[PPat med tillstånd ~]

Ännu höll sig solen högt på himlen. Tiden var svår att hålla under sommaren och tidiga höst när dagarna var omöjligt långa och nätterna korta. 
Det obligatoriska återvändot hade ännu inte infallit. De flesta brukade dock reda ha återgått till sina respektive sovplatser vid den tiden. Än hade hon möjlgheten på sin sida. 
På matta ben gled tiken ut genom rummets portar. Hon höll sig till skammens skuggor och slingrade sig nästan osynligt genom de onaturligt förmörkade vårna. 
Det hängde något över henne. Något hon inte ville att de andra skulle se. 
Huvudet bars inte högt som det brukade. Tassarna nästan släpades. Pälsen som vanligen sköttes med noga måttfullhet var kantstött och rufsig. Runt de gröna ögonen kantades det röd hud, irriterad och stickande. 
Hon ville inte bli sedd av någon just i den stunden. 
Inte av Ira, även om hon säkert skulle ge henne vad hon behövde. Inte av Archiemedes, som hon verkligen inte ville visa sig svag framför. Han skulle ställa frågor som hon inte kunde svara på.
Inte ville svara på. 
Honan gled fram till en port. Den var olåst. Med den tassen där samtliga klor var oskadda tryckte hon upp dörren. 
Det lät och hon grimaserade.
Mjukt vek hon genom springan, men tvekade när hon väl kommit in. 
Baugur låg på fällen lite längre in. Han hade uppenbart märkt henne, men ändå övervägde hon att vända om. 
Övervägde om hon förtjänade hans stöd eller inte. 
Kroppen var undergivet sänkt. Inte på ett set man kunnat se lågrankade undvika strid i andra flockar, utan mer på något underligt skamset sätt som hemskt klashade mot den hållning hon normalt hade. 
Med öronen vridna bak bad hon tyst om att han inte skulle ställa några frågor. Blicken sökte inte riktigt hans, mest riktad åt hans generella håll. 
Som om hon inte vågade möta hans ögon. 
I bröstet stack det av den svaghet hon visste att hon visade. Det gjorde nästan ont hur patetisk hon var.