I kvällningens dystra fallljus sjöng den tysta skogen på språk vargar sedan länge upphört tala. Världen höll andan, stod stilla allt eftersom den skakade av gudarnas vrede. Skogens träd föll, de gamla ståtliga varelser som skuggar Kaiwoods marker genom deras hundraåriga liv.
Kaoset steg i skyn, i korus tillsammans med tusentals röster av sorg, panik, ilska och fasa.
I en annan del av kaiwood lös himlen upp av de facklor träden som utgjorde. En härjande tsunami av eld och rök som sköljde över allt och slukade vad som en gång varit en vacker vårskog. Åskvädret var över, men hon kunde fortfarande höra knastret av dess glödande barn mil bort.
Om hon kunde höra.
Om hon kunde känna den rökfulla vinden, eller smaka askan som föll som mörk snö.
Markens skälvningar, som bara kunde vara jordgudinnans vrede, upphörde stilla, och lämnade träden vingliga och tystnande kompakt. Trasiga grenar föll mot marken med ohörbara smällar, tiden passerade obemärkt.
Hon var inget, men fanns ändock. Inget levande, inget som kunde andas. Ett väsens om när det stod på marken, inte kunde känna barren sticka.
Ändå, så kunde hon inget annat än le. Ett flin som i den döende solens sken blottades som en hårresande skugga i en formlös massa.
Misären spreds runtomkring Numoori. Röster av andar seglade i tystnaden, vissa som ekade skratt eller huggande yl, och andra som bara hon kunde uppfatta, i korus med all annan galenskap.
Hon var fri.
Skrattet ekade mellan gråtande träd.

Åskovädret var över men hade släppt lös ohyggliga naturkrafter då det dragit sig tillbaka. Det sprakade högljutt och förvånansvärt hemtrevligt med tanke på vad det gjorde i skogen. På sina ställen orsakade jordbävningen trädens fall.

Nirmala stod bredbent för att inte falla omkull. Marken inunder henne hade nyss skakat våldsamt. Vad det var som skedde i skogen visste hon inte. Hon visste bara att hon aldrig hade stött på någonting liknande i hela sitt liv förut. Då hon var helt säker på att underlaget inte längre skakade vågade hon röra på sig igen. Med varsamma steg, som för att inte väcka jordens vrede igen, passerade hon mellan träden. Hon visste vart hon skulle och hon visste vägen dit. Nirmala hade varit där flera gånger tidigare och funderat över gudarna och sin tro. Hon hade valt just Kaiwood för att det var en sådan lugn plats. Hon visste att en flock höll till i skogen men då hon hade varit väldigt medveten om att inte gå allt för nära revirets kant hade hon lyckats finna en plats där hon kunde sitta i lugn och ro och meditera över saker och ting. Plötsligt skalv marken till igen. Nirmala stannade abrupt upp och ställde sig ännu en gång bredbent. Hon tyckte inte om att marken inunder henne skakade så. Det knakade oroväckande till i träden och en bit till höger om henne slog ett utav dem i marken med en ljudlig duns. Den vita tiken hoppade högt och började känna sig riktigt orolig nu. Trots att marken fortfarande skakade började hon röra sig framåt. Hon ville inte vara i vägen när ännu ett träd föll.

I ren envishet hade Nirmala fortsatt att vandra framåt. Hon skulle till sin plats för att fundera över gudarna, även om det just nu verkade ganska farligt. Det skulle säkert försvinna med tiden. Det hade tagit henne längre tid att komma till sin speciella plats än vanligt. Visst hade hon gått i mörkret tidigare, men aldrig under en jordbävning eller då träden bröts som tändstickor för att falla med en enorm duns till marken. Nirmala stannade upp och såg sig om. Det var för tillfället stilla och någorlunda tyst. Det enda som hon kunde höra var det knastrande ljud den fritt härjande elden i skogen gav ifrån sig. Det vill säga, det var den enda hon hörde fram till det kalla skrattet som verkade eka i skogen, bara en liten bit bort ifrån henne. Blodet i hennes ådror frös nästan och hon blev blickstilla. Vem hade skattat och varför? Ryktena och berättelserna om att det fanns andar i Kaiwwod hade hon flera gånger hört men hon var inte säker på om hon trodde på dem. Hon skakade på huvudet. Hon intalade sig själv att det inte var en ande, även om hon innerst inne faktiskt trodde det. Marken började skaka igen.

Du är en idiot, vet du det... Rösten i höll sig kvar i flera långa sekunder och då ekandet var på väg att avta och lättnaden tycktes närma sig så dök den upp igen, lika hatisk och nedtryckande, denna gången i formen av ett iskallt skratt, ett som för en kort stund tog över hennes tankar, överröstade allting och fick den grå honan att stanna upp. Hon ruskade på huvudet och fnös kort, detta var ingenting som hon uppskattade, och något som hon verkligen inte behövde, särskilt inte i en omgivning så kaotisk som den var nu. Hennes medvetande ville hela tiden på att glida iväg ifrån henne, lämna sin plats för att bli en åskådare i sin egna kropp, en känsla som hon hatade mer än allt annat, men som hon inte kunde göra mycket åt, det var hennes nitlott i livet, att leva sitt liv tudelat, att dela sin kropp med en annan själ, en själ som var den rena motsatsen till henne själv, en otroligt ond varelse som älskade att se henne lida. Den rödgula blicken vreds upp emot natthimlen, fullständigt täckt av gråsvarta moln, och med regn som slog ner i hennes ansikte så kom hon att riktigt sakna synen av månen, likväl som den lättade känslan då dess sken höll henne borta, åtminstone vid fullmåne, vilket det borde vara vid det här laget. Ögonen slöts och en låg suckning lämnade henne då hon vred ner huvudet och lät stegen än en gång ta henne framåt, in mellan träden där Kaiwood tog sin början. Sprakandet av en eld kunde höras bland träden, och dess sken gick att skymta långt borta. Trädens klagande gick nästan att höra då de vek sig för de kraftiga kastvindarna som då och då ven mellan träden, och himlens mullrande vittnade om den kraft som låg i dessa stormar, det var stormar som man inte skulle underskatta. Vad gjorde hon här egentligen? Det var knappast för att titta in hos TBB för en kopp vatten och en pratstund som hon besökte denna plats, det var snarare självmord för henne att vandra in på deras marker, med tanke på den flock hon tidigare tillhört. Så vad gjorde hon då här? Hon var visserligen noga med att inte sätta tassarna över deras revirsgräns men det skulle nog inte spela så stor roll om de dök upp, de behövde nog ingen vidare orsak för att ta död på en varg som varit en del av Herodotus. Hon förstod inte riktigt varför hon fortsatte att styra sina steg allt djupare in i skogen, för inte var det för det trevliga vädret eller den släta marken, den var snarare full av revor efter diverse jordbävningar, och här och var så kunde man se fallna grenar och träd. Vädret var dock inte det enda som var närvarande bland träden, då och då ekade avlägsna röster och skratt i dimman, och för en gångs skull så fanns de inte endast för henne själv att höra. Det fanns någonting där, och det var inte bara vargar likt den som vinden förde med sig doften av, det var någonting annat.

| Haha, failinlägg, men skit samma xD |

I det mörker kvällen utgjorde spreds dimman. Den formlösa massan som i ena stundens skratt flinade brett och i nästa var blott ett eko.
Hon var en själ, en ande. Nisha visste det, kände igen sig. Hade varit det förut.
Det var inget nytt.
Men hon hade inte väntat sig ytterligare en chans ovan mark, än mindre känna lyckans rus brinna likt lågorna i kaiwoods västra del.
Hon var en del av skogen, följde med luftströmmarna och svepte över markerna. Bredde ut sig och förnimmande området som om hon haft en nos att lukta med.
Kände närvaron utav inte bara en, utan två främlingar.
Flinet som egentligen inte fanns växte. Ögon som sedan länge slocknat och brunnit ut glimtade till, som två ensam ljus i ett oändligt mörker.
Skratten ekade, den ande som var nishas själv var inte ensam i Kaiwoods djup. Chaibos hade varit slarvig, eller om han med flit låtit dem löpa, och hennes röst blev nästan dränkt i kören som stämde upp mellan lågorna och tystnaden. De skrattade, sjöng och dansade, grät och beklagade sitt öde, vissa stod bara där och lät ljudlösa skrik stiga mot skyn vars klang ingen kunde höra.
Hon var inte en av dem.
Dimman vred sig, formades ett kort ögonblick till någon som kanske hade kunnat vara en vargs gestalt.
Skrattet ekade ytterligare en gång mellan ostadig träd. Om marken skakade, kunde hon inte känna det. Hade inga ben att stå på eller kropp att finna obalans i.
Disen smög sig närmre, vällde långsamt fram emot den vargtik som redan verkat ha uppfattat hennes närvaro. Dock verkade den dum nog att inte förstå faran som lurade.
Idiot.
Den formlösa gestalten lät nästa skratt slungas mellan träden, källan osynlig men bara blotta meter från främlingen.
Hon ville höra det skrämda skriket, ville smaka paniken. Och så fort hon var färdig med denna, skulle hon fortsätta med nästa idiot som vågat sig in på TBBs område.

Den ensamma röst hon hörde innan blev bara starkare och starkare, och den fick sällskap utav ännu fler röster ju mer hon lyssnade. Nirmala var inte speciellt förtjust i det hela. Om det verkligen var andar som hemsökta Kaiwood, vad höll egentligen på att hända?
"Vad var du för dig?" mumlade hon med Chaibos i åtanke och såg sig om.
Det fanns inte en själv att se någonstans. Ändå kände hon närvaron utav flera. Det gick en kall kår genom henne. Hastigt såg Nirmala med ett ryck till vänster om sig. En mycket vag skugga kom emot henne i rasande hastighet. Två glödande prickar fanns mitt i allt. Den vita tiken kisade med ögonen. Det tog henne endast en kort stund att inse att den hade formen utav en varg. Nirmalas ögon växte märkbart. Det som kom emot henne var en ande. En livs levande ande. Hon vände sin kropp mot den ankommande varelsen och började sakta backa.
"Ch-Ch-Ch-Chaibos! Vad menar du med det här?" stammade hon tyst med ett skrämt uttryck i ögonen.
Ja, hela hennes kroppsspråk vittnade om ren rädsla. Det hon hade intalat sig själv endast fanns i historier och myter stod nu framför henne. Hon hade inte en aning om vad hon skulle göra.

I sitt chockerade tillstånd lade hon inte märke till doften utav ännu en varg.

[Okej, nu har detta legat här superlänge xD Ska vi fortsätta med det eller bara strunta i det hela? 8P]

[ *röstar för avaluta/strunta i* xD allt typ, chaosa.. >83 ]
//Nish

Haha, åh fan, glömde helt bort det här rollet ^^' inte för att jag kunnat rolla särskilt mycket iofs, men ändå *fail* tror det var för att jag inte visste vad jag skulle skriva alls 8D aja, vi kan väll ta och avsluta det då :3