Hon vägrade höjden. Vägrade erkänna den. Vägrade vistas vid den. Ignorerade dess existens fullkomligt, den fanns inte. Likväl stod hon där och såg på den, det var som att den drog henne till sig. Hur hon än försökte kunde hon inte kämpa emot, hon kunde inte hålla sig borta. Den röda blicken svepte från den väldiga jordmassan med sina magiska mönster av rötter, till den betydligt mindre formationen av sten under vilken hennes syster vilade. När hon såg på dem såhär bredvid varandra blev hon helt kall. Hjärnan var en enda röra men minen var likgiltig och huden knottrade sig under pälsen.
Att tänka på vad som hänt var otänkbart, hon fick blodsmak i munnen bara hon försökte minnas. Kanske för att hennes tänder pressades så hårt emot varandra att tandköttet sprack upp.
I den där höjden, inuti den, hade hon stridit. Där hade det härjat en skogsbrand fylld med odöda. Det hela lät som en mardröm, en av de straffen man fruktar inför när Chaibos hämtar en. Men det var bara fakta, hon hade slagits emot en hord levande döda mitt i ett eldhav, och sen hade jorden vänt sig ut och in. Format något som såg förvånansvärt vackert ut för att innehålla de monster som fortfarande måste leva där inne. För att ha en sådan hemskt historia så var de snirkliga rötterna otroligt vackra. Fast det var klart att skogen var vacker, även på undersidan. Deras vackra skog. Morikos vackra skog.
Utan Moriko skulle hon nog inte ha levt, men trotts Moriko hade hon dött om inte Kogan räddat henne. Hon hade fortfarande inte sagt tack.


[Tenana]