då han ökade, tappade lite kontroll över hans kyla av iver.
Hannen hade raggen upprest och tänderna synliga, grova morranden och hotfulla kliv var det som dundrade fram. 
Han hoppade över sten, rundade buskage och träd tills hans såg en svart gestalt. Med en rörelse hoppade han över ett fallet träd och stannade sedan en bit ifrån henne. Han stod still, vad var detta? 
Han närmade sig tillslut, men sa inget. Det han fick skåda var en mager, natt svart Varginna med inga tecken på att hon var vaken. Han ruskade på huvudet, hon skulle ha vetat bättre än att ta en tupplur här, nej, något måste vara fel. Crepsley böjde ned huvudet och drog lätt i hennes öra. "Sweetheart?" Viskade han i hennes öra, men hon vaknade inte. 
Han rynkade pannan, flyttade lite på hennes vinge för att kunna lägga sig tätt intill. Han granskade benen som stack ut, fruktansvärt mager och muskelmassan hade minskat enormt. Han låg där tätt intill, och det skulle han göra tills hon vaknade. Men han försökte ändå en sista gång, fast nu med att slicka henne på pannan. "Du måste kvickna till.. Hör du mig?" Hans röst var hes, inte panikslagen eller sorgsen. Utan kall men vänlig på ett kärleksfullt sätt.

(Förlåt för PP:andet ;c)

[Det är lugnt ^^']

Hennes kropp ville inte resa sig upp. Det var ganska kallt o kyligt på frosttäcket. Sakta men säkert började hennes temperatur sjunka, skulle hon dö av hunger? Vad skulle hända? Fanns det ingen som kunde hjälpa henne? Var hon så utstött? tills...

Det blev varmare, hennes kropp blev en aning varmare, någon hade lagt sig tätt intill henne. Men vem var det? 
Tiken började vakna till och nosen började arbeta, vem var det som låg brevid henne? Hon kände igen doften, vänta det var... NOSHÖRNINGEN! Hon ville bara studsa upp och pussa ihjäl honom men hennes kropp lyssnade fortfarande inte..

"Crepsley? What are you doing here? Ooooh i've missed you soo much!, sade hon och lyfte på huvudet an aning för att kunna pussa honom mot nosen. Att få känna hans närhet var den underbaraste känslan som fanns. Att få känna att bli älskad. Nu var de äntligen återförenade <3

[ÅÅÅÅH hon har saknat honom så mycket <3]

Han hoppades så innerligt att hon hade styrka nog att resa sig upp, och kunna klara av att fortsätta sin resa. Han var antagligen tvungen att återvända till de andra, men just nu var hans little birdie det ända han tänkte på. 
Crepsley's svans började att vifta av lättnat då hon gav ett tecken på att börja vakna, och mycket riktigt gjorde hon det. Hennes röst som sa hans namn, det fanns inget vackrare. Hon talade ett annat språk nu, om hon hellre föredrog det hade han såklart inga svårigheter att tala så han med. "You know, you're in kaiwood sweetie. And i'm a part of this place now, a part of TBB." Han fick ett brett flin på hans svarta läppar och därefter kysste han hennes panna. "Darling, if you only knew how much i wanted to be with you again" Han såg sedan ned på hennes kropp, mager som en sticka och han ogillade det skarpt. Hennes muskulösa, kraftfulla kropp fanns inte kvar. Crepsley tvekade inte att hjälpa sin älskade. "Seriously, what happend to you? All i can see is your bones peeking out.." Han skakade på huvudet "You must be strong! I can't accept this.. I just don't want to loose you.." Han kollade allvarligt in i hennes ögon, och han såg hur hungrig hon var. Charnas inälvor, vad hade hon varit med om?

Magen gjorde ont, det var som att någon tog tag i hennes tarmar och bara klämde allt var man hade. Men hon tänkte inte så mycket på sin hunger när hennes älskade fanns med henne, vilket hon var väldigt glad över, annars hade hon inte överlevt. Utan noshörningen vore hon ingenting. Bara som luft. Han var luften som hon andades i, han var hennes lilla solstråle, Crepsley var allt för henne..

När han plötsligt började tala om att han hade gått med i en flock blev hennes blick en aning förvånad, men hon var glad för hans skull. Men kanske skulle han inte ha tid för henne mer? Tänk om han skulle lämna henne, föralltid?...

"Betyder detta att vi aldrig kommer ses mera? Att du kommer lämna mig för din nya flock?", sa hon lite halvt ledsen och tittade ner i marken.
Hon vågade inte riktigt titta honom i ögonen, för tänk om han skulle göra det? Lämna henne?

Noshörningen frågade hur hon hade blivit så mager o då berättade hon:
" Jag har skämt ut mig inför min flock, så jag beslöt mig för att lämna området ett tag och då hände det massor, jag hade inte sett dig på ett tag, jag vågade knappt titta i min ledares ögon och var rädd att flocken skulle döda mig för det jag gjorde, så det bästa var att sticka därifrån. Sedan har jag inte hunnit äta för det har varit ont om mat, jag har varit rädd för att sova. För att jag har alltid trott att om jag skulle somna om så skulle jag aldrig vaknat upp igen.., sa hon och en tår fälldes, fast den försökte hon dölja så mycket som möjligt för noshörningen.

Då BQ berättade vad hon varit med om rynkade han på pannan och fnös irriterat. "Om någon gör dig illa är de det sista denne någonsin gör här i livet" sedan viftade svansen aggressivt. 
Crepsley låg kvar men då hon talade igen vart han mest överraskad och höjde på ena 'ögonbrynet'. Den muskulösa hannen visste att han inte kunde lämna flocken, vilket han inte heller skulle. Han var trogen mot flocken och var inte en lögnare. 
"Så fort du kallar på mig ska jag vara där vid din sida, jag lämnar dig aldrig." Sade han hest fast med en oerhört allvarlig ton. 
Crepsley kysste henne med nosen innan han tillslut reste sig upp "Jag är tillbaks om ett ögonblick.." Mumlade han, men tydligt nog för att honan skulle höra. Men en sista blick som mötte hennes vandrade han sedan in i skogen och försvann. Han var ute på jakt, och han visste att det fanns läckra klövdjur här. Han skulle ge henne en stor fet bit att käka på. Men han hoppades att hädanefter skulle hon ha styrka och lugn nog att kunna både jaga och vila.
Det återstod att se.

BloodQueen blev rörd inombords och alldeles varm när hennes noshörningen sa att ingen skulle göra henne illa osv. Hon verkligen älskade när han var inärheten, för hon kände sig säker då. De var alltid dom två förevigt, no mather what.
"Det uppskattas o värmer mig inombords när jag får höra det, min älskade. Jag har saknat dig så mycket, jag vet inte ens om jag vågar be ge mig härifrån efter vårat möte. Jag känner mig säker hos dig.", sa hon charmigt och lite hest hon med.

Hon älskade hans hesa röst, det var så vackert. Och hans muskulösa kropp. Ja, hon älskade allt med Crepsley! Hon kunde inte riktigt förstå att hon är första gången har fått känna ren kärlek, och äkta. Hon skulle aldrig lämna hanen, han var allt för henne.

När han gick iväg blev hon en aning orolig. Öronen lades bakom och hon blev osäker.
"Vart ska du? Crepsley lämna mig inte här!", sa hon orolig och gnydde oroligt. Tänk om han aldrig mer skulle komma tillbaka..?

Vinden bar med sig massvis med intressanta dofter, ett av dem var mest lockande då lukten av vildsvin strök sig förbi hans nosparti.
Stegen ändrade riktning tvärt och hanen smög med sänkt kropp bland buskagen i rask takt, dock så ljudlöst som det bara var möjligt.
Vildsvin kunde vara ofantligt stora, och deras betar farliga. Men han var större och var knappast rädd för en gris. Han låg lågt med smalnade ögon och granskade den lilla grisfamiljen på 5 stycken, tre ungar och två föräldrar. Ungarna var alldeles för små för att han skulle kunna ta med sig en av dem, det skulle bara se skrattretande ut. Så han siktade in sig på modern, hon hade deffenitivt mycket mer kött på kroppen än vad fader gris hade. Att använda krafterna till en jakt som denna behövdes inte, för hur kul skulle det vara om han bara behövde kväva dom och sedan gå fram? Latheter. 
Avsiktligt pressade han ned sin grova tass mot marken så att det knakade i de små grenarna, han vann deras uppmärksamhet. Grisarna stirrade stint kring sig, öronen rakt upp och sedan ett varningsskri lämnade föräldrarna. Han tog sin chans och tog sig ut ur buskaget med ett rasslande ljud, det fick dem att aggera och börja fly. Crepsley ökade farten, gjorde kvicka rörelser och sprang som i en cirkel kring honan, de andra struntade han fullkomligt i. Sedan vid ett tillfälle då honan snubblat, men återfick balansen fort, vek han av från cirkeln och siktade med sina käftar mot dess halls. Träff och där efter i följd av att honan försökte försvara sig. Han höll kvar sitt grepp och för att göra detta en aningen fortare vred han på kroppen i ett riskabelt försök att fälla den mot mark. Lyckligtvis, men inte skadefritt, lyckades han fälla ned henne på mark och hans tänder grävde sig djupare ned och blockerade hennes luftvägar. 
Han kunde känna hur pulsen ökade, kroppen stretade emot och sedan hur hjärtslagen saktades ned i en smärtsam takt. Då hon var dräpt lossade han sitt grepp, ignorerade det lilla sår han fått på frambenet och greppade tag i svinets bakre ben. BloodQueen befann sig inte långt borta men det skulle ändå ta en stund att släpa bytet till henne. Med alla sina krafter som fanns kvar släpade han grisen utan att varken stanna eller behöva ta nytt grepp. Musklerna var spända och han närmade sig alltmer sin varginna. 
Crepsley tog i lite extra de sista meterna innan han lade bytet en bit ifrån BloodQueen. "Lunchen är serverad" hans röst var som alltid hes fast dock lite fräsande. Ett flin som spred sig bredd prydde hans svarta läppar.

Ett varningsskrikk hördes, tiken kollade upp uppmärksamt och öronen var riktade åt de håller ljudet kom ifrån. De varningsskriket lät som ett vildsvin. Vad hittade Crepsley på med nu? Hon undrade men var uppmärksam ifall hon skulle höra ett skrik ifrån Crepsley, då hade hon sprungit dit no mather what.

Efter några minuter hördes steg, och något som släpades. Hon blev en aning orolig men men sedan när hon såg den vita pälsen blev hon genast glad och kunde pusta ut, det var hennes älskade. Hade han jagat bara för att mätta BQ's mage? Det var så himla omtänksamt o rart.
"Ååh men min noshörning, tack så mycket!", sa hon och samlade krafterna för att sedan skjuta som ett skott mot den nyfällda maten.

Tiken kastade sig mot maten och gick på magen först. Hennes käftar öppnades till max och borrade in sig i bytet. Tänderna greppade tag om skinnet och sedan slet hon allt var hon hade bort skinnet. När den rosa/röda nyansen började titta fram tog hon ett nytt grepp och slet, det var stora tuggor hon tog. Man kunde verkligen se hur hungrig hon var. Hon åt som att hon var en stor farlig Björn som förvarade sin mat. Måltiden njöt hon av och hon började till o med morra svagt åt Crepsley och slicka bak öronen, men det var för att hon var så hungrig och väldigt snål när det kom till mat, speciellt när hon inte hade ätit på flera veckor.

När hennes mage var mätt slickade hon sig runt munnen och man kunde se en liten kula på hennes mage. Hon satte sig ner och slickade Crepsley på nosen som tack och sedan började hon putsa sina fjädrar, fjäder efter fjäder.

Hans beniga kråka käkade som om någon försökte stjäla bytet ifrån henne. Och hennes morrande, hur hon vaktade maten med ivrighet. Han log roande och kände sig fylld av iver och stolthet. Hans första förälskelse, Demethra, de hade knappt hunnit umgås mer än två dygn innan hon vart på smällen. Och missfallet tog hårt på Crepsley även fast han inte visade det utifrån. Att få valpar och träna dom till starka krigare som sedan skulle göra stor skillnad i Numoori och göra landet till ett fruktat ställe lett av TheBloodBlooms. Om nu valparna har stake nog att kunna fullfölja hans önskemål, trotts allt så skulle det ta några år innan han kunde höja graden på träning, att redan från början starta med hård träning kan göra det hela mycket svårare, att ta grunderna först och bygga upp dem noggrant skulle löna sig med tiden.

BloodQueen hade ätit upp, lade sig ned och putsade hennes nattsvarta vingar. Han reste sig upp, nafsade henne bakom örat med ett litet grymtande "Det finns en sak jag vill fråga dig, min älskade..." Han skulle definitivt inte ha något emot om hon inte var redo ännu, och speciellt inte nu då hon själv måste bygga upp sig till frisk nivå "I framtiden, skulle du kunna tänka dig mig som far? Det är såklart upp till dig, jag skulle aldrig i mina vildaste fantasier tvinga dig till något sådant emot din vilja" Hans röst var dock en aningen mildare nu, och han visste trotts allt inte hur gammal hon var. Hon såg ung, vacker och ståtlig ut. Men ändå så charmig som en fullvuxen varginna. Han själv var lite över 19 år. 23 om det skulle vara exakt. Men ålder spelade ingen roll, såvida honan inte ännu var en valp. Det skulle strida mot alla tänkbara gränser. Men han hade svårt att tro att hon var en valp, tvärtom verkade hon vara en unghona, en vanligen kraftig sådan.

Hon skulle jätte gärna vilja ha några små skitungar som sprang omkring och lekte med varandra. Men det krävdes ett stort ansvar & samarbete när de gällde valpar, båda parterna fick hjälpa o fixa mat, uppfostra de små osv.

När BloodQueen kom o tänka på valpar frågade just hennes älskade om hon ville ha några valpar.
"Självklart skulle jag tänka mig att du skulle vara fadern till mina valpar, de har ja gått o grumlat över sedan första dagen vi sågs", sade hon och log.
Man såg på Crepsley att han nästan "fjäskade" lite för henne, kanske hade han aldrig haft valpar innan? Han kanske inte förstod hur mycket ansvar som stod på spel? 
"På ETT villkor, om du på något sätt försöker göra barnen illa, då blir det inte roligt...", sa hon nästan som ett hot men ändå bestämt. För hon ville gärna ha kvar alla småttingar utan att någon ska behöva bli misshandlad. Och de skulle försvara valparna med sina liv! Hon ville inte att hennes framtida barn skyllt få samma dåliga uppväxt som deras moder...

Crepsley's flin vart bredare, han hade väntat så länge efter att förra kullen dog. Han var inte ute efter bara valparna, utan han kunde inte tänka sig en grymmare hona än BQ. Hon var inte speciellt ondskefull, inte alls. Mer varm och omtänksam. Men det spelade ingen roll, hennes drag, muskulatur och charm. Åh vad valparna skulle bli konstruerade små krigare. 
Honorna han stött på, som ibland försökt få in han i en håla tillsammans med dem, hade varit så spinkiga och klen att det bara gick att roas av situationen. Men han sade inte att BQ var tjock, nej inte alls, hon var muskulös. Fast nu mera benig, men så fort hon byggt upp den grymma kroppen hon hade vid första mötet skulle allt vara som perfekt. Hans tankar kunde göra att han lät som att han inte alls egentligen brydde sig om henne, men hon hade stjält hans sargade hjärta och det var ingen tvekan om saken att han älskade henne. Och en bra, nej, perfekt moder skulle hon minsann bli.
"Göra dem illa?.. Bestraffningar kommer dem inte undan minsann. Men att göra dem illa? Nej min älskade. Vad för slags far skulle jag bli då om jag misshandlade mina egna valpar?" Hans röst var allvarlig, men det fanns en glimt av längtan i rösten också. Inte för att göra dem illa, nejnej, utan att få träna dem till starka krigare.
Men om de inte hade tänkt ta den vägen, skulle dem naturligtvis få följa sin egen väg. Allt han kunde göra var att skydda dem små ynglingarna med sitt liv. Och han lovade sig själv och alla andra, om det händer något med någon av dem så bådar det inte gott. Verkligen inte, kräket som hade krökt ett hårstrå från hans avkommor skulle sakta men säkert få en smärtsam kyss.

Självklart om valparna var stygga så skulle de få en liten bestraffning, men bara en liten. BloodQueen hade fått valpar innan och kunde bara tänka den smärtan när en valp är svårare att-göra-listan ut än de andra, det var de jobbigaste av allt, förlossningen... Hon rös till bara av tanken men skakade snabbt bort de negativa tankarna, för nu skulle hon för första gången få valpar med den hon älskade, och inte med våldtäcksmän..
"Självklart ska de få sin lilla bestraffning men inte mer än så, dom ska bli framtida krigare om de nu så vill, eftersom de kommer förmodligen få våran muskulösa kropp & vårat temperament", sade hon och log samtidigt som hon sedan gav noshörningen en puss på nosen.
Hon stirrade in i hans vackra ögon, med hennes giftgröna. Hon bada stirrade och log inombords över att hon hade honom. För han var verkligen den bästa som hon hade hittat. Verkligen den bästa...

Om deras valpar skulle kunna lära sig vad som är rätt och fel måste de få bestraffningar, hur hårda beror på vad dem gör för fel.
Han suckade "Jag lovar dig, jag skulle aldrig göra dom illa" han kollade in i hennes gröna ögon med sina ormögon. 
Han var fundersam hur de skulle göra med valparna, hon behövde honom i detta och han var utan tvekan redo att hjälpa till.
Men att ta dem in i TBB var valparnas beslut, och självklart Shiva's. Om de fick slå följe med flocken skulle han ta fullt ansvar för de valpar som valde att följa med honom. Men då var det tvungna att stanna inom flockreviret. Och det skulle underlätta om BloodQueen var i denna flock, men frågan var, var hon villig att ge sitt liv till flocken? Om hon försökte fly skulle hon att jagas för livet och tillslut bli dödad. För ingen lämnar flocken, aldrig någonsin. Han skulle visa dem numoori, självklart med tillstånd av ledaren. Aldrig annars skulle han göra något som var emot Shiva's önskemål.
"Min kära, är du säker på att det är detta du vill? Isåfall råder jag dig att avgå från din flock.. Eller försöka reda ut det och möjligtvis få stanna.. Jag följer med dig om du väljer att reda ut saken, jag tillåter inte att någon ska få göra dig illa" hans röst var allvarlig, om hon nu avgick från flocken skulle han antagligen få se efter henne så att ingen kom efter henne.. Men han skulle vara lättad om hon fick stanna kvar i den, då kanske hon skulle kunna ta någon valp med sig i den flockEn. Men det var alldeles upp till valparna hur de vela leva sina liv.

Plötsligt från charm blev Crepsley mycket allvarlig. Hon blev en aning chockad men tittade ner i marken sedan.
"Jag har redan gått ur flocken och skulle absolut inte vilja komma tillbaka till flocken, utan jag får vandra min väg och skydda valparna samtidigt.", sade hon med ett suck och gnydde svagt.

Hon visste mycket väl vad hon hade gjort, hon visste mycket väl att hon hade gjort fel. Men alla gjorde sina misstag och oftast brukar man lära sig av sina misstag. BloodQueen skulle vara flocklös, hon skulle ta med sig sina valpar & skydda de med sitt liv. Hon hade en baktanke att Occultos skulle säkert försöka kidnappa eller döda hennes valpar. 
"Jag tror det är säkrare att du får ta in valparna i Shiva's flock, Occultos kommer säkert kidnappa en eller flera av valparna baraför att locka dit mig till deras flockrevir och sedan döda mig. Det är de jag tror...", sa BloodQueen allvarligt och fällde en tår.
Hon visste att Occultos kidnappade valpar, och dom skulle bara våga kidnappa en av hennes kött & blod...

Hannen suckade och ett hat växte inom honom. "Vem är ledaren för flocken? Vill veta vem jag ska slita huvudet av om någon ur flocken ens rör vår familj.. min älskade" Hans irisar vidgades för att sedan bli lika smala som streck som knappt syntes kring puppillerna. Han svor att döda alla som så mycket som vågade röra hans familj. Ingen kommer ostraffat undan.

BloodQueen visste att Crepsley var orolig, det var hon också.

"INGEN kommer röra våra valpar! Oroa dig inte, rör dom de små så svär jag på att jag kommer döda dom alla, även de oskyldiga! Så lugna ner dig nu, min kärlek.", sa hon strängt och morrade svagt.

BloodQueen visste att Crepsley älskade när hon såg lite hotfull och aggressiv ut. Men nu var hon smått irriterad för att han framstod som att hon inte kunde skydda valparna.
Magen sparkade till, tiken morrade högt & grovt och såg sedan på Crepsley.
"Snälla, ta denna smärta ifrån mig..", sa hon och öronen slickades bakåt.
Det värsta som fanns på denna jord, de var just att föda valpar. Inte en utan fler...

Crepsley suckade och stampade i marken med ena framtassen så att en rad av giftiga is stickor spred sig. Dock inte mot bloodqueens håll. Jag vill att du lovar mig en sak.. låt mig ta hand om alla faror.. valparna behöver dig mest av allt när dem kommer till världen och jag vill inte riskera att du skadas. Det är det minsta jag kan göra för dig och för dom.. Darling let me take care of all the dangerous things out there.. i beg you han visste att hon inte var svag och hon kunde ta hand om sig själv, men nu var valparna på G och han ansåg att det var hans uppgift som fader att sköta allt som hade med faror att göra. När valparna blivit mer stabila och skapad för denna värld skulle allt bli som vanligt igen. Men även då skulle han inte låta något som.ansågs som ett hot komma nära.
Hon gnydde till och bad honom göra sig av med smärtan hon kände. Han gick fram till varginnan och kysste henne över nosen Du borde vila.. jag finns här, tätt intill sade han och gav henne en varm blick.

BloodQueen högg mot Crepsleys nacke och morrade grovt. Hon ville inte vara elak utan hon skulle visa för honom att hon faktiskt kunde slåss & försvara valparna. Hon högg inte hårt utan bara lite smått men inte så att det gjorde ont.
"Säg inte att jag inte kan skydda valparna!, röt hon till och raggen restes.

Hon satte sig sedan ner och försökte lugna ner sig. När hon såg de giftiga is stickorna morrade hon svagt till.
"Tänk om de kunde träffat mig? Då hade jag förmodligen varit död, använd inte krafterna i onödan, honey.", sa hon lugnt och andades in och ut lugnt för att kunna lugna ner sig.
Magen rörde sig kraftigt och BQ gnydde svagt. Men sedan log hon, hon längtade tills de små skulle komma ut så hon kunde se hur de små rackarna såg ut. Hon hoppades på att åtminstone en av dom skulle se ut precis som hon själv, då skulle hon bli en stolt mamma. 

Hela kroppen pirrade till och hon kunde inte riktigt vänta! BloodQueen ville bara att valparna skulle komma ut så de båda kunde uppfostra dom väl...till små krigare...

Han morrade grovt och reste ragg då hon högg till honom i nacken. Skärp dig! Det var inte menat att du skulle ta detta på fel sätt. Jag vet mycket väl att du kan skydda dem men jag vägrar låta något hända er Crepsley fnyös och vände bort huvudet Jag vet vad jag håller på med.. han hade kontroll, full koll.
Hanen sneglade sedan på henne med sina reptilögon, de var allvarliga. Men blicken var ändå varm fast på något sätt lika kallblodig och isig. Hans innersta aningar var att någon av de små skulle förr eller senare få smak för vargkött, som han själv. Det var något som gick i släkten på hans faders sida. 
Och han anade att någon av dessa som nu låg och sprattlade i BloodQueens mage skulle ha det i sig. 
Men han hade inte sagt något till BQ om detta, att han var kannibal. Kanske vore det bäst att ej säga något alls? Hon kanske skulle få utbrott och inte låta honom komma nära valparna. Men sanningen var, han hade dödat och käkat valpar förut utan den minsta känsla av ånger. 
I'm sorry.. my love.. han såg hennes ilska och försökte lugna ner henne. Hon borde ta det lugnt..

BloodQueen morrade så det lät rätt hotfullt. 
"Säg det inte på de sättet då! Det kan gå riktigt illa om du säger det på fel sätt!", sa hon allvarligt och fnös till hårt.

Hon menade inte alls att vara elak eller så, det kanske var gravid hormonerna som tog över...? Sakta lade hon sig ner, försiktigt så inte hon skulle skada valparna. Plötsligt när hon hade lagt sig ner kände hon en spark till. Hon kom i kläm på en valp och hon for snabbt upp. Det fanns bara en plan, att hon var tvungen och lägga sig åt sidan men då skulle det ta en väldans tid och resa sig upp igen, ifall det kom en fara.

Blicken riktades mot hennes partner. Han såg misstänksam ut, sättet som han betedde sig. Kanske var det något som inte stod rätt till?
"Jag ser på dig att något inte stämmer, vad är det?", frågade hon försiktigt men ändå allvarligt.

Han suckade och tvekade först att tala.
Jag borde ha berättat för länge sen.. Sade han ned en blick som var lika allvarlig som iskall. Det finns en sida av mig som inte velat visa sig förut.. Men ärlighet varar längst och att hålla en del av mig själv gömd går bara inte Crepsley kollade med en oroande blick på hans älskade. Jag har ett behov som kan driva mig till vansinne.. Det är något som alltid gått i släkten på min faders sida.. Jag ska gå rakt på sak, mitt behov av vargkött drev mig så långt att jag dödade en kull valpar framför deras moder, nästan svalde dem hela. Jag ångrar det inte, jag är sådan. Kall, okänslig och bryr mig inte om andras lidande. Jag förstår om du vill att jag ska hålla mig borta, jag accepterar det. Men jag kan lova dig en sak, något jag bara kan lova dig.. Dessa käftar kommer aldrig att vidröra våra barn.. Och den enda jag faktiskt kan känna positiva känslor för är dig. Hanen pratade lugnt med en mjuk och allvarlig stämma. Han vela att hon skulle se allvaret i hans ögon, speciellt hans körlek för henne. Han antog att hon antagligen skulle visa raggen, blotta tänder och be honom att dra långt bort från henne. Dessa reaktioner hade han tidigare stött på, den enda skillnaden var att om hon bad honom att dra skulle han göra det och inte slita henne i stycken som.han gjort med alla de andra som reagerat på sådant sätt.