Stephano rörde sig med lätta och klumpiga steg. Svansen viftade högt bakom honom och hans svarta öron var spetsade; redo att analysera alla typer av ljud, kanske fanns där någon i nöd eller bara någon som ville leka med honom. Hans syskon hade inte varit tillräckligt intressanta för en kylig dag som denna, men Stephano tänkte inte låta vädret stoppa honom från att ha kul.
    En vit gestalt uppenbarade sig några meter framför honom och Stephano kunde svära, nej vänta det fick han inte. Lova då, att han hade sett den figuren innan och nu närmare han kom desto mer insåg han att det var tiken han stött på med sina syskon, men han kunde inte minnas hennes namn.
    Nyfiket trevade fram till henne. I jämförelse till honom var hon enorm, och han tog tillfället i akt att krypa under henne och sticka fram huvudet under hennes bog.
    “Kan du se mig?” frågade han tyst och ett stort leende spred sig på hans svarta läppar.

Kylan hade luften i ett stadigt grepp, om än temperaturen inte var någonting som påverkade den stora honan som valt att inte befinna sig på de mest besökta områdena av staden denna dag. Hon kunde avgöra ifall det var varmt eller kallt, men med en kropp som inte längre påverkades på samma sätt som de dödliga så var väder och vind ingenting som berörde henne speciellt mycket. I ett prövande andetag fyllde hon lungorna, innan hon blåste ut luften framför sig. Så kallt kunde det trots allt inte vara, då molnet framför hennes nos just och pass gick att se innan det tynade bort.
Ett välbekant ljud nådde de vita öronen, som knyckte till ovanpå det breda huvudet utan att hon vände sig om för att se vem som närmade sig. Det var tassar som trummade emot det hårda underlaget. Tassar som denna gång tillhörde en väldigt ung individ. Hon lyssnade tålmodigt efter fler tassar än bara fyra, men det verkade som att denna valp var ensam. En bekymrad rynka tog plats mellan de vita ögonbrynen, men hon lät honom närma sig utan att visa tecken på att hon hört honom. Han skulle säkerligen stanna upp bakom henne, eller gå upp jämsides. Men där hade hon fel. Ett förvånat uttryck tog plats i hennes ansikte när valpen traskade in under henne, för att sedan sticka fram huvudet från under hennes bringa. Hon tittade ner, och möttes av ett ytterst belåtet leende i det unga ansiktet.
"Nu kan jag det," skrattade hon med låg stämma. Den unga hanen tillhörde kullen där alla valparna bar päls lika svart som natten. De var svåra att se skillnad på, och hon kände dem ännu inte så väl. Men om hennes nos inte ljög för henne så var detta... hmm. Kunde hans namn vara Stephano? Mindes hon rätt?
"Är du ensam idag, Stephano?" Hon provade om det var rätt namn på rätt valp. Hade hon fel skulle han säkert inte ha någonting emot att rätta henne.

Stephano trodde att han hade funnit det bästa gömstället, ändå lyckades den stora tiken hitta honom fortare än han hade väntat sig. Hennes skratt fyllde hans öron och det var bekräftelse nog, det var precis det han ville höra.
    Utan att invänta något svar kröp han ut framför henne och slog sig med en nyfiken blick ned. Han undrade hur hon kunde vara så stor, kunde han bli det när han blev vuxen också? Han hoppades det.
    “Är du ensam idag, Stephano?”
    Han nickade instämmande och riktade ned blicken i marken. Om han skulle fått välja hade han alla dagar i veckan umgåtts med sina syskon, men idag hade de gjort det klart för honom att han bara var ivägen och att de inte ville ge sig ur i det ruskiga vädret.
    “Ja, mina syskon gillar nog inte kylan”, suckade han och skakade på huvudet. Dock höll det inte i sig speciellt länge innan ett sken åter spred sig på hans ansikte. “Men nu är jag ju inte ensam längre! Du är ju här med mig…-”
    Stephano ville säga hennes namn, men han kunde inte riktigt minnas det. Det hade varit väldigt pinsamt om han skulle sagt fel.

När den lilla hanen nickade som svar på hennes fråga så visste hon att hon fått hans namn rätt. Men då han sänkte blicken och suckade tungt för sig själv insåg hon att det kanske inte var självvalt att vara ensam. Det breda huvudets lutades lite åt sidan medan hon studerade honom noga, lyssnade till det han sade. Att de andra valparna tyckte det var för kallt kunde mycket väl vara tillräckligt med anledning att inte lämna bostadens trygghet och värme. Hon själv hade som sagt privilegiet att inte påverkas av temperaturerna omkring henne, om än hetta var mindre önskvärt.
Det hann dock inte passera många sekunder innan den lilla valpen sken upp igen, och hon kom på sig själv med att le vid insikten att de små inte höll fast vid känslor som sorg och besvikelse speciellt länge.
"Det stämmer," svarade hon och nickade bekräftande. Det hade verkat som att valpen tvekat i slutet av meningen. Kunde det vara att han var osäker på hennes namn? Kanske var det uttalet som var för svårt för honom? Hon följde hans exempel och satte sig ned, innan hon lät frambenen glida undan tills dess att hon hamnade i en liggande ställning. Även huvudet sänktes, tills dess att hakan nästan nuddade marken. Nu var de på samma nivå. Hon med sin höga manke, och den lilla valpen som antagligen inte var i närheten av att ha vuxit klart än.
"Du kan kalla mig Val, om du vill." Ett varmt, uppmuntrande leende lade sig på läpparna. "Och du har rätt i att det är ganska kallt idag. Jag är lite förvånad att du inte stannade och lekte hemma med dina syskon i värmen. Fryser du inte?" En så ung valp bar inte mycket päls på kroppen. Men kanske det var tillräckligt. Hade hon tillhört de dödliga, så misstänkte hon att kyla ändå inte skulle varit något problem för henne med tanke på den tjocka fäll hon alltid bar oavsett årstid.

Stephano skakade förvånat och hårt på huvudet. Frysa? Nej. Han frös aldrig! Han hade upptäckt att om man rörde sig tillräckligt mycket så blev man på något sätt varm ändå.
    "Nääää, inget kan hindra mig från lite äventyr." Han log igen innan han såg sig omkring. Vad kunde han nu hitta på? Det var inte det att Val inte var trevlig; men han ville göra något med, något som fick honom att springa av energin som pulserade inom honom. Kanske borde han vända tillbaka och försöka leka med sina syskon ändå, även fast det var inomhus. "Jag kanske borde gå tillbaka ändå; vill ju leka innan det är dags att sova."
     Stephano ruskade lätt på pälsen innan han vände sig bort från Valiquette. Leendes såg han tillbaka till henne och gjorde en mjuk vinking med tassen innan han vände sig om och sprang tillbaka.

[Avslutat]