Natt. Alltid natt. Varför var inte dagarna längre? Membranen fylldes med luft och gav ifrån sig ett klart dunsande ljud. Hon kunde inte flyga hela natten. Men ingen plats kändes längre säker. Absolut inte såhär långt västerut. Precis på gränsen - där tre landskap möttes. Silverpiles träd förbyttes stegvis i Itrozos tjocka stammar. Samtidigt glesnade området av åt söder, blev kargare och öde. Azhekaslätten. På gränsen mellan tre så olika platser. På gränsen till dårskap. Det var för tunga tankar att vela över. För stora val. Hon var inte mer än en novis. Vingarna slog än en gång med sitt djupa läte. Hur skulle hon kunna välja döden framför liv? Men kanske... kanske var det det ända sättet? Fanns det ingen annan utväg?

Dimitrij lät tassarna ta mark. Det korta, nygröna gräset av Itrozos skog vägrade ge vika till det av Azhekaslättens gulnade sort. Envist var livet, men ack så skört. När de ljusa tassarna stegade framåt vek sig stråna under dem. Gav vika för de större makterna. Var hennes liv så som gräsets? Så envist att det höll sig kvar, trodde att det kunde trotsa de som var starkare? Hon behövde fatta ett beslut. Liv eller död. Nymånen kastade ett blekt sken över det skiftande landskapet. Fick hennes skugga att te sig längre än hon var. Vinden var svagare här. Inte lika stark som i Silverpile för två nätter sedan. Hon hade inte sovit sedan dess. Hade inte haft tid att jaga. Tröttheten och hungern fick vänta. Hon hade inte tid, behövde tänka.

Dumma, dumma novis. Dimitrij ruskade kraftigt på huvudet. När skulle hon lära? Så länge hon var vid liv var mat och sömn livsviktiga. Hur skulle hon klara sig mot Dem om hon dog av svält?

[Dimi har massor att tänka på sedan mötet med Amanita, så inlägget ter sig kanske lite underligt. Hoppas det är förståeligt i alla fall ^^;]

[jag dog lite här igen.. förlåt. Blev en hel massa grejer som jag inte förutsett, och de tog upp all tid. så jag ber om ursäkt för det.
Vill du att detta roll ska få flyta in i glömskan eller ska jag svara med Val och så låter vi dem ta ett snack? (: ]

[Jag vill mer än gärna att du svarar här när du får tid och ork C: Tycker det kan bli intressant om dessa två filurer möts C;]

Det var ljudet av vingslag, och doften av varmt pulserande blod i en ännu levande kropp, som lockade henne att söka sig ut ur skuggorna som sträckte sig mellan de stabila trädstammarna. Detta landskap var för henne okänt, samtidigt som hon visste allting om det. Varje levande varelse som rörde sig omkring henne, varje litet ljud som uppstod i skogen som bredde ut sig bakom henne, hon var medveten om allt. Dofterna som cirklade kring henne var så starka att de lade sig på hennes tunga, skapade illusioner av smaker som fick henne att vinkla öronen åt olika håll för att lyssna sig till vad det än var som kunde ge ifrån sig en sådan lockande arom. Det kunde vara en hare, en blomma som envist stod i blom trots att natten sänkt sig över landet, eller bara fuktig mark som lockade mossa att växa fram. Vad det än var, så kunde hon höra, lukta, smaka och känna det. Ändå vandrade hon i blindo.
Namnet på platsen där hon befann sig var för henne okänt. Inte heller var hon bekant med något av de andra landskapen som tycktes möta upp på denna plats... det var som att hon hamnat på gränsen till tre helt olika världar. En, som hon just kommit ifrån, bestod av mörker och tjocka trädstammar som var ypperliga att utnyttja som skydd för både ljus och andras ögon. En annan var också skog, men mindre, tunnare. Inte alls lika beskyddande och vaggade inte in en i den välbekanta känslan av trygghet. Det tredje landskapet man möttes av var slätt. Öppen mark, ytterst farlig för bytesdjur. Ytterst farlig för alla.

Vingslagen avtog. Det kraftiga ljudet av dem, och doften som stack i hennes nos, hade redan talat om för henne att det inte var en fågel hon närmade sig. Ljudet av tassar som lätt tog emot mark var endast en bekräftelse på att hon haft rätt.
Den turkosa blicken sökte mellan trädens stammar, ut över slättens marker, studerade alla skuggor med en vaksamhet som vittnade om att ingen oro bekymrade henne. Hon stannade upp, tätt intill en av de många tjocka stammarna, och lade blicken att vila på varelsen som bara för några sekunder sedan landat framför henne. Avståndet mellan dem var inte tillräckligt för att den andre skulle ha en chans att se henne om hon beslöt att hugga direkt emot strupen i ett försök att släcka blodtörsten som kröp under skinnet på henne, men det var nog många meter för att hon skulle behöva anstränga sig. De kraftiga käkarna särades och en skär tunga sökte sig fram för att fukta läppar och nos. Innan tungan återfunnit sin rätta plats och käkarna hunnit slutas så kunde man uppfatta de vassa huggtänderna som glimmade i månens svaga sken. Hon var inte på jakt. Men om tillfälle skulle ges, så vore det ytterst ohövligt att inte ta det i akt.
Blicken smalnade och hon fortsatte framåt. Med ljudlösa steg och smidiga rörelser som fick henne att se onaturligt graciös ut närmade hon sig den andre. Inga andetag, inga hjärtslag, kunde avslöja henne. Trots att pälsen var vit som snö kunde hon utan svårigheter närma sig sina byten. Det, trots att månljuset fick det att se ut som att ett svagt sken låg omkring henne. Den enda avvikelsen i hennes annars perfekta uppenbarelse var de mörka ärr som prydde hennes strupe och nosrygg, men även de såg ut att glänsa när månens ljus vidrörde dem.
Hon var så nära att hon kunde känna pulsen hos den andra varelsen. Så nära att doften av varmt, färskt blod fick tungan att gnida sig emot gommen och en svag glimt av längtan kunde uppfattas i den ljusa blicken. Men hon var tillräckligt gammal för att kunna hejda sig själv. Kontroll var nyckeln till framgång.
"Vad för en sådan ung och vacker varelse till en plats som denna då natten är som mörkast?"
Hon hade stannar upp tre meter bakanför den andra honan, och studerade henne nu med ett rovdjurs nyfikna blick.

Ett sinne hade lekt i hennes bakhuvud utan att Dimitrij lagt allt för stor vikt vid det. När det sedan rörde sig stod den högresta tiken kvar, väntade nervöst. Hon försökte samla tankarna innan den som varken bar doft eller gav ljud ifrån sig lät sin röst bli hörd, men hann inte och kunde inte hindra sin kropp från att överraskat rycka till. En tyst, skälvande suck lämnade hennes strupe medan ögonen himlade bakom slutna ögonlock. Inte en till. Hon vände sig om, så lugnt hon förmådde med tankar om död irrande avigt och rätt över det tomrum hon ville innesluta sig i. "Jag skulle kunna fråga er detsamma." Den grå blicken sökte över den varelse som på allt för kort avstånd betraktade henne. Värmen brände med ens i hennes bröst, hennes livlina. En livlina som hon mycket väl visste var lika obefintlig som hennes chans att tackla ihjäl den nattens varelse hon stod öga mot öga med. Men det var skönt att ha något att kunna förlita sig till, hur obefintlig chansen att det skulle hjälpa än var.

En ljus främling, med vaken blick och en skrämmande nyfikenhet i ögonen. Dimitrij rätade på sig, utan att göra något stort av det. Hon vägrade visa oron som blommade i bröstet tillsammans med den väntande elden. Vägrade erkänna skräcken som fick pulsen att stadigt öka. Hon visste väl vad det var för en varelse hon stod framför. Ett nattens barn. Ett monster, kapabelt att slita henne i stycken på ett ögonblick om det så önskade. Hon drog ett nytt, vagt skälvande andetag i ett försök att lugna de skärrade känslor som gled över det tomrum hon lyckats skapa. En bubbla av lugn som hotade att brista i vilket ögonblick som helst.

Det krävdes inte mycket för att fånga uppmärksamheten hos det törstiga monster som vilade djupt inom henne. Man skulle kunna säga att det krävdes alltför lite... det blev hon påmind om när hon kunde känna av hur den andra honan ryckte till vid ljudet av hennes röst. De turkosa ögonen glimmade till, och den skälvande suck som kunde uppfattas i den tysta natten fick vampyrinnan att flytta den högra framtassen lite åt sidan, som om hennes kropp önskade röra sig framåt ytterligare någon meter men sinnet visste bättre.
Det var inte törst som lockat fram henne ur skuggorna denna natt, och det var inte törst som skulle styra över henne. Rovdjuret som avvaktande rörde på sig inom henne, som var en alltför stor del av henne att förneka, ville pressa den andra honan ytterligare, ville se hur länge hon stod ut innan hon skulle ta till flykten. Men vampyrinnan behöll kontrollen, van att jaktinstinkterna brände likt eld i den annars döda kroppen, och farligt medveten om att om den andre skulle försöka dra sig undan skulle hon aldrig kunna stå kvar på sin plats.

De vita öronen spetsades i samma stund som honan vände sig om för att möta hennes blick. Att hon försökte behålla lugnet, dölja rädslan som spred sig inom henne likt ett paralyserande gift, var dock lätt att genomskåda bara genom att lyssna till den stigande pulsen. Tänk att alla levande varelsers hjärtan lät likadana, vare sig de var rädda eller lugna. Pulsen var densamma hos dem alla då den nästan skenade iväg, och avtog på samma rofyllda sätt så fort man satt tänderna i dem för att tömma deras kroppar på blod. Ändå var det lika trollbindande varje gång, att lyssna till hjärtslagen och vädra det färska blodet.
Blicken mörknade en aning, sekunden innan den andre svarade henne, men återfick den nyfikna glansen så fort orden nådde hennes känsliga öron. Dess innebörd lockade fram ett skyggt leende på de svarta läpparna, så litet att man kunde tro att skuggorna spelade en ett spratt.
"Lilla vän, inte tror jag du behöver undra varför nattens mörkaste timma lockat ut mig ur skuggornas skydd."
Den andra honan visste, det var hjärtast hårda och snabba slag ett tydligt bevis på. Och om än hon inte listat ut det i samma stund som hon vänt sig om, skulle svaret stått klart för henne ganska snart. Vampyrer var mäktiga varelser, men inte speciellt diskreta av sig.
När det andra skälvande andetaget lämnade den andra honan var antydan till det lilla leendet borta, och den klara blicken blev med ens skarpare. Om inte den andre lugnade ner sig skulle hon aldrig stå ut med att bara stå där och utbyta små ord. Det var illa nog redan att den andres blod doftade godare än någonting hon känt av på länge.
"Lugna ner dig, så gör du oss båda en stor tjänst. Jag blir så avundsjuk då jag hör hur hårt ditt hjärta slår, då jag själv inte har den stora glädjen att äga puls."
Svansen gjorde en svepande rörelse bakom henne, och trots att hon inte utstrålade annat än lugn så var dragen i hennes ansikte fortfarande en aning skarpare än tidigare. Rösten var len, stabil och nästan rofylld. Den speglade lugnet och självsäkerheten som utstrålades från resten av henne, med det lätta undantag att den gick djupare i ton än man kunnat vänta sig när man studerade henne första gången. En vacker vampyrhona förväntades antagligen äga en melodiskt len och mjuk röst, lätt att urskilja från vilken hane som helst. Men hennes var djupare, snäppet mörkare än den röst man vanligtvis fann hos många honor, om än den var len och stabil.
De svarta klorna spärrades ut någon millimeter längre än den längd de vanligtvis höll, och hon krökte en aning på nacken innan hon satte sig ner. Kanske ett oväntat drag från ett så fruktat rovdjur, men hon önskade verkligen inte jaga upp den andre mer. Såklart mest för sin egen skull. Om det var någonting som hon avskydde i denna värld, mer än de som inte visste hur man visade respekt och vördnad, så var det att inte kunna kontrollera sig själv.

Ett ironiskt leende hotade att bryta fram i hennes ansikte. Avundsjuk på hennes puls? Paniken steg för var sekund. Hon hade inte varit redo, var inte redo, skulle aldrig bli redo. Inte ens efter mötet med den blåa hade hon känt sig lugnare. Tvärt om, trots att deras konversation inte varit mer än just en sådan. Hon svalde, kämpade med att hålla lugnet kvar, blinkade ett par gånger. Varför var hon tvungen att möta en till, här, så tätt inpå det förra mötet att hon önskade sig vara död redan. Hon borde vara död redan. Ingen kunde gå levande ur två möten med nattens barn, inte utan en vakande ängel.

"Det är lättare sagt än gjort" svarade hon kort den vita. Trots att monstret satt ner kunde hon inte känna något lugn utöver det hon tvingade sig till. Varelsen kunde röra sig snabbare än hon kunde reagera. Den sköra tråd hennes liv hängde vid var obefintlig, men så länge hon inbillade sig att den fanns där stod litet lugn - om än av ett panikartat slag - att finna. Hade hon inte varit medveten om att hon aldrig skulle komma undan hade hon vänt om och sprungit tills benen inte bar längre. Kanske hade hon tagit till skyn och lämnat denna plats för gott. Om hon ens försökt fälla ut vingarna skulle det vara för sent, det visste hon. Novis. Novis. Varför kunde hon aldrig slippa detta liv? Hennes familj, vad hade deras träning varit till för nytta? Hon hade inte mött många av nattens varelser, men kunde klart säga att inget av de de gjort hade kunnat ha någon effekt på dessa monster. Kanske i grupp, men aldrig ensam. Och hon var ensam.

Alldeles ensam.

Dimitrij satte sig ner, så hastigt att det hördes en lätt duns när baken nådde marken. Som om bakbenen inte ville lyda längre. Kroppen spändes när hon blundade för ett kort slag, tvingade sig till lugn. Byggde upp en liten bubbla utan känslor i sitt inre. En bubbla av tomrum där hon kunde sväva utan att känslor eller skärrade tankar kunde nå henne. Hon andades ut. "Vad du gör här var kanske en dum fråga." Det ironiska, något spända leendet sökte sig över läpparna. "Frågan är kanske varför jag ännu lever." Ögonbrynen höjdes medan nacken och huvudet sänktes. Hade den vita verkligen velat ha ihjäl henne hade hon varit död redan. Sedan, vad sade att monstret inte lekte med henne? Som katt och råtta. "Kan jag be om ditt namn? Jag känner gärna namnet på de nattens barn jag ännu inte slukats av."

[Förvirrat, men det får gå XD ]

Orden som undslapp den dödliga fick ett lätt leende att lägga sig på vampyrinnans svarta läppar. Det var inte menat som ett nedlåtande leende, om hon hunnit känna av ryckningarna i mungiporna skulle hon aldrig tillåtit sig visa att orden roade henne, men att le hade varit mer än reflex än någonting annat. Och när hon tillät sig själv tänka efter, så var det inte så konstigt att hon dragit på munnen. Det var kanske för mycket begärt av den andra honan att hon skulle slappna av, eller ens bara lugna ner sig en aning. I en vampyrs sällskap hade ingen dödlig någon anledning att känna sig lugn. Förutom nu. Denna gång hindrade hon sig själv från att flina brett då hon reflekterade över denna otroligt komiska situation. För detta var trots allt ett sällsynt undantag. Att en dödlig och ett nattens barn möttes, utan att onda avsikter var inblandade. Inga avsikter alls fanns här att finna, om man granskade dem båda noggrant. Men hon förstod den andres misstro, paniken som bultade i hennes ådror. Tja, åtminstone försökte hon förstå. Sådant som rädsla och panik var inte en del av det liv hon nu levde. Om man nu kunde kalla det att leva, det hon gjorde... det enda hon kände av var törst. En ständig törst som aldrig ville släckas, kunde endast låta sig dämpas en aning under korta perioder, för att sedan ta över igen och nästan driva henne till vansinne och elda på odjuret inom henne innan hon gav sig ut på jakt för att sätta tänderna i något-.. någon.
De turkosa ögonen hade inte lämnat honan för en sekund, inte ens för att blinka, medan alla dessa tankar hetsigt cirkulerat i hennes huvud. Det var inte förrän den andra hastigt satte sig ner som hon lyckades återvända till nuet och blev medveten om att hon antagligen stirrat på ett sätt som knappast var till någon hjälp om den andre nu försökte lugna sig.
Ljudet av dunsen som uppstod då den dödliga tog i marken fick de snövita öronen att snabbt vinklas bakåt, och om man studerat henne riktigt riktigt noga skulle man ha uppfattat att hon ryckt till, om så bara en tredjedels millimeter. Honans andning, honans röst, hennes rörelser, allting gjorde det mycket svårt att motstå frestelsen att vädra i luften och föreställa sig hur hennes blod skulle smaka på tungan. Speciellt andningen gjorde det mycket svårt. I samma stund som den andre andades ut, andades vampyrinnan in. Ett onödigt andetag, som fyllde döda lungor med luft som inte hade någonstans att ta vägen, och som lämnade henne i en djup suck bara efter att ha befunnit sig inuti hennes lungor någon sekund. Ljudet av honans röst fick vampyrinnan att åter fästa blicken på henne. Att blinka var ingenting som krävdes för att hålla hennes syn i perfekt skick, ändå hade hon valt att sluta ögonen då hon låtit sig prova ett andetag. Lustigt, egentligen. Vad hon var beredd att göra, hur hon kunde kopiera de dödligas gester och handlingar, bara för att inte tappa kontrollen.

Det spända leendet som prydde den andres läppar fick den vita att lugnt räta upp sig där hon satt. Om hon kände efter, riktigt noga, och funderade över tankarna som rörde sig i hennes huvud så kunde hon dra slutsatsen att kontrollen fortfarande hölls i ett stadigt grepp. Ännu var det ingen fara, och hon skulle klara av den andres allt annat än lugna sätt en stund till.
"Jag antydde aldrig att frågan var dum." Rösten var lika stabil och lugn som tidigare. Och fortfarande hördes tonen len och djup, som om hon talade till en orolig valp. "Jag antog endast att du redan hade svaret. Något du kanske inte har till din fråga om varför du fortfarande är vid liv. Till den kan jag endast svara att det antagligen är för att du vill vara vid liv, och för att ingen berövat dig det ännu." Nog visste hon vad den andre menade. Det var samma fråga alla hon mötte slogs av. Men hon kunde väl få unna sig att variera sitt svar då och då?
Det lätta leende som kunnat anas på hennes läppar tynade sakta bort då ännu en fråga ställdes. Denna gång inte på ett indirekt sätt. Huvudet lutades bakåt en aning, en ytterst svag rörelse, och hon tillät sig själv att sluta ögonen på nytt. Det var ett himla blinkande på bara en kväll.
En sekund hann passera. Två. Fem sekunder, innan hon åter öppnade ögonen och fäste den lugna, klara blicken på den dödliga.
"Jag har givits många namn under åren. Men det som följt mig så länge jag kan minnas, är Valiquette. Det är det namn jag erbjuder dig att känna mig vid." Hakan sänktes någon millimeter, tillät hennes ögon att se ännu glansigare ut än tidigare.
"Av ren artighet frågar jag då efter ditt namn. Men vad jag mest skulle vilja veta svaret på är vad jag skulle kunna göra för att få sig att slappna av lite i mitt sällskap. Jag är inte på jakt. Jag har ätit nyligen. Anledningen till att jag valde att korsa din väg denna natt är inte för att jag söker död. Inte i natt."

Valiquette, en som givits många namn under åren. En av de äldre. Tankarna rusade hastigt utanför det lugn Dimitrij försökte hålla uppe. Hon hade mött ett fåtal vampyrer, men endast en - bortsett från detta möte - ensam. Ingen av dem kunde hon påminna sig om hade varit särskilt gammal. Åtminstone inte såvitt hon själv vetat. År betydde erfarenhet. Flocken hade burit mången kunskap om landets vampyrer, men hon hade inte hunnit lära sig allt innan de försvann från detta liv. Om hon bara hade fått en kort tid till med dem så hade hon vetat mer. Då hade hon kanske inte varit lika okunnig. Kanske...

"Mitt namn är Dimitrij" svarade hon så lugnt hon förmådde, vilket i sig var något spänt. Hon var väl medveten om namnets innebörd, om vilken alla kopplade det till. Nu, när flocken inte längre fanns, borde hon byta namn. Hon borde skaffa sig något annat att kallas vid. Något som inte tvingade henne att tänka på honom. Hon hade aldrig mött anfadern, aldrig ens sett honom, men vuxit upp med sagor och legender. Historier som bränts in i alla valpars sinnen, som fött ett djupt och långtgående hat inom dem. Som fött rädsla, spänning och längtan att lära mer. En längtan efter att klara testen, visa sig starkare, snabbare. Visa sig värd flockens gemenskap, och en värdig jägare. "Vad är det du söker, om inte en jakt eller död?" Ögonbrynen rynkades något när hon långsamt tog in resten av det vampyren sagt. Hon var inte på jakt. Var inte ute efter att döda Dimitrij - än så länge. Skuldrorna sjönk aningen när muskelspänningar hon inte ens vetat om släppte något. Det vore att ljuga om hon påstod sig vara avslappnad, men långsamt var det som att hon accepterade att den vita inte tänkte anfalla. Och om det nu var så att Valiquette lekte med henne så gick hon långsamt igenom samma tankar som då hon mötte den blå. Ville vampyren ha hennes liv, så fanns det inte mycket hon kunde göra. Speciellt inte sedan hon satt sig ner. Att hinna resa sig upp och ta till luften var en obefintlig utväg. Även elden som ännu brände och hölls redo i hennes bröst skulle inte hinna hindra den vita om hon tog ett språng framåt. På sin höjd, med mer tur än någon i landet hade, skulle hon kunna bränna henne, men inte utan att offra sitt eget liv. Där fanns inget att egentligen hetsa upp sig över. Hon var död, om den andra ville ha henne död. Hon hade aldrig hunnit lära nog för att ta sig ur en sådan här situation. I ärlighetens namn trodde hon inte att någon hade kunnat det. De var tränade att kämpa i flock, inte ensamma. Men nu var hon ensam.

Den andra honan presenterade sig artigt, om än fortfarande en aning spänt. Dimitrij. Det var ett vackert namn. Ett mycket vackert namn, som säkert inte givits utan någon anledning. Vissa flockar, släkter, ansåg namn bära styrka och var noga med vad de kallade sin avkomma. Som om det krävdes värdighet och kunskap, mod, att bära ett tungt namn. Ja, det fanns nog många som trodde sig kunna föra över lite av sin storhet till den nästa generationen genom namn. Tankarna var bekanta, de kändes nästan som ett svagt eko av någonting som befann sig långt bak i hennes huvud, men hon förstod inte varför. Alla år hon vandrat på denna jord hade lärt henne att namn inte var viktiga. De kunde bära betydelse, de kunde väcka fruktan eller hopp, men det berodde aldrig i grund och botten på namnet. Var det inte individen bakom det som stod för modet, för ondskan eller kärleken?
Det ryckte lätt i ena mungipan, och vampyrinnan släppte den dödlige med blicken för att snegla åt sidan, in mot skogens djupa skuggor hon lämnat för bara några minuter sedan, och som i låga viskningar kallade på henne. Kanske kunde hon anses vara en idiot. Med alla tankar som snurrade i huvudet på henne, med all den erfarenhet hon bar och alla åsikter hon byggt upp och använt som grund för den världsbild hon beslutat sig för att ha. Vampyrer skulle inte försöka förstå sig på de dödliga. De skulle inte undra över småsaker som känslor, namn eller om det var ett nytt liv de givits i utbyte emot det som faktiskt en dag skulle ta slut. Nej. Vampyrer stod över alla andra varelser. De var vackrare, med mer styrka och snabbhet, de var klokare och behövde inte bry sig om tid. De ägde all tid världen hade att ge. Förutom de timmar solen stod högt på himlen. Solen var en fiende man var tvungen att frukta om man ville visa sig det minsta intelligent. Solen, och eld. Pupillerna i de klara ögonen blev smalare och de vita öronen som hittills varit spetsade vinklades bakåt en aning. Hon kanske var en idiot. En stor, gammal idiot som ifrågasatte den varelse hon var som endast kunde vandra om natten, som bara krävde blod av andra varelser för att kunna fortsätta sin vandring, och som bar förmågor de dödliga aldrig någonsin skulle kunna komma i närheten av att äga. Men vad som mest klassade henne som en idiot, var kanske hennes respekt för livet. Det liv som krävde syre, krävde vatten och mat, sömn, och som hade förmågan att skapa nytt liv, innan det till slut tog.. ja, slut.
Om än den var svag, kanske lika tunn som en genomskinlig slöja djupt inom henne, så fanns den där. Respekten. Och det var den som under all hennes tid hindrat henne från att tvinga på denna förbannelse på någon annan varelse. Det var den som hindrade henne från att döda om det verkligen inte var nödvändigt. För hur man än vände och vred på allt detta, så var det inget annat än en förbaskad förbannelse som fortfarande höll henne vid liv. Ja, så mycket vid liv som en vampyr kunde vara. Och de som ansåg det vara en gåva, de var okunniga, naiva idioter som inte insåg vikten i att bevara livet som det var ämnat att vara.

Innan frågan som ljöd genom luften hunnit talats till punkt, hade de vita öronen åter vinklats framåt och vampyrinnan såg med strikt blick emot den andra. Kanske var det hennes ålder som medförde att hon så lätt kunde anta en min som påminde den en erfaren moder ger sin valp när den behöver tillrättavisas, eller så ansåg hon det bara vara hennes plikt att rätta andra när hon tyckte dem ha fel, men kroppshållningen och ansiktsuttrycket man kunde avläsa på henne talade tydligt för att hon funderade över ifall den andre gjort rätt eller inte i att ställa frågan. En vampyr borde inte behöva fundera över svaret på en fråga. Att förvånas eller överraskas efter att ha levt mer än hundra år ansågs antagligen vara omöjligt eller ytterst osannolikt. Ändå så funderade hon en stund på vad honan sagt, innan hon började reflektera över vad anledningen till att hon sökt upp henne faktiskt kunde vara. Hur gott hennes blod än doftade, hur rytmiskt hjärtat än slog i den andres bröstkorg, så var hon inte ute efter att ta hennes liv.
Orden hon beslöt att yttra, som svar på frågan som ställts, lade sig på hennes tunga och hon tog sig tid att smaka på dem en extra gång för att försäkra sig om att de var de rätta för denna stund. Att den dödlige hade slappnat av en aning, om så bara lite, hade inte undgått henne och att den nu kändes lättare att sitta stilla och försöka ignorera törsten som annars brann i henne var någonting hon girigt tänkte njuta lite extra länge av.
"Denna gång finns det nog ingenting jag söker. Anledningen till att jag valde att möta dig denna natt är nog så simpel som att jag önskade ställa min avundsjuka för de levande emot väggen. Att ni måste andas, blinka, att ni känner er trötta eller fulla av glädje... jag antar att det fascinerar mig."
Ett varmt leende kunde skymtas på läpparna, men värmen speglades inte i hennes lugna, allvarsamma blick.

Hon var osäker på om det vampyren sade var roande eller skrämde henne. Ställa sin avundsjuka för de levande mot väggen? Kunde det vara så att denna Valiquette faktiskt avundades livet? Osäkerheten skymtades tydligt i Dimitrijs ansikte innan hon hann reda ut tankarna och åter fokusera på att hålla sig lugn. Nosen ryckte åt ena sidan då hon, utan större anledning, fångade upp en doft vinden förde med sig. En oviktigt doft. Itrozos rosor. Kanske kunde hon föreställa sig att den vackra vita varelsen framför henne var som en av rosorna. Om hon kunde tänka i andra banor än vad hon var van vid, kringgående banor, så kanske hon kunde lugna sig ytterligare. Valiquette var onekligen vacker som, om inte vackrare, än rosorna. Garanterat farligare - men det hade de gemensamt, rosorna och vampyren. Vackra utåt, och farliga inunder.

"Jag antar att det ni säger er avundas är sådant ni själv inte längre behöver? Andas? Blinka? Jag trodde inte att ni avundades någon." Med ens var hon medveten om att hon blinkade - säkerligen för att hon just nämnt det. En liten förhoppning tändes i den slanka kroppen. Om hon skulle komma från platsen levande, kunde hon komma därifrån med nya erfarenheter? Nytt vetande? Var det så att vampyrerna inte kunde känna känslor? Stämde det som den blåa sagt under deras möte? Inga känslor. Inga minnen. Inget behov av att andas, att blinka. Det var sådant hon fått höra i flocken, men aldrig varit säker på själv.

Vampyrinnan satt behärskat kvar, rörde inte en muskel, trots att osäkerhet för ett ögonblick kunnat skymtas i den andra honans ansikte. En vanlig varg skulle knappast ha reagerat mycket på det, och kanske kunde man fråga sig varför en vampyr skulle bry sig om osäkerhet hos andra. Men i grunden handlade det aldrig om att riktigt bry sig. Inte för den andra, levande varelsen. Om en nattens varelse, en vampyr, reagerade på något så litet som ett nervöst ögonkast åt sidan, så berodde det på att det triggade rovdjuret de bar inom sig. Nog var de alla rovdjur, de olika vargraser som gick att finna i detta land, men inget kunde mäta sig med det rovdjur vampyrerna bar inom sig. Hungern och törsten som drev dem att slita upp strupar och fläcka allt i sin närhet med blod var det som så lätt kunde ta kontroll över dem, bara för att de uppfattat ett litet nervöst tecken hos varelsen i sin närhet. Det behövdes inte mycket. Ryckiga andetag, att hjärtat ökade pulsen... Med den skarpa hörseln, det välutvecklade luktsinnet och en syn som utklassade ugglornas var det få saker som undgick dem. Och nu, med så få meter mellan dem, kunde den vita nästan känna smaken av den dödligas blod på tungan. Allt som behövdes för henne var att dra in hennes doft, och lyssna till det rytmiska bankandet av hennes hjärta.
Hon slöt ögonen, vinklade öronen i en lugn rörelse bakåt och pressade samman käkarna med sådan kraft att om man placerat ett färsk ben fullt i märg mellan hennes tänder hade det spruckit likt en tandpetare. Sådana tankar var farliga. Mycket farliga. Hon fick inte fokusera på honans blod. Inte på hennes doft eller andetag, absolut inte på det bankande hjärtat i hennes bröstkorg. Om hon begravde sig i längtan efter honans färska, varma blod skulle ett ryckigt andetag vara tillräckligt för att få henne ur balans. Nej. Hon fick fokusera på annat. Ljudet av vinden som drog genom trädens grenar, doften av rosor som omslöt dem eller skuggorna som sträckte sig emot dem från skyddet av trädens stammar. Vad som helst.

Åter kändes det av i luften att den andre tänkt yttra sig, och i samma sekund som hennes käftar särades så slog vampyren åter upp ögonen och spetsade öronen. Det var mycket oartigt att inte visa att man uppmärksammade den som talade. Ja, det var iallafall vad man lärde valpar runt om i världen. Hur det var med vampyrer och att visa respekt inför de dödliga, det var hon inte riktigt säker på. Men hon ville i vilket fall hålla uppsikt över den andra honan. Studera hennes små gester, tecken, och visa att hon inte tyckte hennes ord var oviktiga eller ointressanta.
Orden som sades just innan honan talat till punkt fick ett lätt leende att lägga sig på den vitas läppar. Men om man studerade hennes blick noga så kunde man nästan skymta en skugga av sorg, istället för den glans av självsäkerhet som man nästan alltid möttes av då man kollade in i honans turkosfärgade ögon.
"Nej, många av oss har ingenting de avundas."
Det kändes inte rätt att säga oss. Hon hade aldrig haft mycket till övers för andra som tillhörde samma släkte som hon, men det var någonting som inte behövde nämnas i detta samtal.
"Så inte har du trott helt fel.
Många av de varelser som inte kan bemöta solens ljus anser sig vara fulländade. Vi behöver inte vatten, inte mat. Vi behöver aldrig oroa oss över kyla eller värme. Inte heller drivs vi av ett måste att andas, eller blinka. Och tiden, den sätter inte sina spår på oss som den gör med er dödliga." Svansen gjorde en svepande rörelse bakom henne, och hon försäkrade sig om att lugnet fortfarande reflekterades i hennes hållning genom att fördela tyngden på framtassarna lite. Men ju mer hon talade, desto mörkare tycktes tonen i hennes röst bli. Det var ingenting man skulle upptäcka om man inte lyssnade noga, men det lät nästan som att orden hon lät undslippa sin egen tunga retade henne.
"Tiden kan inte ta död på oss. Men solens ljus kan. Och vi kan aldrig skapa nytt liv så som ni dödliga. Vill vi ha en son eller dotter krävs en redan levande varelse, och en stor mängd av det blod och gift vi bär. Sedan drivs vi utav törst, inte hunger. Och det är en törst efter andra varelsers blod. En törst som aldrig släpper taget om en." Hon gjorde en kort paus, och nu kunde man se att ögonen återigen glänste av medvetenhet om minsta sak som befann sig och skedde i hennes omgivning. "Sedan bleknar minnet, om än utseendet aldrig gör det."
Ännu en gång blinkade hon. Det var en långsam rörelse, nästan som att hon var osäker på hur man riktigt gjorde, men blicken förblev stadigt fixerad på den andra honan.
"Så, trots alla dessa många olika fördelar man ges i sin pånytt födelse, kan jag inte annat än avundas er dödliga som måste komma ihåg att andas och blinka."

[blurgh, jag är ur form med denna vampyr! förlåt för segt svar :C ska försöka bättra mig.]

[Äh, jag segar med med svar på Dimitrij nu, så det gör absolut inget ^^; Är väl, som du benämnde det, lite ur form jag med C;]

Ju mer Valiquette sade, desto mer kunde Dimitrij bocka av bland det hon fått veta såväl av den blå vampyren som från sina unga år. Yngre år. Hon var ännu ung och oerfaren. Den grå blicken satt klistrad vid den vita. Det hade väl gått över en månad? Eller? Kunde det vara så att Amanita gav henne längre tid? Hon lyssnade till vart ord Valiquette yttrade, och lade så många hon förmådde på minnet. Allt. Hon ville komma ihåg allt om hon kom med livet i behåll ur den här konversationen. Eldens värme falnade något i hennes bröst. Det till trots var dess hetta brännande och redo. Hon tänkte inte släppa den. Kunde inte förmå sig att slappna av till den gränsen. Vågade inte. Hon var rädd. Självklart var hon rädd. Skrämd från vettet men med en hinna av lugn som hon lurat på sig själv. Någotsånär lugna andetag. Inte helt panikartade hjärtslag. Blinkade hon mycket eller kändes det bara så då hon börjat lägga märke till att hon blinkade?

"Hur kan någon känna sig fulländad utan förmågan att röra sig om dagen?" Orden slapp mellan hennes käkar innan hon hann hindra dem. Öronen lade sig i nacken så snart hon insåg vad hon sagt, och hur oförsiktigt hon talat. Det tomrum mellan sig själv och panikkänslorna hon febrilt försökte hålla uppe skälvde för ett ögonblick innan hon åter lyckades samla tankarna och hinnan av lugn.

Off:
Det har gått ganska lång tid här. Tänkte fråga om du vill fortsätta eller om vi ska avsluta?

Förlåt, verkligen förlåt. Jag kan inte minnas när jag senast satte mig ner för att svara roll på Numoori, men det finns aldrig någon tid D:
För att Val inte ska ligga och ta upp plats i Dimitrijs rollista så tror jag det är bäst att vi avslutar. Just nu måste jag fokusera på Selva och TDN innan jag kan försöka få igång denna vampyrtös igen.

//Key/Lullu

*kommer in långt senare och minns att jag glömde svara här*
Tycker vi avslutar här då C:
De får träffas igen en annan gång, när du känner att Val vill komma igång igen C:


Avslutat